Reportage

Edith Piaf – ett rop på kärlek

av Rikard Wolff

”En 16-årig spröd blomstjälk” var han, men kärleken till Edith Piaf stark och brinnande. Här skriver Rikard Wolff om Piaf och Paris, om resan till dem båda.

Vi väcks tidigt av sopbilens framfart utanför hotellet, röster, dieselmotorer och duvors kuttrande. Piafs historia handlar om hårda och mjuka delar, i konsten, i livet, i kärleken. Det är en romantik utan solnedgång och vågskvalp. Piafs dekor är staden, bilhornen och slamret från sopbilarna i gryningen.

Piaf är en kropp som ropar efter kärlek, samtidigt urtida och tidlös, kanske är det därför det känns självklart att vara i Paris i dag, när det är 50 år sedan hon dog. Piaf var inte poeternas musa som hennes samtida kollega Juliette Gréco, hon var själva poesin. Oberäknelig, gränslös och livsfarlig. Förälskelsen var hennes syre, otaliga män passerade hennes liv och hennes sängkammare, de tjänstgjorde några månader, kläddes i blå kostym och armlänk i guld, innan de förpassades i väg igen.

I dag finns bara två kvar, de framträder i alla tv-kanaler, den store Charles Aznavour och Charles Dumont, mannen som skrev Non, je ne regrette rien. Två herrar 85 + berättar med fuktiga ögon om detta monstruösa, hopplösa underverk som var Piaf.

De överlevande kvinnorna är inte lika nådiga. ”Elak”, säger Juliette Gréco, 87. ”Diabolisk”, skriver Line Renaud, 85. ”Vad jag anser om den kvinnan går inte att sätta på pränt”, säger Dietrichs dotter om mamma Marlenes bästa väninna.

Piaf var störst, men trots den ofantliga framgången var hon kontroversiell ända till slutet. Kvinna, proletär, artist och så småningom narkoman. Hennes män var för unga, för vackra och framför allt – för många. Hon var en rebell som tog sig till toppen, med rösten som vapen och underdogens hela kraft, och hon tog avsked som en rebell. ”Skandal”, viskades det när hon några månader före sin död gifte sig med den 20 år yngre Théo Sarapo. Han bar hennes väska, han höll henne i handen till slutet.

Piaf lämnade aldrig den gata hon föddes på. Eller snarare, gatan lämnade aldrig henne.

 

Nu är jag bjuden till Paris för att delta i en minnesceremoni och för att höra Patricia Kaas sjunga Piaf på Olympia på kvällen. Det är oroligt att resa, mina lungor är usla och jag kan inte resa utan följeslagare. Jag har få kläder med mig, men en hel väska med mediciner och inhalatorer. På förmiddagen repeterar jag på Kulturhuset Stadsteatern, Harvey Fiersteins 1980-talsklassiker Arnold (Torch song trilogy), en fyra timmar lång bön om kärlek och respekt.

Jag reser med Jonathan, 23 år. Han bär mina väskor. Han håller mig i handen.

Vi är i god tid på Arlanda, och tar en räkmacka. Jag njuter av att folk viskar bakom ryggen på oss. Jonathan med huvudet i en Genet-bok, jag med en ny tegelsten som ännu en gång sägs omkullkasta myten Piaf, Piaf un mythe français av Robert Belleret: Piaf iscensatte sitt liv och fyllde sitt liv med halvsanningar för att upprätthålla den. Är det någon som bryr sig?

Vi kommer ner vid niotiden på kvällen och landar på Orly, flygplatsen där Piaf alltid landade. Med åren alltmer förkrympt, men med allt resligare (och yngre) män vid sin sida. Från Orly går det snabbt in till stan. Chauffören undrar vad vi gör i Paris. ”Piaf”, svarar jag. Behövs inte mer, han suckar drömskt när han släpper av oss på hotellet mittemot Olympias sceningång.

 

I Paris kan man äta sent och vi slår oss ner på baren intill. Vi dricker vin, pratar, har det härligt och somnar utmattade till en ny Piafdokumentär på tv.

Käkar frukost på hotellet, trots att det är dyrt, och tar oss ut tidigt för att se sångerskan Dalidas grav på Montmartrekyrkogården. Jag har introducerat mina franska tanter för Jonathan. Halvvägs upp till Montmartre inser jag att jag inte skulle ha druckit det där glaset rödvin kvällen innan och blir sittande på en bänk på Avenue Blanche med inhalator för att få luft. Under stigande oro irrar vi på Montparnassekyrkogården innan Jonathan till sist på egen hand hittar Dalidas gravmonument i vit marmor.

Efter en kort paus på hotellet blir det tunnelbana till Père Lachaise där vi har stämt träff med den fransk-marockanske författaren Abdellah Taïa. Vi lärde känna varandra för ett år sedan när jag intervjuade honom för Vi. Då sågs vi i hans lägenhet i Marais, han skämdes lite för att bo så fint och berättade att han tidigare hade bott i en trång etta på Rue du Belleville nummer 72. ”I huset framför vilket Piaf påstås ha kommit till världen.”

Nu möts vi igen, på bistron mittemot entrén. Abdellah är en förtjusande människa och vi pratar om allt, om kärlekar, om åldersskillnad, om politik och om homofobi. Inne på kyrkogården är det mycket folk, fler än vid de två tidigare jubileerna jag har varit på. Graven är täckt med blommor, från Théos familj och från ”Edith Piafs vänner” och från alla okända. Blandat folk, ett fåtal kompisar i livet, några skönt åldrade damer. Och så Piafs halvsyster Denise Gassion och Bernard Marchois som jag känner sedan jag som spröd 16-årig blomstjälk var i Paris för första gången.

Prästens tal går inte att höra, det är som på den beryktade begravningen 14 oktober 1963, när 50 000 människor trängdes på Père Lachaise. Folk klättrade på gravar för att få en skymt av Théo, av Aznavour och av Dietrich. Man hör inget den här gången heller, det är tumult och tv-kameror och säkerhetsfolk som vänligt men bestämt ser till att folk inte kliver på gravstenar. Det gör liksom inget, det är mycket piafskt. Solen spricker upp och man anar att Edith i sin himmel ler åt att hon lyckas åstadkomma detta kaos 50 år efter sin död.

På hemvägen passerar vi det nedläggningshotade medievaruhuset FNAC, där travar av böcker, skivor och dvd tornar upp sig. Piaf måste vara det mest solida franska varumärket näst efter Eiffeltornet. Vilar en stund på hotellet innan det är dags att snygga till oss för kvällens konsert på Olympia, som var Edith Piafs hemmascen de sista åren av hennes liv.

Ljuset går ner för en överraskande inledning. Några bilder på en annan fransk superstjärna, Jacques Brel. Och så kommer en människa in och imiterar Brel med sådan skärpa och känsla att både Jonathan och jag är helt knockade. Vi gråter båda i mörkret.

En halvtimme senare gör Patricia Kaas magnifik entré i svart svandun. Hon är reslig och vacker, på sätt och vis antitesen till Piaf. Kaas är 47 år gammal, samma ålder som Piaf innehade när hennes förödda kropp slutligen gav upp. Vackert, stramt och ändå ömsint förmedlar hon minnet av Piaf denna historiska kväll, på denna scen som såg Piaf triumfera. Stående ovationer och man behöver bara kisa för att se Piaf i Svinto-hår och svart klänningstrasa buga sig vid scenkanten någon av de legendariska kvällarna för 50 år sedan.

Efteråt är vi välkomna backstage, i en lokal som domineras av ett porträtt av Piaf. Men nu har andningen åter börjat oroa mig och vi skickar en hälsning till kvällens stjärna och tar en steak frites i bistron intill i stället. Vi halvettiden står fortfarande en skara fans och väntar vid sceningången.

Upp tidigt, transportstrejk, oro igen. Till sist lyckas hotellet hitta en taxi som är villig att köra till flyget. Hemma. Varmt i Stockholm, bedövande vackert, i oktoberljuset är Stockholm Paris. Jag släpper av Jonathan på Centralen för att gå och repetera. Jag sitter kvar i taxin när han kliver ur. Det värker i kroppen när jag ser hans ryggtavla försvinna. Värker som en visa av Piaf .

På kvällen ser jag den nyproducerade tv-dokumentären Piaf intime. Rörande att se Dumont och Aznavour tala om en kvinna de älskat för mer än 50 år sedan. Hon levde inte för att älska, säger Dumont. ”Hon levde för att alltid tro på kärleken, att kärleken var möjlig. I en kall och cynisk värld var det villkoret för att stå ut.” Gång på gång skulle detta ledas i bevis. ”Du är den siste, du är den förste, det är dig som jag alltid har letat efter, det är kärlekens mening”, sjöng hon svårt medtagen på Olympias scen till den vackre unge mannen som hon skulle gifta sig med, innan ridån slutligen gick ner 10 oktober 1963.

Piafs död är den mest remarkabla av hennes falska sortier. ”Det fattas någon i Paris”, skrev Paris Match dagen efter. Men Piaf var aldrig borta. Det fanns inget före Piaf, följaktligen kan det inte finnas något efter. Piaf är inte tillbaka i Paris. Piaf är kvar. Det oälskade barnet i den sargade kroppen, ropandes efter kärlek, det ropet hördes över en hel värld och hörs fortfarande.

Jag släcker tv:n. Det är natt i Paris. Det är natt i Stockholm.

”När hon sjunger blåser vinden, faller regnet, sveper månen sitt nät över alla som ännu kan drabbas av kärleken, smärtan och döden” skrev Jean Cocteau.

Jag messar Jonathan i natten: ”Jag behöver dig. Hör av dig när du behöver mig.”

Som en Piafvisa.

 

Text: Rikard Wolff
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar