Vår ciceron Hans Ljungqvist tar oss med till Burmas alla stora sevärdheter, som till exempel det märkliga pelarberget Taung Kalat med det gyllene klostret på toppen, Mount Popa med sin storslagna utsikt, den gamla huvudstaden Amarpura samt den magiska staden Bagan med sina drygt 2 000 tempel och pagoder.

Vi gör en dagsfärd på floden Irrawaddy och i bergen runt Kalaw besöker vi byar med etniska minoriteter. Den vackra och spännande sjön Inle Lake är också ett givet stopp på vår resa.

Vi avslutar i staden som på burmesiska heter Yangon och som engelsmännen 1885 gjorde till huvudstad under namnet Rangoon. Här finns en av hela Asiens främsta sevärdheter, den imponerande och guld- skimrande stupan Shwedagon.

RESEFAKTA
TID: 16-28 november 2013. DAGAR
PRIS FÖR PRENUMERANTER: 34 800 kronor. Icke prenumeranter: 36 300 kronor (enkelrumstillägg 8 250 kronor)
INFO OCH ANMÄLAN: Historiska Resor, tel. 08-545 95 230, www.historiskaresor.se.
I PRISET INGÅR: Flyg till Mandalay och hem från Yangon. Avresa från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Svensk färdledare samt lokal engelsktalande guide på varje resmål, del i dubbelrum på turist- och förstaklass hotell, alla angivna måltider (exkl. måltidsdryck), samtliga transporter och entréavgifter, visum till Burma.

Hans Ljungqvist är lärare i historia och religionskunskap. Han har tidigare jobbat bland annat med ett byutvecklingsprojekt i Sydindien. Hans har varit färdledare för många resor genom Indien och Kina och under 2012 ledde han en av pionjärgrupperna till Burma.

Läs hela reseprogrammet här.

TEATER/DANS

TEATER
Gruppen goes onda kvinnor!
Teater Galeasen, Stockholm
Feministiska scenkonstkollektivet Gruppen rotar fram de onda kvinnorna ur litteraturhistorien. Lady Macbeth samsas med Disneys styvmödrar och brottsstatistik ur verkligheten i en energifylld show med blixt, dunder och glitter.
Premiär 2 maj

TEATER/DANS
Göteborgs dans och teaterfestivalGöteborg
Festivalen har i år tema Playground och föreställningarna utforskar leken i alla dess bemärkelser. Roligast är kanske Eric Joris upplevelsesimulator C.A.P.E. Med hjälp av videoglasögon, hörlurar, bärbar dator och en egen ledsagare förflyttas tre besökare åt gången till en ny och överraskande värld.
Pågår 15–19 maj

DANS
Urban connection
Dansens hus, Stockholm
Battles, popping, breakdance och voguing. Namnen är lika fantasifulla som dansrörelserna när gatans kultur tar plats på Dansens hus under den årliga festivalen för streetdance.
Pågår 3–11 maj

KLASSISKT

KLASSISKT
Johann Sebastian Bach
Motetten.
Collegium Vocale Gent
En underbar ljudupplevelse med fantastisk musik, och enastående sångare. En komplett skiva. Allt finns med, på rätt ställen.
(Outhere)

SOUL
José James
No beginning no end
Sensationellt bra soulsångare i D’Angelos fotspår, men med mer akustiska arrangemang.
(Blue note)

JAZZ
Rebecca Martin
When I was long ago
Några standardlåtar, kontrabas, sång och saxofon. Låter inspelat i vardagsrummet, och herregud så fint hon sjunger. Det här kommer du att gilla.
(Sunnyside records)

JAZZ
Terri Lyne Carrington
Money jungle: Provocative in blue
Terri Lyne är en fulländad trummis och nu har hon gjort en trioplatta på samma nivå. En 50-årshyllning till Duke Ellingtons lp med samma namn. (Lyssna på den också!)
(Concord Jazz)

MALMÖ

VARBERG
Mamma, pappa, barn
Varbergs konsthall
Roj Friberg tillhör våra känslostarkaste bildmakare. Nu ställer han ut med fyra konstnärligt aktiva medlemmar i sin egen familj. Går konstgener i arv?
25/5–1/9

AVESTA
Heart & Brain
Verket
I det ruffa före detta järnverket möts konst från Finland i norr till Sydkorea i söder. Verk som ska ruska om ”sinne, hjärta och hjärna”. Bara att stiga av tåget och knalla dit.
25/5–8/9

GÖTEBORG
Valands masterutställning
Göteborgs konsthall
Senvåren är konststudenternas tid. I Göteborg har examenselever från Valand slitit för att göra debut med sina alster. Ett fint tillfälle att se vad som rör sig i huvudet på nya kreatörerna just nu.
11/5–26/5

CHILE

USA
Den store Gatsby
Baz Luhrmann
Leonardo DiCaprio axlar Robert Redfords vita smoking i en remake på den gamla 1970-talsklassikern, eller om man så vill en ny adaption på F. Scott Fitzgeralds odödliga roman.
Bio 17 maj

USA
Den store Gatsby
Jack Clayton
Originalet från 1974 släpps påpassligt på dvd en månad före ovanstående. En stilig skapelse om det glada 1920-talet, då den döende dandyn fortfarande hade hälsan i behåll.
Dvd 17 april

SVERIGE
Vi
Mani Maserrat
Gustaf Skarsgård med full duknärvaro i ett svettigt och i dubbel bemärkelse naket relationsdrama om kärlekens himmelska helvete.
Bio 10 maj

SPANIEN
Den andalusiska hunden
Luis Buñuel
Världshistoriens mest kända dissektion av ett öga är tillbaka i ett nysläpp av denna surrealismens mest säreget suggestiva verk. Stumfilm från 1929 – fortfarande sevärd.
Dvd 24 april

När röken blev öken
För 25 år sedan rökte vi på jobbet, på krogen, på flyget och hemma hos vännerna. I dag är det helt otänkbart. Vad hände när cigaretten gick från statussymbol till sunkmarkör? Vi kartlägger spelet bakom en häpnadsväckande attitydförändring.

Född och uppvuxen i Gulag
Julian Better i Täby föddes 1937 i ett av Stalins Gulag-läger. Fyra dagar senare sköts hans pappa och mamman försvann till ett fängelse. Sina sju första år tillbringade Julian i lägret – hungrig och frusen. Nu har han skrivit en bok om sina upplevelser.

Dessutom:

• Søren Kierkegaard – 200 år i år – valde filosofin framför kärleken.
• ”Alla skandalerna har gynnat Sverigedemokraterna.”
• Nyskriven novell av Anna-Karin Palm: ”Farmor skulle ha varit terrorist i dag.”.

Vi nr 5 finns ute i butik den 25 april.

FÖR MER INFORMATION KONTAKTA:
Sofia Wadensjö Karén, vd och chefredaktör: 010-744 24 02,
070-536 71 59, sofia.wadensjo@vi-tidningen.se
Stina Jofs, redaktionschef: 010-744 24 14, 070-876 54 73,
stina.jofs@vi-tidningen.se

Tidningen Vi är Sveriges ledande magasin om kultur och samhälle.

Hennes värld blev större, möjligheterna fler, efter rollen som doktor Fregoli i Suzanne Ostens uppsättning Det allra viktigaste. Då spelade Ann Petrén för första gången man och blev modigare, mer framgångsrik. ”Att vara man är bevisligen en riktig vinnare.”

Hon ser fortfarande livet i färg, det kan vara en förklaring.

Eller också är det den där bortvända blicken. Bilden hon sparat på sin pappa där han sitter och läser en tidning, totalt koncentrerad, medan hans hustru, hennes mamma, står och vattnar blommor en bit bakom. Han dog så plötsligt, han som var disponent och fyrabarnspappa i Västerås. Hon, sladdbarnet, vara bara sex. Men längst inne i hennes pappalängtan grundlades en fascination för män med ett eget liv, de som riktar blicken mot det som intresserar dem mest. Samtidigt som hon gör allt – så måste det väl ändå vara – för att bli sedd också av dem.

Och var, i vilket yrke, finns störst chans att bli bekräftad – rent av älskad?

Jo, just det.

Men låt oss vänta med vad som driver Ann Petrén framåt, både som människa och skådespelare. Vårt första telefonsamtal handlar mest om att intervjun ska bli sju sidor lång.

– Herregud, hisnar hon i andra änden.

Dessutom måste hon avsätta rejält med tid för fotografering.

– Herregud, upprepar hon något mindre entusiastiskt.

Då har jag redan kommit fram till att det bästa borde vara att vi pratar efter att jag följt en repetition, att jag får en hel Ann Petrén-dag.

– Å, stackars människa, avslutar hon med den största medkänsla.
Det känns som vi båda blivit riktigt förväntansfulla.

Sedan står hon där vid sceningången till Stockholms stadsteater, tar allvarligt i hand, inte ett leende, och jag tänker att detta är nog Ann Petrén i ett nötskal: Hon är kvinnan som slutat le, åtminstone rent reflexmässigt. Om hon nu någonsin gjort det. Kanske är det sant – men mest handlar det nog ändå om växthuset hemma i Enskede. Just denna morgon är det problem med taket och maken är bortrest och hon måste få hjälp av grannarna och …

Detta är bevisligen en annan av Ann Petréns specialiteter, vid sidan av skådespelaryrket: förmågan att vädra katastrofer, tro att allt ska gå åt helvete.

– Jag hatar det hos mig själv, det går aldrig över, suckar hon dystert.

Och om det går åt helvete, blir hon då lugn som Tove Janssons Filifjonkan – hon som äntligen kan pusta ut när katastrofen kommer?

Nja, det kan Ann Petrén inte svara på. Eftersom det mesta brukar lösa sig. Håller vi oss till hennes yrkesmässiga liv har hon surfat på framgångsvågorna. När hon är med i en film eller teaterföreställning – då blir det bra. Om detta är recensenterna tämligen ense.

– Men det är ju det som är problemet, konstaterar hon flera timmar senare från en soffa på Sergel Plaza där vi så småningom hamnar efter repetitionspasset. Jo, visst har hon en egen loge på teatern men den är för kall, något har hänt med elementet. Vi känner båda på väggarna där så mycket skratt, skvaller och förväntan samlats. Men också årens oro, bävan.

– Det här jobbet blir klart svårare för varje år, vet hon tveklöst.

Förklaringen kan vara det hon själv kallar ”en förslitningsskada”, spiralen av ökade krav. Inför varje premiär frågar hon sig, med allt högre röst: Hur kan jag utsätta mig för att bli så bedömd och utvärderad en gång till.

Och svaret?

Ja, det kan vara att hon fortfarande ser livet i färg. Men också att hon känner framåtrörelsen; detta att vara på väg mot något annat, lära sig något nytt.

– Det är därför jag älskar det pilliga repetitionsarbetet.

Glödande talar hon om samarbetet, sammanhangen, att vara delaktig i processer; allt detta som är yrkets fördel och härlighet.

– Men sedan kommer premiären och då är det helt ointressant om jag fick bra recensioner förra gången, då återstår bara det som är nu. Samtidigt tror jag det finns en energi, något bra och kreativt, i det här motståndet.

Men om din telefon ringer klockan 16 en föreställningsdag och det är från teatern …

– … då kommer hoppet direkt: tänk gode gode gud om det ändå är inställt. Tänk om jag slipper.

Och när det verkligen händer så …

– … blir jag förstås besviken.

Hon fnittrar till, påminner om det hon nyss trodde sig veta: i motståndet finns en kreativitet. Slutsatsen landar på bordet mellan oss:

– Människan är laddad med motsättningar, det är nästan bara på teaterscenen som vi är logiska. Men motsättningar är bra och den tydligaste vägen till fördjupning, sanning.

En servitris kommer förbi, tänder ljuset på vårt bord, undviker artigt frågan om vi vill beställa något. För Ann Petrén väntar en matlåda på teatern. Nu har hon fullt upp med att klura vidare på varför skådespelaryrket blir svårare med åren.

– Det handlar väl om att man vet mer. Kunskap fungerar så, gör livet mer komplext.

Hon jämför med om någon skulle be henne hålla ett föredrag om kemi. Å, så lekande lätt hon skulle stå där och rabbla formler som hon inte begriper.

– Men det här arbetet, nu börjar jag bli ganska bra, vet någorlunda vad jag håller på med. Då blir det svårare, så klart. Särskilt som jag försöker undvika att vara så logisk och konsekvent när jag ska gestalta en roll. En människa är så många, samtidigt.

I pjäsen Familjen, som Peter Dalle satte upp på Göteborgs stadsteater, spelade hon kvinnan som var spindeln i nätet. En knepig, mångfacetterad kvinna.

– Från början visste jag inte hur jag skulle få ihop henne men sedan tänkte jag: i den här scenen är hon sex år, i den här är hon jättegammal, här är hon kanonpackad för att sedan plötsligt blir spik nykter. Inget av det här syntes förstås utåt, det var mina inre bilder, men de fungerade utmärkt. Hon blev ändå en hel människa.

Hur gammal är du själv just i dag?

– 58.

Jo, men hur gammal känner du dig?

Ann Petrén föser upp håret som börjat spreta lite Filifjonkan-likt, säger att vi väl alla känner oss yngre än vad vi är.

– Samtidigt har jag tänkt jättelänge på hur det skulle vara att gå i pension. Där har du kluvenheten igen; jag kan bli otroligt trött på det kollektiva, alla människor, att aldrig få rå över min tid. Det är då jag drömmer om …

Att gå i pension?

– … eller åtminstone lite kompledighet.

Längtansfullt talar hon om möjligheten att åka till en övergiven badort en helg i mars, detta som skådespelare så sällan kan göra. Åtminstone de som är fast anställda på en institutionsteater. Hon själv har varit Stockholms stadsteater trogen i bortåt 20 år och trodde länge att skådespelare inte kunde bli utbrända.

– Jag tänkte att de kunde slockna men inte brännas ut. Nu vet jag att det går, flera kolleger har gått över gränsen. När man producerar så mycket som vi finns ingen chans till återhämtning. Förberedelsetiden för varje projekt är också minimal, ingen har längre råd med långa processer.

Det har blivit teaterfabrik?

– Ja, mer och mer.

Är detta en kritik mot Stockholms stadsteater?

– Mer en kritik mot huvudmännen, det vill säga Stockholms stad, som kräver högre grad av självfinansiering. I deras … vad det nu heter när man ställer krav … inte pålaga utan direktiv står att kulturen på sikt ska finansiera sig själv. Konsekvensen blir att tempot ökar, det känner vi av allihop.

Nu är förstås Ann Petrén inte den skådespelare som finner sig i allt, står där hon blivit ställd.

– Visst, jag är delaktig i arbetet, medger hon. Det är en strävan jag alltid har, oavsett vad jag gör.

Kan ordet delaktig bytas ut mot att du är jobbig?

– Det kan säkert hända. Och har hänt. Men ska jag bli bra måste jag känna denna delaktighet. Det är inte alltid möjligt att välja projekt, men jag kämpar för att föreslå pjäser, driva egna idéer. Då blir jag också mer ansvarsfull.

Måhända är det lättare att bli lyssnad på när man fyllt 58 men Ann Petrén är inte säker, rent generellt.

– Vi är också olika fostrade som skådespelare. Under alla år med Suzanne Osten på Unga Klara tränades vi till att se helheten. När jag är på scenen tänker jag alltid på vad jag kan bidra med. Sedan är vi förstås olika, har olika grundtoner.

Hennes egen är allvarlig.

– Jag är en tungrodd människa, om du förstår vad jag menar. Det jag inte gillar hos mig själv är att jag inte kan släppa pretentionen.

Pretentionen?

– Det är kanske fel ord, men ibland är det kul att släppa manuset och leka fram en idé, bara dra på. Jag önskar att jag var sådan hela tiden, eller åtminstone oftare. Men det är inte alltid man orkar.

Vad är det hon säger, att hon vill vara mer lekfull, lössläppt?

Ja, kanske. Men sedan är det ju det där med fantasin, att hon inte tycker att hon har någon. Därav hennes lättnad när hon en gång hörde Carl Johan De Geer slå fast, i en föreläsning på Dramatiska institutet, att fantasi inte finns. Bara verklighet. Allt har redan hänt och detta kan man sedan använda på olika sätt.

– Det stämde precis med vad jag tänker. Jag har ingen fantasi men jag har tajmning.

Så om en grön gurka kom fram till vårt bord …

– … så skulle den nog sjunga Här kommer herr Gurka, en sång som redan finns.

Och om den hade hatt på sig …

– … så var det nog Lennart Hellsing. Och efter kom Yvonne Lombard med sina vita glasögon.
Okej, låt oss hålla fast vid Cajsa Warg-temat, att man tager vad man haver också när man ska gestalta en roll. Ann Petrén har förstås lätt för att sno, älskar att tjuvlyssna på andras samtal och kan stirra tills någon, det har hänt, fräser ”Sluta glo, kärring”.

Rollen som doktor Fregoli i Suzanne Ostens Det allra viktigaste förändrade henne för alltid. Karaktären var hon förstås tvungen att hitta utanför sig själv, eftersom hon aldrig varit man. Personen fanns på en debatt i Kulturhuset.

– Vi hade workshop för att hitta användbara män och alla vi kvinnor gick rakt in i de värsta fördomarna, blev sådana som slog sig på knäna, beställde falukorv och nöp tjejer i rumpan. Någon sa: ”Nu är du som Loffe Carlsson, helt ofarlig.” Det var så mycket enklare, men helt oanvändbart, att vara grisen. Mansgrisen. Sedan satt jag på Kulturhuset där den jag trodde var en jättesnygg kille presenterade sig som Susanne. Det fanns något oerhört attraktivt hos denna butch som kunde passera som man, det jobbade jag vidare på.

Med stor framgång.

– Ja, att vara man är bevisligen en riktig vinnare.

Därtill, det är inte minst viktigt, gav han Ann Petrén mod att ta plats på scen.

– Genom honom blev min värld större, mina möjligheter fler. Tidigare har jag ofta känt att jag varit fel sort. Jag har varit för lång, för stor, för grotesk eller vad faen det nu är. Efter doktor Fregoli tycker jag nog att jag är ganska okej. Även om jag har kvar mitt ordförandeskap i FFF.

FFF?

– Ja, Fula flickors förening. Det var jag och en kompis som startade den när vi var pinsamt vuxna, bortåt 30 år. Men vi tyckte att vi var så himla fula båda två. Som barn dansade jag balett men var egentligen för stor, för knubbig, Och sedan när jag ville bli skådespelare skulle man helst vara liten och näpen som Inga Tidblad. Jag har aldrig varit näpen, verkligen inte.

Vad hade du vunnit på att vara vackrare?

Hon måste tänka efter, säger sedan att hon kanske hade gift sig rikare ”eftersom rika människor är så jäkla vackra”. Skrattet som följer släcker nästan stearinljuset.

– Äsch, jag tror inte att jag hade vunnit så mycket. Men säg så här: jag är jätteglad över att ha fått jobba med Suzanne Osten, som såg något annat hos mig. Mina fördomar säger att om jag direkt efter scenskolan hamnat på Dramaten, där många är väldigt tjusiga, hade jag nog fått stå där med en bricka och spela piga tills jag tröttnade. Då hade jag nog inte varit skådespelare i dag. Nu har jag fått vara med i så många andra bra sammanhang, och vem vet, att jag fått göra så många olika roller handlar kanske om att jag inte är den där karamellen. Varken karamell eller eternell. Jag har fått leta i andra register.

Hon är glad, riktigt tacksam, att hon kom ut i yrket på 1970-talet när det politiska engagemanget, världen och politiken, var viktigare än plutmun och docksöta drag. Samtidigt låter det som en sträng tid, när man även konstnärligt måste hålla sig på rätt kant. Den till vänster. Ann Petrén nickar, säger att så var det säkert. Även om hon själv aldrig kände det.

– Men så var jag också rätt sort.

Att hon, överklassflickan från Västerås, hamnade där var rena dominoeffekten efter allt som hände: Som sexåring förlorade hon sin pappa, den fina villan såldes, hon och hennes mamma flyttade till en lägenhet i innerstan.

– När pappa dog försvann jag in i en skugga, så kändes det. Sorgen som lades över vår familj blev så dominant och mest synd var det självklart om mamma, änkan. Barn glömmer, sa man på den tiden.

Hon minns så lite, bara några fragment från pappatiden, som när han spolade en skridskobana till henne, när han räddade henne från jultomten och lindrade sårkliet efter en smittkoppsvaccination.

– När han dog, jag minns den där morgonen när mamma gick fram och tillbaka i ett nattlinne och sa de konstiga orden: ”Han har gått bort, han har gått bort.” Länge, alldeles för länge, trodde jag att han skulle komma tillbaka. Särskilt när jag såg någon med samma blick, den bortvända, väcktes hoppet. Just den där blicken har attraherat mig hela livet, den jag älskar måste ha något eget som är starkt. Jag skulle få panik om det var jag som var ”det egna”.

Men kärlek är väl också att vara sedd, just av den vi älskar?

Ann Petrén hejdar sig, håller med. Poängterar att hon, verkligen, känner sig sedd av Beche, mannen som hon levt med i 20 år.

– Men kanske finns där en nyckel till att jag blev skådis, du kan ha rätt, det har jag aldrig ens tänkt på. Från åren när mamma och jag blev ensamma minns jag mest ordet nej. Barn skulle vara tacksamma, för allt. Också att få leka på kyrkogården med de där spetsiga vaserna som hängde på en ställning. Å, det var hemskt.

En ”murrig tid”, rättar hon sig. Eller snarare svart-vit, färgen kom senare i livet när hon bröt sig loss mot den politiska rörelsen, alla röda fanor. Och på teatern fanns det liv som hon inte upplevde hemma. Det räckte att gå till vardagsrumsfönstret för att se rätt in på Västerås teater i huset mitt emot: Där kunde det sitta en tjock gubbe i fönstret och läsa manus – eller nöffa runt en riktig gris.

Senare insåg hon att gubben var Ernst Günther och att grisen ingick i den En midsommarnattsdröm som han satte upp. Och så fanns där Snyggingen, skådespelaren som hon förföljde långt ut på Björnön.

– Det var Arne Mårtensson som jag lärde känna efter gymnasiet, när jag fick jobb som statist på teatern. Jag minns när jag erkände att jag tjuvkikat på honom, gått efter honom – och hur pinsamt det blev när han avslöjade att han sett mig, visste.

Sedan blev vi nära vänner. Arne var en av de första som jag ringde till och berättade att jag kommit in på Scenskolan.

Men innan dess fanns några stökiga år. Hon säger själv att det var rena tillfälligheten, och turen, att hon inte råkade illa ut. Eftersom så många hon umgicks med höll på med droger och alkohol.

– När man längtar så mycket efter något annat, efter det som är liv – då är det lätt att åka dit.

I stället åkte hon till Malmö för att börja – och snart sluta – på Lärarhögskolan. Även om tanken att bli skådespelare framstod som alltför orimlig, overklig, så stod hon ändå en dag utanför Teater 23. Gick in. Fick roller. Vågade till slut söka till Teaterhögskolan. Den dagen hon kom in, hon minns varenda sekund. Hur hon slet av sig en hårtuss i rena upphetsningen innan hon rusade till en telefonkiosk och ringde till sin mamma. Och till Arne Mårtensson.

– Efteråt fick jag jobb i Västerås. Det var lyckan, det bästa som kunde ha hänt mig.

Och där satt din mamma sedan på alla premiärer?

– Precis. Hon hann bli riktigt stolt över mig till slut. Och vi hann komma varandra nära innan hon dog.

I mammaarvet finns det praktiska, från att rädda en hovmästarsås till att hitta de bästa svampställena.

– Det är sådant jag är tacksam för i dag. Även om man väl kan leva utan vetskapen att aldrig servera två ”klädda” rätter efter varandra. Som först krustader och sedan paj …

Efter sju år lämnade Ann Petrén Västerås. Var med om att bygga upp Boulevardteatern i Stockholm för att sedan gå vidare till Stadsteatern. Farsen kan hon sakna i dag, detta att locka till skratt.

– Jag tycker det är ganska kul att vara rolig – kan man säga så, rent grammatiskt? Men det är något med lättheten. Jag tror jag skulle bli glad av att spela komedi igen. Problemet är att pjäserna som spelas på privatteatrarna är så dåliga, så stereotypa.

Själv har hon stoppat in många russin i den maffiga kaka som yrket trots allt bjuder. Mest prisad har hon – vid sidan av doktor Fregoli – blivit för de dramatiska kvinnorollerna. De som rasar och inte behagar ett skvatt. Som i Björn Runges Om jag vänder mig om där hon spelar kvinnan som hämnas på sin exman.

– Jag kan lätt bli så där vansinnig, även om jag aldrig anfallit någon med elpistol. Särskilt om jag oroar mig för något, vädrar katastrofer, kan jag bli helt jävla galen. Det är verkligen en belastning, tar alldeles för mycket energi.
Och inte blir det bättre med åren. Men annat har planat ut, eller till och med vidgats.

– Det är klart att det är ett nerköp att åldras, rent generellt. Men om man som jag aldrig har varit den söta flickan har man ingenting som försvinner. Då blir det lättare. Även om jag tycker det är förfärligt, helt förfärligt, att se mig själv på film eller tv. Det är helt ofattbart att det är jag.

Varför då?

– Jag vet inte. För att jag inte tror att jag ser ut sån. Eller för att jag, åtminstone med lockig peruk, ser ut som min egen mamma.

Hon är redan på språng nu, mot lammresterna i matlådan och teaterns kvällsrepetitioner. Hinner ändå berätta om dottern Ebbas fråga, då för länge sedan, om man fortfarande ser i färg när man blir gammal.

– Hon hade väl sett gamla blekta fotografier som fått henne att undra. Men frågan är jättebra. Och det kan jag tänka när det gäller mig själv, som både tröst och glädje: Å, jag ser fortfarande livet i färg! Gör du också det? Men Gud vad jag har pratat, kan man verkligen prata så här mycket, hjälp …

Text: Karin Thunberg
Foto: Thron Ullberg

FAKTA/ANN PETRÉN

Ålder: 58 år.

Bor: Villa i Enskede.

Familj: Gift med musikern Bengt ”Beche” Berger, dottern Ebba, fyra bonusbarn plus bonusbarnbarn.

Bakgrund: Utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Jobbade först på teatern i Västerås. Var med om att bygga upp Boulevardteatern i Stockholm. Kom till Stockholms stadsteater 1988, blev snabbt knuten till Unga Klaras ensemble.

Bland priserna: Två Guldbaggar: 2003 för Om jag vänder mig om, 2012 för Happy end. DN:s kulturpris 2011.

Oanad talang: ”Skitbra på att sticka. Perfekt i alla pauser på filminspelningar och när jag ser på tv, program är sällan så bra att de kräver total uppmärksamhet.”

Engagemang: Var förra årets ambassadör för SMoK, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd.

Teateraktuell: I Hamletmaskinen och Apatiska för nybörjare som båda spelas på Stockholms stadsteater fram till juni.

Filmaktuell: I Eskil och Trinidad.

Styrka: Min nyfikenhet.

På 20 år har cigaretten gått från statussymbol till bespottad sunkmarkör. Förr bolmade man överallt, nu talas det om ett totalförbud som skulle utrota rökningen som företeelse. Vi kartlägger spelet bakom en av nutidshistoriens mest häpnadsväckande attitydförändringar.

När Margaretha Haglund var nitton år gammal, flyttade hon till Uppsala för att plugga sociologi. Givetvis rökte hon. De som inte gjorde det var tråkmånsar, suspekta typer som valde att stå utanför gemenskapen. Rökarna däremot … de delade tändare och tändstickor; hade någon slut på cigaretter, ja, då bjöd man varandra. Det var rökarnas tid, alla dörrar stod öppna. Även icke-rökare höll sig med bordständare i hemmet, utifall någon röksugen bekant skulle titta förbi. Reklamkampanjerna förkunnade att ”känt folk röker Kent”. Själv fastnade Margaretha för märket Glenn, som kom i en tuff skotskrutig ask. Om någon då sagt åt henne att de rökslöjor som fyllde henne med både lugn och pirrande framtidstro skulle bli hennes värsta fiende, då hade hon antagligen trott att denna någon drev med henne.

Efter sin examen började Margaretha jobba som handläggare på Socialstyrelsen. Också på denna hälsovärnande myndighet bolmades det friskt. I sammanträdesrummen, i lunchrummet, överallt. Margaretha var inte sämre, men när hon blev gravid bestämde hon sig för att lägga av. Avvänjningen gick relativt lätt eftersom graviditetsbeskedet sammanföll med en förkylning som mildrade suget.

Under andra halvan av 1970-talet fick hon på allvar upp ögonen för de skador rökningen tillfogar de mänskliga organen. När Margaretha och maken, efter en biokväll, fann barnvakten bolmandes framför tv:n, blev hon riktigt förbannad. Och förtvivlad. ”Hur kan det här anses vara normalt?” tänkte hon. Och vad kunde hon själv göra för att åstadkomma en förändring? På en konferens i kanadensiska Winnipeg 1983 avslutade den norske läkaren Kjell Bjartveit sin tobaksföreläsning med orden: ”Rökningen måste avgöras på politikernas bord, inte på operationsbordet.”
”Men herregud”, kände Margaretha. ”Vad väntar vi på?”

Tillbaka i Stockholm satte hon samman en samrådsgrupp som skulle utreda vad Sverige behövde för att sätta stopp för rökningen. Gruppen föreslog regelbundna skattehöjningar och ett skärpt förbud mot tobaksreklam. Dessutom skulle varje såld cigarett inbringa ett öre till upplysning om rökningens skadeverkningar. I väntan på att förslagen skulle vinna gehör såg Margaretha Haglund till att Socialstyrelsen blev en rökfri arbetsplats. Triumfatoriskt kånkade hon bort det robusta askfatet som alltid stått i foajén. Hon satte också press på andra statliga myndigheter, framförallt genom att uppmärksamma något dittills ouppmärksammat: icke-rökarnas obehag.

– Det var då, i mitten av åttiotalet, som icke-rökarna för första gången förstod att de hade inflytande. De kunde peka på en skylt och säga: ”Titta där, du får faktiskt inte!”

Samrådsgruppens förslag verkade ha hamnat i malpåse, men 1987 hände något som fick politikerna att agera. Då lanserades Vienna, en cigarrett riktad till kvinnor. I varje ask låg en rosa lapp med texten: ”Du har gjort ett bra val” Nästan samtliga kvinnor i riksdagen blev rosenrasande och krävde att man skulle se över ett totalt reklamförbud. Kort därefter tillsattes den statliga tobaksutredningen.

Margaretha var livrädd för att den penningstarka röklobbyn skulle göra tobaksutredningen till en ”hyllvärmare”. Tobaksindustrins list var hon väl förtrogen med. En dag ringde till exempel en sociologistudent vid namn ”Anna-Lena” för att ställa en rad frågor om Margarethas deltagande på en tobakskonferens i Buenos Aries. Det visade sig senare att kvinnan i själva verket var anställd av Burson-Marsteller, pr-jätten som företrädde tobaksimperiet Philip Morris intressen i Sverige.

– Burson-Marsteller ringde överdrivet ofta, ibland för att försöka ta reda på saker, men oftast bara för att visa att de hade järnkoll på vad jag sysslade med, minns Margaretha.

I ett försök att avslöja tobaksbolagens arbetsmetoder tog hon och några kollegor på Socialstyrelsen och Konsumentverket fram en informationsskrift med namnet Mördande reklam. Broschyren tog upp för allmänheten okända företeelser som produktplacering och indirekt reklam. Stora reklamaffischer för Marlboro-kläder hade vid det här laget börjat dyka upp i städerna, på platser där tobaksreklam annars var förbjuden. Broschyrens innehåll var så besvärande att Margaretha och en kollega blev JO-anmälda.

– Det var ett försök att skrämma mig till tystnad, säger hon. Jag blev friad, men det var inte så kul när det begav sig. Man kände sig som musen som röt ungefär.
Margaretha Haglund hade blivit ett hot mot tobaksindustrin. Ett hot som behövde stoppas.

Jag träffar Bo Aulin på ett fik under NK i Stockholm. Han är ledigt men snyggt klädd i jeans, skjorta och mockakavaj. Med sin mundering och sitt renrakade, lätt solbrända, ansikte påminner han inte så lite om den sortens garvade Marlboro-man som fick konsumenter världen över att associera cigg med de vida viddernas frihetskänsla. Bo Aulin började arbeta för Swedish Matchs föregångare Svenska Tobaks AB 1990. Som chefsjurist och ansvarig för samhällskontakt var hans uppdrag skademinimering; att efter bästa förmåga täppa igen de skotthåll Margaretha Haglund och de andra i antiröklägret försett skutan med. Inför hotet om skärpt lagstiftning föll det på Aulins lott att ”kommunicera bolagets synpunkter till politikerna”.

– Det fanns en intensiv propaganda mot bolaget och den behövde bemötas. Lobbying anses vara någonting negativt, något otillbörligt. Det är det inte. Vi gjorde samma sak som Folkhälsoinstitutet, egentligen. Mitt uppdrag var att se till så att hela beslutsunderlaget fanns på bordet när besluten skulle tas.

Aulins huvudargument löd så här: På en mogen marknad leder inte reklam till att det säljs fler cigaretter. Reklam fördelar bara marknadsandelarna. Alltså, menade Aulin, skulle ett utökat reklamförbud bara leda till fördelar för Swedish Matchs internationella konkurrenter, medan rökningen bestod.

Att argumentera för att rökning är ofarligt var sedan länge en död strategi. För tobaksbolagen handlade det snarare om att hitta andra infallsvinklar, som att angreppen på rökarna var förmynderi. I just det ärendet hade Bo Aulin och hans likar viss draghjälp av Smokepeace, en ideell förening som bildats 1989 efter att de pensionerade journalisterna, tillika inbitna rökarna, Gösta Ollén och John-Erik Blom förvägrats ett bloss vid sitt stambord på Domus kafeteria i Rättvik. Anförda av folkkäre nyhetsankaret Bengt Öste ryckte man ut till rökarnas försvar. ”Vad jag söker är mer tolerans”, förkunnade den piprökande Öste i en av de påkostade affischkampanjerna.

Margaretha Haglund, som kallades ”ayatolla” av Smokepeace, vilade dock inte på lagrarna. 1991 gav hon ut ännu en stridsskrift, en artikel med titeln ”Våra hälsoministrar lär oss att leva med hälsokatastrofer”. Där lade hon fram komprometterande uppgifter om de ministrar som ansvarade för tobaksfrågan.

– En var storrökare, en annan var gift med den pr-ansvarige på Burson-Marsteller. Folk behövde få veta hur det låg till.

Ett annat viktigt drag var att knuffa upp läkarna på barrikaderna. Inför ett symposium om bland annat rökfria arbetsplatser på Industrihuset i Stockholm demonstrerade den nybildade föreningen Läkare mot tobak. Plakaten de höll i sina händer hade Margaretha och hennes man tillverkat för hand. ”Stoppa nyrekryteringen”, var budskapet. En slogan som följdes av uppmaningar om att höja priset, stoppa tobaksreklamen och sätta åldersgräns för inköp.

Den 16 mars 1994 bänkade sig så Margaretha Haglund och Bo Aulin på riksdagsläktaren. Skärpningarna i tobakslagen, som lagts fram av dåvarande sjukvårdsministern Bo Könberg, antogs med bred marginal. 247 röster mot 13. Det innebar bland annat rökfria offentliga lokaler, rökfria skolgårdar, att ingen ska behöva utsättas för rökning på arbetsplatser samt ett förbud mot tobaksannonser.

På väg ut möttes Margaretha och Bo i hissen. ”Grattis”, sa Bo Aulin.
”Ja du, Bosse”, svarade Margaretha belåtet. ”Nu är det nog dags att byta jobb.”

Åren som följde trädde ytterligare förändringar i kraft. 18-årsgräns för inköp infördes och den indirekta reklamen förbjöds. Margaretha gladde sig åt framstegen men visste samtidigt att de skulle vara förgäves om hon inte lyckades nå fram till tobaksbolagens rekryteringspool – barnen och ungdomarna. 1997 inledde hon ett samarbete med Fröken Sverige som gick ut på att kandidaterna åkte runt till skolor för att prata om vad rökningen kunde ställa till med.

– Kvinnorörelsen var på mig för det, men jag visste att jag bidrog till förändring. Ska du jobba med folkhälsa så måste du veta hur du skapar opinion. Folkhälsobudskapet kan du inte packa in i säck och aska och foträta skor.

Samtidigt åkte Läkare mot tobak, på Margarethas inrådan, runt till de institutioner som hade aktier i Swedish Match och övertygade dem om att sälja. Swedish Match förstod varthän det barkade och valde 1999 att sälja cigaretttillverkningen till österrikiska Austria Tabak för 4,8 miljarder kronor.

– Vi var instängda på en liten marknad utan att kunna möta konkurrensen, säger Bo Aulin. Det var det bästa vi kunde göra. I efterhand är jag glad att det inte bildades en militant rörelse mot oss, så som Folkhälsoinstitutet piskade upp stämningen.

Det var över huvud taget tuffa tider för tobaksbolagen. År 2000 avslöjade Aftonbladet att Smokepeace – denna gräsrotsrörelse för rökarnas rättigheter – i själva verket hade finansierats av Philip Morris. En annan pinsamhet var Projekt Vitrock. Det uppdagades att högt uppsatta läkare och forskare låtit sig mutas för att tona ned och förlöjliga effekterna av passiv rökning.

Trots framgångarna var Margaretha Haglund inte nöjd. 1998 hade Kalifornien blivit först i världen med att införa rökfritt på krogen. Efter att ha kikat närmare på hur tobaksindustrin köpte in sig på svenska barer och restauranger – logotyper på blusar, askfat och parasoller – insåg hon att Sverige måste göra likadant. Krogen var det sista slagfältet.

Till en början såg det tufft ut. Socialdemokraterna vågade inte gå emot L O som förutspådde nedläggningar och förlorade jobb. Sveriges Hotell- och restaurangföretagare befarade ett ”ohanterbart kaos”. Men opinionen svängde när Läkare mot tobak förklarade att rökförbudet var till för de restauranganställda. Forskning visade att folk som jobbade på krogen blev sjuka oftare, ja, de till och med dog till följd av den passiva rökning de utsattes för.

2005, samma år som förbudet genomfördes, ratificerade Sverige också Världshälsoorganisationens tobakskonvention. Därmed förband sig Sverige att bekämpa tobaken genom en rad insatser, bland annat ständiga prishöjningar och ytterligare inskränkningar av tobaksbolagens marknadsföring. Det var ett triumfens år för Margaretha Haglund, men också en tidpunkt då hon tvingades inse vad kampen kostat. All stress hade gjort att hennes kärl var åderförkalkade och i september 2005 tvingades hon genomgå en komplicerad hjärtoperation. Trippel bypassingreppet gick bra och efter några månader hade hon repat sig så pass att hon kunde resa till Sälen med sin man. Efter en skön dag i skidbacken ringde en kvinna vid namn Patricia Lambert. Kvinnan meddelade att Margaretha var välkommen till Washington för att ta emot Luther L. Terry-priset, den prestigefulla utmärkelse som delas ut till världens främsta antitobaksexperter. Margaretha fick en stolt klump i halsen. Den kvällen firade hon och hennes man med en avsmakningsmeny på en bättre restaurang. Maken utbringade en skål. Margaretha njöt av maten och det goda vinet. Men allra mest njöt hon av att det inte var någon runt omkring som rökte.

Tillbaka till nutid: De anonyma föreläsningssalarna på Hotell Hilton vid Slussen i Stockholm är döpta efter de stora grekiska tänkarna. Platon, Aristoteles, Sokrates … I Sofokles-rummet vankas ett seminarium om cigaretter med titeln ”Förebygga eller förbjuda?”. Den moderate landstingspolitikern Erik Pauldin är förste talare.

– Att hjälpa anställda att sluta röka och snusa, det är god personalpolitik. Men totalförbud, det är främmande för oss som tror på morötter i stället för piskor. Det handlar om kontroller och angiveri.

Bengt Hedlund, vd för Svensk Servicehandel, förklarar att ett förbud att skylta med cigaretterna skulle slå stenhårt mot butikerna. Cigaretter och tobak ger dåligt med pengar men är livsviktiga lockvaror för butiksägarna.

– Plockar man bort tobaken så kastar man ut barnet med badvattnet, konstaterar han bekymrat.

När Hedlund återvänder till scenen för att försvara småbutikernas rätt att sälja cigaretter i anslutning till sjukhus … då tar det hus i helvete.

– Att sälja cigaretter på sjukhus är som att sälja rakblad på en psykklinik, dundrar riksdagsmannen Henrik Ripa.

En ilsken röd nyans klättrar från hans hals och upp till ansiktet.

– Detta är inte som de andra hälsofrågorna. Det är inte som socker. Detta är en produkt som dödar dig om du använder den korrekt.

Ripa lugnar sig, men bara en aning.

– Om vi tittar 30 år fram i tiden så kommer vi att se på den här frågan som kvinnlig rösträtt. Den politiker som i dag föreslår att vi ska återinföra rökning på krogen, man skulle ju tro att han hade en funktionsstörning i hjärnan. Vi ska göra som Nya Zeeland, som Norge och Finland. Vi ska ha nollvision.

Onekligen är det ditåt det barkar. Europaparlamentet diskuterar en ny tobakslag som, om den går igenom, kommer att innebära att minst 75 procent av förpackningen måste täckas av en hälsovarning med bild. Flera länder har genomfört ett förbud mot att skylta med cigaretter i affären, något som kan vara på gång också i Sverige. Folkhälsoinstitutet håller dessutom på att utreda ett förbud mot rökning på allmänna platser som uteserveringar, butiksentréer och busshållplatser. I Nya Zeeland har regeringen bestämt sig för att fimpa rökningen redan till 2025, och bara några dagar efter seminariet på Hilton skriver Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell att rökningen bör fasas ut också i Sverige.

På några decennier har rökaren förvisats. Från värmen i maktens korridorer och kulturens salonger ut i kylan. Från att ha varit välkommen överallt till snart sagt ingenstans. Från vinnare till förlorare. Bo Aulin på Swedish Match sammanfattar läget:

– I dag ses cigaretter som ett bevis på att man är korkad, outbildad och dessutom har så dålig karaktär att man inte kan låta bli att använda en omvittnat hälsovådlig produkt. Snacka om förändring! Det finns ett porträtt på Gustaf V där han står och sträcker på sig, givetvis med en cigarett i handen. Dagens kung får ju smygröka som en annan 14-åring.

Folkhälsoinstitutets utredare Cecilia Birgersson bekräftar den bilden.

– Rökning är mer vanligt bland lågutbildade, arbetslösa och folk med sjukersättning. Och det är vanligare bland arbetare än högre tjänstemän. I dag är attityden bland många rökare att man inte är dagligrökare, att man mer är en sådan som gärna tar ett bloss ibland.

Kanske är det paradoxalt nog rökningens impopularitet som talar emot en slutgiltig fimpning. Margaretha Haglund slutade arbeta för Folkhälsoinstitutet 2010 och driver i dag kampen via tankesmedjan Tobaksfakta. Hon säger att det har blivit svårare nu, när icke-rökarnas perspektiv är konsensus. Det är fortfarande David mot Goliat – men nu är det hälsans företrädare som är Goliat. Kanske var det just medkänslan med en krympande minoritet som fick komikerduon Filip och Fredrik att dela ut Årets rökare – lifetime achievement award till den skånske storrökaren Per-Åke Nilsson häromåret. Motiveringen löd: ”I dessa förfärliga, ultrafräscha Blondinbella-tider där en frisk uppsyn sitter granne med nymoralism på första parkett, i dessa tider finns det inget mer uppfriskande än folk som bara fortsätter röka.”

Eva Franchell skriver i sin ledare i Aftonbladet att en alltför hastig avtrappning skulle få kränkta rökare att överskugga vad det i grunden handlar om – ansvaret för kommande generationer. Därför borde Sverige satsa på att kopiera Finlands målsättning om att vara rökfritt 2040.

Margaretha Haglund anser att ett totalförbud är det enda sättet att uppnå ett tobaksfritt Sverige. Men ett politiskt beslut vågar hon just nu bara drömma om.

– I mitt jobb finns det två huvudmotståndare: tobaksindustrin och ambivalensen hos politikerna. I det här lagomlandet är det ingen som ställer sig upp och säger: ”Jag vill bli av med det här!” Ingen vill bli kallad överförmyndare och när det snackas förbud räcker det att motståndarna skriker ”förlorade arbetstillfällen” för att det ska gå i stöpet. Titta på hästköttsskandalen, vilket engagemang, vilken handlingskraft! Beundransvärt. Men man dör inte av hästkött, det gör man däremot av cigaretter.

Text: Christian Daun
Illustration: Team Hawaii

Julian Better föddes och växte upp i ett av Stalins fruktade Gulag-läger. Sina första sju år ägnade han åt att frysa, hungra och försöka överleva. Pappan var avrättad, mamman försvunnen. Nu har han skrivit en bok om sina upplevelser.

I Täby bor Julian Better.

Han ser helt alldaglig ut och lever ett till synes alldagligt liv som pensionär. Han är kort, lågmäld och lugn. God svenska, en viss accent.

Han och hans hustru Ewa har två pojkar, båda med akademisk utbildning. Och fyra barnbarn.

När man träffar dem är det svårt att tro att Julian är född och uppväxt i Gulag, de beryktade sovjetiska lägren för politiska motståndare och kriminella. Lägren där de flesta fångar dukade under av kyla och hunger, slavarbete och sjukdomar, hemlängtan och förtvivlan.

Under den första tiden hängde Julians liv på en tråd. Han föddes i fängelsets BB, Pugatjovtornet, uppkallat efter en på 1700-talet avrättad kosack, och hans mor fick havandeskapsförgiftning och låg medvetslös en vecka efter nedkomsten.

Julian ammades av en annan fånge som just hade fått barn.

Han hade tur.

Ska man klara sig i lägren måste man ha tur. Och det ofta.

Julian föddes den 15 december 1937 och fyra dagar senare mördades hans pappa Paweł med ett nackskott, anklagad för att ha varit med i en polsk nationell organisation. (Som hade upplösts redan 1918.)

Julians mor Henrietta var anklagad för att spionera för Hitlertyskland, fast hon var född och uppvuxen i staden Bielsko-Biała, från början tillhörig Österrike-Ungern, från 1918 Polen.

I fängelset gavs Julian namnet Jan Berger. Berger var moderns täcknamn i Berlin. Varifrån namnet Jan kom vet ingen. Egentligen borde han ha hetat Juliusz Sierankiewicz. (Modern fick uppslaget från en medfånge som beundrade Julius Caesar.) Men hela tiden blev det fel i den nyckfulla byråkratin. Julian i stället för Juliusz var ett misstag på folkbokföringskontoret i Łódź efter kriget.

Nu heter han definitivt Julian Better – Better är moderns flicknamn. Han tog det namnet när han flyttade till Sverige 1969.

Julians pappa var en aktiv polsk kommunist av judisk släkt, ständigt trakasserad av polisen och av partiet stationerad först i Krakow, sedan i Berlin och därpå sänd till Moskva. Där arbetade och studerade han. Hustrun Henrietta följde honom, förstås.

Han trodde verkligen på Sovjet och kommunismens välsignelser. Men 1937 började hemliga polisen arrestera folk på etniska grunder. Man grep 140 000 av de polacker som bodde i Sovjet.

111 000 avrättades.

Julians föräldrar hade bara att vänta. Båda arresterades, fadern avrättades omedelbart medan Henrietta fick en förhållandevis mild dom, fem år i läger. Julian och Henrietta hade ingen aning om vad som hänt med Julians far, i många många år förespeglade hon Julian att fadern skulle återförenas med dem.

– Fast jag tror nog att hon tidigt insåg vad som hänt, säger Julian, han var officiellt dömd till tio år utan rätt till brevväxling. I verkligheten var det en kod för dödsstraff. Hon ville nog bara hålla mitt hopp uppe.

Nu har Julian Better skrivit en bok om sin barndom och sin hårda uppväxt i helvetets förgård. Den heter Jag var barn i Gulag.

Boken kommer ut på Bonniers i maj.

Det är gripande läsning. Vi får följa Julian och hans mor genom alla vedermödor, all hunger, detta ständiga frysande, den eviga osäkerheten, rädslan att göra fel – minsta förseelse eller missförstånd kunde resultera i påbackning på straffet.

Och så det oundvikliga och hemska: att Julian skildes från sin mor och placerades på barnhem. Inför skilsmässan sydde hon honom ett par varma, stadiga byxor och det första som hände var att barnhemmets föreståndarinna rev av honom de fina brallorna och gav honom något trasigt tygsladder som ersättning.

Sådana fina byxor fick inte Sovjetunionens fiende gå i.

Till slut hade han glömt hur hans mamma såg ut. Han hade fullt upp med att överleva. Frysa och hungra och sitta i ett rum och titta tomt framför sig … Vad annat fanns det att göra?

– Man blev inte apatisk, berättar Julian, men man stängde av, kröp in i sig själv, vegeterade, höll utkik efter någon möjlighet till en extra brödkant. Det hände ingenting.

Nej, ingen tröstade, ingen läste sagor, ingen lekte.

Men som sagt: det gäller att ha tur.

Julians mor hade skolios och det klassade henne som invalid: mindre mat men också lindrigare arbete. Till slut fick hon jobb på ett laboratorium.

Det innebar att man inte var omgiven enbart av fångvaktare och andra fångar. En möjlighet, bara det. Sedan hade hon också turen att få reda på vilket barnhem pojken satt i. Ovanligt det också.

Och till slut kunde hon leta rätt på en familj och ordna adoption av pojken, som därigenom slapp barnhemmet. Avtalet var sådant att om Henrietta blev fri skulle pojken återlämnas. Standarden i det nya hemmet var ytterligt låg, föga bättre än barnhemmets, men det var ett hem. Och det finaste: Julians mor hade tillfälle att besöka honom.

Undernäring och sjukdomar var ett ständigt dödshot, men både Julian och hans mor överlevde och blev till sist frigivna, och inte bara det, de fick lov att återvända till Polen, detta för att ge stöd till det nybildade PPR, Polens arbetarparti.

Julian och hans mor kom först till Moskva och för Julian var det himmelriket på jorden. Han var sju år och hade aldrig sett en boll, i stort sett inga bilder, visste inte hur en ko såg ut och kunde inte förstå hur man hade tillåtelse att göra sina behov i en sådan elegant skål som en vattentoalett.

Mor och son gick på cirkus och teater och besökte djurparken.

Så småningom återvände de till Bielsko-Biała, där modern fick jobb på ett fabrikskontor. Hon var fortfarande rädd för NKVD, Stalins hemliga polis, och den rädslan släppte inte förrän Stalin dog 1953.

Nu började skolgången för unge Julian, något försenad.

– Jag gick ensam till skolan första dagen, berättar Julian, och blev genast omringad av elever som skrek ”Jude, jude, jude!”. De var förvånade över att se en levande jude. Och jag som inte ens visste om att jag var av judisk släkt.

Julian kunde bara ryska vid den här tiden. Nu blev det att lära sig polska.

Han hade överlevt Hitler och Stalin och man kunde ju tro att det nu var slut på prövningar, men icke. Den polska skurkregimen, under ledning av Gomułka, hade nya vedervärdigheter i beredskap. På order från Moskva utropades Israel efter sexdagarskriget till Polens huvudfiende nummer ett. Antisemitismen drog i gång. Antisionistiska plakat dök upp överallt. Särskilt alla som hade med ungdomar att göra avskedades: lärare, förläggare, tidningsfolk …

– Det tragikomiska var att polackerna inte visste vad en sionist var, berättar Julian. De gick runt på gatorna och skrek: ”Sionister, åk tillbaka till Siam!” (Nuvarande Thailand). Därför att ”sionist” och ”siames” låter rätt lika på polska.

Det var i slutet av 1960-talet.

Julian – som nu bodde i Warsawa, var utbildad kemist och gift med Ewa, som studerade språk – beslöt att utvandra till USA. Men det skulle ha blivit bra långt till mor Henrietta. De valde i stället Sverige. De studerade och slet med extrajobb för att få ihop till insatsen för en lägenhet i Täby.

Det gick.

Julian fick en forskartjänst på Tekniska högskolan, Ewa arbetade som säljare för en holländsk tryckerikoncern. Livet rullade i gång, ytterligare ett språk inhämtades. Redan 1970 kunde mor Henrietta flytta till Täby.

– Men med en sådan barndom, säger jag, inga trauman, eviga mardrömmar … ?

– Nej, svarar Julian blitt, inget sådant. Men det är klart, när jag började skriva och rota i arkiven så dök minnena upp, förstås …

Text: Ingemar Unge
Foto: Ylva Sundgren

Vi startar i Mexiko City med ett besök i det blå huset i stadsdelen Coyoacán där Frida Kahlo både började och slutade det dramatiska liv som gjorde henne till en av världens mest kända konstnärer. I Coyoacán gästar vi också den lokala marknaden där vi kan fylla våra korgar med chili, koriander, kanel och mörk choklad.
Vi färdas på färggranna båtar, trajineras, längs kilometerlånga kanaler i distriktet Xochimilco, där Frida Kahlo gärna höll till med sin make, den mexikanske konstnären Diego Rivera. Museo Dolores Olmedo, som grundades 1994 av Kahlos nära vän Dolores Olmedo, står också på schemat. Museet har samlat mycket av Kahlos produktion.

Den innehållsrika resan fortsätter därefter ut till de sköna stränderna vid Stilla havet. Vi stannar i staden Cuernavaca, där vi besöker den amerikanske konstnären och samlaren Robert Bradys museum med verk från hela världen.

Vi avslutar med fyra sol- och baddagar i Acapulco. Här bor vi lyxigt på Hotel Camino Real Acapulco Diamante.

RESEFAKTA
TID: 7–20 november 2013.
PRIS FÖR PRENUMERANTER: 32 700 kronor. Icke prenumeranter: 34 200 kronor.
INFO OCH ANMÄLAN: Jambo tours, tel. 020-52 22 22, info@jambotours.se, www.jambotours.se.
I PRISET INGÅR: Flyg t/r från Stock- holm/Göteborg/Köpenhamn till Mexico City via Paris, del i dubbelrum på 4–5stjärniga hotell, måltider (12 frukostar, 2 luncher, 2 middagar), utflykter enligt program.

Lena Gunnarsson är en erfaren ciceron som bott i Mexiko och talar flytande spanska.

Läs hela reseprogrammet här.