Ur arkivet

Ett vemod som förenar

av Rikard Wolff

Rikard Wolff reste 2012 till sin ungdoms Paris för att träffa Abdellah Taïa, den marockanske författaren som vågar vara öppet homosexuell. Exklusivt för Vi skildrade han deras personliga möte. Här kommer texten i repris.

Det är lättare i Paris.

Franskan flyter bättre, människor är vackrare i år. Till och med serveringspersonalen är trevlig när jag kommer ner dagen för Francois Hollandes installation.

Jag ska träffa Abdellah Taïa, ”den förste homosexuelle författaren i arabvärlden”.

Jag läste Ett arabiskt vemod i vintras och blev oerhört gripen. Den lilla boken rör sig från barndomens Marocko till Kairo och vidare till Paris. Den utmanar kontinenter av fördomar, om arabvärlden, om manligt och kvinnligt. Om kärlek.

Det är en sorgsen och hoppfull bok. Honom vill jag träffa, tänkte jag.

Jag bokar en resa till Paris.

På åttiotalet hängde jag här jämt. Det var Piafs sånger som lockade mig hit. Sedan dess har jag återvänt många gånger.

Paris är en nyckfull älskarinna som aldrig kommer att erkänna dig till fullo och som du därför aldrig blir fri ifrån.

Nu är jag tillbaka igen. Det är lite pirrigt.

Jag bor i Marais, där jag varit så ofta. På gamla Bar central, den klassiska bögbaren på Rue Vieille du Temple, har en exklusiv silversmed flyttat in, och den legendariska restaurangen Goldenberg, som utsattes för ett blodigt terrorattentat 1982, har blivit jeansbutik.

Jag slår koden i Abdellah Taïas port.

Det är rent och snyggt i trappuppgången, välskötta blommor på avsatserna, det påminner mer om det mondäna Södermalm än om de skumma bakgårdar jag minns från mina tidiga besök i Paris.

Abdellah Taïa öppnar, klädd i ljusblå arbetarskjorta, jeans och mjuka läderskor. Han är mycket vänlig, men till att börja med en smula reserverad.

– Tidigare bodde jag i Belleville, berättar han.

Jag ler för mig själv. Belleville. Där höll jag också till.

– Jag hängde hos en kompis vid Télégraphe, säger jag. Varje morgon promenerade jag förbi huset där Édith Piaf föddes.

Abdellah spricker upp.

– Det var i det huset jag bodde, säger han strålande.

Isen är bruten.

Jag är trött på att vara den marockanske pojken.

Abdellah Taïa är marockan, född och uppväxt i en fattig familj i Salé, på andra sidan floden vid huvudstaden Rabat. Han flyttade till Paris 1999 och har gett ut fyra självbiografiska romaner, alla på franska. 2007 väckte han stor uppmärksamhet när han berättade om sin homosexualitet i den franskspråkiga tidningen Tel Quel.

Vi slår oss ner vid ett ljust träbord. Abdellah bjuder på te och kakor. Han närmar sig fyrtio, men ser yngre ut.

– Jag längtar tills jag är femtio, säger han och ler. Jag är trött på att vara den marockanske pojken.

Efter en trevande inledning fann Rikard Wolff och Abdellah Taïa varandra.

Hans språk är ljust och lätt, som möblemanget i lägenheten. Det stora träbordet och en väggfast hylla med böcker och filmer dominerar rummet. Fönster släpper in ljus, vid sidan om gröna sammetsdraperier.

– Ikea, säger Abdellah med en blinkning. Jag måste kunna få mörkt och stänga in mig ibland. Även på dagen.

Ett enda fotografi vänder ansiktet mot rummet, en bild av skådespelerskan Isabelle Adjani.

– Det var filmen som gav mig mina drömmar, som öppnade mina ögon för andra världar. Marockansk tv sände fyra timmar om dagen och där såg jag egyptisk film. Så småningom upptäckte jag den franska filmen. Isabelle Adjani var en djinn, förklarar Abdellah.

Det tar lite tid för mig att förstå. En djinn är ett andeväsen, en gäst från en osynlig värld. Djinnen lever parallellt med oss människor, men kan även uppträda i skepnad av en människa.

Adjani var en djinn.

Abdellah beskriver njutningsfullt hur bilderna, först på tv:n och så småningom i biomörkret, grep tag i honom. Han talar länge om detta, återkallandet av minnen. Det gav den unge pojken möjlighet att skapa egna världar:

– Jag tror att det är själva skapelseprocessen, säger han. Längtan efter att få kontakt med minnena, att återskapa dessa bilder. Ett utkast, en skiss av livet. Jag var hjälpt av kulturen, där i salongens mörker blev jag till. Moi bien avant moi. Jag före mig.

Dödsdriften är en förutsättning för livet.

Jag minns allting nu. Jag kan skriva, säger Abdellah Taïa i Ett arabiskt vemod. I boken blir den trettonårige Abdellah utsatt för ett våldtäktsförsök av fyra äldre kamrater. Det är en obehaglig scen där förövarna tvingar honom att anta ett flicknamn. Samtidigt är han förälskad i en av pojkarna och längtar efter att bli berörd av honom:

Ett ögonblick ville jag tala om mitt rätta namn för honom, att jag var en pojke som han…Tala om för honom att det inte behövdes något våld mellan oss, att jag skulle ge mig till honom om han bara slutade feminisera mig.
-Kalla mig inte Leila. Förkvinnliga mig inte för att ni gör det ni gör. Jag är Abdellah.

Pojken undkommer våldtäkten. Inom sig vet han att han kommer att resa sig:

Jag skulle lyfta, flyga, skriva någonting annat, älska öppet, uttala min kärlek, vara det som inte kan sägas, det som inte finns. Abdellah Taïa återkommer om och om igen till figuren att falla och att resa sig igen.

– Dödsdriften är en förutsättning för livet. Att resa sig och resa sig på nytt. En kropp som faller och reser sig på nytt. Comme Adjani, comme le djinn. Som Adjani, som en djinn.

Han hejdar sig för att kolla om jag har förstått.

– Har ni något liknande hos er?

Jag ser förmodligen ganska undrande ut, djinnen förefaller avlägsen ivårt upplysta Ikea-land. Abdellah fortsätter:

– Ingmar Bergman talar ju om sina röster…

Strindberg och Bergman. Makterna. Rösterna. Självklart. Tänk att det krävs en kille från Marocko för att berätta om Sverige. Plötslig är vi två upphetsade skolpojkar när vi talar om favoritscener ur Bergmanfilmer.

Såsom i en spegel är min absoluta favorit, säger Abdellah.

Bitarna faller på plats. I Bergmans mästerliga film rör sig Harriet Anderssons roll i gränslandet mellan verkligheter.

Ångestfylld men samtidigt fri.

Jag berättar att jag är bekant med Harriet. Att hon har fyllt åttio men är som en ung flicka.

– Du vet väl att Isabelle Adjani älskar Harriet Andersson framför alla? säger Abdellah.

Här blir vi avbrutna av att fotografen Jean-Luc Bertini stormar in, med boots och motorcykelhjälm i handen. Både Abdellah och jag är en smula tagna vid åsynen. Jean-Luc har burit upp sin tunga utrustning de fem trapporna. Han beordrar omedelbart Abdellah att ta av sin smårutiga skjorta. Abdellah byter om till blå jeansskjorta – ostruken – vilket får oss att förenas i erfarenheten av mödrar som plågades av att se sina söner i skrynkliga skjortor.

Abdellah får byta skjorta tre gånger innan Jean-Luc är nöjd. Om och om igen förpassas han in i garderoben medan fotografen underkänner det ena plagget efter det andra. Slutligen enas man om en ljusare arbetarskjorta utan rutmönster.

Abdellah poserar allvarligt. Tystnad.

– Ditt språk är så enkelt, så rent, säger jag. Det skulle vara idealiskt för teatern. Har du aldrig skrivit för scenen?

Han bryter sin pose och ansiktet spricker upp i ett leende.

– Vilken bra idé. Du har rätt. Jag kommer till Sverige och så skriver jag något för teatern, säger han.

Harriet Andersson är verkligen en idol.

Till sist är den långa fotosessionen över. Abdellah får sätta på sig den första skjortan igen.

Eftermiddagslugnet vilar över bordet.

Mitt i världen, i en ljus lägenhet i Paris, exilstaden. Det är ungefär lika långt till Salé i Marocko som till Stockholm.

– Du skriver på franska, säger jag. Är det ditt modersmål?

Abdellah betraktar mig en smula roat.

– Inte alls. Franska var överklassens språk, jag lärde mig franska i skolan, men det var en annan franska. Jag fick lära om som vuxen. Det var nödvändigt för mig, det tillägnade språket blev mitt litterära språk. Det gör det möjligt att skapa nya världar.

Utanförskapet, även det språkliga utanförskapet, ger frihet.

Giganter har skrivit mästerverk i exil, på franska. Beckett och Strindberg för att nämna ett par.

– Adjani spelade fröken Julie, säger Abdellah ömt.

Vi samtalar i en korsväg av historia, politik och personliga erfarenheter. Det är mycket som skiljer oss åt, men mer som förenar.

Flera av de stora marockanska författarna har varit gay.

När jag var i Paris i tonåren vandrade jag gata upp och gata ner. Långa ensamma dagar, ett svenskt vemod i Paris fyllt av sexuella drömmar, längtan efter att någon skulle ta mig i anspråk, beröra mig. Jag kommer att tänka på L’homme blessé, den sårade mannen, Hervé Guibert och Patrice Chéreaus hjärtskärande film om en ung homosexuell man som drivs ut på gatan, till osäkerhetens och våldets värld, av sin längtan.

Unga män på jakt efter kärlek. Som då, som nu.

– Du beskrivs som den förste öppet homosexuelle författaren i arabvärlden…

– Det är både sant och inte sant. Flera av de stora marockanska författarna har varit gay.

Officiellt finns ingen homosexualitet i Marocko.

– Min uppgift har varit att vara medveten om och samtidigt gå emot denna historieskrivning. Man kan inte lasta kolonialismen för allt. Diktaturen har hållit människor i okunskap.

Ett år har gått sedan kulmen på händelserna som kommit att kallas Den arabiska våren. Det har både inneburit en större öppenhet i hbt-frågor och en växande religiös fundamentalism.

– Förändringen sker, säger Abdellah. Den ser inte alltid ut som vi hoppas och framför allt – den tar tid. Men jag har haft möjligheten att prata om homosexualitet. Och för första gången har ”homosexuell” fått ett ord i arabiskan, mithly…

– Upproret i Kairo var ett ungdomsuppror. Islamisterna vinner eftersom de unga inte hade redskapen att föra vidare sina drömmar till politiska realiteter, säger han. Jag kanske kommer att betraktas som en naiv idealist. Men om man inte är idealist, om man inte drömmer, hur kan man någonsin åstadkomma förändring?

Intervjun med Abdellah Taïa var en av flera texter som Rikard Wolff skrev i Vi.

Det knackar på dörren igen och den vackre unge skådespelaren Karim dyker upp. Om ett par veckor sätter Abdellah i gång med sin första film.

Pojken som drömde framför tv:n är författare och snart regissör. Han har fallit och rest sig.

Innan jag går ger jag Abdellah min bok Riktikitavi.

– Som en bibel, kommentar han nöjt det röda snittet.

På väg ut fastnar vi i en uppräkning av alla homosexuella kulturpersonligheter som tagit sin tillflykt till Marocko: Wilde, Gide, Ginsberg, Burroughs … Och paret Jane och Paul Bowles som levde i Tanger och jag bara måste visa honom bilden från Jane Bowles I lusthuset i Rikitikitavi…

– Paret Bowles var speciella, säger Abdellah, de hade inte den vanliga koloniala blicken – le regard colonial – utan mötte marockanerna som jämlikar, Paul slogs och Jane förälskade sig i en äkta marockansk häxa, skrattar han.

Vi ses som hastigast dagen efter, på en bistro på Rue Vieille du Temple. Abdellah har tagit med sitt favoritte, Casablanca, till mig, och ytterligare en påse, som han vill att jag förmedlar till Harriet Andersson.

– Hon är verkligen en idol, säger han blygt. Jag brukar somna till ljudet av Såsom i en spegel.

Ett stilla vemod omger honom. Ett vemod som förenar.

När vi skiljs utanför bistron citerar Abdellah slutorden i Casablanca, den film som mer än någon annan befäste Hollywoodbilden av den farliga Orienten.

– I think this is the beginning of a beautiful friendship.

I taxin till flygplatsen rabblar den franska radiorösten att Hollandes nya regering består av hälften kvinnor, och att han har gått med på att sänka sin egen lön med trettio procent

We”ll always have Paris, tänker jag med ett annat berömt citat ur
Casablanca.

Det är lättare i Paris.

EPILOG

I juni reser Abdellah Taïa till Marocko för att förverkliga filmen som bygger på berättelser ur hans uppväxt. Besöket väcker starka känslor. Unga islamister lyckas stoppa ett seminarium där man ska diskutera hans författarskap vid El-Jadidauniversitetets litterära fakultet.

Abdellah talar om och om igen om de humanistiska värdena, om hoppet och möjligheten. Han använder sitt utanförskap för att lysa upp i hyckleriets mörker. Sommaren 2012 är kärleken fortfarande kontroversiell.

 

 

Text: Rikard Wolff

Foto: Jean-Luc Bertini

Publicerat i Tidningen Vi, nr 8/2012

 

 

 

 

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar