Reportage

Fascismens come back

av Henrik Arnstad

Nynazisterna i det grekiska partiet Gyllene gryning har i dag nästa 20 procent av väljarsympatierna. Hur är det möjligt? Henrik Arnstad berättar om fascismens återkomst, och menar att vi skandinaver bör rannsaka oss själva innan vi börjar peka finger åt sydeuropéer.

”Tänk att de kallar sig för just Gyllene gryning! Hela den fascistiska ideologins mytiska kärna återgiven i ett partinamn!”

Den världsberömde historieprofessorn i Oxford var upphetsad, när jag för en tid sedan ringde honom för att diskutera det grekiska nazistparti som då just gjort sig känt i världens medier. Den stridbare akademikern Roger Griffin är världens främste auktoritet på fascism – även enligt sina många akademiska kritiker.

För mer än två decennier sedan formulerade han ett svar på frågan som ställts så många gånger: Vad är fascistisk ideologi? Vad sammanbinder politiken hos Gyllene gryning, den tyska nazismen, italienska svartskjortor, rumänska legionärer, spanska falangister, finska lappomän, brasilianska integralister och Japan med sina många rörelser med namn som Körsbärsblomman?

Griffins svar 1991 – som efter decennier av internationell debatt är accepterad vetenskaplig definition – var att fascistisk ideologi är ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Det är så vi måste förstå partinamnet Gyllene Gryning och framför allt partiledaren Nikolaos Michaloliakos dramatiska proklamation: ”Hellenismens nya gyllene gryning är kommen. För de som förråder detta fädernesland är det dags att frukta.” Så formuleras fascismens glödande återkomst till Europa, en kontinent som ännu inte hunnit läkas efter katastrofen 1939-1945.

 

Grekland nämns knappt i den internationella forskningen om fascismen under mellankrigstiden. Överallt i världen uppstod annars mer eller mindre inflytelserika fascismer, men i Grekland blev utfallet blygsamt. Det existerade vissa nazistiska rörelser i landet, bland annat Grekiska nationalsocialistiska partiet (Elliniko Ethniko Sosialistiko Komma), grundat 1932. Men partiet var en mikroskopisk rörelse, som dessutom utsattes för konkurrens av andra minimala fascistiska grupperingar.

Inte ens under axelmakternas ockupation av Grekland från 1941 tilläts de inhemska fascisterna spela någon roll i grekisk politik. Tvärtom blev andra världskriget en fruktansvärd grekisk upplevelse, under delad nazitysk och italiensk överhöghet. Särskilt det fascistiska Italien visade sin vidrighet. Historikern Lidia Santarelli skriver om ”mordbränder och förstörelse av byar, tortyr, våldtäkter, massavrättningar och massakrer på civila. Italienarna begick så många hemskheter mot civilbefolkningen att en detaljerad rekonstruktion skulle kräva mängder av böcker.” De italienska fascistiska styrkorna beordrades att ”verkställa en polisoperation som ska utmärkas av skoningslöst, våldsamt och totalt förtryck”. Ordern fortsatte: ”Alla byar och städer i området ska förstöras. Alla dugliga män ska utan undantag betraktas som rebeller eller rebellsympatisörer. De ska avrättas.” Den grekiska negativa erfarenheten av fascismens ideologi 1941-1945 blev därmed stark och omfattande.

Det går alltså inte att slentrianmässigt skylla den nutida framgången för grekisk fascism på ”historiska rötter”. Grekland har visserligen traditionellt stor erfarenhet av diktatur och militärjunta (ända fram till 1970-talet), men denna antidemokrati har till största delen varit planterad i auktoritär höger, traditionella eliter och konservatism. Gyllene gryning föddes som ”en källarföreteelse” under 1980-talet, skriver Alexandra Pascalidou i sin utmärkta reportagebok Kaos. I valet 2009 fick partiet 0,29 procent av rösterna, sedan startade lavinen. I valet 2012 fick de 6,9 procent av rösterna och när detta skrivs (oktober 2013) ligger Gyllene gryning på cirka 18 procent i opinionsundersökningarna. Processen visar hur snabbt den folkliga fascismen kan uppstå och utnyttja uppkomna politiska utrymmen, även i länder utan egentlig fascistisk tradition.

Men hur går det till?

 

Den klassiska förklaringen till fascistiska framgångar är kris. Och det råder ingen brist på kriser i dagens Grekland. Pascalidous skriver om den bottenlösa pessimism som drabbat Grekland:

”’We are the champions’, raljerar programledarna i radion när de rapporterar att Grekland har Europarekord i ungdomsarbetslöshet: 64 procent av alla under 25 år saknar arbete.”

Hos hela befolkningen är siffran 27,7 procent. Den enda politiska rörelse som erbjuder optimism, hopp och utmålar en fantastisk morgondag är Gyllene gryning som, typiskt nog för fascismer, sparkar både nedåt mot ”parasiterna” (det vill säga invandrarna) men även uppåt: mot de etablerade och korrupta grekiska politikerna, de internationella institutionerna och det internationella storkapitalet. Antisocialism och antikapitalism samtidigt, vilket bekräftar forskningens syn på fascism som en ultranationalistisk ”tredje väg” – varken höger eller vänster utan en ”mittens extremism”.

Gyllene gryning har gjort följande uttalande:

”Nu fortsätter nödlånejuntan. Vårt motstånd mot den fortsätter också – för ett Grekland utan slaveriet under låneavtalen, och för ett Grekland som inte ska bli en social djungel på grund av de miljontals illegala invandrare de tagit till vårt hemland utan att fråga oss.”

 

Inom forskningen talar man om push– och pull-faktorer som pådrivande. Krisen i Grekland utgör då den kraftfulla push-faktorn, som driver människor bort från de traditionella partierna, vilka anses korrupta och skurkaktiga. Men det talas generellt betydligt mindre om fascismens pull-faktor, som utgör själva lockelsen hos just ett parti som Gyllene Gryning. Traditionellt har den fascistiska ideologin uppfattats som tomhet, byggd på icke-tanke. ”Till skillnad från t.ex. marxismen saknade fascismen en genomarbetad ideologi”, skriver exempelvis Nationalencyklopedin. Men denna tolkning av fascismen hör hemma på 1950-talet, idag har forskningen mycket större förståelse för ideologins egna och unika innehåll. Ett budskap om kärlek till nationen som erbjuder människor i Grekland det de mest behöver och längtar efter: Optimism!

Den fascistiska bärande idén om ”nationens återfödelse” – en gyllene gryning – startar i att fascisten uppfattar nationen akut hotad av accelererande försämring  (degenerering) och snar undergång. Denna tanke är lika mycket politiskt allmängods i Grekland 2013 som den var i Tyskland 1930. Redan här hittar vi alltså ett betydande politiskt utrymme för fascismer som vill gå framåt, eftersom just den fascistiska ideologin erbjuder något andra ideologier är sämre på: en ”lösning”. Genom en kraftfull ny politik ska hela nationen, såsom den borde vara, återfödas och befolkas av ”den nya fascistiska människan” som inspirerad och gudalik skapar ett helt nytt och underbart rike. En gyllene gryning för landet, befriad från ”parasiterna” vilka traditionellt varit judarna men som lika gärna kan utgöras av muslimerna, romerna eller svartmuskiga invandrare generellt.

 

De andra traditionella ideologierna – socialism, liberalism och konservatism – är betydligt sämre på att leverera hopp när dystopier och undergångsstämningar breder ut sig i ett samhälle, särskilt idag när vänstern famlar efter självförtroende inför. Konservatismen å sin sida har alltid varit bakåtsträvande, medan dagens liberalism – nyliberalismen – är politiskt framgångsrik, men den har inte lyckats entusiasmera Europas folk. Återkommande finanskriser har tvärtom gjort människor rädda och skeptiska. Ett stort politiskt utrymme öppnar sig för fascismens storstilade come back efter fiaskot 1945.

I september greps Gyllene grynings partiledare Nikolaos Michaloliakos och polisen har därefter gått hårt fram mot den grekiska nynazismen. Men fascismen är historiskt sett duktig på att klara kriser av detta slag, man använder dem för att bygga upp offermyter och martyrberättelser. Fascismen hävdar sig utsatt för censur och förtryck av staten, massmedier, ”PK-eliten”, feminister och traditionella partier. Men personligen tror jag att Gyllene grynings problem är deras öppna radikalitet och våldsamhet. I september mördades den grekiske musikern och anti-fascistiske aktivisten Pavlov Fyssas av Gyllene gryning-anhängare, vilket innebar förödande dålig publicitet för rörelsen. Trots det fortsätter Gyllene gryning vara Greklands tredje största parti – men finns det större hot mot demokratin i Europa?

 

I Norge existerar ingen kris. Oljepengarna flödar in, samhället är kanske det rikaste i. Ändå var det just här den fascistiska terrorn slog till som hårdast, då den före detta medlemmen i Fremskrittspartiet, Anders Behring Breivik, bombade sönder regeringskvarteren och sköt ihjäl socialdemokratiska ungdomar på Utøya 2011. Två år senare bildar hans gamla parti Fremskrittspartiet – ett grovt rasistiskt, högerpopulistiskt parti – regering, tillsammans med traditionella högerpartiet Høyre. Detta i ett Norge där rasism normaliserats, där man på fullt allvar föreslår att romer ska tvingas ifrån sina egna barn, att andra romer ska tvångsdeporteras, att landet är utsatt för en islamistisk konspiration syftande till att ”smygislamisera” landet (det vill säga en ny version av antisemitismens tanke om ”den judiska världskonspirationen”) och där till och med det norska vänsterpartiet anser att ”minoriteter” ska utsättas för tvångsförhör i de egna hemmen för att kontrollera att de omfattar ”norska kärnvärden”.

Det finns en stor risk när vi pekar finger söderut i Europa och säger att ”de där grekerna” inte bara är lata oduglingar, utan att de dessutom är otäcka nazister. Risken utgörs av att vi är blinda för vår egen skandinaviska ultranationalism och rasism. Sverige har för första gången någonsin ett (enligt den vetenskapliga definitionen – som jag personligen omfattar) fascistiskt parti som av egen kraft tagit sig in i riksdagen. Under mellankrigstiden hade den splittrade svenska fascismen sammanlagt några bråkdels procent av röstetalen, idag samlar Sverigedemokraterna 10-12 procent i opinionsundersökningarna. Denna fascism iförd kostym, slips eller dräkt vill visserligen inte starta världskrig, införa diktatur eller bekänna sig till biologisk rasism. Ändå utgör den ett hot mot demokratin – eller snarare demokratins grundläggande tanke; att alla människor är lika mycket värda.

Neofascismen (Gyllene gryning, Sverigedemokraterna, ungerska Jobbik) och dess kusin högerpopulismen (exempelvis norska Fremskrittspartiet) skiljer sig markant från Adolf Hitler och hans rörelse från mellankrigstiden. Men ideologiskt överväger ändå likheterna. Den framstående amerikanske fascismforskaren Robert O. Paxton säger sig inte ha några problem med att kalla den nutida europeiska xenofobin och nationalismen för neo-fascistisk: ”Åtminstone upptar de samma position på det politiska spektrumet och anfaller samma fiender” som den mellankrigstida fascismen.

 

Viktigast är att inte underskatta folkligheten i dessa rörelser – då som nu. Hur vanliga människor, som inte alls kan avfärdas som obildade dumskallar, medvetet och ärligt entusiasmeras av fascismens kärleksbudskap till nationen och morgondagens löfte om en gyllene gryning. Alla som inkluderas i denna ”nation” ska få det bättre, medan ”de andra” – cancersvulsten, parasiterna, ohyran – ska exkluderas, drivas ut eller på annat sätt undanröjas. Det potentiella våldet är därmed underförstått, järnrören väntar på gatorna och kan plockas upp när som helst. I Grekland såväl som i Sverige. Fascismen har alltid historiskt underskattats, men fascismen får aldrig underskattas. Det gällde i Tyskland 1933 och det gäller i Europa 2013.

Vi har provat fascismens politik en gång redan, vilket resulterade i fasorna 1939-1945. Vi har ett facit. Frågan inför vår egen framtid blir om vi vågar lära oss av historien. För det är alltid lättare sagt än gjort.

 

Fascism och nazism – samma sak?
Alla världens fascistiska och nazistiska rörelser sedan mellankrigstiden sorteras av forskningen in under det ideologiska paraplybegreppet ”generisk fascism”. Precis som inom andra ideologier uppvisar rörelserna inom generisk fascism upp enorma skillnader (både Josef Stalin och Olof Palme kallade sig ”socialister”, trots avgrunden som skiljde dem åt politiskt). Möjligen är ändå skillnaderna större inom fascismen, beroende på att rörelserna är ultranationalistiska. Och eftersom det nationella tolkas olika i olika länder (utifrån kultur, religion, rasism, könsroller, politiska ideal, historia, etc.) så blir även fascismer olika från land till land. Den mest kända fascismen förblir Adolf Hitlers nationalsocialism (nazism). Men det speciella med den tyska nazismen var egentligen inte den fascistiska politiken (dess fokus på ras och judehat delades av många andra nationella fascismer), utan de enorma resurser rörelsen erhöll då den 1933 lade under sig världens främsta industrination. Med hjälp av dessa resurser anstiftade nazismen 1939 andra världskriget och 1941 Förintelsen.

 

 

Text: Henrik Arnstad
Foto: Maro Kouri/Ina Agency

 

HENRIK ARNSTAD är journalist och författare med inriktning på historia. I våras gav han ut den omdebatterade boken Älskade fascism, där han med hjälp av den samlade forskningen tränger in i fascismens ideologiska kärna. Tidigare har han bland annat skrivit böckerna Spelaren Christan Günther (2006) och Skyldig till skuld: en europeisk resa i Nazitysklands skugga (2009) som båda väckt häftiga känslor – inte minst i Finland.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar