Ur arkivet

Fåfäng: Ja!
Fjollig: Nej!

av Kristina Lindh

Höstens stora modesnackis är Åhléns kampanj “Bryt klädmaktsorningen” där man uppmanar kunderna att klä sig över könsgränserna. På affischer och i annonser ses författaren Jens Lapidus iförd en gigantisk laxrosa rosett. Tidningen Vi var och nosade på ämnet redan 2010. Här kommer det reportaget i repris.

Nu rakar vi pungen! Året var 2008 och utropet kom från modemagasinet King som gjort en undersökning om skönhetsvanor bland svenska män. Bruket av rakhyvlar och hudvårdsprodukter var kartlagt och slutsatsen glasklar: Den fåfänga mannen hade fått sitt genombrott.

Det var varken det första eller sista. De senaste åren har rapporterna om den nya stilmedvetna mannen duggat tätt. Inte utan anledning. För visst har grabbarnas garderob växt. Framför allt har den ändrat skepnad. Tillbehör som förr aldrig lämnade damrummen är nu vardagsmat för vilken hipster som helst: den lilla kassen, den mjuka sjalen och den välgörande fuktighetskrämen.

 

Rasmus Wingård

Rasmus Wingård

 

Och så barnvagnen förstås, utrikeskorrespondenternas standardnotering från vistelsen i Sverige. Landet där två män kan gå sida vid sida med varsin sulky som om det var den naturligaste sak i världen.

Lägg till detta hela hbtq-rörelsens intåg i Svenssonkulturen. För varje år som Prideparaden marscherat genom Stockholm har skillnaden mellan demonstranter och publik blivit allt mindre. Bögarna har blivit radhusägare och heterofäderna bär t-shirt med porr-urringning.

Museerna är inte sena att haka på. Höstens stora satsning på Nordiska museet är utställningen Dandy, där ett antal kända välklädda herrar tar begreppet till 2010-talet. Som grädde på moset toppar man säsongen med en utställning om ”män i baddräkt”.

Kort sagt, detta är bilden av mannen: I går – gråklädd och macho. I dag – piffad och homoavspänd.

Det finns bara ett problem. Bilden ljuger.

Jacob Östberg är docent vid Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet. Han ger inte mycket för rapporterna om den nya fåfänga mannen.

– De utgår alla från illusionen om en brytpunkt. Att manligheten är i ett skifte. Man sade likadant på 1970-talet, då velourmannen ansågs bryta normen. Eller på 90-talet, då den metrosexuella mannen kom.

– Tanken på att mansmodet alltid varit konservativt är ett fantasifoster. Likaså intrycket att mannen blivit mer fåfäng. Visst har mansmodet varit bevarande, men under en mycket begränsad tid. Den mörka kostymen är en parentes, säger Jacob Östberg. Historiskt sett har mannen fått pråla lika mycket som kvinnan.

– Det är bara att kolla in vilken gammal målning som helst. Det pudrades vilt bland männen.

 

Något som vi förtryckte förut har blivit accepterat.

 

Och inte ens då kostymen var det enda gångbara offentliga plagget låg fåfängan i träda. Manöverutrymmet var mindre, men i varje skärning eller tygval fanns ett sofistikerat utbud av statement.

– Fåfängan är inte en våg. Man förhåller sig till bilden av en man som aldrig funnits, säger Jacob Östberg.

Låt oss snabbspola. Adam och Eva i paradiset. Allt är frid och fröjd. De är båda nakna; ingen drömmer om Acnejeans.

Så inträffar syndafallet.

Det nakna måste döljas. Eva letar länge och hittar till slut ett limeskimrande blad som några myror bitit små hjärtformade hål i. Hon fäster det runt midjan med hjälp av ett matchande skärp hon flätat av gräs.

Adam tar upp närmsta brunmurriga blad från marken.

Nä, skojar bara. De tar förstås två likadana. Lika fina. Sekel efter sekel lever nämligen denna idé. Att man och kvinna, trots uppenbara fysiska skillnader, ändå på insidan är samma sort. Därför kan båda pryda sig med samma attribut. Spetsar, klackskor och smycken.

Så på 1800-talet betonas en avgörande upptäckt: Kvinnan har livmoder, äggstockar. De två könen är i grunden olika. Kvinnan blir Den Andra, det är hennes annorlundahet som accessoarerna nu ska symbolisera. Spetsar, klackskor och smycken.

Och korsetter, puder, läppstift, ögontusch, plymer, väskor, strumpeband …

Mannen bara är. I sin kostym.

– Men idén om den naturliga mannen är en konstruktion. Precis som vår syn på kvinnan varit det. Det har kvinnan under mycket längre tid varit medveten om. Män inser det nu. Att även den manliga identiteten måste skapas. Därför ser vi så många som jobbar så tydligt på det. Det är det trenden handlar om, säger Jacob Östberg.

Det som hänt är alltså inte att mannen blivit mer fåfäng. Det som hänt är att han blivit tvungen att tänka mer på vem han är.

Nog om historia. Att killarna tar plats framför spegeln har en ännu viktigare förklaring:

Konsumtionssamhället.

– Inget präglar våra liv i dag som konsumtionen. Reklamens budskap är att du kan alltid köpa dig ett annat liv, ett annat sätt att vara. Det finns obegränsade möjligheter att välja identitet, det gäller allt från karriär till typ av man. Konsumtionen har skapat uttryck som gör att man måste jobba på det, säger Jacob Östberg.

Men konsumtionssamhället är väl knappast nytt? Nej, det är det inte. Men det har inte förrän nu insett mannens potential som skönhetsshoppare.

Daniel Lindström är modechef på Café, en tidning som funnits i tjugo år. Han minns hur det lät för tio år sedan när han ville skriva om skönhetsprodukter för män. Alla var skeptiska. Inte minst annonsörer.

– Det kommer bara locka en homosexuell kundkrets, sa de.

Skeptikerna hade fel. Peelingkrämerna gick hem. I dag säljer de som smör.

– Sedan 2000 har otroligt mycket hänt. Det var en fördämning som brast. David Beckham tog på sig sarong och gjorde pedikyr. Fredrik Ljungberg och andra metrosexuella ikoner banade vägen för en manlighet som inte skämdes för att visa att man ägnade tid vid spegeln, säger Daniel Lindström.

 

Christian Quaglia

Christian Quaglia

 

Till skillnad från då är det nu en mjukare man som stajlas fram. På 00-talet skulle bicepsen svälla. Den tränade och hälsomedvetna mannen finns visserligen kvar. Men han behöver inte längre tugga kindmusklerna lika hårt. I stället har han hårknut, lent hull och håller sin väska i handen som en tant.

Men den som tror att alla kramgoa koftbärare ger sig hän åt det androgyna tror fel. Det finns nämligen en sak som världens samlade groomingprodukter inte kan rå på: Mannens behov av att känna sig som en riktig karl.

En gång krävde mansrollen mörk kostym och plånbok som räckte åt fru och barn. I dag tillåter den intimrakning och pappaledighet. Men det betyder inte att mannen plötsligt bejakar det kvinnliga. Det betyder bara att det som tidigare klassats som feminint kodats om och blivit manligt.

För den heterosexuella mannen har det alltid funnits två “danger zones”, säger modevetaren Jacob Östberg. Att bry sig för mycket. Och att bry sig för lite. Den man som uppfattas som fjollig går bort lika mycket som den som inte förstått att man ska vara hel och ren.

– Den som säger att han inte bryr sig om sitt yttre skulle ändå aldrig kunna tänka sig att ha vita tubsockor, träskor eller fett hår. Och den som står timmar framför spegeln vet precis när han ska sluta för att inte uppfattas som omanlig.

 

Jag kan definitivt handla mjölk I mjukisbyxor.

 

Det räcker att bara gå in i närmsta butik för att inse att ”den nya fåfänga mannen” vaktar sin manlighet lika mycket som män alltid gjort. Om mansrollen blivit mer feminin hade grabbarna helt enkelt kunna köpa de blomdoftande krämer som redan finns. Alla producenter vet att det inte funkar så. Därför utformas produkterna efter klassiskt manliga preferenser. Formspråket är medicinliknande, retoriken vetenskaplig.

– Tittar man på hur det skrivs om mode för män är det väldigt stereotypt. Man beskriver kläder som man beskriver en bil, säger Jacob Östberg.

Den fåfänga som manifesteras är inte den kvinnliga fåfängan. Det är en fåfänga som handlar om funktion.

Så finns heller ingen manlig motsvarighet till fashionistan, kvinnan som lever för kläder. Killen som brinner för sin garderob kliver i stället rätt in i en mycket klassisk manlig roll: Nördens. Han förhåller sig till kragmodeller som lille Pelle till dinosaurier.

Det mannen har gjort är att han koloniserat en kvinnlig arena, säger Jacob Östberg. Där rör han sig på samma sätt som han gjort i alla andra traditionellt manliga landskap. En kvinna som gör sig vacker förväntas göra det för en man. En man som fixar sig förutsätts göra det för andra män.

– Mannens budskap får inte vara ”Tycker ni inte att jag är fin”, utan ”Kolla in den här slipsknuten”.

Och de kvinnliga attribut som ännu inte okejats av manligheten är fortfarande helt tabu. Det finns ingen kille som tänker att ”nu när jag får raka bröstet kan jag väl lika gärna börja använda strumpbyxor i stället för långkalsonger”.

Detta är den manliga fåfängan 2010. Den har större svängrum. Men gränserna mot homosexualitet och kvinnlighet vaktas lika hårt som förr. Eller som Cafés Daniel Lindström uttrycker det:

– Bögnojan är konstant.

Som modechef har han förhandskoll på det som skapas vid ateljé och ritbord. Han har sett försöken. Liten, liten klack på skon? Nog är väl kunderna redo? Men icke. Det når aldrig butikerna. Kjol? Njae, H&M gjorde ett försök med kilt för ett tag sedan. Men de fick snabbt plockas ner igen.

– Visst finns det en och annan som köper avancerade modeplagg och utmanar gränsen. Men det som uppfattas som androgynt slår aldrig igenom på bred front. Aldrig. En man vill ta hand om sig, men han skulle aldrig i livet riskera att tas för en bög, säger Daniel Lindström.

 

gustav-brostrom-02-tidningen-vi-11-2016

Gustav Broström

 

Mansrollen omdefinieras ständigt. Sverige är ett samhälle som ur flera aspekter är mer jämställt än många andra länder.  Modevärlden har blivit global och identitetsjakten tvingar oss att göra flera aktiva val om vilka vi är utifrån vad vi har på oss. Den sociala rörligheten ökar. Fler män från fler socialgrupper vågar visa att de bryr sig om sitt yttre.

Men det är vanskligt att tro att en förändrad utsida betyder nya värderingar.

En mycket kritisk punkt är ännu orubbad: Könet som den grundläggande kategoriseringen. Modevetaren Jacob Östberg påminner om paret som tröttnat på det könsfixerade samhället och som därför inte ville avslöja om deras nyfödda barn var pojke eller flicka. Släkt och vänner ombads säga ”Pop”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Löjligt”, sa vissa. ”Lönlöst”, sa andra. Några i den nära kretsen blev arga och vägrade ge presenter. För hur ska man då veta vad man ska köpa? Killar och tjejer har ju olika sparkdräkter.

 

Mina mest maskulina vänner är även de mest fåfänga.

 

Detta var inte då. Detta är nu. En tid då klädkedjornas pojk– och flickavdelningar är två väsensskilda världar och det enda som förenar dem är att inget av könen tillåts vara de barn de är utan ska stajlas om till veckans hunk och veckans babe i minitappning.

Hemma i mitt badrum står en 13-åring. Han har redan konsumerat mer skönhetsprodukter än vad hans morfar hade gjort då han gifte sig. Hans morfars största bekymmer vid spegeln var att Elvislocken inte låg som den skulle. Hans eget är insikten om att könsrollen som väntar en kille är så trång:

”Mamma, varför är utrymmet för kvinnor så mycket större än det för män? Om en tjej säger att hon är bisexuell tycker alla att det är lite läckert, om en kille säger det blir han hånad.”

Jacob Östberg ger honom inte mycket hopp.

– Gränserna för hur en man får se ut kommer att flyttas fram. Reflektionen om vad en man är kommer öka. Men det förändrar inte grundvillkoren. Så länge vårt samhälle ser ut som det gör kommer aldrig manligheten att vilja associeras med det kvinnliga.

 

Text: Kristina Lindh
Foto: Henrik Halvarsson

 

Publicerat I Vi nr 10/2010

 

 

Rasmus Wingård, 35 år, designer.
Modeförebild: Lord Byron och James Dean.
Om kvinnliga attribute: Jag färgar ögonbrynen, men vanligt smink känns långt bort. Kjol har jag inte testat.
Om fåfänga: Min stil hjälper mig socialt och säger att ”jag är den här personen med de här värderingarna”. Män har alltid varit fåfänga, det är inget nytt. Däremot har det blivit mer okej för män att visa det.
Christian Quaglia, 32 år, ägare till vintagebutik.
Modeförebild: Min pappa, som han klädde sig på 60- och 70-talen.
Om kvinnliga attribut: Smink bär jag nästan varje dag, men klackar får jag ont av.
Om fåfänga: Mode är ett underbart uttrycksmedel, men jag är inte fåfäng. Jag kan definitivt gå och handla mjölk okammad och klädd i mjukisbyxor.
Gustav broström, 19 år, modebloggare.
Modeförebild: Franscesco Cominelli på Vogue Hommes.
Om kvinnliga attribut: Det är viktigt att utmana samhällets normer, men det vore kontraproduktivt att gå i hellång klänning och stilettklackar.
Om fåfänga: Jag skulle vilja kalla mig hälsosamt fåfäng. I dag är det ingen, särskilt inte i min generation, som lyfter på ögonbrynen när unga män pratar hudvård och hårinpackningar.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar