Politiskt

EU:s 2015 – mera depp än pepp

av Cecilia Garme

När Sverige hotades av extraval och parlamentariskt kaos ryckte omgivningen på axlarna. Man förstår varför. Den svenska krisen var inte ens ett knott i EU-soppan. Cecilia Garme skärskådar läget i unionen 2015.

När Sveriges regering i december fick sin budget nedröstad och aviserade nyval reagerade finansmarknaderna nästan inte alls. De trodde att de stabila svenska politikerna snabbt skulle lösa sitt lilla problem.

De gjorde de mycket riktigt, genom Decemberöverenskommelsen. Hur mycket kritik den än har väckt på hemmaplan blev den för omvärlden ytterligare ett bevis för svenskars egendomliga förmåga att ta sig samman när det behövs.

Och när man ställer Sverige mot många andra EU-länder, eller hela EU-samarbetet, blir våra bekymmer nästan osynliga.

Året började inte bra för EU. Redan före jul skar Grekland ihop på nytt. Landet som tycktes vara på rätt väg efter flera år av ekonomiskt elände gick in i en ny politisk kris som hade fått bränsle av de hårda åtstramningskrav som EU-kommissionen, Internationella Valutafonden och ECB (Europeiska Centralbanken) har ställt på Grekland i flera år. Återigen varnas det för ”Grexit”, att Grekland lämnar valutaunionen.

–Många ekonomer talar om risken för att euroområdet faller ned i någon form av japansk koma, men det är redan verklighet. Stora delar av Europa har backat under det senaste decenniet. Euroområdet är i den bemärkelsen redan ett nytt Japan, säger Henrik Mitelman, oberoende analytiker och krönikör på Dagens Industri, och syftar på ett läge där ekonomin nästan står stilla, med skyhög statsskuld och nästan ingen tillväxt.

När nyårsraketerna hade slocknat gick centralbankschefen i EU, Mario Draghi, ut och signalerade att det snart är dags att starta sedelpressarna. Ja, exakt så sa han förstås inte. Däremot antyddes att det kan vara dags för EU:s riksbank att börja stödköpa statspapper i EU-länder som har problem. Innebörden av det är att pengar skapas ur ingenting, så att säga.

Vi har alla fått lära oss att sådant är farligt och sett bilder på när tyskarna drog sedelbuntar i skottkärror under hyperinflationen på 1920-talet.

Men i Europa har problemet blivit det motsatta: nu kan det bli deflation i stället.

Och deflation är dåligt för den som har lånat mycket pengar. Till exempel Grekland och flera andra sydeuropeiska länder. ECB:s förhoppning är alltså att öka inflationen för att lätta deras bördor. Låg ränta har ju inte räckt för att sätta fart på Europas ekonomi.

Men alla gillar inte metoden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel
är den första att mardrömma om sedelbuntar som körs i skottkärror av folk som hoppas att de hinner till bageriet innan priset på en brödlimpa stiger till en hel godsvagn.

Allt är dock inte mörker i EU, och en ljuspunkt är just Angela Merkels Tyskland.

– Det är viktigt att komma ihåg att halva euroområdet mår ganska bra. Tyskland har goda förutsättningar under det kommande decenniet, något som spelar en stor roll. Tyskland står för nästan nästan 30 procent av euroområdets ekonomi och blir räddaren i euronöden, säger Henrik Mitelman.

En centralbank kan inte lösa alla problem. Det behövs politik också. Så EU-kommissionens nye ordförande Jean-Claude Juncker har lanserat en plan som ska få företagen i EU att investera mera. Just nu investeras det alldeles för lite – faktiskt 430 miljarder euro mindre än 2007. Genom nya sätt att koppla ihop privat investeringskapital med EU-pengar ska man på tre år skapa minst en miljon nya jobb, hoppas Jean-Claude Juncker.

Han är en optimistisk man. För även om planen lyckas så finns det 25 miljoner arbetslösa i EU.

Om man flyttar blicken från ekonomin blir det inte mycket roligare. Storbritannien ska ha parlamentsval i vår, och om premiärminister David Cameron vinner blir det folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet 2017. För det har han lovat. I det politiska spelet ingår invandringen från andra EU-länder, som Camerons regering vill begränsa på tvärs mot EU:s regler om fri rörlighet.

Det är ungefär som om Västmanland skulle förbjuda smålänningar att flytta till Västerås.

Gemensamma regler finns inte när det gäller flyktinginvandringen. Och det märks. ”Det finns i stort sett ingen solidaritet mellan EU-länder när det gäller att ta emot flyktingar”, skrev den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström bittert på sin blogg i oktober då hon lämnade sin post som just flyktingansvarig i EU. Sex av EU-länderna tar till exempel inte emot mer än 250 flyktingar – tillsammans.

Som om inte allt detta vore nog har Ukrainakrisen avslöjat hur delade EU-länderna är i synen på Ryssland. Tuffast i tonen mot Putin har EU:s mindre stater Sverige, Polen och de baltiska länderna varit, medan de tunga länderna Tyskland och Frankrike har varit mer försiktiga. ”Fuck the EU”, sa USA:s frustrerade sändebud i Ukraina om unionens insatser i Ukrainakrisens inledning för ett år sedan.

Sedan dess har EU-länderna visserligen samlat sig till gemensamma sanktioner. Men de stora länderna Tyskland och Frankrike har drivit på för att häva dem, eftersom även Ryssland har ekonomisk kris.

På toppmötet i mars ska EU:s stats- och regeringschefer besluta hur det ska bli med sanktionerna mot Ryssland. Men den nye EU-presidenten Donald Tusk från Polen är en stark Putinkritiker. Och ordförandelandet just nu är Lettland, som lever med stark oro för att Ryssland ska komma och ”skydda” den ryska minoriteten i Lettland. Bäddat för bråk, alltså.

Med alla dessa huvudvärkar, har EU tid att ens tänka på Sverige? Svar: jo. Kommissionen har strängt påpekat att vi måste få bukt med vår ungdomsarbetslöshet och våra skenande bostadslån.

Bortsett från det är vi ljuset i klassen. Man får vara glad för det lilla.

 

Ur Tidningen Vi, nummer 2/2015

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar