Musikkrönika/Backstage

En sjättedels kändishej

av Johan Norberg

Ibland hör man uttrycket ”halvkändis” och med det som måttstock har jag beräknat min status till en sjättedels – grovt räknat – vilket kommer sig av några år som deltagare i en morgontv-panel.

Uppdraget gick ut på att recensera artisters otrohetsskandaler, deras barns dopnamn eller annat av vikt som vi förväntades raljera kring enligt redaktörens föreslagna ”vem bryr sig”-vinkel. Rätt pinsamt på det stora hela, behållningen var människorna man mötte i sminklogen strax före sändning. Det kunde vara Carl Bildt, en spetsknypplare eller ”Årets kock”. Vitt och brett och allt möjligt. Stämningen mellan folk som sitter och blir pudrade är trivsam, bastumässig. Ett kort mellanrum där alla känner sig trygga och ingen behöver tuppa sig. Nästan ingen.

 

Det är svårt att säga ”trevligt” utan att öppna käkarna.

 

En dag satt den mycket berömda skådespelerskan i stolen bredvid min och eftersom våra döttrar umgicks ofta på den tiden och gick i samma gymnasieskola berättade jag just det, det är ju så man gör tycker jag. ”Tsrelit” pressade hon fram bakom tändernas sammanbitna leende.

Det är svårt att säga ”trevligt” utan att öppna käkarna men jag förstod vinken och fortsatte nervöst med svajig röst: ”Ja, nej jag tänkte bara … min dotter har ätit middag hos er och … ” Hon visade än en gång att jag kommit för nära och avbröt – fortfarande sminkblundande och genom tänderna: ”Jätte-tsrelit, veeerkligen”.

En glad veteran ur melodifestivalgardet kom in i rummet och då sträckte den mycket berömda skådespelerskan fram handen och sa: ”Men hej” och sedan nickade hon och lade till: ”ja, hej” med ett fallande, liksom menande tonfall, helt obegripligt för den som inte känner till att det var ett så kallat ”kändishej”. Ett fenomen som uppstår mellan två människor som aldrig träffats men upplever sig som så kända att en presentation med namn känns onödig, ja nästan pinsam.

 

Själv skulle jag aldrig bedöma att min sjättedel räcker till för ett kändishej, men det kan ibland vara en felbedömning. När jag stött på de jätteberömda Fredrik Lindström och Lasse Winnerbäck, och artigt presenterat mig med både ”Johan” och ”Norberg” har de viftat bort det med ”jo, men vi har ju setts” vilket jag är helt övertygad om att vi inte gjort, men då kan det visa sig att vi mötts i samband med någon konsert jag spelat för evigheter sedan innan de var ens sjundedelskända och jag med min blygsamma sjättedel i relation till dem hade en viss status. Jag kan till och med ha sagt ”tsreligt”.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2018

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar