Porträtt

Ett teaterliv i fyra akter

av Stina Jofs

Två år har gått. Hundratals timmar av möten och diskussioner ska klämmas in mellan bokpärmarna. (Hur f-n ska vi göra med alla svordomar?) I höst kommer biografin om Marie Göranzon, en av svensk teaters stora.  Vi:s Stina Jofs har kokat ner dagar av nära samtal – till ett drama i fyra scener.

 

PROLOG

Marie Göranzon och Stina Jofs träffas första gången 2012, då Stina ska göra ett porträtt på henne och Henrik Schyffert för Tidningen Vi. Samtalet mellan kvinnorna kom att fortsätta, och i september släpps biografin ”Vrålstark & skiträdd” på Norstedts förlag. Här ett koncentrat; hundratals timmar av intervjuer och diskussioner sammanfattas i några tänkta, men högst sannolika scener.

 

(Meddelande från Marie Göranzon: ”Kära Stina! Toppen, det här är jag! Några småsaker bara. Har markerat i texten. Kram, Marie.”)

 

Jag ska låta som en svärande jävla narr och du som en fiiin författare?

SCEN I: AVSLUT

Ett kök på Strandvägen, Stockholm. Vid det runda bordet sitter två kvinnor med varsin bunt papper framför sig. Mellan dem kanelbullar stora som navkapslar, rustika kaffekoppar, en tillbringare med mjölk. Närmare två års arbete är snart färdigt. Båda är trötta på orden. Inte på varandra, men på allt som grävts fram, glömts bort, gömts bort, lagts till. ”Hur fan beskriver man en människa”, tänker författaren Stina Jofs. ”Hur fan är jag beskriven”, tänker skådespelaren Marie Göranzon. Hon bläddrar bland pappersarken, letar efter ändringar hon vill göra. Det blir oreda. Hon tar sats.

 

MARIE GÖRANZON: Du… det är fortfarande en helvetes massa svordomar i texten. Jag sa ju att du skulle ta bort dom. Vi bestämde det. Det är en sak att höra alla jävlar och fan, en helt annan att läsa dom. Du menar på allvar att jag svär så mycket?

STINA JOFS: Nja … jo. Nog svär du mer än dom flesta. Men jag har rensat bort det mesta.

MARIE: Äh!

STINA: Jag har ju tagit bort när du har bett mig?

MARIE: Men du stoppar ju in igen! Allteftersom. Jag ser ju det. Jag säger att något ska bort, du svarar ja och sen plötsligt dyker det upp i nästa version.

STINA: Dyker upp? Va, fan menar du med det?

MARIE: Du svär ju du med!

STINA: Nä!

MARIE: Du sa ju fan! Här, precis, i förra meningen. Nu ska det stå i den här texten, tycker jag. Eller ska vi sudda bort ditt fan, menar du? Så att jag ska låta som en svärande jävla narr och du som en fiiiiin författare?

STINA: Ok, vi tar bort alla svordomar om du vill, men dom är bra! Dom är du. Och… det har väl hänt, nån gång, att jag har lagt tillbaka, men bara där jag tyckt att dom passat så bra … bara där!

MARIE: Ha! Jag visste det. För du, så mycket svär jag faktiskt inte.

STINA: Nej, det gör du inte.

MARIE: Jag tänkte på en sak när jag läste texten i natt.  Vad mitt jävla temperament har ställt till det genom åren.

STINA: Du har kort stubin.

MARIE: Nä. Ingen.

STINA: Ingen?

MARIE: Ja, jag har ingen stubin över huvud taget.

 

Marie Göranzon debuterade 1967 och har varit Dramaten trogen under nästan hela sitt yrkesliv.

Marie Göranzon debuterade 1967 och har varit Dramaten trogen under nästan hela sitt yrkesliv.

 

STINA: Någon jag talade med sa att du kallas för Generalen.

MARIE: Ja, haha, det är mest på landet (Lägg till: ”Och det är bara min bror som säger så”). Men inget blir gjort om man inte styr upp det. Ingen dukar, ingen marinerar kött, ingen sätter blommor på bordet. Det händer inte ett skit. Då blixtrar jag till. Och mitt gapande … du vet att jag bara tänder på ytliga saker. När folk kommer för sent, småljuger, slarvar, jag har no patience at all med sånt. Gå in med skitiga skor när jag precis har skurat golvet? Vad är för ett sätt! Inte hålla avtal, komma bakfull till en repetition … Men du vet ju nu efter alla våra samtal att när något riktigt hemskt händer blir jag tyst, liksom stum i hela kroppen.

STINA: Jo. Vad är riktigt hemskt?

MARIE: Om barnen mår dåligt. Om Janne är sjuk. Sorgen. Skräcken. (Skriv: ”Skräcken för att något plötsligt ska hända.” Jag hatar nattliga samtal.) Jag hittar inga ord. Det blir helt tomt och jag måste göra saker för att inte bryta ihop. Sätter jag mig ner, dör jag. Men alla andra gånger… jag borde hållit käften.

STINA: Borde du?

MARIE: Ja. Andra hade väl kunnat få strida. Nu är det mig man ringer och jag har inte vett att hålla tyst … Äh, ska vi få det här gjort nu, Stina? Sista läsningen, sen är vi i mål. Jag har några saker jag vill ändra. Små saker visserligen, men dom ska bort.

STINA: Ok.

MARIE: Sidan 25, översta stycket. Ta bort fan. Sidan 83, ta bort ini helvete. Sidan 279, ta bort jävlar. Förresten du, ta bort varenda jävla svordom.

 

Jag vet nog att jag kan, men tvivlar ständigt.

SCEN 2: DRÖMMEN

Stora scenen, Dramaten. I centrum, nära scenkanten, Marie Göranzon, 74 år. Hon står bredbent, stadigt, blicken rakt fram. Scenljuset får hennes blonderade hår att lysa som en gloria, den mörka utväxten som en tunn hjälm närmast huvudet. Hon är ledigt klädd, vida byxor, skjorta, rejäla skor. Ett långt halsband, ett armbandsur, i övrigt inga smycken. Bredvid henne den 12-åriga flicka som en gång var hon. Klädd i rutig plisserad kjol, knästrumpor, en vit blus under en blå kavaj med guldknappar. Nu ser Marie ner på flickan, allvarlig men också med stor ömhet. Flickan har något trotsigt i blicken, väjer inte undan.

 

MARIE: En sak ska du ha klart för dig, flicka. Väljer du det här yrket blir det på liv och död.

FLICKAN: Död? Du lever ju! Titta på alla i salongen! Helt fullt. Pirrar det? Snart börjar det! Och har du sett blommorna i hinken där ute. Dom är till dig! Tänk att få blommor varje kväll.

MARIE: Ha! Är det blommor du vill ha kan du väl bli trädgårdsmästare. Förstår du vad det här yrket innebär? På riktigt? Slitet, arbetstiderna, den dåliga lönen? Det finns så mycket annat du kan göra! Välj vad som helst! Läkare, rörmokare, bonde. Gör något där du slipper vara beroende av regissörer, chefer, manusförfattare. (Ta bort ”manusförfattare”.)

FLICKAN: Jag vill stå på scenen. Som du. Jag vet det.

MARIE: Jo, jag har förstått det, men varför vill du? Varför?

FLICKAN: Minns du när jag hoppade från loftet hemma hos moster? Högt upp och rätt ner i höet. Flera meter upp, minns du? Jag var inte rädd det minsta. Sprang ut över kanten, skrek, ”här ser ni en som kan hoppa i hö!” Och alla där nere, kusinerna, brorsan, pappa, tittade på mig. Det kändes så bra! Att hoppa, att bli sedd. Att våga språnget.

MARIE: Våga språnget? Du låter som en jävla poet.

FLICKAN: Du vet vad jag menar.

MARIE: Ja, herre gud, vi människor är ibland helt obegripliga. Jag minns. Flicka, lyssna nu. Jag står här för att någon valt just mig. Jag vet nog att jag kan, men tvivlar ständigt. Och viktigast av allt, någon annan måste tycka att jag är bra. Så är det att vara skådespelare. En konstnär kan måla. En författare skriva. Men vad är en skådespelare utan publik? Ingen! Absolut ingen. Ställ dig på ett torg och skrik så får du se. ”Hon är tokig”, kommer dom att vråla. ”Full som ett ägg, ta bort aset!” (Ta bort hela sista meningen. Så skulle jag väl aldrig säga?!)

FLICKAN: Varför ville du bli skådespelare?

MARIE: För att jag var en idiot. Haha! Nä, det var dumt sagt. Jag ville för att… för att jag en gång, när jag var lika gammal som du, kände mig fullständig fri. Har du gjort det någon gång?

FLICKAN: Gjort vad då?

MARIE: Känt dig FRI! Som om hela kroppen säger: ”Du är hemma nu. Det här är din plats på jorden.”

FLICKAN: Mer än pirret i magen före hoppet från loftet?

MARIE: Mycket mer. När jag var i din ålder hade vår skolfröken bestämt att vi skulle ha en konfessionslös dag i skolan. Inga psalmer, ingen bordsbön. Modernt som fan, och särskilt i Linköping. En stiftsstad, full av militärer och akademiker. Det här är väääldigt länge sedan ska du veta, men min fröken bestämde plötsligt att vi skulle få välja en dikt att läsa. Min mamma lyssnade när jag övade. ”Sluta stampa vers”, sa hon. ”Alla som läser dikter, stampar. PADAM, PADAM, PADAM. Det låter inte bra.” Så kom dagen.

FLICKAN: Åh! Var du nervös?

MARIE: Du skulle se dom! Ha! Klassrummet stank av svett, fönstren immade nästan igen, dom flesta ville bara bli av med det, rusade fram till katedern och rev av dikten.

FLICKAN: Men var du nervös?

MARIE: Vet du vad jag var? Revanschlysten. Ja, inte uttryckte jag det så fint förstås. Min fröken älskade teater! Hon satte upp föreställningar, hade extra undervisning efter skoltiden, reste till Stockholm för att se pjäser. Jag ville så gärna vara med, och hon visste det. Många som bodde på mammas och pappas hotell var skådespelare i revyer, operetter. Jag längtade till glittret, sången, dansen! Strindberg? Äh! Jag fick aldrig vara med i skolrevyerna eller julspelet. Fröken kanske tyckte att jag inte platsade. Eller satsade.

FLICKAN: Ganska elakt.

MARIE: Hon hade rätt, i alla fall vad gällde sången. Jag kunde inte sjunga.  Inte en jävla ton hamnade rätt. Och då var min pappa utbildad trumpetare och min farfar musikdirektör på ett regemente. Märkligt, va? Inte en ton. Men dikten skulle jag jävlar i mig (Tag bort! Och sätt inte dit igen.) knocka publiken med. Och det gjorde jag.

FLICKAN: Hur?

MARIE: När fröken ropade upp mig gick jag långsamt genom klassrummet, ställde mig längst fram, såg på mina klasskamrater, stannade vid varje blick. Tittade ner på papperslappen. Upp. Tog ett andetag – och läste.  Det hände något med mig.

FLICKAN: Vad?

MARIE: Jag vågade vara i dikten, lyssna på orden, betydelsen av orden. Låter det knäppt?

FLICKAN: Jag vet inte.

MARIE: Jag var helt trygg.  Ja, hemma. Det var den känslan som ledde mig till det här yrket. Bara den. Allt det andra, de sena kvällarna, sliten, ångesten, oron för att inte få jobb, dåliga recensioner, fick jag på köpet.

FLICKAN: Och blommorna!

MARIE: Ja, dem med. Det är en jävla tur att det finns blommor. (Byt till: ”Vilken tur att finns blommor”.)

 

Jag har glömt mycket, ska du veta. Förträngt, är väl ett bättre ord.

 

SCEN 3: KÄRLEKEN

En ringlande grusväg utan slut. En man. En kvinna. Klädda för en ljuvlig julidag, kanske på väg till en fest på landet. Mannen i halmhatt, kvinnan med en virvlande sjal runt halsen.  Sommaren yr kring paret, sädesfälten böjer sig i en långsam tango. De är gamla nu, 85 respektive 74 år. Han går ostadigt, håller henne hårt i handen. Han har viskande ställt en fråga, sedan blir han tyst, låter henne tala som så många gånger förr. Han njuter. Ställer hon frågor, nickar han bara, vill inte avbryta.

 

MANNEN: Vad är kärlek, min älskade?

KVINNAN: Ja, vad tror du själv?

MANNEN: Jag ber dig berätta.

KVINNAN: Du brukar ju säga att jag kan prata ihjäl en människa, ska jag prata nu, vill du det?

MANNEN: Ja, gärna.

KVINNAN: Kärlek är att försöka gå i bredd, att varje morgon våga fatta ett beslut om att det är värt att fortsätta. Kärlek är fan i mig inte att trava omkring på en platt sommarväg som den här. Nej, det är en bergsklättring! Vi har klättrat bra, du och jag. När jag har varit less har du kämpat för oss båda. Och när du tvekat, har jag orkat bära oss två.  I början fick jag slita! Du låg före mig i allt ju: i faktiska år, i karriär, i antal barn. Oj, vad jag var ledsen ibland.

MANNEN: Mm, men du kom i kapp! Och det rejält.  För mig har du aldrig legat efter, nej, det är andras blickar på oss. Vi skiter väl i dom, Marie!

KVINNAN: Det låter så lätt när du säger det. Minns du när vi träffades? (Lägg till ”sommaren 1969”.) Jag tyckte att du såg uppblåst ut i din ljusblå kostym och dom där fladdrande armarna, den slängiga gången. Vilgot Sjöman var väl en smart jävel? Bjuda oss på finlunch på Savoy för att tala om ett gemensamt projekt och sen mitt i allt resa sig och säga att han måste passa ett flyg. Flyg? Ha! Sjöman visste vad han gjorde. Lämnade oss i Malmö, med timmar kvar till mitt tåg skulle gå. Du föreslog en promenad och plötsligt tog du min hand. Så fortsatte vi bara att gå. Det låter väl som en saga. Sen … gick allt åt helvete … svek, skilsmässa. Om det är kärlek? Det måste vara det. Men första tiden tillsammans, vilken pärs!

MANNEN: En pärs?

KVINNAN: Ja! Allas blickar, allas åsikter, alla som ville sära oss åt.  Dina vänner (Ändra till: ”Några av dina vänner….”) som ignorerade mig totalt, jag var inte vatten värd.  Så ouppfostrat! Några hälsar jag fortfarande inte på, men det vet du ju. Och minns du den kvinnan, hon som överöste dig med choklad och presenter? Hon som följde allt du gjorde. En pyjamas fick du efter en föreställning. Minns du det?! Det är ju som om en man i publiken skulle ge mig underkläder. Tur att jag haffade henne direkt vid sceningången efter förställningen… jag sa att hon fick älska dig så mycket hon ville som artist men vid pyjamasar gick gränsen.

MANNEN: Strunta i henne, nu talar jag om oss, om kärlek.

KVINNAN: Kanske är det att ha hemliga rum så att det alltid finns något nytt att upptäcka hos den andre? Jag vet inte. Men jag vet att det kan vara bra att orka lägga locket på ibland. Att inte röra upp himmel och jord för allt som kommer i ens väg.  Jag har glömt mycket, ska du veta. Förträngt är väl ett bättre ord. Lagt ner, inte rotat, bara överlevt.

MANNEN: Vem sa om oss att det är obegripligt att två människor med så hetsiga temperament som du och jag kan leva ihop?

KVINNAN: Det var väl du? Eller så var det jag. Skit samma.

MANNEN: Ja, skit samma!

KVINNAN: Janne, jag vill dö före dig. Jag skulle inte klara ensamheten.

MANNEN: Du säger ofta det … Men du klarar ju allt!

KVINNAN: Inte ensamheten. Du kan ju för fan (Ta bort!) överleva med korv och öl framför teven. Du skulle kunna sitta i år utan att bry dig. Ungarna skulle komma hem och byta soppåse, handla mera korv. Du skulle överleva, och må bra ändå.

MANNEN: Må bra? Utan dig?

KVINNAN: Jo, du skulle klara det. Men jag, nä, det går inte. Jag skulle längta ihjäl mig. Ha, längta ihjäl mig, det var ju också ett sätt att beskriva kärlek.

 

Boken ”Vrålstark & skiträdd” är ett samarbete mellan Marie Göranzon och Vi:s Stina Jofs (som syns i spegelbilden.)

Boken ”Vrålstark & skiträdd” är ett samarbete mellan Marie Göranzon och Vi:s Stina Jofs (som syns i spegelbilden.)

 

SCEN 4: MAKTEN

Uppsala stadsteater. En patriark på scenen, Kung Lear. Precis framför honom, hon skymmer honom, en av vår tids stora teatermatriarker, Marie Göranzon. Hon bär en brun kostym, väst, skjorta, rymliga herrskor men håret som en kvinnas, läpparna målade. Omkring dem en scenbild som förvirrar: en alligator, konstiga prylar, musik av Leonard Cohen. I vilken tid befinner vi oss? Och var?

 

MARIE: Du minns väl citatet, det berömda?

MARIE och KUNG LEAR unisont: Gråtande kom vi till världen. Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar.

MARIE: Där satt den!

KUNG LEAR: Tänk att en kvinna ska spela mig, en kung? Och inte vilken som helst. Jag är kungarnas kung! Mig har man spelat i över 400 år. Jag säger inte att du inte gör det bra, men en kvinna…?

MARIE: Ska jag vara helt ärlig så intresserar din manlighet mig inte ett skit. Jag tog jobbet för att jag behövde byta miljö och jag ville undersöka makten.

KUNG LEAR: Du hade ju allt på Dramaten.

MARIE: Det var just det. Vet du hur långt det är mellan mitt hem och min arbetsplats i Stockholm? 250 meter, högst. Jag får ju för fan gå en omväg för att få lite motion.  Jag gick ut elevskolan 1967, sen samma arbetsplats, med några avbrott. Nu får jag ta tåget (Lägg till: ”till Uppsala stadsteater”), slita med mindre resurser, så är de ju på teatrar ute i landet, lära känna nya, möta en ny…

KUNG LEAR: Med allt menade jag förstås inte tåget. Vem fan vill åka tåg? Jag menade inflytande, makt. Du hade allt det där på Dramaten. Ändå stack du.

MARIE: Äh, det är en myt. Vad har jag för makt? Säg det!

KUNG LEAR: Du kan…

MARIE: Du Lear, har makt. Du drar igång ett krig mellan dina tre döttrar för att du är fåfäng, för att du vill bli älskad: ”Säg mig, vem av er tre bla bla älskar mig mest bla bla?” Den som kan visa det, ärver allt.” Det är ju så fånigt att man dör, men det är makt.

KUNG LEAR: Nu kommer du från ämnet.

MARIE: Jag ville se vad makt gör med oss människor. Det gäller män som kvinnor. Hur utövar man den? Hur lämnar man den vidare? Vad är man beredd att offra för att få makt?

KUNG LEAR: Blev du klokare?

MARIE: Nja, vet inte. Jag blev i alla fall djävligt trött på att åka tåg!

KUNG LEAR: Jag blir galen. Ja, i pjäsen alltså. Alla slåss. Inte en människa verkar kunna hålla styr på sig. Makten är ett farligt verktyg. Har du aldrig känt att du vill drämma någon, slita av personen krona och kungamantel?

MARIE: Och bestämma, menar du?

KUNG LEAR: Jo.

MARIE: Nja. Vänd på perspektivet. Att vara beroende av andra har blivit en hang up hos mig. Detta att som skådespelare bli uppbjuden, erbjuden. Äh, det låter fånigt – och det är bättre nu. Gud ske lov. Tänk vad unga tjejer fick stå ut med när jag började i yrket: kåta gubbar som klämde upp oss mot väggen, regissörer som betraktade oss som privata ägodelar… Det är klart som fan att man var rädd! Jag! Inte man. Jag var rädd. Det är klart som fan att jag vill ha makt! Och missförstå mig nu inte, jag menar nödvändigtvis inte makt över andra, bara makt över mig själv.

KUNG LEAR: En gång var du mycket nära att få den där makten, inte bara över dig utan även andra…

MARIE: Jag vill inte tala om det.

KUNG LEAR: Du fick ett erbjudande, behövde bara lyfta luren och tacka ja. Jobbet var i princip…

MARIE: Håll tyst, säger jag!

KUNG LEAR: Men du ringde inte.

MARIE: Nej, jag gjorde inte det!

KUNG LEAR: Varför?

MARIE: Jag vet inte! Jag som alltid haft starka åsikter om repertoar, arbetet på Dramaten, villkoren för oss som jobbar där… du vet att jag som ung höll på att bli ordförande för Seco, va? Vi åkte till Stockholm, pappa och jag, skulle på kongress, jag var väl 16 år, en ny ordförande skulle väljas efter Jacob Palme. Jag hade gjort karriär i Linköping. Eller karriär förresten, jag hade arbetat med frågor om elevinflytande. (Stryk! Alldeles för långt.) Jag hade vågat protestera mot det jag tyckte var dåligt. Vet du vad jag svarade när jag fick frågan om jag var valbar?

KUNG LEAR: Nej.

MARIE: ”Jag vill inte, jag ska bli skådespelare!” Så sa jag! Har du hört nåt så jävla dumt? Varifrån fick jag den kaxigheten? Jag hade ju nästan aldrig varit i Stockholm!

KUNG LEAR: Du tackade nej till Seco. Så gick åren. Du var fackligt aktiv på Dramaten, du hade en stark röst, bestämda åsikter om regissörer, chefer, medarbetare. Så kom erbjudandet, jag vill tillbaka till det, Marie. Du ringde inte ens upp den vd som erbjöd dig teaterchefsjobbet på en av våra finare privatteatrar. Han fick ringa dig!

MARIE: Jag vet!

KUNG LEAR: Han blev besviken, har jag förstått. Ja, hela styrelsen ville ha dig.  Kan du förklara varför du inte tog jobbet?

MARIE: För att jag var rädd, ja feg! Det är väl det som är dålig självkänsla?

KUNG LEAR: Jag vet inte.

MARIE: Det måste det vara. Det finns inget annat sätt att förklara det på.

KUNG LEAR: Ångrar du dig?

MARIE: Ångrar? Kung Lear, ångrar du att du satte ditt land i krig? Man gör det man kan, eller snarare inte kan. Jag kunde inte tacka ja. Jag kunde inte. (Lägg till: ”Hela kroppen skrek nej.”) En man kan tacka ja till allt, hur jävla usel han än är. Att bara få frågan är liksom ett bevis för att han är ett geni. Jag fungerar inte så. Jag kan skrika och bråka, är inte rädd för att ta en fajt, men när det verkligen gäller så har jag inget i mig som tror att jag ska klara det.  Det är tomt.

KUNG LEAR: Tomt?

MARIE: Ja! Jag kan slåss för andra, skrika ut i pressen om saker jag tycker är fel. Då är jag vrålstark, men när det kommer till mig är jag skiträdd. Vrålstark och skiträdd, vilken jävla kombination, va?

 

Text: Stina Jofs
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, juli 2017

 

Fakta MARIE GÖRANZON
ÅLDER: 74 år.
FAMILJ: Maken Jan, ett barn med Lars Amble, ett med Jan Malmsjö, samt Jans fyra barn, varav tre är i livet. Totalt 9 barnbarn och ett barnbarnsbarn.
YRKE: Skådespelare sedan 1967. Har förutom Dramaten arbetat på flera privatteatrar, inom tv och film.
INTRESSE: Att städa, promenera, se på sport, vara med barn och barnbarn.
AKTUELL MED: Pjäsen Försökskaninerna på Dramaten och boken Vrålstark & skiträdd, Norstedts förlag.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar