Porträtt

Ett stilla vansinne

av Anna Hedelius

Senila småflickor, isterband, dödens snygga stövlar, perstorpsplattor …
Kristina Lugns ord och sarah Riedels toner smälter samman på en ny skiva.
Det är ett udda samarbete. De känner inte varandra, och efter den här intervjun ska de inte träffas igen.

Det började med ett mejl. Sarah Riedel skrev: ”Jag skulle vilja sjunga dina dikter. Får jag det?”

Svaret dröjde inte länge. Kristina Lugn svarade. ”Ja!”

Nu sitter Sarah på ett tehus i Gamla stan i Stockholm och påminner om textrader som Kristina själv glömt bort. Kristina har valt ställe, servitören kallar henne vid förnamn. Scones, färskost, marmelader och halvurdruckna koppar med Lapsang souchong på bordet.

– ”I grannkommunens källarvåning, bara en sekund, innan det obeskrivliga tar överhanden”, reciterar Sarah. Kristina nickar och ler.

De kan verka omaka där de sitter, Kristina med sin lite hukade gestalt och sitt omisskännligt burriga hår, Sarah med sin resning och öppna uppsyn. Ändå delar de samma melankoliska grundkänsla.

– Det var inte det att jag var ett sorgset barn, men jag kan känna igen mig väldigt mycket i den längtan Kristina uttrycker, ja det där vemodet som vandrar med en genom livet.

Säger Sarah.

– Alla mina dikter handlar om ensamhet. En av de första jag skrev var en psalm, ja inte så att den var med i psalmboken eller så, jag var elva år. Jag kommer fortfarande ihåg den. Morfar tonsatte den och den var med i ett kyrkospel.

Om folk vänder sig om och tittar på mig, det är pinsamt.

Säger Kristina. Och läser, lite högtravande, de diktrader hon minns sedan barndomen, rimmade rader om den djupa ensamhet hon bär och om ett slags förtröstan i Gud. Makalöst insiktsfullt för att vara skrivna av en elvaåring.

Ja, nog har de olika bakgrund. Men musiken har de båda badat i. Sarah Riedel är den fjärde i barnaskaran av totalt sex barn till pappa Georg, tonsättaren och musikern som knappast behöver någon ytterligare presentation.

Kristina Lugn, född i Tierp, är uppvuxen i Skövdetrakten med tre bröder, pappa generalen och en mamma som var lektor. Där fanns också morfar kantorn och det var honom hon ofta följde med till kyrkan när han spelade.

– Kyrkan var betydelsefull för mig när jag mycket tidigt valde att bli författare. Där fick jag hela livet i ett slags upphöjdhet, med bröllop och begravningar. Men är det inte konstigt hur lite man förändras, att alla mina dikter är likadana? Ibland tänker jag att det är synd att jag inte har gjort något åt det. Stämningen blir monoton, och så har jag ju faktiskt andra erfarenheter. Men det man blir präglad av från början, eller om det är inlagt i personligheten, följer en genom hela livet, som något slags grundstämning. En del människor är glada, en del är inte så glada.

– Och så är det kanske så att vissa saker kan man skriva om och andra kan man inte skriva om.

Säger Sarah diplomatiskt.

 

lugn-riedel-03-tidningen-vi-2016-01De har nästan aldrig träffats tidigare. Jo, en gång när Sarah och hennes syster Noomi som små var ute med pappa Georg på Mariatorget och Kristina Lugn kom förbi med väninnan Carin Götblad, polischefen. ”Ni var så fina i era overaller”, minns Kristina.

Och så den gången när Kristina smög in på sista föreställningen av Lugn & Riedel på Kulturhusets Klarascen i Stockholm, där Sarah framförde Kristinas dikter. Just nu kan hon inte minnas varför hon inte gick och såg den tidigare, hon bor ju bara tio minuter från teatern, men måhända var det rädslan för publiken.

– Jag var kanske blyg. Om folk vänder sig och tittar på mig, det är pinsamt. Om de inte gillar vad de hör är det ju mig de inte gillar.

Kristina sjunker ihop lite på stolen vid tanken. Sarah å sin sida var glad åt att poeten inte kom fram förrän efteråt, att varken hon, basisten Viktor Skokic eller pianisten Jonas Östholm kände hennes närvaro i lokalen.

– Det var tur att vi inte visste att du var där. Då hade vi blivit så nervösa. Det är ett förtroende att få ta sig an någon annans texter. Man vill träffa rätt i tonen.

Allt det där är ändå i någon mån historia. Nu pratar de med varandra som om de har känt varandra i åratal. Värmen går inte att ta miste på när Kristina, visserligen regisserat men ändå, lägger sitt huvud mot Sarahs under fotograferingen tidigare på dagen. ”Mitt barn, vad har du gjort”, skojviskar hon i örat. Hon är förtjust i Sarahs sätt att tolka texterna.

– Jag blev jätterörd av föreställningen. Jag började faktiskt gråta. Det var första gången jag tyckte om mina dikter. Den där öppningen De som har gått ifrån mig står mig närmast. Det är så sant, så fruktansvärt sant, men det är ju hemskt. Och den dikten är så kort, bara några rader, men man behöver inte säga mer än det. Det var så fint att du öppnade med den!

Frasen hon talar om inleder en sex rader lång dikt ur diktsamlingen Hej då, ha det så bra! från 2003 och är ett exempel på Kristina Lugns formuleringskonst, ett känslokoncentrat av oväntade bilder och språkkonstruktioner. Och av längtan! Kanske är det för att Kristina Lugn så pricksäkert kan beskriva själens obotliga ensamhet som så många älskar hennes poesi. Då Sarah har sjungit den inför publik har än fler hittat dit.

– Folk har kommit fram och sagt att de har träffats rakt in i hjärtat av dikterna, berättar hon. En del verkar skrämda av tanken på att läsa poesi hemma för att de tror att det är svårt, men när de får orden till sig via musik tycks det öppna en dörr.

 

Varför tackade Kristina ja till Sarahs förfrågan? Bara en stund tidigare har hon, via närsynt pekfingerknackande på smartphonen som ligger på tebordet, sagt nej till en frigrupp som vill klippa ihop ett kollage av hennes texter. Strängt och konsekvent nekar hon de flesta förfrågningar nu för tiden.

– Jag är rädd om mina dikter, jag är inte en sådan författare som ger ut saker oavbrutet, därför är jag försiktig. Jag har svårt att själv uppskatta det jag gör, så om någon annan vill använda mina texter vill jag att det ska vara någon mening med det. Men jag visste att Sarah kan sjunga. Jag utgick från att hon var bra, inte för att hon är Georgs dotter, fast kanske lite ändå. Jag förutsätter att han har uppfostrat Sarah väl.

Kristina skrattar. Och jo, nog är Sarah fostrad i musik. Mamma Gunnel tog henne till Katarina kyrkas barnkörer redan som tvååring. Som barn medverkade hon också på pappas spelningar. Jobbade med storheter som trumpetaren Jan Allan och pianisten Bengt Hallberg. Skivdebut som femåring med Astrid Lindgrens Lille Katt. Så småningom Adolf Fredriks musikklasser.

– Båda mina föräldrar har bidragit till att musiken varit närvarande i hela mitt liv. Mamma är den jag väldigt ofta rådgör med kring texter, innehåll och idéer. Som barnpsykoterapeut har hon jobbat mycket med leken och dess betydelse, något som verkligen går hand i hand med kreativt skapande. Pappa uppträder jag ihop med ibland, och tycker om att dela det med honom. Men det är ambivalent att bli förknippad med sin framgångsrika förälder. För mig har det varit viktigt med objektiva bevis på min egen musikalitet, att jag har gått Musikhögskolan till exempel. Samtidigt måste man försonas med sitt arv. Ska man streta emot blir det självdestruktivt.

Det var hur som helst via Georgs tonsättningar av ett par Kristina Lugn-dikter som Sarah i 20-årsåldern hittade till hennes poesi.

– När jag mötte Om du vaknar för första gången blev jag väldigt tagen. Jag började gråta när jag skulle lära in den.

Ett par Lugntexter i tonsättning av Riedel den äldre finns redan inspelade på plattan Hemligheter på vägen från 2008. I samband med detta föddes en resolut tanke i Sarah att göra en hel produktion med hennes texter. Våren 2013 bjöd hon in pappa Georg, pianisten Jonas Östholm och basisten Viktor Skokic att förverkliga idén tillsammans med henne.

– Jag ville att texten skulle lyftas fram, vara i fokus, i en avskalad musikalisk kontext. Därför bestämde jag tidigt att det bara skulle vara piano, bas och sång. Vi fyra skrev några låtar var. Melodiska idéer hämtade vi direkt ur texterna. Genom att läsa dem känner man ganska direkt om det ska gå långsamt eller fort, om sinnesstämningen är lätt och ljus eller dov och mörk, dur eller moll.

I februari förra året kunde sångerna för första gången presenteras på Klara soppteater. Ur Kristinas lyrikskatt – inalles nio samlingar från 1972 till 2003 – framförde trion 15 sorgliga och gripande dikter med bultande hjärta.

Kristinas texter påminner om att det finns en frihet.

– Det ger mig något i livet att sjunga dem. De känns fria och liksom väcker mig. I samhället i dag ska man vara så himla effektiv och duktig, men genom Kristinas texter blir jag påmind om att det finns en frihet, som jag inte riktigt kan förklara med ord, klarlägger Sarah, som har ett prestigeuppdrag som musikchef på Kulturhuset, ett jobb högt uppe i en korridor, i ett kontorsrum dit hon släpat en keybord för att erinra sig om att hon är anställd på konstnärliga premisser.

– Som kvinna förväntas man ofta sjunga fint och vackert, gärna vara snygg, fortsätter hon smått uppeldat. Därför är det väldigt uppiggande att få sjunga något som är absurt, konstigt och skruvat, som i dikten Senila småflickor i blodiga buskage. En sådan text blir en utmaning både för mig och publiken. Jag har funderat väldigt mycket på vad den betyder.

– Jag vet ju vad jag tänkte på när jag skrev den, men eftersom det är privat så översätter jag det till något som ger samma känsla, säger Kristina hemlighetsfullt. Det litteratur och konst kan göra är att lyfta och generalisera en känsla så att andra kan ta del av den. Men alla förstår ju att det är något som har gått sönder, annars är det ju inte blodigt.

– För mig handlar den om något slags stilla vansinne, funderar Sarah. Om flickans längtan efter det vilda i livet, det fria. Samtidigt som hon försiktigt och lagom undergivet tar sig genom livet. ”Kvinnosläktet, knivstället, köksbänken, känsloflödet.” För mig är det en upprorssång, men med en skrämmande undertext.

 

Nu ska dikterna komma på cd. 15 spår, 15 av Kristina Lugns sorgesamma dikter, centrallyrik som sprungit ur personliga erfarenheter men fått en lika poetisk som drastisk språkdräkt. Via Sarahs tolkningar har orden på ett nytt sätt landat i poeten själv.

– Jag blev väldigt drabbad av min egen närvaro i texterna när du framförde dem. Jag kände någon sorts medlidande. Kanske för att de tog ett steg ut ur mig. Ofta har man inte med sig sina känslor, det är därför jag blir så sur ofta. Ja, ju mindre jag skriver desto mer olycklig blir jag. Men det var faktiskt trösterikt och väldigt roligt att någon som är så ung tycker om det jag har skrivit. Då är det inte så dåligt.

Tror du att det är dåligt?

– Jag tror inte att det är dåligt, men jag tror inte att det har någon större betydelse …

 

 

lugn-riedel-02-tidningen-vi-2016-01När jag äntligen får höra några spår från den ännu inte färdigställda skivan faller allt på plats. Sarahs starka, rättframma och klara röst. Tydlig diktion. Lätta arrangemang med mycket luft i kombination med Kristinas välfunna och vardagsförhöjda ordvändningar.

”Det är ett sorgearbete att leva/det är ett sorgearbete att leva/det är ett sorgearbete att leva./Om man inte förstår det/blir man aldrig glad  …”

I Sarahs tolkning är raderna från dikten Jag behöver tystnad ett obevekligt konstaterande som träffar rakt i magen. Också på Kristina.

– Dikt är egentligen skrivet för att läsas, de flesta dikter mår bra av att bara vara ifred, slår hon fast. Men med Sarah blev det ett ljus över alltihopa, som gjorde det ännu mer smärtsamt. En vacker varelse står och framför dessa sorgfyllda dikter och jag märker att de inte rasar ihop, fast de tar ett kliv bort från mig. Det att hennes person inte härmar min person, det tillför dikten något. Det är väldigt sällan jag har varit med om det.

Jag tycker mig ana hur en vänskap föds där på tehuset. En förståelse dessa båda själar emellan, en musikalisk frändskap som kan råda bot på ensamheten. Förhoppningsfullt frågar jag:

Kommer ni att träffas igen?

– Nej, absolut inte, aldrig, skrattar de båda med en mun.

De skojar förstås, eller gör de inte det?

Varför denna diktade ensamhet? Varför är det så svårt att skriva glädje?

– Jag kanske inte är så lycklig, konstaterar Kristina. Ofta har jag tyckt att det är synd. Men kanske blir behovet inte lika stort att skriva om glädje. Det anses väldigt oartigt att visa att man är ledsen, arg eller deprimerad. Sådana känslor är väldigt betungande för andra att ta del av, så de håller jag inne med. Risken att bli avvisad blir för stor och farlig om man öppnar sig för mycket. Jag söker mig mer till andra människor när jag är glad och har något att bjuda på. Då blir det så att jag vänder mig till läsekretsen med de tunga ämnena. De gånger jag har mått riktigt bra har jag inte skrivit så mycket. När jag har varit glad, som när jag har fått ett barn eller en man, då har det oftast berott på att jag har sluppit vara ensam eller att ingen varit arg på en just då. Så är det i alla fall för mig. Och då sätter jag mig inte ned och skriver en sång om det. Jag har bara skrivit en dikt som är ljus: Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Den skrev jag till mitt barnbarn Hilda.

– Fast det är ju också en klyscha att det är när man mår dåligt som den bästa konsten kommer, säger Sarah. Men ibland behöver man de perioder då livet bara ger en kraft och energi för att man ska orka göra något.

 

Själv hämtar Sarah kraft på Fårö. Ett privilegium, menar hon. I den karga miljö som i stort sett blivit ekvivalent med konstnärligt skapande har familjen huserat i årtionden och i umgänget med andra skapande människor, bland andra författaren Lennart Hellsing och skådespelaren Yvonne Lombard, har Sarah vaggats sedan barnsben. Kanske är det också till Fårö hon reser när hon nu ska arbeta med nästa egna skiva, sin andra helt på svenska.

– Jag har sjungit enormt mycket på svenska, men då alltid andras texter – Kristinas, Tomas Tranströmers, Claes Anderssons. Från början var jag bara en sådan som sjöng. Men jag hade en längtan efter att skriva eget. När jag började med det skrev jag först på engelska. Det var en enorm tröskel rent psykologiskt att försöka skriva på svenska. Jag är väldigt ödmjuk inför det, men nu tycker jag att jag hittar fram bättre i min musik på svenska än på engelska. Det har öppnat nya musikaliska dörrar. Jag är mer mig själv på svenska.

Benny Andersson ber mig alltid vara tyst när jag sjunger.

– Själv har jag alltid varit ledsen för att jag är så omusikalisk, bekänner Kristina. Om jag sjunger något är det alltid på melodin Nu är det jul igen, säger min dotter Martina. Och Benny Andersson ber mig alltid att vara tyst när jag sjunger. Jag har alltid avundats musiker, att få ingå i en grupp, att vara beroende av andra, inte bara sitta i en lägenhet och klara sig över dagen.

 

När teet är urdrucket och två timmar har passerat, frågar Kristina om inte intervjun är över snart. Det har varit tal om barnbarn att hämta, att hinna till banken innan den stänger. Jag betalar och säger att vi kan gå. Så stannar vi ännu en timme. Vi talar om Allan Edwall, om Lars Rudolfsson, om Lena Nyman. Och om Lennart Hellsing som går bort samma dag, men det har vi ännu inte fått veta.

Novembereftermiddagen har mörknat när vi tre slutligen vandrar genom Gamla stan sida vid sida. Kristina tänder en cigarrett, haltar lätt efter en knäoperation, hon måste hem och byta skor före bankbesöket.

– Där bodde Horace och Ebba, berättar hon och lyfter handen mot en upplyst hörnlägenhet. Och där bor jag, säger hon och pekar bort längs med Västerlånggatan.

En bit bort, på Salviigränd, ligger den ”alldeles för stora” våning hon hyr av Svenska Akademien.

Sarah och Kristina tar adjö med en kram.

Jag återkommer till min fråga: Kommer ni att träffas igen?

Kristina dröjer lite med svaret. Sedan:

– Nej, det kommer vi nog inte.

 

 

Kristina Lugn
Familj: Dottern Martina, tre barnbarn.
Bor: Gamla stan, Stockholm.
Född: 1948.
Bakgrund: Har gett ut nio diktsamlingar. Debuterade 1972 med om jag inte och gav senast ut Hej då, ha det så bra! 2003. Flera tonsättare, bland andra Sven-David Sandström, Kim Hedås och Peter Gullin, har tonsatt hennes dikter. Hon har också skrivit text till musik av Benny Andersson och Niko Röhlcke.
Har skrivit 27 pjäser och är många gånger prisad, bland annat med Svenska Dagbladets litteraturpris, Moapriset, Karamelodiktstipendiet och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris.
Drev Teater Brunnsgatan 4 åren 1997—2011. Innehar stol 14 i Svenska Akademien sedan 2006.
Arbetar med: ”Jag är snart en död författare, men först ska jag skriva lite till. Tommy Körberg har bett mig skriva kärlekssånger. Och så vill jag skriva några goda råd om barnuppfostran.”

 

 

Sarah Riedel
Familj: Stor och varm.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Född: 1982.
Bakgrund: Musikhögskolan i Göteborg. Har gett ut skivorna Memories Of a Lost Lane och Grammisnominerade Genom natten med eget material. På Hemligheten på vägen – svensk lyrik i jazzformat (2008) sjunger hon svenska diktare i Georg Riedels tonsättningar.
Fler skivor i urval: Cornelis VS Riedel med Nicolai Dunger och Georg Riedel, Perfectly still och Daydreamers. Medverkar på Nu sjunger näktergalen och Lilla ungen min.
Arbetar just nu med: Musikchef och artist in residence under fyra år på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm. Ger ut Lugn & Riedel med Kristina Lugns dikter under våren. Börjar snart komponera inför nästa skiva samt ett dansprojekt tillsammans med koreografen Anna Vnuk.

 

Text: Anna Hedelius
Foto: Thron Ullberg

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar