Politiskt

Döda presidenters sällskap

av Niklas Ekdal

Vi raljerar gärna över den amerikanska politikens galenskap, men trenderna går vidare till Europa. Trumps svallvågor är på väg mot oss.

Det brukar sägas att Sverige är USA:s 51:a delstat. Alla amerikanska trender – ekonomiska, politiska, kulturella – slår förr eller senare igenom hos oss. Omvänt bär varje rättrogen svensk på övertygelsen att USA skulle vara ett lyckligare land om det bara anammade den nordiska välfärdsmodellen.

Aldrig blir denna mentala symbios så tydlig som när det drar ihop sig till presidentval. Varje blågul journalist förvandlas till USA-expert, och innerst inne tycker vi alla att vi borde ha rösträtt over there. Trots allt är ju både Sveriges säkerhet och välstånd beroende av omdömet i Vita huset, för att inte tala om nästa kioskvältarserie från Netflix. Och trots allt vet vi ju bättre än amerikanerna hur deras skatter, föräldraförsäkringar och vapenlagar borde utformas.

När jag själv drabbas av denna maktlöshetens frustration vart fjärde år brukar jag gå till bokhyllan. Där tar jag fram Star-Spangled Men: America’s Ten Worst Presidents av Nathan Miller. Hur oroväckande det än ser ut i en pågående presidentvalskampanj kan man alltid trösta sig med att det har varit värre.

Tänk bara på en ledare som Richard ”I am not a crook” Nixon, som avgick i förtid till följd av skumraskaffärerna kring Watergate. Tänk på Jimmy Carter som använde Ovala rummet som praktikplats och fick en hel nation att tappa framtidstron. Tänk på Calvin Coolidge som inte orkade med så mycket förutom nio timmars nattsömn och två timmars eftermiddagslur. Eller William Howard Taft som var så tjock att han fick bändas loss ur presidentbadkaret, suputen Franklin Pierce, rasisten Andrew Johnson, den obstinate och trångsynte Benjamin Harrison, Ulysses S Grant som gjorde sina mest korrupta vänner till rådgivare …

Nathan Millers galleri av misslyckade Commander in Chiefs är lika skrämmande som underhållande, en skrattspegel av listan över USA största presidenter, som brukar toppas av Washington, Lincoln och Roosevelt. Efter att Miller skrev boken på 1990-talet lyckades en viss Bill Clinton solka ner ämbetet genom att förföra Vita husets praktikant och ljuga om saken för hela världen, inklusive sin lojala fru Hillary. Efterträdaren George W Bush placerade sig ännu närmare botten med en amerikansk ekonomi i fritt fall efter finanskrisen och hopplösa krig i Irak och Afghanistan.

Kontrastverkan har ofta erbjudit en sorts tröst. En president som Barack Obama får sitt eftermäle räddat av företrädarnas fadäser. Han kanske inte har åstadkommit så mycket av vad han lovade politiskt, men ingen kan ta ifrån honom att han är elegantare än Taft, hederligare än Nixon och mera omdömesgill än Clinton.

I valkampanjerna 2008 och 2012 stod Obama mot John McCain respektive Mitt Romney, två allmänt respekterade republikaner. Då hade det en lugnande verkan att läsa Star-Spangled Men. Utvecklingen tycktes ju gå stadigt framåt, från korruption och inkompetens till upplysning och beprövad erfarenhet. Om en progressiv, svart gentleman kunde väljas till världens mäktigaste ämbete i så kvalificerad konkurrens, tycktes allt möjligt. Snart kanske till och med en kvinna kunde passera?

Valåret 2016 är något helt annat. Favoriten Hillary Clinton är onekligen kvinna, men kanske just därför en av de mest impopulära kandidater som någonsin tagit sig till final.

Trots detta ser nu Hillary ut att bli historisk. Men själva valkampanjen går till historien på ett obehagligt sätt, tack vare fenomenet Donald Trump. ”This is how fascism comes to America”, för att citera kolumnisten Robert Kagan i Washington Post.

Tolkningen för dagen är att stödet för Trump kommer från den nya ekonomins förlorare, en vit, manlig arbetarklass som betalar priset för frihandel, migration och industrinedläggningar.

Den blonde fastighetsmagnaten har inga lösningar på deras dilemma, men erbjuder något annat som går hem i den bittra atmosfären: rå styrka, förakt för svaghet och regler och attacker på ”politisk korrekthet”. Programmet lovar tuffare tag mot ”de andra”, vare sig det gäller Nato-allierade som inte betalar för sitt eget försvar, kinesiska handelspartners som kapar åt sig amerikanska jobb, muslimer, mexikaner, kvinnor …

Det som Trump spelar på är precis vad USA:s grundlagsfäder en gång fruktade mest: otyglad folklig passion med en underström av våld, en mobocracy. Linjen från 1930-talets Il Duce och Der Führer till samtida fenomen som Berlusconi och Putin är bara alltför uppenbar.

”Det är så här fascismen kommer till USA”, skriver Kagan, ”inte med marschkängor och Hitler-hälsningar utan med en dokusåpastjärna, en falsk miljardär, en klassisk narcissist som rider på folklig vrede och osäkerhet, och med ett helt politiskt parti som – på grund av blind lojalitet eller ren rädsla – sluter upp bakom honom.”

Detta jordskred i amerikansk politik angår i högsta grad Sverige. Så vad är det egentligen som har hänt i 2016 års presidentvalskampanj, förutom att en självupptagen miljardär har vräkt ur sig diverse oförskämdheter?

Den politiske kommentatorn Michael Lind beskriver det som en förskjutning av väljarbasen. Republikanerna har utgått från vit arbetarklass i det inre av södra och västra USA, medan demokraterna har mobiliserat välutbildade vita och etniska minoriteter i mera tätbefolkade områden. Bägge partierna har drabbats av ett växande glapp mellan den egna ortodoxa ideologin och kärnväljarnas intressen.

Från Ronald Reagan och framåt omfamnade republikanerna frihandel, invandring, skattesänkningar och offentliga nedskärningar. Nu har country-and-western-republikaner, för att använda Michael Linds term, ersatt country-club-republikaner. Förskjutningen har pågått en längre tid men accelererat med Donald Trump.

Den nya politiska frontlinjen löper inte mellan vänster och höger, eller mellan liberaler och socialkonservativa, utan mellan nationalister och kosmopoliter. För nationalisterna går den viktigaste skiljelinjen mellan amerikaner och alla andra, symboliserad av Donald Trumps planerade mur längs mexikanska gränsen.

Samma förändrade landskap kan skönjas i europeisk politik. Nya motsättningar, nya allianser, nya problemformuleringar utgående från identitet snarare än idéer. Snart också i ett riksdagsval nära dig

 

Text: Niklas Ekdal
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Vi nr 11/2016

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar