Ledare

Döda eller samexistera?

av Sofia Wadensjö Karén

 

Fyra säckar jord, en nyinköpt pallkrage, mängder med skott som trängs rejält … Nu, jäklar, ska sparrissalladen, bladamaranten, rucolan och tatsoien få rejält med plats. Jag ska bli ett provisoriskt, litet trädgårdsland rikare.

Några minuter senare:

Fler getingar än väntat surrar runt mig. Ställer mig helt stilla, väntar in dem. Inser att de är störda över något – och rätt snart att det är min nu till hälften fyllda pallkrage som stör deras orienteringsförmåga. ”Hmm, det ser inte ut som det ska här utanför vårt bo. Det som vi så genialt har byggt innanför gallret till krypgrunden”, tänker de kanske.

Läget för en getingrädd människa är optimalt. Lite silvertejp och en pappskiva framåt kvällningen – och getingboet är ett minne blott.

Maken är för.

Jag tvekar.

Det är nämligen något med den här sommaren … Redan i maj börjar det.

 

Är det inte ovanligt tyst i min trädgård? ”Humleträdet”, som jag kallar bukettapeln eftersom det alltid är helt översållat av surrande, hårt arbetande bin och humlor, låter inte alls så som det brukar. Visst är där några kompisar som suger nektar, men inte lika många som vanligt. Nu i mitten av juli ser jag dem lite oftare. Inte bin, kanske, men fler humlor åtminstone. Oftare, men inte tillräckligt ofta. ”Det är för att våren var så kall”, säger mor min.

Jag hoppas det. Tänker att variationen absolut kan ha funnits där tidigare år också, utan att jag uppmärksammade den. För numera är jag på helspänn. Är det åldern? Eller den tilltagande klimatångesten?

Troligen en kombination.

I haven simmar valarna runt med gigantiska mängder plast i sina magar, färre blommor i ett alltmer effektivt jordbruk bidrar till färre pollinerare, och på Öland stjäls utrotningshotade orkidéer.

Människans sätt att störa dem vi lever tillsammans med är många.

 

Det brukar ju sägas att vi har vår jord till låns av våra barnbarn. Jag tänker också att vi lånar, delar och samsas – här och nu – med allt levande. Utan det så genialiskt finkalibrerade ekosystemet står vi ju oss helt slätt. Däri ligger förutsättningen för liv. För allt liv.

Så.

Getingrädd eller inte …
I år är sommaren då jag måste höja blicken – även på detta område.

Störa så lite som möjligt. Samexistera. I stället för att tukta.

Kort sagt: Tejprullen får bli kvar i förrådet.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar