Emily Krumlinde
Reportage

E-suffragetten

av Stina Jofs

För 100 år sedan kämpade kvinnor för rösträtt i brittiska Manchester. I dag slåss en svensk kvinna i samma stad för tjejers rätt att få finnas till i dataspelsvärlden – utan hat och hot.

Manchester, oktober 1903.

I ett hus på Nelson Street har några kvinnor samlats för ett avgörande möte. Uppenbart för alla är att den milda taktikens väg är en återvändsgränd, en politikens cul-de-sac. Nu har Emmeline Pankhurst, gruppens förgrundsgestalt, tröttnat på pamfletterna, petitionerna och namninsamlingarna.

Kampen om kvinnlig rösträtt har gått i stå.

Tålamodet är slut.

”Handling, inte ord” blir det motto under vilket kvinnorna kommer att agera när de nu beslutar sig för att skapa kaos genom att sätta eld på brevlådor och hus, spränga bilar och storma parlamentets sammanträden. Den grupp av militanta rösträttskämpar som vi i dag kallar suffragetter är född. Ordet kommer från det engelska suffrage, som betyder ungefär ’rösträtt’ eller ’meningsyttring’, ja, kvinnokamp rätt och slätt i många sammanhang.

Och kamp ska det bli.

Tonen är sexistisk, rå och hotfull.

De kvinnliga rösträttsförespråkarna möts av ständiga hot, beskylls för att vara ömsom lösaktiga, ömsom manshatare. Från vettet förstås, på gränsen till galna. Många betraktar deras aggressiva jämställdhetssträvanden som stridande mot all vetenskap. ”Kvinnor, rösta? Med de små hjärnorna, den nervösa läggningen, med allt det där kvinnligt svaga och hysteriska? Ni skämmer ut ert kön, kastar samhället i fördärvet!”

 

Låt oss för en stund lämna det tidiga 1900-talet och maskinernas taktfasta dunkande, lyfta blicken över skorstenarnas gråsvarta andetag och förflytta oss framåt i tiden, till vintern 2016. Det är nu det.

Drygt 100 år har passerat sedan mötet på Nelson Street. Platsen är fortfarande Manchester, Pankhursts gamla industristad har utökats med två universitet och världsberömda fotbollslag. Inom en radie av åtta mil bor i dag tio miljoner människor.

En av dem bär ett namn snarlikt suffragetten Emmeline.

Under kökstrappan i en gammal ombyggd kvarn har svenskan Emily Krumlinde inrättat sin arbetsplats i den tvårumslägenhet hon delar med sin pojkvän. Skrivbordet är belamrat med datorer, skärmar, mikrofoner och lampor.

Emily Krumlinde har liksom Emmeline Pankhurst fått glåpord för sitt kön och sina strävanden. Det har funnits tillfällen då Emily undvikit att handla mat av rädsla för att möta någon på väg till affären som retat upp sig på hennes försök att ta plats i en av världens manligaste och snabbast växande industrier, spelvärlden. E-sport – jag ska förklara vad det är – omsätter i dag miljarder kronor, sysselsätter miljontals människor och Sverige är ett land med några av världens främsta spelare.

En av vår tids stora framgångssagor alltså.

Ändå kastar förra seklet skuggor över vår tid: ”Sluta spela, dina jävla fitta, det här är inget för tjejer”, ”Är du den där svenska horan?!”, ”Vi vet var du bor”.

Emily Krumlinde

Emily är bosatt utanför manchester, där suffragettrörelsen bildades för drygt hundra år sedan.

Innan vi återvänder till vår kvinnliga huvudperson låter jag en man definiera problemet.

– Det är så frustrerande att e-sport som bara funnits ett fåtal år, har hamnat i samma gamla hjulspår som andra, mer traditionella, sporter, säger Jesper Englin på spelorganisationen Sverok, Sveriges största ungdomsförbund med 83 000 medlemmar.

– Just dataspelande som tävlingsform har ju precis alla förutsättningar att slippa denna förlegade uppdelning mellan kön. Ytterligare en machokultur är inget vi behöver, eller vill ha.

Enligt en undersökning från Statens medieråd (2015) spelar runt 92 procent av alla barn i åldersgruppen nio–tolv år dataspel. Fram till nioårs-åldern spelar flickor och pojkar lika mycket, men i förpuberteten tröttnar många flickor.

Det tar stopp.

Och inte verkar det vara lusten som upphör.

När det gäller tävlande har kvinnorna inte lyckats slå sig fram. När det gäller att synas, höras, tjäna de riktigt stora pengarna ligger de kvinnliga e-sportarna långt efter. Mixade lag är en sällsynthet. Tävlingar för enbart kvinnor är få. Någonstans på vägen mot framgång händer något med tjejernas självkänsla och mod.

– E-sporten har kommit för att stanna, säger Emily Krumlinde som är en av Sveriges första professionella kvinnliga dataspelare. Därför är det så viktigt att det kvinnoförakt man kan möta på nätet bekämpas. Det är inte okej att bli hotad, förföljd, kallad ”hora”, eller att ord som ”våldtäkt” används inom gaming-världen.

Att spelvärldens språk är engelska är bara att vänja sig vid. Och framstår denna text ibland
svengelsk är det för att man talar om gaming och haters lika självklart som följare och uppförandekod.

Som att spela schack, poker och piano samtidigt.

När det här skrivs packar Emily Krumlinde för Sydafrika där hon ska tävla, möta politiker och besöka universitet för att tala om det brinnande intresse för dataspel som nu är hennes heltidsjobb. I december 2015 flyttade hon till Manchester. Hon är 24 år, har varit proffs i tre, började tävla som 21-åring och lever i dag på det som förr var en hobby. En tredjeplats i världsmästerskapet i Baku, Azerbajdzjan. 2014 i spelet Starcraft 2 är hennes främsta merit.

– Starcraft är ett strategispel, snabbt – ungefär som att spela schack, poker och piano samtidigt. Svårt – och roligt!

Fortfarande, och särskilt i Sverige, får hon förklara att dataspel är ett arbete. I England har man kommit längre.

– Finns det bara ett bra internet spelar det egentligen ingen roll var du bor men England ligger långt fram när det gäller livestreaming, som jag sysslar mest med numera.

Tyskland, Frankrike och USA hade också fungerat. Australien passar språkmässigt men har ett uselt internet, enligt Emily. Och dessutom jobbiga tidszoner. Storbritannien kändes som en bra, första plats.

– Jag har alltid spelat, alla i min familj har gillat dataspel, men det var när jag såg en duktig tjej tävla på Dreamhack som jag förstod att det fanns en väg fram för mig. Jag tänkte: ”Wow, kan hon så kan jag!”

 

Staden Manchester har Pankhurst och Krumlinde gemensamt, liksom entusiasmen och modet att ägna sig åt det de tror på – trots hot. En stred för politisk jämställdhet och den andra för jämlikhet inom en av världens snabbast växande industrier. Låt vara att målen är olika, men kampen kokar till syvende och sist ner till tanken om allas lika värde.

– Att tjejerna i toppen är få har många orsaker, säger Emily Krumlinde. Man måste börja tidigt och träna hårt för att bli bra. Det är som vilken sport som helst. Fortfarande är det mer accepterat att killar ägnar tid åt det här. Och sedan är det förstås den hårda tonen i gaming-världen som helt enkelt kan knäcka tjejer.

Varför?

– För att den är sexistisk, rå och hotfull.

Varför knäcker den inte killarna?

– Se på samhället i stort! Kvinnor hotas, man blir tafsad på i tunnelbanan, kallad ”hora” på skolgårdarna. När de här hoten förstärks i spelvärlden upplevs de av tjejerna som verkliga just för att de faktiskt har utsatts för dem någon gång. Killarna kanske inte ens fattar att de kränker, att deras hotfulla jargong är en realitet för många kvinnor.

Jag frågar hur många kvinnliga heltids-streamare hon känner.

– Fem. Och alla bor på olika kontinenter.

Sverige har några internationella, manliga storstjärnor som exempelvis Pewdiepie (Felix Kjellberg) men Emily Krumlinde är, om du inte har förstått det redan, en pionjär i dess verkliga betydelse. Det är i denna manliga bastion som Emily Krumlinde vill slå sig fram. Och slå är ibland det hon måste göra, i alla fall verbalt, fast hon egentligen tillhör kategorin med en snäll framtoning (en del tjänar, märkligt nog, storkovan på att vara elaka). Hon välkomnar alla till sin sajt, delar med sig av knep och försöker hålla en trevlig ton. Det har hänt att hon fått stänga ner – banna – följare för att de uppträtt hotfullt eller sexistiskt.

Hon beskriver för mig hur det kan låta:

– Tänk dig en fotbollsmatch med en publik som skriker och skäller. Kanske hör du som spelare något enstaka ord, men i övrigt dränks allt i ett bröl. Inom livestreaming, då du är uppkopplad i realtid med andra, hör du varenda kommentar i dina lurar eller kan läsa på din skärm. Varenda ”idiot”, ”fitta, ”sopa”, hamnar i ditt huvud. Och till slut i din själ. Och tänk dig en hockeymatch, en tennistävling, en riduppvisning där det vore okej att deltagarna skrek ”jag ska våldta dig” till varandra? Det finns ju inte! Eller en sådan arbetsplats?!

Vissa dagar är värre än andra.

Någon gång har hon varit på gränsen att ge upp.

Jag ber henne beskriva några händelser som skrämt livet ur henne.

– En gång livestreamade jag på nordamerikanska tider så det var mitt i natten i Sverige. Jag satt hemma i mitt rum i Stockholm och märkte att det kom in två, tre nya personer i chatten. Jag hälsade dem välkomna som alltid och sedan frågade de om jag var svensk, var jag bodde. De hade förmodligen googlat på mitt namn och min adress. Då blev det riktigt obehagligt. Jag hade ju ingen aning om vilka de var, var de befann sig. Jag försökte att ignorera dem men de malde på, tonen blev allt hätskare. För att få stopp släckte jag ner deras konto, men de skapade hela tiden nya konton – i mitt namn! ”Svara då, din jävla hora! Du bor i närheten, vi vet var vi kan hitta dig.”

Andra gånger har män under Emilys direktsändning börjat anspela på sex. Hon har avfärdat dem, sagt till på skarpen: ”Sluta. Det här är obehagligt!”

– En kille fortsatte ändå, han undrade om jag skulle resa till Dreamhack, berättade vad vi skulle kunna göra då. I mitt huvud lät det som saker han ville göra med mig, inte vi. Jag hade ingen aning om vem han var, om han var sjuk, farlig! Jag blockade honom, men han återkom hela tiden.

Vad gjorde du?

– Jag åkte inte till Dreamhack, vågade helt enkelt inte. Hade jag åkt och blivit antastad skulle väl skulden ha hamnat på mig ändå eftersom jag ju hade vetat att han skulle vara där! Till slut dras  man in i det där skeva tänkandet.

En annan man, helt okänd för Emily Krumlinde, insåg till slut att hon inte var intresserad av hans sexuella förslag och upphörde att kontakta henne under några månader för att sedan återuppta trakasserierna med orden: ”Jag kan inte vara utan dig.”

– Man känner sig helt maktlös. Polisen kan inte göra någonting. Men situationen är bättre nu, gudskelov. Jag är mer känd, det hjälper. I England är det inte lika lätt att googla fram adresser och namn, men visst har jag ibland undrat, efter en arbetsdag med skällande, skrikande och hotande män, varför jag utsätter mig för det här.

Ja, varför gör du det?

– Jag älskar den här sporten, vill hålla på med datorer, med spel. Jag är bra! Och har samma rättighet som killar att finnas här. Mitt i allt det svarta får man inte heller glömma de killar som peppar. De är fler än alla haters. Och det är värt allt! För första gången under min tid i den här branschen talar man på allvar om de här frågorna.

Gå samman, tjejer, hitta förebilder!

Tillsammans med en av Sveriges absolut främsta e-sportare, Madeleine Maddelisk Leander, som samtidigt doktorerar i matematik, arbetar Emily för kvinnors självklara rätt i den nyaste av våra framgångsbranscher.

– Gå samman tjejer, hitta förebilder! Mycket arbete återstår men numera, tack och lov, är jag mera förbannad än ledsen och rädd, säger Emily Krumlinde. Det är en bra drivkraft för att kämpa vidare.

Vad gör då branschen? Både kvinnliga och manliga förebilder behövs, hårdare regler och ett mer välkomnande klimat överlag. Grabbigheten måste bort från arenor och internet. Det är en absolut nödvändighet för alla som deltar, men har numera också uppmärksammats av sponsorer och arrangörer. Pengarna börjar tala – färre vill bidra ekonomiskt till ett beteende som inte gynnar affärerna.

På Svenska e-sportföreningen har man ambitioner att bli ett rikstäckande förbund, ungefär som Svenska fotbollsförbundet. Alla medlemmar måste licensieras och föreningen utbildar domare. Dess ordförande Magnus Jonsson berättar att föreningen arbetar tillsammans med andra organisationer i projektet ”inkluderande e-sport”.

– Vi arrangerar bland annat turneringar för bara tjejer där de som ännu inte riktigt vågat ta steget kan få prova på e-sport i en trygg miljö. Målsättningen är förstås att få fler kvinnor att spela.

Men problemet är väl killarna?

– Problemet är att en del på nätet inte kan bete sig som folk. De förstör för alla oss andra. De som spelar hos oss måste skriva under våra etiska regler för att få licens, detsamma gäller alla evenemang vi arrangerar. De som inte sköter sig riskerar att bli avstängda.

Har det hänt?

– Vi har inte stängt av någon, men för något år sedan blev en professionell spelare som uttryckte sig illa mot en kvinna innan de skulle mötas i en match, utesluten ur turneringen.

Tolv svenska e-sportorganisationer har i över ett år arbetat för att ta fram en uppförandekod, Code of Conduct. Dokumentet innehåller etiska regler för e-sportarrangemang på alla nivåer, såväl för spelare som arrangörer. Ett kapitel ägnas åt föräldraansvaret. Andra projekt på gång: ett etiskt råd bildas under våren, ungdomsläger ska arrangeras med workshops om normer och kommunikation, ett tjugotal träningslokaler ska skapas, en i varje län minst, med utbildad personal.

– Det kan tyckas självklart men tonen blir en annan om man får se och hälsa på den man ska möta på nätet före matchen. Tanken är att deltagarna på ungdomslägret ska återvända till sina respektive klubbar som förebilder.

Emily Krumlinde

Emily har – förstås – en spelkonsol tatuerad på ena armen.

Att det nu tas krafttag i Sverige mot machokulturen inom spelvärlden är kanske inte heller så konstigt. Snart blir den generation som vuxit upp med dataspel själva föräldrar. Spelande killar kommer att bli föräldralediga farsor och vill med största sannolikhet inte att deras döttrar ska kallas för ”horor”. Föräldrar har ett stort ansvar, menar Jesper Englin. Det duger inte att skylla på att man inte förstår, inte kan, att man känner sig utesluten ur det som betraktas som en ungdomsgrej. Sitt med under spel, fråga, följ med på turneringar och event. Bli som en fotbollsfarsa eller morsa, och träffa andra föräldrar.

Historien har visat att rättvisa ofta föds ur frustration och ilska, att mod krävs och några som vågar gå före. Att suffragettrörelsen startade i industristaden Manchester var ingen slump. Här vaknade den politiska kampen tidigt. Lite norrut, i Rochdale, föddes den kooperativa tanken redan 1844 då några flanellvävare bestämde sig för att starta en egen matvarubutik i protest mot det utbredda matfusket. Idéerna om samägandets gemensamma ansvar för allas bästa kom att prägla ”De redliga pionjärernas förening” och snart spreds den kooperativa tanken som en löpeld bland gruvarbetare, bönder och så småningom stadsbor. Hur den nådde Sverige har vi kunnat se i SVT-serien Fröken Frimans krig som ju utspelar sig i ett tidigt svenskt 1900-tal.

På Emmeline Pankhursts dödsdag den 14 juni 1928 fick alla brittiska kvinnor rösträtt. Hur länge vi ska behöva vänta på att kvinnor självklart och utan rädsla kan mötas på det offentliga torg som internet utgör, handlar mycket om hur vi peppar unga kvinnor som Emily. Hon som trots stunder av stort tvivel och rädsla blivit ett levande exempel på att tjejer kan, vill och vågar slå sig fram i en värld som killarna och männen betraktat som sin.

– Att arbeta mot sexism, rasism och homofobi är enda vägen framåt. Det gäller inte bara spelbranschen utan hela samhället. Jag längtar till den dag då alla tittar tillbaka på den här tiden som en pinsam parentes. Tanken att kvinnor inte skulle kunna spela lika bra som killar är lika larvig som tanken på att kvinnor inte skulle få rösta för 100 år sedan.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Linda Nylind

 

 

KALLAS QUEENE
NAMN: Emily Krumlinde.
ALIAS PÅ NÄTET: QueenE.
ÅLDER: 24 år.
BOR: I en ombyggd kvarn utanför Manchester.
YRKE: Arbetar som livestreamare. Kan ses på www.twitch.tv/QueenE.
ANTAL FÖLJARE: 23 554 i skrivande stund.
SPORT UTÖVER E-SPORT: Sysslade länge med kampsporter som karate och taekwondo.
FAMILJ: Pappa Magnus, mamma Anna, syster Molly.
MEST STOLT ÖVER: ”Att jag får vara en förebild, ingen känsla i världen slår den man får när andra människor kommer fram och tackar en för att man vågar/orkar vara den man är och göra det man gör.”
DET HÄR GÖR JAG OM TIO ÅR: ”Jag har ingen aning om vad jag gör om sex månader, så jag kan inte ens föreställa mig tio år. Men förhoppningsvis är jag fortfarande lika glad och jobbar med det jag brinner för!”

 

Publicerat i Tidningen Vi, nummer 3, 2016.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar