Reportage

En skog full av sanningar

av Margaretha Nordgren

I Åkulla bokskogar, ett stenkast från köpmeckat Ullared,  döljer sig en trolsk -skönhet med versala överraskningar i mossan.

Varje morgon promenerar jag förbi Gamla riksdagshuset i Stockholm.

Nej, inte det hus du är van att se på tv, där Reinfeldt, Lööf, Sjöstedt och de andra politikerna tar beslut. Nu menar jag den beigegula boning där riksdagsledamöterna samlades före 1905. På Riddarholmen, med källarvalv från gråmunkarnas tid på 1200-talet.

Det är en fin miljö – om det inte vore för infrastrukturen. Längs ena gaveln stryker stambanan så galet tätt, att man nästan kan sträcka ut handen från tågfönstret och ta på fasaden. Så var det definitivt inte 1834 när präster, borgare och bönder – de tre stånden – flyttade in här i sina första gemensamma lokaler. Drygt 30 år senare infördes tvåkammarriksdagen och 19 år efter det tuffade godsägare Alfred Bexell in hit i huvudstaden.

Det var en stor stund, får man förmoda. Klivet från jordbruk och skog till uppdraget som riksdagsman satte säkert känslomässiga spår i honom. Klart han måste ha varit stolt, där i järnvägsvagnen på väg in till Stockholms centralstation. Att Alfred Bexell så småningom skulle bli den förste i första kammaren att motionera om allmän rösträtt, visste han ännu inte. Inte heller om andra tunga stordåd han skulle få uträttade på hemmaplan.

Att ströva en dag i Alfred Bexells gamla bokskog i Halland, numera en del av naturreservatet Åkulla bokskogar öster om Varberg, är en härlig naturupplevelse. Men skulle någon mot förmodan inte vara intresserad av natur, kan denne med fördel företa en annan slags promenad alldeles i närheten – nämligen på det rikskända köpmeckat Gekås i Ullared.

I Åkulla bokskogar finns inga blommor eller avvikande träslag. Däremot lyser solstrimmorna på löven i olika nyanser av grönt, det prasslar under vandringskängorna och fågelkvitter ljuder i öronen. Att vandra här föder känslor av storslaget allvar och en trygg, vördnadsväckande stillhet.

En grandios miljö för kontemplation 2014.

Inget störde heller Alfred Bexells funderingar när han gick här mol allena. Fast i själva verket var många av världens ledande män och kvinnor, levande eller döda, redan då i sällskap med honom på hans spatserturer.

 

Vi fortsätter längs den mjuka stigen. Ryggsäckens band skär in lite vid armhålorna, men vad gör det. Det är som att gå i en underbart vacker sal fylld av högsträckta träd och mossbelupna bumlingar – och så är det superknäppt. För plötsligt kliver vi på en ristning som ropar ut ”Bättre slinta med foten än med tungan”, på andra stenar står ”Dygd är makt” och ”På botten av nöjets bägare ligger ångestens drägg”.

Vad är detta?!

Hjältar, filantroper, indianhövdingar, upptäckare och revolutionärer. Sammanlagt 560 stycken inhuggna namn i stenarna i skogen. Till det 160 sentenser och visdomsord, även egenhändigt smidda tänkespråk. En frejdig kombination av bondförnuft och filosofiskt allmängods.

War ej blott god var äfven duglig till något” och ”Ett godtt samvete är bättre än två wittnen”.

Som dåtidens broderade väggbonader fast på fel plats och med fel teknik.

Eller en pendang till nutidens alla livsdomsvisord som valsar runt på nätet, ofta i kärlekens tecken. ”Don’t be afraid of losing someone who doesn’t feel lucky to have you” (’Var inte rädd för att förlora någon som inte är lycklig att ha dig’) är ett av hundratals på visdomsordsomjagjillar, en undersajt till Facebook.

 

Man blir ju onekligen nyfiken på herr skogsägare Alfred Bexell. Vem var denne man?

Född 1831, död 1900. Fast han tillhörde en gammal präst- och lärdomssläkt blev han alltså jordbrukare. Man anar en stark egen vilja, okuvlighet. Med tiden en av Hallands allra mäktigaste godsägare.

1866 gick dock till historien som ett olycksår för Bexell. I december miste han vänsterarmen genom en olyckshändelse vid ett tröskverk. Många är de mytomspunna historier om hur han ska ha kommit milen in till sjukhuset i Halmstad ridande eller själv körande med häst, körd sittande på madrasser … och så vidare.

Men förlusten av armen tycks inte ha knäckt hans energi. Han blev till exempel den förste i Sverige som köpte och bevarade ett bonde-hem för museala ändamål, en ryggåsstuga från 1876. Samlat på gamla ting hade han gjort ända sedan 15-årsåldern, nu fick stugan hysa hans historiska samlingar. Stugan kom så småningom att inspekteras av Artur Hazelius, några år innan han började bygga upp Skansen på Djurgården i Stockholm.

På Alfred Bexells gravsten på Grimetons kyrkogård i närheten finns inristat ”Menniskans historia är hennes karaktär”, men det var inte Bexell själv som högg in ordspråken i sin skog. Inte på gravstenen heller för den delen, men det har ni ju redan listat ut.

Meningar som ”Kunskap är för själen hvad en god hälsa är för kroppen” är frammejslade av olika lokala stenhuggare på uppdrag av Bexell, någon gång på 1880- och 1890-talen. Sedan föll inristningarna otroligt nog i glömska, för att återupptäckas 1925.

Varför beställde, skapade, Bexell detta verk?
En teori som tycks svårutrotad är att vår riksdagsman idkade nykterhetsvård genom att anställa alkoholiserade stenhuggare till arbete långt från ära och redlighet, djupt inne i bokskogen. En annan hypotes är att Bexell trodde att svenska språket var på väg att försvinna och att de inhuggna sentenserna skulle komma att fungera som ett outplånligt arkiv. Numera har dock båda spekulationerna avfärdats. Det var nog helt enkelt så enkelt att Bexell bara ville bevara sina tankar och värderingar på ett säkert sätt.

Den lokale guiden Rune Davidsson är övertygad om att det finns inristningar som ännu inte upptäckts men säger att man inte letar aktivt efter fler. Det är tillräckligt att hålla reda på som det är, menar han. Och de som syns hotar att försvinna under mossa igen om man inte håller efter dem – naturen vinner alltid över människan.

Det är lätt att komponera en vandring i Åkulla bokskogar efter den personliga fysiken och erfarenheten, området består av tolv olika vandringsslingor av olika svårighetsgrad (Bexells stenar ligger i Toppbjär-reservatet). Men alltför lätt bör vandringen inte vara, tänk på vad Bexell lät rista: ”Lättja är djefvulens hufvudkudde.”

Stenhårda ord.

 

TEXT: MARGARETHA NORDGREN
FOTO: GUNNAR ANDERSSON

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar