Birgitta Andersson
Ur arkivet

En clown med sex appeal

av Thomas Sjöberg

Skådespelaren Birgitta Andersson fick årets Hedersguldbagge för sina insatser inom svensk film. Birgitta har sedan länge lämnat offentligheten, men hösten 2010 gjorde hon ett undantag och gav en intervju för (numera insomnade) Vi Biografi. Läs Thomas Sjöbergs text om en människa som sannerligen inte ser bakåt.

Sommaren 1988 spelades Jönssonligan på Mallorca in. Det var den femte filmen om den fiktiva rövartrion och den tredje med Birgitta Andersson i rollen som Doris – den våpiga, men lite naiva brallisen som kollrar bort vilken karl som helst med sina kurvor och djupa dekolletage. Sensualismen är obestridlig, men dämpas en aning av den pipigt västgötska rösten med sitt enkla idiom och en omedvetenhet i blicken.

Kostymören Kicki Ilander och designern Camilla Thulin hade utrustat Doris med en räcka fantastiska utstyrslar som Andersson verkade född i – mycket 1950-tal och inte så lite påminnande om den peruanska konstnären Alberto Vargas världsberömda pinup-illustrationer, fast aldrig avklätt, bara ganska oskyldigt förföriskt.

Den berömda kalendern från 1988.

Den berömda kalendern från 1988.

Inspelningen erbjöd långa pauser och Ilander kom på den lite udda tanken att utnyttja dödtiden till att göra en pinup-kalender med Andersson som Vargas-modell. Joakim Strömholm, som tog stillbilder under filmen, tände på idén och tillsammans åkte de runt ön och fotograferade henne bland palmer, i trappor, hotellfoajéer, på alla fyra på bilens motorhuv och i hästdragen vagn utanför katedralen i Palma. På stranden gjorde hon bröstmuskelövningar. En av bilderna var en pastisch på Lawrence Schillers berömda foto från 1962 av Marilyn Monroe i en swimmingpool från filmen Something’s Got to Give, tre månader innan Monroe hittades död.

Det var aldrig några problem att få Andersson att agera framför Strömholms kamera. ”Hon kom med många egna idéer om hur hon skulle posera. Jag menar, hon är väl ändå Birgitta Andersson. Och fåfäng”, säger Strömholm. Andersson tycktes njuta av situationen och spelade ut hela sitt register som bedårande, vimsigt, godhjärtat bombnedslag. Kläderna speglade hela hennes apparition – levnadsglatt och kvinnligt, men inte vulgärt.

”Det tog inte ens en dag. Birgitta bytte om i bilen, och var totalt orädd. Alla vill vara snygga, och här var hon det. Det var helt lustfyllt”, säger Ilander. Pinup-kalendern såldes till biobesökarna i samband med premiären drygt ett år senare.

 

Det är inte många som vid 55 års ålder skulle tycka att en lättklädd pinup-kalender är en toppenidé. Men Birgitta Andersson är inte heller vem som helst. Född i Mariestad 1933 kom Birgitta Andersson så småningom att på sin lärares inrådan att söka sig till teatern. Vägen till berömmelsen gick via Atelierteatern i Göteborg, Alléteatern i Stockholm, Casino och Knäppupp-revyerna, Hasseåtages revy Gula Hund och tv-produktionen Spader, Madame! Hon gjorde ett par oförglömliga scener i Danielssons och Alfredsons film Svenska bilder från 1964 och återkommer i Att angöra en brygga, Äppelkriget, Ägget är löst! och Picassos äventyr. Som nyetablerad ”nattfjäril” med egen firma snuvar hon den trånsjuke Alfredson på karamellerna i en sketch i Gula Hund, och det är ett stycke klassisk komik som borde gå till historien, om den inte redan gjort det.

Hon var kul och bländande och jag saknade ingenting tillsammans med henne.

När Uno ”Myggan” Ericson gav ut sitt stora nöjeslexikon för tjugo år sedan poängterade han Anderssons ”säregna blandning av sex appeal och komisk begåvning”. Andersson framstod som något helt nytt i den svenska komiken under 1950- och 1960-talen. Dittills hade kvinnlig dråplighet representerats av gamla stabila huskors som Dagmar Ebbesen och Julia Cæsar; roliga kanske, men använde sin kvinnlighet i förförelsekonster gjorde de inte. Där bröt Andersson helt ny mark.

 

Gösta Ekman lärde känna henne redan hösten 1955.

– Vi upptäckte tidigt att vi attraherade varandra på de flesta sätt. Hon gav mig rubbet. Hon var kul och bländande och jag saknade ingenting tillsammans med henne, säger Ekman. De gjorde upptäcktsfärder runt om i Stockholm, och på varuhuset NK studerade de folket, eller ”spionerade” som han säger, och iakttog deras beteendemönster. Relationen upphörde dock, men Ekman träffade Andersson regelbundet genom åren och blev god vän med hennes olika män – Björn Lindroth, Anders Bye, Carl Z. ”Vi blev alla väldigt tighta vänner.”

Birgitta Andersson och Gösta Ekman.

Birgitta Andersson och Gösta Ekman.

Det publika genombrottet kom med Teskedsgumman 1967, men redan flera år tidigare hade hon spelat in på grammofonskiva Hagge Geigerts monolog Sveriges vackraste röst, där Anderssons västgötska fick fritt och stort spelrum.

”Birgitta var med och förlöste många kvinnliga begåvningar som kunde vara både snygga och skrattretande och inte var rädda för att vara det. Men hon har också en allvarlig ådra, som hos alla clowner. Som ett barn som slits mellan att vilja vara vuxen men inte riktigt kunna vara det – där uppstår något väldigt skrattretande”, säger Ekman.

Han kommer osökt att tänka på den italienska skådespelerskan Giulietta Masinas rollfigur Gelsomina i Fellinis La Strada från 1954 när han ska försöka finna en jämförelse. Eller varför inte amerikanskan Goldie Hawn, säger han. ”Båda är läckra, snygga och roliga.” Ekman är särskilt förtjust i ordet ”skrattretande”. I Anderssons fall är denna egenskap en gudagåva, anser han:

”Ja, Gud var generös när han gjorde Birgitta Andersson. Det torde ha skett på fritiden när han kunde koppla av. Men hon var absurd också. Birgitta spände över hela komikens register. Och inbyggt i hennes clowneri fanns det en Playboy-bunny. Alla pratade om hennes sex appeal.”

 

Och det är här det unika med Andersson framträder – blandningen av yttre företräden och inre. Som en Ol’ Blue Eyes Frank Sinatra som kontrollerar sin andning och vet exakt när och hur han ska fullfölja en strof, lyckas hon göra det där lilla uppehållet i repliken, en subtil konstpaus som kallas timing.

”Hon kan pausera och vet på en hundradels sekund när hon ska komma med repliken för att det ska bli roligt”, säger vännen och kollegan Ulf Brunnberg. Exakt vad det är kan vara svårt att förklara. Ekman gör ännu en jämförelse:

”Att försöka ringa in det är som att fråga hur Charlie Parker gör för att få det att svänga. Vad är humor? Birgitta och jag fann varandra tidigt i vårt absoluta behov av att pendla mellan gravallvar och gapskratt. Det går hand i hand.”

Komiken, som Andersson framställer den, fungerar som en ställföreträdare – man framställer sina tillkortakommanden för att publiken ska kunna känna igen sina egna, och kunna skratta åt dem. Men då måste man också ha nära till barnet inom sig, och de känslor barnet bär på.

”Detta är primärt för alla som arbetar med skrattreteri. Birgitta har lätt för att gråta, och har nära till sina känslor. Det blir också ett sätt att skydda sig själv. Man kan bearbeta besvärliga saker man kånkar omkring på.”

Hon hade alltid något sorgset i sina ögon.

Grynet Molvig har arbetat med Andersson i alla möjliga produktioner, både på film och privatteatrar.

”Det som alltid har varit det genuina med Birgitta har varit hennes blandning av sorgsenhet och humor. Hon hade alltid något sorgset i sina ögon och den där sköra rösten. När hon log med munnen var hon ledsen i ögonen och det gav ett väldigt sorgset komiskt intryck vilket gjorde att man tog henne till sig mycket mer än om hon skulle studsa upp och ner som en guttaperka som väldigt många komiker gör så där hurtfriskt. Den där blandningen var hennes adelsmärke – sorgsenheten i ögonen, skörheten i rösten och när hon log blev det … man bara smalt, helt enkelt. Det där lite vilsekomna, skörheten och komiken blir en farlig kombination. Den blir slående, man drabbas av den. Man tar det till sig, man blir berörd, man känner med henne. Och skrattar både åt henne och med henne”, säger Molvig.

 

Birgittas begåvning användes främst av privatteatrar och Hasseåtage. Hon har haft några mindre inhopp på Dramaten, men annars har erbjudandena från de fina institutionerna uteblivit. Ulf Brunnberg har sina teorier om varför.

”Du kan märka till exempel att institutionsteatrarna aldrig insett hennes kvaliteter. Att göra komedi och vara rolig är ofta betydligt svårare än drama. Att få till det så att folk skrattar åt det man framför är bland det svåraste som finns. Det är tyvärr så att privatteatrarna och underhållningsbranschen, där skrattet ligger nära till hands, aldrig har betraktats som …  Jag tror att det är lite skyddad verkstad på institutionerna ibland. Det var först på 1970–80-talen som något geni kom på att Carl-Gustaf Lindstedt var en fantastisk skådespelare. Det blev en lisa för honom att få göra dramatiska roller, annat än det som är komik och humor.”

Skulle inte detta vara möjligt för Birgitta Andersson?

”Jo, i allra högsta grad. Det är bara det att berörda producenter och teaterchefer kanske inte tänkt så långt. Det där är en svår balansgång, men Birgitta har varit oerhört attraktiv på marknaden redan på 1950-1960-talen och har aldrig varit i den sitsen att hon till varje pris velat komma till Dramaten eller Stadsteatern, utan hon tycker ju att det är lustfyllt att göra den typ av underhållning som hon har gjort. Men Birgitta har en lika stor dramatisk ådra som komisk”, säger Brunnberg.

 

När jag första gången ringer Birgitta Andersson låter hon lätt förvirrad, och inte särskilt pigg på att gräva i gamla meriter. Det är tidig höst och hon befinner sig fortfarande på landet, är både katt-, hund- och barnvakt. Hon är tveksam till att bli intervjuad, säger att hon ”hoppat över” sin karriär i minnet, och att jag, om vi ska träffas, får lov att påminna henne om vad hon faktiskt uträttat.

I början av november ringer jag henne igen. Hon har just kommit hem och är i full färd med att landa i lägenheten. När jag kommer dit har hon trots allt plockat fram en medfaren gammal resväska som stått orörd på vinden i sex år. Innehållet är utspillt på matbordet i vardagsrummet – hundratals svartvita fotografier som skildrar ögonblicken i 60 år i komikens tjänst. Det är en fantastisk dokumentation. Ett av de tidigaste minnena är ett anställningskontrakt med Lisebergsteatern från 1957. Andersson har just engagerats för rollen som dottern till en städerska i pjäsen Den sällsamma historien för 60 kronor per dag. Vi botaniserar bland bilderna och jag fastnar särskilt för ett fotografi. Det är 1960-tal och Andersson firar något på Hamburger Börs tillsammans med revyartisten och sångerskan Cilla Ingvar, författaren och journalisten Pär Rådström samt manusförfattaren Ove Magnusson, som senare tillsammans med Christina Lagerson skrev tv-serien för barn 1974, Från A till Ö, där Andersson spelade den ständigt cyklande Hedvig Hök. En annan bild visar en kissnödig Andersson på promenad på Djurgården tidigt 1970-tal, Andersson som Carmen Miranda med frukt på huvudet.

Dokumentation av ett yrkesliv i komikens tjänst.

Dokumentation av ett yrkesliv i komikens tjänst.

Ständig humor och komedi. Men barndomen var långt ifrån detta. Uppväxten i Halvfara strax utanför den ”gudsförgätna hålan” Götene präglades av den oerhörda respekten för fadern, Karl Andersson, som hade lanthandel, grusgrop, bensinmack, var auktionsutropare och värd på bröllop och begravningar. Familjen hade både chaufför, piga och bodknodd så det var inga knappa omständigheter. Men det var den där ständigt närvarande rädslan för att säga något olämpligt, eller säga något alls. Anderssons berömda känsla för timing kan hon spåra till barndomen. Hon är både omusikalisk och livrädd för att sjunga (”Och så har jag fått en son som är kompositör!”) men hon har en begåvning för att läsa av stämningar och ”luften omkring”.

”När jag var liten skulle barn varken höras eller synas. Man fick i stället sitta och lyssna och läsa av. Vad vågar man? Och vad ska han säga nu? Jag blev bra på tystnaden. Och det är det jag fått beröm för – jag gjorde bra pauser.”

Att roa människor var så otroligt viktigt för mig.

Hon minns sin läsebok i första klass, Sörgården. Där finns en scen som etsat sig fast: far tjärar taket och barnet frågar varför. ”Det är för att Fågel Frågvis ska fastna i tjäran”, svarar fadern.

”Tror du den pojken vågade fråga mer?” säger hon och jag förstår att nä, det gjorde inte gossen. Och inte Andersson heller. Jag undrar hur hon känner inför Myggan Ericsons karaktäristik: ”säregna blandning av sex appeal och komisk begåvning.”

”Det där är något jag lämnat … Men att roa människor var så otroligt viktigt för mig, det var så fint, det har det varit i hela mitt liv. Sedan har jag hoppat över allting när jag blev mormor och farmor. Jag lever i nuet med mina barnbarn. Jag har ingen lust längre. Vilket är konstigt, för jag tog det på så stort allvar.”

Andersson berättar att de hade en så viktig uppgift, skådespelarna och regissörerna. Hon nämner särskilt Tage Danielssons politiska patos, hans kommentarer till samtida storpolitiska händelser. Bara genom att verka i hans närhet, i hans produktioner, kom Andersson också att ta politisk ställning. Hon demonstrerade mot Vietnamkriget och bar FNL-märket och kombinerade på det sättet ett starkt politiskt ställningstagande med humorn och teatern. Hon hade intervjuats i en veckotidning och sagt ”Vad kan lilla jag göra?”, och fått ett läsarbrev som svar: ”Lilla du kan göra väldigt mycket.”

När jag då frågar henne vad det gav henne att roa andra, så svarar hon: ”Det undrar jag också. Jag var ständigt nervös och inte särskilt bra betalt var det.”

 

Vilka känslor far genom henne när hon tittar på sitt liv retrospektivt? Hon sitter i alla fall inte och minns med nostalgi och längtar tillbaka till rampljuset, den saken är klar. Hon snarare konstaterar att dokumentationen finns där utspridd på matbordet. Och att under hennes guldålder skrattade folk bara hon visade sig.

”Jag kunde säga vad som helst, så skrattade de. Om de inte skrattade blev jag väldigt förvånad. Men de kunde skratta åt mig privat också”, säger Andersson och återger en scen för många år sedan, det var antagligen 1970-tal för hon var aktuell i rutan som Hedvig i Från A till Ö. Hon kom cyklande och råkade rasa omkull. Hon slog sig, men inte värre än att hon kunde ta sig upp på sadeln igen. Men folk som såg det, vanliga hyggliga flanörer, skrattade och lät henne klara sig själv. Ingen hjälpte till.

”De trodde kanske att det var tv-inspelning, de hade kanske sett mig i Från A till Ö, där jag cyklade ganska mycket.”

Jag anar en ganska svag självkänsla innanför skalet. Ulf Brunnberg talar om sidor hos henne som kan vara besvärliga för henne själv och för omgivningen, utan att gå in på detaljer.

”Hon är komplex om man börjar dra av huden på henne, men hon vill inte det.”

Själv säger hon att hon alltid tyckt om när folk har skrattat åt henne, eller åt det hon gjort.

”Jag tror att det har med min uppfostran att göra. Jag har inte tyckt att jag är värd ens en smörgås med stekt gröt på.”

När jag kommenterar ett foto från 1960-talet och säger att hon har ett snyggt, vackert och snällt ansikte säger hon: ”Och jag som tyckte att jag såg ut som ett päron.” Kritik i regin har hon inte haft svårt för: ”Om regissören säger att jag ser ut som en höna som lägger ägg, tycker jag bara att det är roligt.” Det verkar som om hon har lika svårt att ta komplimanger som hon effektivt skyddar sig mot angrepp. Hon säger att hon alltid upplevt nervositet i allt hon gjort, en rädsla för att inte vara rolig, eller inte uppfattas som rolig.

”Jag har en riktig jantelag i mig.”

Jag undrar om hon någonsin upplevt att kombinationen vacker/rolig upplevts som farlig.

”Jag ville så gärna vara sexig, men tyckte aldrig att jag var det. Jag vågade aldrig. Särskilt efter Teskedsgumman ville jag vara vacker igen.”

Förväntades du vara rolig även privat?

– Jag försökte vara det, för att de inte skulle bli besvikna.

Och i dag?

”Allt det här …”, säger hon och tittar på bordet med alla bilderna. ”Jag har inte tänkt på det. Det är inget jag sitter och minns tillsammans med någon. Konstigt att det blivit så.”

 

Jag ber henne att se Hasseåtages Svenska bilder från 1964. Hon har inte sett den på evigheter, men det är den produktion som Hasse Alfredson spontant nämner när jag frågar honom om vilken insats som bäst speglar Anderssons talanger. Enligt den samtida kritiken var filmen ”Fruktansvärt rolig” (Aftonbladet), ”Publiken kommer att explodera ideligen i skratt” (Svenska Dagbladet), ”Man är sönderskrattad då föreställningen är över” (Dagens Nyheter).

Jag är nyfiken på vad hon tycker om sin prestation i dag, 46 år senare. Tre dagar senare ringer jag upp henne. Den där förvirringen jag anade i början är som bortblåst och jag får en entusiastisk och sprudlande Andersson i luren.

Nå, vad tycker hon om Svenska bilder då?

– Den är ju fantastisk alltså! När kom Monty Python? Vem var först? Den här filmen är ju föregångare till en mängd saker. Jag tycker att jag var jättebra …

Men … den är för lång. Den behöver klippas ned.

 

Text: Thomas Sjöberg
Foto: Christan Ljung

(Publicerad i Vi Biografi nr 2/2010)

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar