Litteratur

Ett brev betydde så mycket

av Peter Fröberg Idling

Författares brevkorrespondens är en egen litterär genre, som sannolikt är på utdöende. Vi botaniserar bland fyndiga formuleringar och ursinniga utbrott.

När Jonas Hassen Khemiri häromåret skrev sitt uppmärksammade öppna brev till dåvarande justitieminister Beatrice Ask anknöt han till en flerhundraårig tradition av brevskrivande författare. Ett öppet brev kan möjligen tyckas lite paradoxalt – ett brev är ju ställt från en person till en annan – men sitt personliga tilltal till trots hade brev tidigare ofta ett slags offentlig status. De höglästes, lämnades vidare eller trycktes upp för att få en vidare cirkulation.

Att i ett senare skede samla sådana brev och utge dem i bokform var därför inte något långt steg. Författares korrespondens är också sedan länge ett slags litterär genre i egen rätt. Under det gångna året utgavs brevsamlingar av bland andra Karin Boye, Victoria Benedictsson och Evert Taube. I dagarna utkommer Franz Kafkas korrespondens från 1920 och inom kort återutges exempelvis Edith Södergrans brev och August Strindbergs brevväxling med Verner von Heidenstam.

Som sentida läsare kan man ändå emellanåt känna att texten inte varit avsedd för någon annan än mottagaren. Samtidigt utges knappast något som inte är litterärt intressant eller håller nödvändig verkshöjd. Författaren har noga vinnlagt sig om formuleringarna och ofta föregriper eller diskuterar hen sitt eget skrivande. Ett exempel är Gösta Oswald, som i sina brev till fästmön Ranveig givit viktiga nycklar till sitt mångbottnade och litterärt raffinerade författarskap. Ett mer lättsamt exempel är James Bonds skapare, Ian Fleming, som i sitt svar till en läsare förklarar varför agent 007, som i böckerna framställs som en sofistikerad gourmet, emellanåt begår sådana gastronomiska faux pas (pinsamma snedsteg, reds anm) som att beställa bearnaisesås till sin sparris. Fleming själv var helt ointresserad av mat och erkänner i brevet att hans egen favoriträtt är äggröra.

 

Apropå läsarbrev har författaren Jan Henrik Swahn berättat hur han som ung mötte den 45 år äldre Tove Jansson tillsammans med Sara Lidman. ”Sent på kvällen förklarade Tove för en allt mera häpen Sara att hon läste precis all post hon fick och besvarade alla brev. ’Men hur hinner du skriva då?’ kom det från Sara som varken läste eller besvarade stora delar av sin post. […] Vid midnatt gick vi på diskotek. Efter några vilda danser blev Tove trött och vi tog farväl av varandra. Efter någon vecka fick hon ett långt brev av mig. Hon besvarade det inte.”

I författarbreven finns också många enskilda formuleringar som i sig gått till litteraturhistorien. Om inte Max Brod trotsat Franz Kafkas sista vilja hade rader som ”en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss” blivit lågornas rov. Kafka var en ivrig brevskrivare, men hade också ett ambivalent förhållande till kommunikationsformen: ”All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i största allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör, skulle man kunna säga, från brev eller från möjligheten att skriva brev. Människor har nästan aldrig bedragit mig, brev däremot alltid, och då inte andras utan mina egna.”

ett-brev-02-tidningen-vi-2016-01

Författares korrespondens må ha ett litterärt och litteraturvetenskapligt intresse, men i framtiden riskerar det att bli färre brevsamlingar som når allmänheten. Inte minst kontakterna med förläggarna har flyttats över till digitala kanaler, som inte nödvändigtvis arkiveras och kanske inte heller ställer samma stilistiska krav på skribenten.

På Norstedts förlag, berättar den publicistiska chefen Susanna Romanus, finns inte längre något system för hur den skrivna kommunikationen med författarna ska bevaras.

– Jag tycker synd om framtida litteraturforskare. Nu sker mycket per mejl och vissa författare hör bara av sig per sms och då blir det ju rätt korthugget. Jag brukar sortera sådant som jag tror kan vara litteraturhistoriskt intressant i en särskild mapp, men hur det görs är upp till var och en som jobbar här.

Svenska Akademien, där en del vackra och vittra epistlar gissningsvis skrivits, har en annan inställning. Där arkiveras även mejl. Den tidigare ständige sekreteraren, Peter Englund, säger sig ha haft god nytta av mejlarkivet för den ämbetsmannaberättelse han nu skriver. Sekretessen för korrespondensen är dock inte tidsbestämd och Englunds krönika kommer inte att bli offentlig förrän samtliga nuvarande ledamöter gått bort. Men hur gör han då, som författare och historiker, med sin egen korrespondens?

– Som lätt minnesbesatt kastar jag tyvärr inget som kan betraktas som något slags dokumentation eller kan fungera som utlösare av minnen. Jag har lådor med gamla papper, som innehåller allt från det mest triviala – bankböcker, parkeringskvitton – till det mest märkvärdiga – kärleksbrev, dagböcker. Gamla ting fotograferas innan de slängs; det har hänt att jag fotograferat innehållet i mitt eget kylskåp.

Det är fint att möta författarna innan de blivit monument.

En av de författare som varit en del av den svenska litterära offentligheten längst är Kerstin Ekman.

– Jag tycker författarbrev kan vara oerhört intressanta. Tänk bara på den stora utgåvan av Hjalmar Bergmans brev. Eller brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och ungdomsvännen Rudolf Värnlund. Det är så fint att få möta de stora författarna innan de blivit monument och börjat tänka på att allt de skriver sparas och kanske kommer att ges ut.

Hur är det med dina egna brev?

– Själv känner jag bara obehag inför tanken att de skulle bli lästa. Sparat en del från andra författare har jag förstås gjort, särskilt de som har fyllt mig med värme och glädje. Ett exempel är Carl-Erik af Geijerstams brev. Vår brevväxling började med att han blev så förtjust över att jag i en roman hade döpt hundvalpar efter latinets demonstrativa pronomina: Tot, Ita, Sic, och Idem.

 

En stor del av landets äldre brevsamlingar, exempelvis Johnsons brev till Värnlund, finns arkiverade i katakomberna under Kungliga Biblioteket i Stockholm. Där ligger också Selma Lagerlöfs korrespondens om 42 000 brev och August Strindbergs mer blygsamma knappt 9 000 brev. Men det finns även flera sentida exempel, som Tomas Tranströmers brev, vilka löpande arkiverades under det sista dryga decenniet av hans levnad.

– Visst får vi fortfarande in brevväxlingar på papper. Vi har börjat testa och förbereda för mottagning av digitalt material, men mycket av det vi får nu har ju några år på nacken, berättar Katinka Ahlbom, chef för bibliotekets handskriftsavdelning.

Så breven måste inte vara handskrivna, på papper, för att hamna i handskriftsarkivet?

– Nej, det är innehållet vi samlar.

En av de mest underhållande brevskrivarna på det svenska språket är August Strindberg. Breven, präglade av hans drastiska formuleringskonst, rör sig ledigt mellan raseri och patetik, föräldraomsorg, intrigerande, litterära diskussioner och affärsuppgörelser. Hans korrespondens finns sedan ett drygt år för fri läsning på litteraturbanken.se – en nätsida som varmt kan rekommenderas.

Tack vare publiceringen av Strindbergs brev kan vi exempelvis än i dag läsa hans avhyvling av sin förläggare Karl Otto Bonnier i juni 1887, där Strindberg skäller honom för ”durchschnittsesel”.

Det vill säga ”genomsnittsåsna”.

 

För några år sedan glömde Jonas Hassen Khemiris förlag att inlämna hans roman, Jag ringer mina bröder, till Augustprisjuryn. Den kunde därför inte ens nomineras till priset som Khemiri nu äntligen förärats. Men vilka väl valda ord han skrev till sin förläggare när försummelsen blev känd, får vi sannolikt aldrig veta. De ligger begravda någonstans i den djupa digitala kökkenmöddingen.

 

 

Text: Peter Fröberg Idling
Illustrationer: Sanna Mander

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar