Porträtt

Emil Jensen får Vi:s Taube-stipendium

av Johan Norberg

Vi:s musikkrönikör Johan Norberg möter en glad stipendiat – som upptäckt oväntade paralleller mellan sina och Evert Taubes visor.  Men det vore inte Emil Jensen om han inte samtidigt problematiserar, vrider och vänder sina funderingar till ett tankeexperiment.

 

Den som tackar nej till allehanda tv-program riskerar att hamna lite under radarn, men Emil Jensens publik är trots det mycket stor – effekten av när folk går hem i ett lyckorus från en konsert och lovar ta med sig minst tio kompisar nästa gång. På några år växer antalet exponentiellt till en imponerande hop. Emil Jensens karriär bygger inte på ”hits” utan en blandning av låtar och mellansnack som har humor och varm humanism som genomgående ton. En kort beskrivning skulle vara ”Tage Danielssons okände lillebror”.

Jag träffar honom den första juli på ett hotell i Visby. När du läser detta är Almedalsveckan över men under vårt samtal fortfarande ett högaktuellt debattämne. Vilka ska få komma hit? Vilka ska portas? Emil är här för att delta i några evenemang. Han är diskret färgmatchad med samma blåa nyans i nagellacket som i sin skjorta. Vi slår oss ner i ett litet konferensrum som heter ”champagnerummet”. Han dricker en kopp grönt te med honung, jag äter en räksmörgås.

Ursäkta att jag äter. 

– Ingen fara, det är bara skönt att det händer saker samtidigt.

Du började säga något, men jag avbröt dig för att slå på bandspelaren. Ibland kommer mycket intressant innan intervjun börjar, och så har man varken hunnit anteckna eller spela in. Du berättade om Almedalen och varför du är här.

– Ja. Det känns extra viktigt i år, eftersom de bjudit in rasistiska organisationer. Jag stöttar alla som bojkottar att åka till Almedalen men stöttar också dem som kommer hit trots Nordiska motståndsrörelsens närvaro. Splittringen är ju precis vad nazisterna önskar.

HyperFocal: 0

HyperFocal: 0

Är det en typisk Emil Jensen-hållning, att se båda sidor?

– Att försöka stötta båda sidor. Det viktigaste för alla antirasister är att ägna den här veckan åt antirasism, och det kan man göra här – eller någon annanstans.

Vi backar lite, till början, allra första början.

– Jag spelade piano redan som liten. Musiken kom först, ord och texter var svårt. Med min fruktansvärda handstil utgick alla från att jag inte kunde skriva. Jag visste att jag kunde, men det syntes inte vad det stod, och så är det fortfarande. I dag är det min smala lycka, eftersom jag glömmer anteckningsböcker på tåg och kaféer, men det finns ju ingen människa som kan tyda dem. När jag skrev på maskin första gången blev det något förlösande, att jag kunde skriva så att det gick att läsa. I samma veva – någon gång i sjunde klass – upptäckte jag att man kunde använda ord på samma sätt som toner. Jamma med ord. Bygga nya sammanhang och riva gamla sammanhang. Vända och vrida på dem.

 

Snart började Emil skriva låtar, men det här med att ”vända och vrida” skulle bli hans största hit. Den lilla skarv mellan låtarna där svenska popartister tvångsmässigt hojtar ”mår ni bra?” eller kanske anstränger sig i längre episka berättelser som ”det här är en låt från min senaste platta”, det utrymmet har Emil utvecklat till en egen uttrycksform. Han kallar det fortfarande ”mellansnack” trots att det mer liknar en föreställning eller ståuppkomik. (Numera finns till och med ljudböcker att köpa som uteslutande innehåller hans tal mellan låtarna.) Mellansnackandet började han med redan under sina första spelningar i 20-årsåldern. En liten vändpunkt kom när han upptäckte sin förmåga att få publiken att skratta.

– Efter det gick det att göra vad som helst. Kanske spela en jättesorglig låt, som då tog så mycket djupare. Jag märkte att jag kunde kombinera skratt och komiska inslag med tragiska, melankoliska saker, och snart tog pratet mellan låtarna lika stort utrymme som musiken. Det kändes lite som att bryta ny mark, även om det säkert finns de som gjort samma sak före mig. Till min senaste skiva hade jag skrivit ett mellansnack som var så rytmiskt att jag tonsatte det, vilket i sig blev en låt jag nu snackar före och efter. Det har liksom gått hela varvet runt.

Är det skönt att landa i musiken mellan snacken?

– Att sitta vid pianot eller ha gitarren på magen … den lyxen har inte en ståuppkomiker. Jag måste inte alltid ha en punchline.

För du är inte en ståuppkomiker?

– Nej, men när jag var i Finland första gången stod det ”Standup Comedy med Emil Jensen” på affischen, vilket gjorde mig jättenervös. Jag ägnade de första tio minuterna åt att skoja om att ingenting skulle vara roligt – och det fungerade väldigt bra i Finland! ”Ingenting blir kul”, och då drog de en lättnadens suck.

Emil är suverän med språket. Rolig och definitivt smart.

I sitt sommarprogram 2016 utvecklade Emil ett resonemang kring att vara ”mellan” och att identifiera sig med mellanbocken Bruse, den som bara ”glider förbi”.

Jag har varken smarthet eller mod … varken högstämd finkultur eller skräpkultur under bältet. Jag rör mig längs bältet … Jag är en typisk duktig tjej fast jag är varken duktig eller tjej, bara typisk.

Emil är suverän med språket. Rolig och definitivt smart, men det där med ”mellan” är en bra karakteristik, åtminstone för mig som inte känner honom. När vi ses i hotellobbyn är det som att möta ett oskrivet blad, varken anmärkningsvärt hjärtlig eller avvisande sval. Som en prost ur en svensk 1950-talsfilm som milt leende med höjda ögonbryn tar emot vad tillvaron har att erbjuda. Han är den enda person jag någonsin träffat som exakt infriar bilden man får från skivorna, radioprogrammen och filmklippen, vilket är bra, för det är en sympatisk bild man skapar sig.

Du pratar personligt om både jättestora och små frågor.

– Jag tycker det är viktigt att bottna i vad jag pratar om och vrida det så många varv som möjligt men fortfarande få tankegången att kännas naturlig. Det grundar sig i hur jag är som person – i grunden. Det har jag försökt översätta till mitt sceniska arbete.

Vem är du i grunden?

– En person som inte duckar för det mörka, tråkiga och tunga men nästan tvångsmässigt försöker hitta något slags ljus och hopp, komik och absurditet i tillvaron.

Du har alltid tänkt så?

– Ja, det känns nästan reflexmässigt. Den andra beståndsdelen är att jag sedan tidig ålder haft ett samhällsengagemang som lyser igenom i mina texter. Inte för att ”nu ska jag göra politisk konst” men för att saker jag funderat på känns naturliga att skriva om. Det är i grunden hur jag är och hur min tillvaro gestaltat sig som gör att jag jobbar så.

Du lättar ofta upp allvarliga resonemang med underfundig humor. Har du någon ”pustlustighetsspärr”? 

– Om jag upptäcker att något sådant tagit överhanden vrider jag det ett varv till och ger mig på mig själv. Kanske jag säger: ”Lägg av, inte ens du kan försöka hitta något ljust i det här.” Sådant kan vara ett dilemma och kräva många omskrivningar av manus. Ibland också en känsla av: ”Får jag prata om det här, bottnar jag tillräckligt?” Då kan jag hamna i en situation där jag tänker: ”Nej det kan jag inte, men vad kan jag då göra i stället?”

Som artist finns ju flera orsaker till att stå på en scen. Du älskar publikkontakten, applåderna och skratten, men så vill du som samhällsengagerad försöka förmedla och övertyga folk om saker du tycker är viktiga?

– Drivkrafterna är fler än så. Den allra första var musiken. Jag var bara tvungen att spela, och det var en sådan livsförhöjare och är fortfarande det som driver mig mest. Att sitta och spela en slinga på ett instrument och plötsligt har sex timmar gått … Det är fundamentet, eller navet i hjulet som består av så många andra drivkrafter.

Kan du lockas av att arbeta mer på en politisk plattform?

– Jo, och det har jag också gjort under årens lopp. Deltagit i kampanjer, antirasistiska organisationer, miljöorganisationer, och förra året gjorde jag en biståndsresa med Diakonia. För även om jag någonstans tror att jag kan sprida engagemang, hopp och mod genom det jag gör på scenen känner jag ibland att jag borde jobba mer konkret och inte bara ”peppa laget”.

Berätta lite om cykelturnén 2007.

– Det var ett led i att jag försöker agera och inte bara prata om saker som ligger mig varmt om hjärtat. Jag hade spelat på miljögalor året innan där artister flögs in, spelade en låt för miljön och flögs hem igen. Det kändes så ironiskt. Utifrån den absurda känslan gick jag från ord till handling och gjorde hela sommarturnén på cykel. Det var en konkret manifestation för hållbar utveckling men också en komisk grej att en poet cyklar omkring. Kanske kunde folk känna att ”då går det att göra vad som helst”. Jag ville sprida den inspirationen men ville också göra en sådan turné ensam. Det var under det året min syster dog *. Jag ville ut och rensa, se vad skogen hade att säga om saken.

Hur fick du med allt bagage?

– Jag hade gitarren på ryggen, lite sladdar på styret, kläder och scenografi på pakethållaren. Det fungerade bra. En gång cyklade jag iväg från hotellet och hade något så ovanligt som ”medstorm”. Det var fantastiskt, och efter två mil kände jag att det var bästa dagen dittills. Då upptäckte jag att jag glömt gitarren, så jag fick cykla tillbaka i ”motstorm”, hämta den och cykla vidare. Men i övrigt var det underbart.

Hade det ett värde förutom miljömanifestationen?

– Jag har aldrig varit i så bra form. När jag checkat in på ett hotell i Falkenberg tog jag cykeln över axeln och sprang trapporna upp till fjärde våningen. Jag fick också utrymme att tänka och känna igenom saker, och träffade mycket människor längs vägarna. Två filmare skulle dokumentera turnén, men de fick ju inte använda bil, det tyckte jag hade förstört allt, så de dök upp ibland med en sådan där indisk cykeltaxi. Filmaren satt bak och den andra cyklade.

Inte svårpratad, men heller inte överdrivet talför.

Emil är inte svårpratad men heller inte överdrivet talför. Mellanbocken Bruse. Han känns uppriktig och öppen, men hur han lever sitt privata liv har jag ingen aning om. Jag kanske borde fråga, men det känns lite ofint eftersom han är så frispråkig om allt annat, både här där vi sitter och i sina ”mellansnack”.

Efter att Emil hade läst en intervju där en kändis listat ”jag kan vara lite för omtänksam ibland” som sin sämsta egenskap skrev Emil en hejdlöst rolig satir där han avslöjade sina egna sämsta egenskaper, som att han är lättstött, lättkränkt, dubbelmoralisk, åskrädd, ormrädd, lider av scenskräck, naiv, barnslig, cynisk, bitter, och så vidare, för att avsluta med ”jag kan vara lite för omtänksam ibland” som sin bästa egenskap. Det är naturligtvis en hårt skruvad bild, men man upplever ett korn av sanning, det som höjer det till riktigt stor komik. En tidlös Chaplinhumor som kommer av att vara extremt noggrann, riktigt rolig och våga blotta sina svagheter. Hans Sommarprogram 2016 innehöll de ingredienserna och blev mycket uppskattat.

Nu är han på väg att bli folkkär.

– Om man är sina egna upplevelser trogen tror jag att det smittar av sig. Jag är väldigt specifik i detaljer – och ingen kan ju ha varit med om samma sak – men samtidigt gör det att folk känner igen sig och kan knyta an till sina egna upplevelser. Det är samma med låttexter. När man vågar vara detaljspecifik väcker det mer allmängiltighet.

Det finns en ståupp-tradition att skämta om tredje person, men du driver ofta med dina egna svagheter.

– Jag har nästan gjort en grej av att hylla tredje person. Nu senast gjorde jag ett stort hyllningsnummer till alla kulturtanter som jag tycker är så viktiga för kulturlivet men också rent politiskt med allt de gör. Det var en utmaning, för det ligger i formens natur att det är svårt med spännande hyllningar, men jag ville verkligen göra det bra för att det skulle nå ut till dem som är så betydelsefulla för mycket i Sverige.

Då gäller det att man inte faller i generaliseringar med korta, dräpande formuleringar.

– Jag varken kan eller vill göra det. Jag behöver egentligen ganska lång tid på mig för att det så småningom ska bli något kul. Det är hopplöst att ha med mig i ett renodlat ”standup”-sammanhang.

Kommer skratten där du tror?

– Jag kan fortfarande gå i den fällan; man kör fyra kvällar på raken och alla skrattar på samma ställe, men så femte kvällen kommer man till Kiruna och det är alldeles tyst. Då kan man i värsta fall börja prata snabbare och vifta med armarna.

Men om det är dödstyst i Kiruna kan det också betyda att det var det roligaste de hört på länge.

– Det var precis vad som hände. Det var helt tyst under kvällen, men efteråt! Rent procentuellt har jag aldrig varit med om att så många varit så tagna och sagt att de haft så roligt, utan att det hördes.

HyperFocal: 0

HyperFocal: 0

Vi får inte glömma varför vi sitter här. Evert Taube.

– Det känns fantastiskt att få stipendiet. Först såg jag mig inte ha så många beröringspunkter med Taube, men så gick jag hem och lyssnade och det slog mig att jag vuxit upp med hans visor. De har funnits där hela tiden och påverkat mig. Naturlyriken och berättandet; han var ju till exempel vår första rappare 1960 med Kinesiska muren. Sedan kan det vara problematiskt i en politisk dimension; vissa texter är i bästa fall lite förlegade, men ibland räcker inte den förklaringen. Som när de beskriver prostitution utan att problematisera – där skapas en spännande krock med en själv och vissa av hans texter.

Hur gör man med konst som får det problemet?

– Man får ta det från fall till fall, tror jag. Om man generaliserar skapas ett problem när man relaterar till tidsandan. Samtidigt är det lite lättvindigt att avfärda med: ”Folk sa så på den tiden.” Man måste våga gå in i problematiken och tänka: ”Så var det då, men varför såg de inte igenom det? De som var tänkande, kloka, kreativa personer.” Man skulle kunna få en intressant diskussion, men nu blir det ofta en affekterad debatt eftersom det är starka saker. Kanske är det viktigaste att vi som gör konst i dag försöker göra tankeexperimentet: ”Hur kommer folk att uppfatta detta om 20 år?”

Har du personligen drabbats för dina politiska åsikter?

– Absolut, och det är väl bra, för annars hade jag undrat om det jag gör är uddlöst. Det mest uppenbara är högerextremister som naturligtvis upplever det provocerande när jag pratar om medmänsklighet och solidaritet, och jag blev nedslagen av nazister efter en spelning i Trollhättan. Men det kan också vara så – när man jobbar med flera språkliga lager – att någon missförstår vart jag riktar min satir. Jag försöker alltid sparka uppåt, men är man inte tydlig nog kan effekten bli att man råkar sparka nedåt. Det är lätt att få för sig att man alltid är en underdog, men har man en stor publik och får prata i radio har man makt, och med den kommer både möjligheter, ansvar och risker.

Du vill inte att dina texter ska vara uddlösa, men det ger ju också en unik position att vara vänlig och skicka ut små trojanska hästar med humanistiska budskap?

– Ja, med kanske den enda dolda agendan att sprida lite värme. Det finns ju vissa grupper jag aldrig kan nå, och kanske vill jag inte det heller. Då känns det viktigare att nå dem som kan bygga en bättre värld och uppmuntra dem.

 

Text: Johan Norberg

Foto: Lindsten & Nilsson

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2017

 

EVERTS EGET STIPENDIUM

Taubestipendiet instiftades 1960 av Tidningen Vi och Evert Taube. Det ges för ”sångbar dikt eller tonsättning av dikter”, enligt Taubes egen formulering. Sedan 1990 delas stipendiet ut i samarbete med Taubesällskapet.

Stipendiesumman är 50 000 kronor.

Årets jury har bestått av Johan Norberg och Tomas dur Fläckman från Tidningen Vi samt Karl-Gunnar Roth och Ralf Sandberg från Taubesällskapet.

Taubestipendiet är den enda utmärkelse i Taubes namn där skalden själv har varit med om instiftandet och formuleringen av statuterna. Taube var en flitig medarbetare i Tidningen Vi under 1950- och 60-talen.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar