Ur arkivet

Ett brev, en bön,
ett beslut

av Stina Jofs

Under en stilla bönestund inser ateisten Hans Rosling att hans livsbana kommer att ta en ny riktning. Han är en ung, idealistisk läkare som befinner sig på landsbygden i Moçambique, där en gåtfull epidemi härjar. Med anledning av Hans Roslings död återpublicerar vi här en intervju med Hans Rosling som publicerades i Vi 2007 under vinjetten ”Vändpunkten”.

Vi är sju åtta studenter som kommit för att lyssna på frihetskämpen från Moçambique, Eduardo Mondlane. Jag går första terminen på läkarlinjen i Uppsala. Det är mitt sociala engagemang som fått mig att välja medicin, som fått mig till det glest besökta kvällsmötet. En läkare ska arbeta med människor, på fältet, helst bland de fattiga och förtvivlade. Den akademiska karriären föraktar jag.

”Krig är hemskt”, säger Eduardo Mondlane, ”men vi tvingas att kriga mot Portugals kolonialism för att bli fria. Det svåraste kommer dock sedan – att utveckla vårt fria land.”

När hans föreläsning är slut och vi samlas för att ta farväl, frågar han mig: ”När blir du färdig med studierna?”

”1975, tror jag.”

”Då är vi nog fria. Kom till Moçambique och jobba som läkare.”

”Ja, gärna”, svarar jag och tar hans händer.

1975 blir Moçambique självständigt och jag blir färdig läkare. Tre år senare ska löftet till Mondlane infrias, men i duschen kvällen innan jag ska hämta flygbiljetterna känner jag en knöl i ena testikeln … operation … jo, det är cancer … misstänkt spridning … strålning är slutbeskedet. I ett slag brister allt. Hur förbereder man sig för att dö när barnen är tre och fyra år? När man själv just fyllt 30? Den sommaren är förtvivlad men Agneta, min hustru, är stark. Hon ger liv åt varje dag, och sakta men säkert vinner behandlingen över sjukdomen.

Året efter trotsar vi all oro och flyttar till Nacala i norra Moçambique. Jag, som nyligen räddats av den modernaste sjukvård, kastas in i ett arbete som kan jämföras med att vara doktor i 1700-talets Sverige. Inte 1800-talets. Inte 1900-talets. Både till yta och befolkning är Nacaladistriktet ungefär lika stort som Gävleborgs län. Det ligger också vid havet och har ungefär 350 000 invånare. I Gävleborgs län arbetar 600 läkare. I Nacala är jag först ensam, sedan blir vi två.

Varannan timme dör ett barn bland dem som utgör mitt ansvar. De flesta avlider hemma i infektioner som skulle kunna förebyggas och botas. På det lilla sjukhuset gör vi flera fosterstyckningar än kejsarsnitt. När barnet hamnat på tvären eller dött på grund av att huvudet fastnat i bäckenet så kan vi ändå rädda mamman. Men barnet är förlorat. Det döda barnets huvud punkteras och skallbenen bryts itu. Efter att hjärnan runnit ut sätts två tänger i kanten på skallbenet och barnet kan dras ut. Det är otäckt att berätta om men mycket motiverande att utföra för plågan lindras och liv räddas.

Jag hinner aldrig sätta dropp på sjuka barn. Nej, en slang ner i magen får räcka för vätsketillförsel. Läkemedlen tar slut, benbrott och sårskador måste ofta behandlas utan bedövning. Skriken får man stå ut med, men det är svårt att sy rätt när den skadade vrider sig som en mask.

Jag vänjer mig oundvikligen vid att tänka: ”Det här barnet går att rädda. Det här kommer att dö.” Uppriktigheten uppskattas av dem som söker hjälp. Jag lär mig snart av de kloka inhemska barnmorskorna att även de fattigaste och mest outbildade är fullt kapabla att hantera sorgliga budskap, de har släkten som nätverk och djupa insikter om liv och död.

Har du en gång överlevt en dödlig sjukdom blir du på något märkligt sätt fri.

Jag vill gärna tro att sommaren med cancern gör att jag vågar mer. Har du en gång överlevt en dödlig sjukdom blir du på något märkligt sätt fri. Men självklart har min syn på livet också med barndomen att göra. Jag kommer från arbetarklass, upplevde torrdassen, trångboddheten och kallvattnet. Pappa var kafferostare och hade en mycket jordnära syn på solidaritet och välfärd. Han talade om kaffeplockarna i Latinamerika som sina arbetskamrater. Jag minns när han på skidutflykten stolt pekade på ledningarna i skyn. ”Där, Hans, titta! Där kommer elektriciteten från Harsprånget! Den kraften driver vår nya tvättmaskin!” Tvättmaskinen var symbolen för det goda livet. Tack vare den hann mamma, som blivit biblioteksbiträde, läsa låneböckerna för mig. Mormor prisade pensionärshemmets centralvärme, hon berättade om 1800-talets fattigdom. Jag blev tacksam för industrialismen.

Där föds nog min konkreta syn på samhällsutveckling, på välsignelsen i det praktiska arbetet, och kanske också mitt motstånd mot teoretiska, ideologiska diskussioner. Fattigdom ska man inte romantisera. Det finns inget vackert i att lida av hunger och infektioner. Den insikten formar hela mitt liv. Under tiden i Nacala lär jag mig att fattigdom handlar om mer än brist på pengar och mat, den leder också till brist på respekt och medmänsklighet.

Så vi lever familjeliv i Nacala, barnen får underbara lekkamrater. Mitt bland all sjukdom och förtvivlan är jag lycklig. Jag gör något, allt jag kan faktiskt. Och jag gör det nog ganska bra. Barn dör ifrån mig, så är det. Vuxna män och kvinnor dör. Men många räddas. Stelkramp och mässling försvinner. Personalen lär sig snabbt att sköta vaccinering och tuberkulosbehandling. Sjukvården blir sakta bättre.

Men så 1981 drabbas norra Moçambique av torka och missväxt. En dag får jag ett brev som överlämnas av en ung man. Han har kommit till fots och med landsvägsbuss från en by tio mil norrut: ”Till doktorn i Nacala. Många kvinnor och barn med förlamade ben. Polio? Kom omedelbart!”

Det är Mama Luzia, nunnan på missionsstationen i Cava, som skriver. Hon har bott i landet i 20 år, är känd för att köra en 250-kubikare och att aldrig be om hjälp. Jag förstår direkt att något allvarligt hänt.

Jag har fått stor respekt för nunnor. De är oftast kloka och yrkesskickliga, bra chefer och kollegor. I den könsmaktsordning de vuxit upp med är valet att leva som nunna i fattiga länder nog det friaste liv de kunde få. Vi packar jeepen och åker till Cava.

Patienterna ska just lägga sig på sovmattor när vi kommer fram, sängarna är för länge sedan fulla på den lilla sjukstugan.

”Nu ska doktorn vila och patienterna sova, de får inte störas”, menar Mama Luzia. Jag somnar ganska lugnt i förhoppning om att det hela ska visa sig vara hysteriska reaktioner hos några hungriga människor. Svält kan driva människor till märkliga saker. Man gör det man kan för att överleva.

Efter frukost med morgonbön får jag så precis klockan åtta undersöka den första patienten. Det är en till synes frisk 30-årig kvinna som bärs fram och sätts i en stol. Via tolk berättar hon att benen plötsligt blivit svaga. Jag tror fortfarande att hon simulerar när jag slår med reflexhammaren mot senan under hennes vänstra knäskål. Effekten blir dramatisk, underbenet flyger fram i en spark och när jag slår över hälsenan utlöses samma häftiga reaktion i foten. Lika i det andra benet. Inom bara ett par sekunder förstår jag att hon har en mycket allvarlig nervskada. Jag lyfter blicken och ser minst 30 kvinnor och barn som staplar eller kravlar fram mot mig. De har alla samma symtom: ryckande ben och en spattig gång där knäna viker sig mot varandra. Det här är absolut inte polio och det är inte heller någon infektion jag har hört talas om.

Klockan är åtta på morgonen den 21 augusti 1981. Hans Rosling undersöker sin första patient i Cava. Snart ska han inse: detta är en ny sjukdom!

Klockan är åtta på morgonen den 21 augusti 1981. Hans Rosling undersöker sin första patient i Cava. Snart ska han inse: detta är en ny sjukdom!

Jag minns fortfarande skräcken när den uppenbara förklaringen dyker upp i huvudet. Detta är en ny sjukdom! Hur sprids den? Är den botbar?

Hela dagen strömmar nya patienter till. Om hur många timmar eller dagar ligger jag själv förlamad? Skräcken för att själv bli smittad växer under förmiddagen. Hade inte Mama Luzia stått lugn och trygg bakom min rygg hade jag nog bara åkt därifrån, trots att jag är den enda läkaren på en omkrets av 250 kilometer. Men självklart stannar jag.

Under ett mangoträd hos nunnorna i Cava ställs lunchen fram. Bortanför cashewträden vidtar torra snår och förtorkade åkerlappar. Enda vägen är två hjulspår i sanden. Det är vägen hit. Och bort. Jag är fokuserad på att undersöka alla nya sjuka som anländer hela dagen. Men Mama Luzia är mycket bestämd. De sjuka får vänta.

”Klockan är 12. Då äter vi. Och ber. Vad som än händer så äter vi och ber. Annars orkar man inte i 20 år.”

Den stilla bönestunden gjuter mod i gudsförnekaren från Sverige. När Mama Luzia avslutar bönen, när hon stilla säger ”amen”, inser jag att nu tar mitt liv en helt annan riktning.

 Vilka drabbas? Kvinnor och barn på landsbygden. De fattigaste av fattiga.

Hysteri? Nej. Bakterier? Nej. Infektion utesluter vi efter tio dagar. Ganska snart förstår vi att det handlar om en omfattande epidemi. Vilka drabbas? Kvinnor och barn på landsbygden. De fattigaste av fattiga. Ytterst få män. Inga i städerna. Inga vid havet. Små barn som lever på bröstmjölk klarar sig. Kan det vara något bara hungriga kvinnor och barn äter? Vi får lära oss att 50 olika ätbara vilda växter utgör nödmat under torkan, men ingen av dessa äts av alla förlamade. Hur går det ihop? Vi får också veta att alla drabbade äter en monoton kost bestående av snabbavgiftade bittra kassavarötter.

Ingen annan gröda ger så mycket mat per hektar som kassavan. Ingen annan gröda har klarat den extrema torkan. Men alla som äter den vet att rötterna först måste avgiftas, en exakt vetenskap som bara kvinnorna behärskar. Rötterna skalas och måste sedan torkas sakta i tre veckor för att blåsyra ska frigöras innan rotbitarna stöts till mjöl som används för att koka gröt. Men varför i hela världen odlar kvinnorna giftig kassava? Jo, i denna del av Afrika hotas deras kassavafält av tre sorters tjuvar: hungriga unga män, apor och vildsvin. Giftet i rötterna fungerar som ett osynligt lås på åkern, och bara kvinnorna har nyckeln att låsa upp! Men under torkan 1981 driver hungern dem att koka gröt av rötterna innan avgiftningen är klar. Det får vi reda på genom att samtala med de drabbade familjerna. Det är fattigdomen som förlamar dem.

 

Efter den stilla bönestunden under mangoträdet i Cava har jag ägnat 20 år av mitt liv åt att forska om sjukdomen som vi döpte till konzo, vilket betyder ’bundna ben’ på den först drabbade befolkningens språk. Under rader av fältstudier har jag följt i fattigdomens spår bland avlägset boende, svälthotade befolkningar som drabbats av konzo. Intervjuat, undersökt och skrivit ändlösa forskningsrapporter i stället för att varje dag försöka att lindra och bota. Jag blev det jag aldrig trodde att jag skulle bli – forskare.

Nu är konzo en av många förlamningssjukdomar i läroböckerna, men studierna av kassavan och fattigdomen gav mig också en ny syn på världen. Vi måste börja använda en faktabaserad beskrivning av utvecklingen i det vi tidigare kallade tredje världen. En möjlighet är att helt enkelt kalla tredje världen för världen, det handlar ju om 5/6 av alla människor!

Dagens värld består av många olika länder, med olika grader och typer av fattigdom. Hur kan Argentina och Thailand placeras i samma grupp – tredje världen – som Moçambique och Tanzania? De första två är genomsnittligt som Sverige på 1950-talet och de andra två som Sverige på 1850-talet. Indelningen av världen i i- och u-länder är lika dum som att indela historien i nu och förr.

Hans Rosling var professor i internationell hälsa. Han avled 7 februari, 68 år gammal

Hans Rosling var professor i internationell hälsa. Han avled 7 februari, 68 år gammal

Fattigdom kan aldrig utrotas med bistånd, den måste utrotas med investeringar, ekonomisk tillväxt och klok fördelningspolitik. Bistånd är ganska bra men det kan vara viktigare var pensionsfonder placeras. Att utveckla mediciner och vacciner mot de fattigas infektioner är en investering, och en lönsam investering för världen trots att marknadsmekanismerna inte duger för att skaffa fram de mediciner som behövs. Världen har förmågan att utrota fattigdom och de sjukdomar som följer i fattigdomens spår, om vi bara tillåter oss att se i stället för att låta våra felaktiga förutfattade meningar styra. Det har jag kommit fram till under mina år som systematisk tvivlare, det vill säga forskare.

Jag tvivlar på att tio miljoner barn ska behöva dö varje år i fattigdomens sjukdomar. Men jag tvivlar inte på att vi kan förpassa fattigdom och diktatur till historien och få klimatkrisen under kontroll inom två generationer. Med rätt information, rätt kunskap, klok global styrning och inte minst vilja att göra det som är viktigast.

 

Text: Stina Jofs

Foto: Johan Bergmark

Publicerat i Tidningen Vi, nr 5/2007

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar