Ledare

Dubbelbokad

av Sofia Wadensjö Karén

 

En gång om året träffas de, äter en god middag och vandrar därefter ner till den lilla dungen alldeles vid infarten till gården.

Det är dags.

Under tystnad kramar de var sitt träd, trehundraåriga bokar. Ni vet sådana där mäktiga träd som känns så oändligt mycket visare och livserfarna än vi människor. Sådana som får vår art att framstå precis som de vindflöjlar och jäktande kicksökare som vi många gånger är.

De som står där – ibland i strilande regn, ibland i sammetsljum augustinatt – är min älskade kusin, en snart 50-årig rationell vd inom industrisektorn, och min pappa, en teolog med ett med åren allt öppnare sinne.

Under tystnad kramar de var sitt träd.

Följa med på deras trädkramningsstund har jag aldrig fått, trots att jag står dem båda nära. Det här är deras stund.

Två män i stilla samförstånd, små inför trädens stilla kraftfullhet.
Några kilometer därifrån ligger min familjs sommarstuga som vi har ägt i några år. När vi hörde talas om att den äldre damen skulle sälja, gick vi dit och pratade med henne. Minns det som i går:

”Kommer ni låta bokarna stå kvar?”

Hon skärskådade oss, mig och maken, samtidigt som hon höll ena handen mot stammen på en av trädgårdens två enorma bokar.

Svaret var enkelt.

Både den gamla damen och vi tänkte nog på alla gamla sommarstugor där i Sydhalland där såväl stugorna som tomternas alla träd ofta jämnats med marken så fort som möjligt efter att de fått nya ägare.

Det gällde inte oss. Ett löfte är ett löfte – och vi älskar våra bokar.
Med sina enorma kronor vaktar de över huset, ger oss perspektiv på vår lilla stund på jorden, bjuder på fikastunder högt där uppe för familjens lilla klätterapa, vaggar mig till sömns där i hängmattan.

Sällan känner jag mig så omhuldad, så beskyddad, så trygg som i den hängmattan; sällan känner jag sådan andakt som när jag kisar upp genom lövverket; sällan känner jag sådan tacksamhet som när jag får ligga just där – mellan dessa båda gigantiska bokar.

Men det är inte bara via hängmattan som de båda träden förenas. Deras kronor går in i varandra på det mest intrikata sätt. Och nu får jag även, via förre skogvaktaren Peter Wohlleben, veta att de har kontakt under jord. Att deras rötter kommunicerar med varandra och att de kanske även småpratar över mitt huvud där jag ligger och njuter av min absoluta favoritplats.

Tänk … Det har jag faktiskt redan anat.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerad i Tidningen Vi, nr 12/2016

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar