vi-dodens-mineral-vi-2013-1280
Reportage

Dödens mineral

av Magda Gad

Har du en mobil? En dator, läsplatta eller ett tv-spel?  I så fall har du en bit av östra Kongo i ditt hem, och är en del av inbördeskriget som rasar där. Följ med till gruvbyn Numbi i Kongo, där världens fattigaste bor invid jordens rikaste tillgångar.

Han har ännu inget namn, pojken som ska födas denna morgon. Under natten har marken skälvt, himlen klyvts av blixtar, hjärtan rusat. Det har dundrat som det bara kan på den här breddgraden. När bybor väcks av smällar i östra Kongo, Kongo-Kinshasa, är anledningen inte omedelbar. Åskväder? Nya strider?
Regnet som dränkt de korrugerade plåttaken ger svaret. Vattnet har inte piskat utan forsat in mellan glipor, nerför kala väggar och stampade jordgolv, där människor kurat ihop sig för att hålla värmen.

Coltanet sköljs rent från lera.

Strax före gryningen, när det äntligen tystnat, har en tjock dimma lagt sig över gruvbyn. Genom den har Berancine Bagiringa halkat fram på stigar, barfota med ena armen om magen, medan gyttjan stigit upp i fotspåren bakom henne.
Nu ligger hon i ett rum där det varken finns elektricitet eller rinnande vatten. Sjuksköterskan Alain Makutano, en liten man med vänligt leende, letar sig fram i skumrasket, hänger en gasollykta på en spik på väggen ovan hennes ben. I skenet vrider Berancine Bagiringa sig i födslovärkar. Huden har blivit glansig av svett. När smärtan blir för svår sträcker hon, stilla kvidande, aldrig mer högljudd än så, upp en hand och greppar i luften. Bedövning eller annan smärtlindring finns inte, ändå anses den här mottagningen vara en lyx.

– Tidigare dog väldigt många kvinnor och barn. Sedan vi öppnade för ett halvår sedan, överlever flera. Det är säkrare att föda här, där vi som är utbildade kan hjälpa till, säger Alain Makutano och böjer sig över den stora magen för att lyssna efter hjärtslag.

Han är kongoles och arbetar för Läkare utan gränser tillsammans med en landsmaninna i Numbi. Västerländsk personal syns inte till på så här osäkra och avskurna platser. Behövs det ett kejsarsnitt eller om det uppstår en komplikation är chanserna små. Närmaste sjukhus ligger en dagsresa bort i Goma, en sträcka som avverkas på motorcykel genom djungelterräng där man gång på gång kör fast, balanserar på trästockar över floder och riskerar att bli attackerad av milisstyrkor.

När morgonljuset skönjer genom förlossningsrummets fönster framträder bergsmassiven som omgärdar byn. I diset går män, kvinnor och barn på led uppför höjderna, stödda på vandringskäppar. Spadar över axlarna. En del av barnen är inte äldre än fem, sex år. De är blöta och leriga, vissa har plastsandaler på fötterna, ingen har frukost i magen. Högt upp i bergen ligger deras arbetsplatser: gruvor där de bryter guld, tenn, volfram och coltan, den i dag mest efterfrågade mineralen på elektronikmarknaden.

Coltan finns i trådlösa produkters kondensatorer. Bryter du upp din mobiltelefon (eller läsplatta, bärbara dator, spelkonsol, digitalkamera …) och petar bort en av de droppformade bitarna på kretskortet, håller du högst troligt en bit av östra Kongo i din hand; 80 procent av världens coltantillgångar finns i de här trakterna.

Berancine Bagiringas man har aldrig ägt en mobiltelefon eller bott i ett område där det finns mobiltelefonmaster, eller ens fast telefon. Han står med dy upp till knäna när hans son kommer till världen. Den nyfödde får ligga på sin mammas mage, fortfarande med oklippt navelsträng, medan hon hämtar sig. Hennes ansikte är avslappnat nu när de har klarat den första kampen – var trettionde kvinna och vart nionde barn i Kongo dör under förlossningen. Har den här lille pojken tur kommer han att överleva fram till sin femårsdag. 17 procent av de levande födda avlider innan dess.

På bygatan utanför mottagningen sitter en liten flicka på huk vid ett marknadsstånd med neddragna byxor och diarré rinnande ur baken. Här finns inga toaletter, inget rent dricksvatten. Knappt någon mat.

– Vi kan inte gå ut på åkern och jobba, då blir vi våldtagna. Odlar vi något stjäls det, så det är ändå ingen idé, säger en gammal kvinna.

Hon sitter bakom ett rangligt träbord på gatan och säljer maniok, en näringsfattig rot som utgör basfödan och är så svårsmält att den orsakar hemorrojder. Vart tredje barn lider av undervikt och många dör av bristsjukdomar, malaria och hiv, men även till följd av våld och sexuella övergrepp.

 

Sedan kriget bröt ut 1998 har över sex miljoner människor dött. Värst är det i östra Kongo, där ett otal väpnade styrkor, inklusive regeringsarmén, konkurrerar om den mineralrika marken. För varje timma våldtas minst 48 kvinnor, varav två tredjedelar är minderåriga. Det gör konflikten till den överlägset största och dödligaste i världen sedan andra världskriget. Ändå beskrivs den nästan aldrig i medierna.

Krigets första två år, när omkring 1,8 miljoner dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina-konflikten (2 000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många.

Virgil Hawkins, docent i internationell politik och mediestudier, förklarar underrapporteringen med att journalister snabbt tappar intresset för krig som inte kan förklaras i termer av god mot ond. I stället för att sätta sig in i det komplexa börjar de tala om kaotiskt våld och urgamla etniska konflikter. Men att döda tusentals dagligen är inte kaotiskt, det kräver planering, menar Hawkins. Och det man strider om i Kongo är inte alls gammalt, utan högst modernt.

 

Att stå på randen av en coltangruva i Numbi är hisnande. Inte bara på grund av stupet framför fötterna, utan för att det är så svårt att förstå att det som utvinns här finns i högteknologiska mobiltelefoner och läsplattor.

Dagbrottet är utgrävt för hand, efter att den omgivande naturen skövlats. Den som inte är van vid bergsvandring orkar knappast gå hit. Det tar ett par timmar och lutar hela tiden uppför, i syrefattig luft och sank mark. Ntimbagi Bidala gör det varje dag. Han är fjorton år, har kantiga armar och en blick som skulle kunna tillhöra en dubbelt så gammal man. Med sammanbitna käkar hugger han ner sin spade på kanten av gruvan så att det bildas ett skred. Jordlagret måste bort, förklarar han. Under det finns coltanmalmen.

Tre jämnåriga pojkar arbetar bredvid honom. Längre ner står ett tjugotal män. Ingen har säkerhetsutrustningar. För att ta sig runt i gruvan måste man hoppa över djupa klyftor. Jorden är lös, det är svårt att få grepp med fötterna. I smutsen ligger rester av majskolvar.

– De dagar jag har pengar äter jag en till lunch, säger Ntimbagi Bidala.

I dag är inte en sådan dag. En kopp te har han haft råd med. När han kommer hem på kvällen äter han maniok, som hans storasyster lagar till. De blev föräldralösa när Ntimbagi Bidala var fyra år. Frågan om vem som tagit hand om dem sedan dess har han svårt att förstå.

– Tagit hand om? upprepar han. Det har vi gjort själva.

Mamman och pappan blev giftmördade. Han berättar som om giftmord vore något alldagligt. Det var det också där han växte upp, i Masisi åtta mil norrut, en milisstyrd gruvort där en femtedel av dem som behöver akutvård har blivit knivhuggna eller skjutna. Kvinnor skärs i brösten och i underlivet efter att ha blivit våldtagna. Barn huggs itu med machetes. Det sexuella våldet används, som i övriga östra Kongo, för att splittra befolkningen och ta kontroll över landområden. En effektiv metod, även män och barn skadas psykiskt av att bevittna övergreppen. Hela samhällen rivs isär av skam och skuld.

Ntimbagi Bidala flydde från Masisi för två år sedan. Han var inte mer än tolv när han började arbeta här i gruvan, som sedan en tid är regeringsstyrd.

– Utan jobbet skulle jag och min syster inte klara oss. Jag kan tjäna upp till fem dollar i veckan, säger han.

Valutan han talar om är amerikanska dollar, en summa som motsvarar 35 kronor. Det är vad han får för att gräva fram sju kilo coltan. På världsmarknaden är det värt ungefär 18 000 kronor.

 

Jimmy Baraka är lärare men tvingades lämna byn där han jobbade, då strider bröt ut för ett år sedan. Han står i en ränna i gruvan, med vatten upp till vaderna, och kastar upp stenar som blockerar flödet. Längre ner samlas coltanet upp. Det ser ut som svart sand, arbetarna kallar det svart guld. Vad mineralen används till, har Jimmy Baraka ingen aning om.

– Jag jobbar bara. Det enda jag vet är att den fraktas ut från Kongo, säger han och skjuter upp kepsen i pannan. 
Han tar upp en hacka, bänder loss en sten. På frågan om det är en säker arbetsplats börjar han skratta.

– Nej. Folk skadar sig varje dag, slinter och slår upp jack, ramlar eller fastnar under rasmassor.

USA instiftade 2010 en lag – Dodd-Frank Act – som syftade till att stoppa handeln med blodsmineraler från Kongo, det vill säga mineraler som finansierar och håller i gång kriget. Amerikanska företag har numera skyldighet att redovisa om de använder sådana mineraler i sina produkter. Här i Numbi har ingen hört talas om lagen.

Dodd what? undrar Jimmy Baraka och skakar på huvudet.

 

För milisernas och regeringens krigsherrar (de senare är oftast inte bättre än de förra) är det inget problem att få ut coltanet på världsmarknaden. Smugglingen sker via gränsen till Rwanda och Uganda, där det märks om och blir omöjligt att spåra. Ett faktum som den avlidne Apple-grundaren Steve Jobs var medveten om. På frågan om Iphones tillverkas i enlighet med Dodd-Frank Act svarade han:
”Vi kräver av alla våra leverantörer att de skriftligen intygar att de använder konfliktfria mineraler. Men ärligt talat finns det inget sätt för dem att vara säkra. Tills någon uppfinner ett sätt att kemiskt spåra mineraler till gruvan där de har utvunnits, är det ett mycket svårt problem.”

Världssamfundets försök att häva konflikten på plats i Kongo har inte heller givit resultat. Fredsförhandlingar pågår i landet sedan 2003 och FN:s mest kostsamma styrka någonsin – Monusco – är på plats till priset av 1,4 miljarder dollar årligen. Det motsvarar 26,8 miljoner kronor per dag. De har flera baser i Goma, ändå intog M23-milisen obehindrat miljonstaden i november 2012. De marscherade rakt förbi världens största FN-insats och sköt ner regeringstrupper i stadskärnan.

 

Leticia Mwamis man blev dödad i de efterföljande plundringarna. Hon är en kraftigt sminkad kvinna. Står i en bar i Numbi. Hit kommer gruvarbetare efter jobbet, lyssnar på soukous-musik – kongolesisk rumba – och dricker upp sin dagslön, vilket är snabbt gjort eftersom ölen kostar en dollar styck. Leticia Mwami försöker le mot de tidiga gästerna men det blir inte mer än en ryckning. Hon är 20 år, hävdar hon, men ser ut att vara 40. Hon sjunker ihop när hon berättar:

– FN gjorde ingenting för att ingripa i Goma. Beväpnade män våldtog mig framför min man, sedan sköt de honom. Efter det kunde jag inte längre försörja mina tre barn. Jag lämnade dem hos min mamma och flydde hit.

Leticia Mwami får inga pengar för att jobba i baren, men husrum. Ibland kommer män till byn som blivit rika på mineralhandel. Korrumperade tjänstemän, som hon benämner dem, i ”glansiga skjortor och putsade skor”.

– De betalar mig 20 dollar per natt, säger Leticia Mwami och försöker återigen le, med dåligt resultat.

 

I eftermiddagssolen har dimman lättat. Gruvarbetaren Ntimbagi Bidala har kommit hem från bergen och visar in genom ytterdörren till huset där han bor med sin syster. Bakom dörren är det … svart. Det finns inte ett enda fönster. När ögonen vant sig syns konturerna av ett jordgolv, en utslocknad brasa i ena hörnet och en säng gjord av en träram. Ett skynke leder in till systerns rum. Hennes är kanske sex kvadratmeter, det här rummet är närmare fem. Men det är inte all yta som Ntimbagi Bidala har. Han har ännu mindre.

– Jag delar rummet med min systers två barn. De lägger ut en matta och sover på golvet, säger han och lutar sig tillbaka i sängen.

Sängramen har han försökt fylla genom att knöla ner några tygstycken. Madrass har han aldrig haft. I huvudänden ligger en nylonpåse som det står Manchester United på. I den har han alla sina ägodelar: några urblekta klädombyten, en bunt svartvita fotografier av honom med vänner. Att logotypen på påsen tillhör ett världsberömt fotbollslag känner han inte till.

– Jag kan inte läsa, är hans enda kommentar.

Han hoppas på en lugn kväll, men det börjar inte bra. Nere på bygatan hörs skrik. En grovhuggen kvinna släpas mot arresten av flera poliser. De drar, hon spjärnar emot. Till slut tröttnar en av poliserna och börjar slå henne. Hennes rop och gråt får bybor att samlas.
Ett rykte sprids genom folkhopen: Hon ska nästan ha slagit ihjäl en annan kvinna.

Det visar sig vara korrekt. Offret ligger på rygg i ett rum bredvid förlossningen på Läkare utan gränsers mottagning. Hon är medvetslös. Hennes make Ruhumuriza Ndazigiye står handfallen bredvid henne. Han berättar att hon heter Jacquie, är 37 år och niobarnsmor. En läkare undersöker den skadade kroppen och konstaterar att det är osäkert om hon kommer att överleva. Ruhumuriza Ndazigiye knyter nävarna. Han är gruvarbetare och i dag var Jacquie med honom i dagbrottet. Hon höll på att skölja coltan rent från lera när den andra kvinnan kom och försökte ta det ifrån henne. Eftersom handeln är okontrollerad kan vem som helst gå till gruvkontoret i byn och sälja en handfull mineral, vilket gör det möjligt att försörja sig på stölder och överfall.

 

Joseph Conrads fras ”The horror! The horror!” är lätt att ta till. Den är hämtad från hans bok Mörkrets hjärta som handlar om Kongo, om hur en människas moral kan brytas ned i en miljö som denna. Många har mytifierat landet som avskilt från all civilisation. I verkligheten är Kongo integrerat i den utvecklade världen. Varje gång den globala kapitalismen har behövt en råvara har den funnits här.

Först var det slavar och elfenben man ville åt, därefter gummi, när gummidäcket uppfanns i slutet av 1800-talet och halva befolkningen avrättades. Belgiske kung Leopold II ägde vid den tiden Kongo och krävde att bybor skulle betala skatt i form av gummi. Höll de inte den uppsatta kvoten blev de våldtagna, fick sina händer avskurna eller sköts.

Efter gummiväldet skeppades mängder av koppar, zink och tenn ut ur landet. Sedan var det förstås diamanter, som finansierat både belgiska kolonialherrar och diktatorn Mobutu Sese Sekos privata slott och jetplan.

1945 vann USA andra världskriget genom att atombomba Hiroshima och Nagasaki – med uran från Kongo. Under det efterföljande kalla kriget blev landet strategiskt viktigt eftersom kobolt, ett mineral som används vid tillverkning av missiler, endast finns på två platser i världen: i Kongo och i Ryssland. Och i dag kommer den mineral som gör trådlös kommunikation möjlig från Kongo.

Sett i backspegeln har kombinationen av svagt statsstyre och rika naturresurser varit en framgångshistoria – för alla som inte bor här.

I Numbi är endast en person bosatt av fri vilja. Han heter Honore Fakage och kommer från en rik markägarfamilj. När mörkret lagt sig över hustaken bjuder han på något som är mer värt för byborna än både svart och gult guld – mjölk. Han kokar den i en kittel över öppen eld. För fyra år sedan började han hyra ut rum här i Numbi, för att hjälparbetare och journalister ska kunna komma hit. Det är rörande att se hur han bäddar rent i sängarna, bär in vatten och konverserar artigt med alla han möter. Han försöker visa värdighet, på en plats som förlorat all. Det är också vad han tror är en väg ur misären.

– De som krigar måste lägga ner vapnen. Det är först när vi kan känna oss trygga och våra barn överlever dagen som vi kan börja tänka på annat. När folk kan köpa en madrass och skörda åkern utan att bli bestulna och våldtagna. Jag försöker skapa dialog, förklara att så länge det skjuts här vågar hjälporganisationer inte komma hit. Vi behöver bygga vägar, skolor och sjukhus. När samhället inte fungerar är det enkelt att kringgå lagar.

I dagsläget försöker omvärlden reducera konsekvenserna av kriget i Kongo. En tandlös lag har stiftats och miljontals kronor försvinner ner i FN:s fickor varje dag. Det är inget som ger Berancine Bagiringas nyfödda pojke ökade chanser att uppleva sin femårsdag. Ska hans möjligheter för liv och utveckling förbättras, behöver omvärlden fokusera på den bakomliggande orsaken: För varje dag som går utan att något förändras fortsätter lokala krigsherrar och multinationella företag att göra stora vinster.

 

Text: Magda Gad
Foto: Niclas Hammarström

 

Vad är coltan?
• I coltan finns grundämnet tantal som har extremt hög smältpunkt och används till superlegeringar  inom raketindustrin och kondensatorer till elektroniska produkter som bland annat mobiler, datorer, läsplattor, digitalkameror, airbags, abs-system, hörapparater, pacemakers, proteser samt spelkonsoler som Playstation, X-box och Nintendo.
• Försäljningen av coltan till multinationella företag finansierar och håller i gång inbördeskriget i Kongo.
• Utvinningen förorenar vattendrag, skövlar regnskog och leder till utrotning av jordens sista bergsgorillor.

 

Du kanske också gillar