Porträtt

Faderskapstestet

av Karin Thunberg

Jonas Hassen Khemiri. Han minns de vita knogarna. Hur han höll allt hårt, hårt. I dag har greppet mjuknat, det tyngande fadersarvet blandas med småbarns-livets absurditeter. Och så har han skrivit en rolig bok!

Är du deprimerad?” stod det längst ner på listan. Som fråga nummer 13. Jonas Hassen Khemiri är van att tala i skolor och nu var vi på Tumba gymnasium där eleverna i förväg fått läsa en text av honom och skriva ner sådant de undrat över.

Ungefär som jag själv förberett denna maratonintervju.

Frågan om han är deprimerad får oss båda att fnissa till. Den kan vara ett skämt, att någon vill vara rolig. Men det kan också vara så att någon sett under alla hans ord, anat källådern i hans författarskap. Att där finns … Nej, jag hör inte fortsättningen. Jonas Hassen Khemiri talar för tyst och vi får återkomma till detta skolbesök.

Först ska vi åka till Prag.

Han har varit där en gång tidigare. Då var han 18 år och satt på Václav Havels favoritkafé där stadens kulturella, intellektuella samlades; han hade second hand-kavaj, läste Kafka, rökte Mars Light och talade inte med någon på fem dagar. Men han skrev, förstås. Om mannen som sökte frihet – och köpte en spårvagn. Det är sånt Jonas Hassen Khemiri kan skratta åt i dag; översymboliken i att den som vill flyga hamnar på räls.

 

Nu går vi gatan Úvoz ner mot den berömda Karlsbron, om några timmar brakar Prags litteraturnatt loss och på en källarscen ska man, minst sex gånger, läsa ur Všechno, co si nepamatuju som Allt jag inte minns heter i tjeckisk upplaga. Det är den första av Jonas Hassen Khemiris böcker som översatts till detta språk och nu är han Den Berömde Författaren på besök. Ut i litteraturnatten kommer han att skjutsas av svenska ambassadören Viktoria Li som läst på att han är lång, 198 centimeter. Däremot har hon inte hunnit läsa hans bok. Bredvid finns Martin Severýn, som också jobbar på ambassaden och lärt sig nästan prickfri svenska efter att han som liten upptäckte Astrid Lindgren.

Längden hade Jonas Hassen Khemiri redan som 18-åring. Men vad skiljer den han var då från den han är i dag?

Han vet utan att behöva fundera:

– Den våren läste jag på två utbildningar som jag avskydde bägge två. Det enda jag drömde om var att skriva. Därför kände jag en våldsam avund mot dem som vågade ta klivet, vågade stå för att de skrev – och visa det.

Och om vi mötts då och jag sagt att du skulle komma tillbaka till denna stad som litterär hedersgäst …

– Bara du säger det kan jag känna hur min unga kropp slappnar av. ”Jaha, det kanske löser sig.” Mest minns jag mina vita knogar. Jag höll allt så hårt, hela tiden. Drömde så mycket. Var så rädd.

Solen bränner, Jonas Hassen Khemiri tar av sig kavajen, tänjer stegen nerför backen. Nästan muntert. I slutet av augusti kommer hans Pappaklausulen och han bärs av förväntansglädjen. Jag har hört många författare jämföra sina böcker med barn, tala om förlossningssmärtor och väntetider. Ingen har gjort det med samma förälskelseskimmer som Jonas Hassen Khemiri.

När han ler djupnar en smilgrop i högerkinden.

Att hänga honom i författarspåren genom Prag är lätt. Dels är han, som sagt, så lång att han är svår att tappa bort. Dessutom sprider han ett lugn också när litteraturnatt övergått i bokmässa, lik vår svenska i Göteborg, men här i det imponerande Industripalatset. Förklaringen kan vara att Jonas Hassen Khemiri inte är den han ser ut att vara när han sitter där i intervjuer och estradsamtal. Nej, nej. Detta är bara en utflykt från hans verkliga värld; den som består av några kvadratmeter skrivarlya i en söderförort till Stockholm, dit han promenerar varje morgon, det tar 20 minuter, efter att ha lämnat de två barnen på förskolan.

Det är där, inlåst utan internet, som han är den riktige Jonas. Författaren. Den som skriver sex timmar per dag.

– Helt ärligt blir det bara bra de tre första.

Han har koll på prestationskraven, vet dess faror efter att ha varit killen som panikpluggade sig fram till studenten, hade högsta betyg i allt, började på Handelshögskolan samtidigt som han läste litteraturvetenskap på Stockholms universitet. För säkerhets skull. De vita knogarna. Visa pappa och världen. Pappan som kommer från Tunisien och tidigt insåg vad det kostar att ta sig in i vårt svenska samhälle. De sålde klockor på Drottninggatan, far och son. Och han som var liten förstod att pengar var viktigt och ännu viktigare var att göra pappa glad och stolt.

De förlösande orden kom från en kvinnlig vän. Varför stannar du inte upp och tänker efter lite innan du ångar vidare? frågade hon. Han vågade till slut. Också visa upp det han skrivit i hemlighet. Två förlag visade intresse för hans första manusbunt Dammvaktens dilemma eller Ayatollah är en titel – den som aldrig behövde publiceras. Det räckte att den blev läst för att Jonas Hassen Khemiri skulle skriva det han verkligen ville, våga släppa loss ord och fantasi i det som blev hans debutbok, den uppmärksammade Ett öga rött. Där han skrev en svenska med omvänd ordföljd så många gånger att några, rätt många, fick för sig att han inte kunde bättre.

– När de träffade mig blev de förvånade över att jag lärt mig språket så bra. De förstod inte att både jag och min huvudperson medvetet valt att göra fel. Jag har alltid varit intresserad av den språkliga kraft som finns när vi gör fel med flit.

När han talar om sitt skrivande ser jag framför mig en äng, en rymd. Ordet han använder är frihet.

– De gånger jag inte känner mig fri, då skriver jag dåligt, erkänner han nu i en tjeckisk radiointervju.

Frihet har fler dimensioner för Jonas Hassen Khemiri än för några andra av oss. I det öppna brev han skrev till Beatrice Ask – när hon var justitieminister och polisen börjat leta illegala invandrare i Stockholms tunnelbanor – gav han exempel på utsattheten han kan känna i det land där han är född och där han bott i hela sitt liv. Eftersom hudfärg betyder mer än hemvist. Fortfarande. Tyvärr.

Längtan att smälta in, vara del av en gemenskap, går igen i författarskapet. På en scen i Industripalatset berättar han hur han själv flydde in i texternas värld. Där fanns tryggheten. Och alla möjligheter. Hans mamma bjöd honom på hela sin bokhylla, med undantag av en enda bok som hon satte högst upp. Den måste han vänta med.

Vilken bok var det?

– Ulf Lundells Jack, jag vet egentligen inte varför …

På en annan scen talar han om sin nya bok Pappaklausulen, den som handlar om en familj och vad som händer när mönster förändras. Klausul på svenska, förklarar han, är något man använder för att komma ur ett kontrakt. Här finns en överenskommelse mellan en pappa och en son att när pappan, som bor utomlands, är i Sverige ska han bo i sonens lägenhet. Nu har sonen tröttnat, vill säga upp klausulen. Men detta är bara historiens ytskikt. Under finns berättelsen om en pappa som flyr sitt ansvar. Nej, två pappor. Den äldste, åldrade, smet för länge sedan. Den unge, han som är son men också själv pappa, möter vi under tio föräldralediga dagar när det är han som har hand om barnen, från den yngstes morgonbajskorv till sista syskonbråket innan hustrun/mamman kommer hem. Genom alla timmar gör denne man – som aldrig får ett namn – allt för att vara den närvarande pappa som hans egen aldrig var. Ändå, eller kanske just därför, brister det. Han vill fly bollhav, kletiga barnhänder, skrik, tjat och tjafs.

Det är en historia som får mig att skratta högt och stryka för allt jag minns från min egen tid som föräldraledig mamma. Det blir många förstrykningar, pappalivet är inte så mycket annorlunda än mammalivet, och Jonas Hassen Khemiri har mejslat ut vardagssituationerna, förvandlat dem till guldkorn. När vi ses första gången hör jag mig själv säga att jag inte visste att han var så rolig. Även i hans tidigare böcker spricker förstås humorn fram när man minst anar och på litteraturnatten i Prag rungar skratten när två tjeckiska skådespelare läser översättningen av hans Allt jag inte minns. Jag ser på hans rygg att han skrattar med, fastän han inte förstår ett ord.

Dessutom, det hör till skrattkontot, är han aktuell med filmen Amatörer, där han skrivit manus tillsammans med Gabriela Pichler. Redan i recensionerna blev filmen tippad som en av nästa års Guldbagge-vinnare.

 

Från ung man med skrivdrömmar till etablerad författare. Mycket har hänt sedan Jonas Hassen Khemiri senast var i Prag.

 

När Jonas Hassen Khemiri själv ska utveckla vad hans senaste bok handlar om talar han inte om humorn. Mer om det han inte förstår:

– För mig är det en historia om det obegripliga i att man kan överge ett barn. Hur går det till? Jag och mina jämnåriga har känt sånt förakt för de föräldrar som inte tog sitt ansvar. Och sedan … I våras vabbade jag i månader och levde i den totala galenskapen att oavbrutet tala om dinosaurier med min yngste – och plötsligt stod jag där med en otroligt stark flyktkänsla. Det kändes som jag måste fly för att få luft. Och då blev det intressant, där fanns en ingång. Att skriva är att gå till den plats där det skaver, att nå de motsättningar som jag inte förstår och därför vill utforska, utmana.

Vad utmanar du i Pappaklausulen?

– Det finns en massa saker som jag varit rädd för, saker som jag hållit hemliga på olika sätt och så skriver jag ner dem och ser dem i skrift och då tittar jag upp och inser att världen finns kvar. Det var inte farligt att berätta om dem.

Vänta, vad var det som var så farligt att berätta?

Jonas Hassen Khemiri skruvar på sig, säger att ska vi tala om det blir det ”klurigare”.

– Då är det som om jag bedrar boken.

Jag var tvungen att fråga.

– Det förstår jag.

Och hans egen pappa? Vi har landat på ett kafé i Prag när jag till slut frågar. Det var inte där han satt som ung, det stället har blivit för tjusigt. Här några trästolar och en ljudmatta av åldrade schlagerlåtar, till en stegrande Smoke gets in your eyes undrar jag om han kände sig sviken av sin pappa?

Han säger ja först, men har svårt att svara ”i procent”. Det vill säga hur mycket han kände sig sviken efter föräldrarnas skilsmässa när han precis kommit upp i tonåren.

– Men jag växte nog upp med en idealiserad bild av honom tills jag blev tvungen att ta reda på vem han verkligen var. För att han skulle bli en människa måste jag se honom på ett annat sätt.

I dag, detta är viktigt, känner han ”en väldigt stor kärlek” till sin far – men i perioder har de inte haft någon kontakt.

– Det har varit ett stort mysterium i mitt liv och på barns sätt har jag förstås undrat vad jag gjort för fel. Om det fanns något jag kunde göra om eller göra bättre.

Är det där duktigheten, de bra betygen och de knutna händerna kommer in?

– Ja, men mycket handlade också om att pappa kämpat för min skull. Det fanns en inneboende historisk skuld som jag skulle betala av genom att prestera bra i skolan. Min pappa kom från väldigt fattiga förhållanden, hade åtta syskon och en mamma som inte kunde läsa.

 

Efter studenten 1997 såg Jonas Hassen Khemiri en lapp om en novelltävling. Han skickade in ett bidrag och tänkte att detta kanske var vägen till att bli ”riktig” författare. ”Jag vann inte. Ingen vann. Tävlingen blev avblåst eftersom man tyckte alla bidrag var för usla”.

 

Att Jonas själv kunnat skriva utan avbrott är inte sant. Just i skarven där han befinner sig denna sommar, mellan en lämnad bok och en ännu inte påbörjad, finns en oro. Han talar om rädslan att hamna där han var 2009–2010.

– Hela livet har det känts som om orden varit på min sida. Som om de stått bakom mig i v-formation och sagt: ” Även om allt annat försvinner så finns vi här. Du behöver aldrig vara ensam.”.

Så var de borta.

Hur kom de tillbaka?

– Det viktigaste var nog att jag träffade den person som jag lever med i dag. Hon är en fantastisk läsare. Och i ett läge där det enda jag höll på med var ord, ord fick hon mig att se och förstå att det fanns så mycket annat.

Han tog kontakt med en av sina favoritförfattare – P.O. Enquist – också.

– Hans Nedstörtad ängel är en av de bästa böcker jag läst. Så jag mejlade honom och bad att få komma upp på en kopp kaffe. Och han var bra. Gav mig konkreta råd.

Som vad då?

– Fram till dess hade mina böcker varit röstbaserade, mina personer beskrevs genom vad de sa. P.O. Enquist rådde: Du kan inte hitta på nya röster hela livet. Du måste komma bakom orden, maskerna.

I Pappaklausulen visar han att det är möjligt.

– Något hände redan när jag skrev mitt öppna brev till Beatrice Ask. Innan dess såg jag fantasin och flykten som viktigast, mina texter handlade om människor som försökte komma bort, kompensera det som var jobbigt. Plötsligt insåg jag att de stora historierna kan rymmas i det vardagliga. Sprängstoffet ligger i det lilla, att våga gå ner i de små detaljerna och stanna kvar där.

Fantasin är en flykt, vi kan alla dra när som helst.

– Men att vara nära detaljerna är att säga sig själv att människor är viktigare än ord. När jag skrev det där brevet insåg jag att den rasism jag upplevt inte alls varit lika påtaglig eller hotfull som den många av mina vänner upplevt. Med mitt utseende och min medelklassbakgrund har jag alltid kunnat glida mellan olika kategorier. Först när jag gick ner i enskilda händelser och situationer blev det tydligt vad jag ändå upplevt.

”Är du deprimerad?”

Vi måste kanske ändå återvända till den där dagen på Tumba gymnasium, till frågelistan och de 300 väntande eleverna. När Jonas Hassen Khemiri väl klivit upp på scenen hamnade jag bredvid en kille som erkände att han aldrig läst en rad av författargästen. Knappt visste vem han var. Alltså kan det inte ha varit han som undrade om Jonas är deprimerad.

Så var det dags. Jonas Hassen Khemiri strök Lypsyl på läpparna, tog en klunk vatten och gick ut lite löst. Talade om orden och om sin skrivprocess. Erkände att han en gång trodde att författare fick en idé som de sedan fullföljde tvärs av. Illustrerade med en kurva på whiteboarden som pekade rakt upp. Under ritade han verkligheten, hur man börjar med en idé – som snart riskerar att löpa rakt ner i självtvivlets träsk. För att sedan, i bästa fall, vända uppåt och bli till en färdig bok. Den man från början tänkte – eller en helt annan.

Med ordens hjälp kan vi också göra om verkligheten. Jonas Hassen Khemiri gav ett exempel som eleverna verkade känna igen. På trehundra långa inandningar lyssnade de till hur han en gång som gymnasieelev, på Södra Latin i Stockholm, var störtkär i en tjej som brukade hänga på ett kafé på Götgatan. Varje gång han gick förbi nickade han till henne, en nick han tränat in framför badrumsspegeln. En vårdag med starkt solsken blev han så bländad att han måste gå närmare och närmare fönstret – tills han kraschade mot rutan. Precis bakom satt förstås den åtrådda. I chocken efter smällen fick han inte ens till sin nick utan vacklade hem med skammen. Många år efteråt såg han vad han skrivit i sin dagbok just den dagen: ”Ingenting speciellt hände på vägen från skolan”.

– Fattar ni, med ordens hjälp kan man göra om verkligheten – samtidigt som man avslöjar sig. ”Inget speciellt hände” skriver man ju inte utan anledning, slog han fast där uppe på scen och killen bredvid mig började andas igen.

Som avslutning fick eleverna rådet att skriva ner en mening redan samma kväll.

– De meningarna kommer att leva när vi alla är borta, lovade Jonas Hassen Khemiri. Efteråt köade några modiga för en pratstund. Ville veta mer om hans skrivande och vilket bilmärke han har. Det var killen på fordonslinjen som undrade det sista. Därtill fick han en signerad snusdosa.

Ett helt okej föredrag, blev summeringen när vi efteråt åt lunchbuffé på närmaste kinarestaurang. Sedan spetsade Jonas Hassen Khemiri en sushi mellan två pinnar och försökte minnas vad han sa om den där sorgen som är källådern i hans författarskap.

– Kan det vara en grundmurad sorg? Eller en gnagande?

Så om jag frågar vad dina böcker egentligen handlar om så är det en gnagande sorg?

– En underliggande gnagande sorg, skulle jag nog säga. Humorn och det lätta kommer ur mitt desperata försök att få livet att fungera. Tittar jag tillbaka på det jag skrivit ser jag en massa människor som känner sig ensamma och försöker bryta sin isolering med hjälp av ord.

Och längst inne i alla finns Jonas Hassen Khemiri?

Hans svar började i en annan ände, i att det är jättesvårt att skriva, rent generellt. Ännu svårare blir det att skriva om sånt som inte utgår från honom själv. Hans försök har blivit fiaskon. Energifattiga och ointressanta. Om han däremot bygger en fiktiv ram runt sånt han upplevt …

– … då vågar jag vara extremt personlig på ett sätt som jag inte skulle våga vara med dig här på China Garden i Tumba. Eftersom jag inte kan lita på vad du gör med mina ord och minnen.

Frågan är förstås vad han minns. Lite vagt har han redan tillstått att hans minne inte är direkt dåligt, mer lite ”flytande”.

– Många gånger har jag varit avundsjuk på människor som minns på ett mer stabilt och kronologiskt sätt. Som att de åkte någonstans den 12 januari, det var molnigt på förmiddagen, på eftermiddagen träffade de Rutger som var plattläggare. Min värld har aldrig gått att beskriva på det sättet, den är mer kaotisk. Det är säkert en av anledningarna till att mina böcker ser ut som de gör.

Det är kanske anledningen till att du blev författare?

– Ja, det också. Allt handlar om att förstå vad som egentligen hände.

Vi kan ta hans första Pragresa som exempel.
I backen ner mot Karlsbron har han en ny och sannare version:

– Jag var inte 18 år utan 21, i morse kollade jag min dagbok och insåg att det var i april 2000.

Men inte nog med det:

– Det visade sig att den där novellen om mannen som ville ha frihet men blev spårvagnsförare skrev jag inte här utan i Berlin. Flera år tidigare. Jag har dessutom varit här i Prag ytterligare en gång vilket jag hade glömt. När jag såg min favoritrappare Nas. Men då åkte jag hem dagen efter.

Vi glömmer den sanna historien, den han trodde sig minnas var bättre.

Och den där frågan om han är deprimerad? Han svarade aldrig eleven i Tumba och nu har det redan hunnit bli sen kväll i Prag. Efter bokmässan där vi skildes åt. Bland alla glammande gäster på hotellets uterestaurang ser jag honom ensam vid ett bord. Upplyst av en påslagen dator. Nej, jag ska inte störa, gå fram. Han kanske skickar en godnatthälsning till familjen, till sambon och barnen som fått förbli namnlösa genom våra samtal.

Eller också har han påbörjat ett nytt bokprojekt. Det är inte bara viktigt. Det är nödvändigt.

– Annars blir jag inte rolig att leva med, erkände han redan på Karlsbron.

Jag tror vi lämnar honom där. Natten är fortfarande ljummen. Och han ser inte, jag lovar, det minsta deprimerad ut. Att hans ögon verkar lite ledsna har inget med sinnesstämning att göra. Det är något han ärvt från sin mamma och mormor.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Johan Bergmark

 

KARIN THUNBERG, frilansjournalist och författare, som också uppskattat Jonas Hassen Khemiri som pjäsförfattare. Hans Jag ringer mina bröder på Stockholms stadsteater var en föreställning som satt kvar länge.

 

Publicerat i Tidningen Vi, september 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar