Laleh: ”Det är samhället vi lever i som är flummigt, inte jag”

Dottern till den spionanklagade Morjärvmannen: ”Jag har inget förtroende för Säpo”
1976 greps Sanfrid Eriksson i Morjärv, misstänkt för spioneri. Då hade Säpo spanat på honom i nära 20 år, och åsikterna om Sanfrid Eriksson och hans familj delat den lilla byn i Norrbotten i två läger. På den ena sidan stod de som menade att det var något skumt med Eriksson, andra bybor avfärdade anklagelserna som struntprat. Skvallret gick dock inte att stoppa. Hans döttrar mobbades i skolan och vissa grannar anlitades av Säpo för att i sin tur spionera på den misstänkte spionen. Efter en månad i häkte friades Sanfrid Eriksson från alla anklagelser, men hans änka Karin och dotter Helena är fortfarande påverkade av händelserna. Vi har åkt tillbaka till Morjärv med dem, för att prata om deras syn på förföljelsen av familjen.

Anita Kratz: ”Moderaternas välfärdspolitik har blivit en rödblå röra”
Dagens Sverige är försett med en moderat välfärdsetikett. Men den som skrapar på ytan märker snabbt att det är en etikett som är klistrad ovanpå den socialdemokratiska ursprungsmärkningen. På flera punkter har moderaterna nämligen kopierat traditionellt sett röda värderingar och gjort dem till sina. Denna utveckling har gått i rekordfart sedan valet 2010, enligt bedömare som Tidningen Vi:s politiska reporter Anita Kratz talat med. ”Man skulle kunna säga att Socialdemokraterna förlorade, men den socialdemokratiska välfärdsstaten vann”, säger professor Stefan Svallfors, som är professor i sociologi vid Umeå universitet.

Dessutom:

• Astrid Lindgren är världsberömd som författare, färre vet att hon även var en framgångsrik förläggare. Men de dubbla rollerna var inte alltid lätta att hantera. Läs mer i Tidningen Vi:s porträtt av Astrid Lindgren.
• Bakelsernas Barcelona – Vi guidar till den katalanska huvudstadens bästa konditorier, där komponerandet av sötsaker har upphöjts till kultur.
• Gustavo Dudamel har gjort succé som chefdirigent för Göteborgssymfonikerna. Nu har han utsetts till en av Teskedsordens stipendiater 2011, för sitt arbete med att göras klassisk musik tillgänglig för barn och ungdomar i utsatta områden.

Vi nr 2 finns ute i butik den 26 januari

FÖR MER INFORMATION KONTAKTA:
Åke Persson, redaktionschef: 08-769 86 00, 070-514 40 97, ake.persson@vi-tidningen.se

Tidningen Vi är Sveriges ledande magasin om kultur och samhälle.

Själv följde jag den mediala bevakningen med särskilt stort intresse eftersom vi hade en intervju med dottern inplanerad i förra numret.Allt fler verkliga personer hängs ut i böcker utan att de får möjlighet att bemöta eller ge sin version. Så fungerar bokutgivning, de konstnärliga värdena försvaras och bör så göras.
Men för media råder helt andra lagar. I radio, tv och tidningar måste alla som namnges – eller till och med anonyma personer som beskrivs för ingående – ges möjlighet att bemöta kritik. Hela pressetiken vilar på det. Ingen ska svärtas ner utan att få möjlighet att ge sin version av saken.

Så långt inget konstigt med att skriva om Felicia Feldts bok. (Anna Wahlgren skulle självfallet få bemöta innehållet i artikeln.) Det här fallet skilde sig inte från vanliga ”uthängd i bok”-situationer. Trodde vi.
Men bara några dagar före tryck framkom det att modern inte var namngiven i boken. Detta var en helt anonym berättelse om en uppväxt, vilken som helst.
Konstnärliga skäl, sa man på förlaget samtidigt som man i samtal kring boken frikostigt bjöd på mammans riktiga identitet.

Plötsligt blev detta ett namnpubliceringsbeslut. Och ett ovanligt knivigt sådant. Särskilt som vår artikel skulle ha kommit först. Skulle vi verkligen välja att dra fram ett namn ur anonymiteten?
Svaret blev nej. Tidningen Vi ska inte gå i bräschen för tvivelaktiga publiceringsbeslut. Vi ska inte balansera på slak lina när det kommer till pressetik.

Många andra medier valde den andra vägen. Efter att Svenska Dagbladet hade publicerat den första, stora intervjun med Felicia Feldt – och därmed ”dragit ur proppen” – var en del kanske inte ens medvetna om att allt byggde på en anonymiserad bok.
Den interna pressdebatt som knappt ens hade börjat självdog. Förlaget fick sin marknadsföring, media sin starka historia och Anna Wahlgren själv valde att inte ge några intervjuer, utan lämnade bara en skriftlig kommentar.
Ingen debatt, inga pressetiska resonemang. Nada, niente, nothing.
Mycket märkligt, tycker jag.
Håller ni inte med mig?

Hyllade författare! Ifrågasatta föräldrar!

Ett samtal mellan Vi Biografis chefredaktör Stina Jofs och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk och Stig ”Slas” Claessons son Nils Claesson.

På Kulturhuset, Biblioteket Plattan, i Stockholom den 7 december 18.00.

Livebloggare: Ann Lagerström

Välkomna!

Stina hälsar välkommen.

– Idag ska vi tala om hur det är att ha en förälder som ikon och hur mycket man får berätta om hur det var att leva med en känd förälder. Du Nils Claesson skrev boken Blåbärsmaskinen och så blev en del journalister förbannade på dig.

– Ja, jag skrev ju en bok, säger Nils, för jag ville inte ställa upp på en massa intervjuer om Slas författarskap och ställa upp på en massa minneskröniker. Jag ville berätta min historia, när någon dör så rensar man upp och kastar grejer. Och när man gjort en yttre städning vill man göra en inre städning. Jag ville ge min bild.

Och folk blir sura?

– Ja, men man kan inte räkna med att alla ska bli glada. Om man skriver om sina föräldrar så är det många som har åsikter. Syskon och kulturperonligheter i radion som säger: Ska man verkligen tro på detta. Men jag fick lust att ge igen, skriva fler böcker. Ett författarskap tillhör inte en familj. Jag har ärvt en tredjedel av upphovsrätten till min pappas böcker men det är ju inte jag som skrivit dem. När jag skrev min bok ville jag ge min version av hur det var att växa upp med min pappa och lite saker som inte var så lyckade.

– Många under 37 års ålder känner inte till Stig Claesson, Slas, och de har läst min bok. Sajten Bokhora sa att de tyckte om boken men att de inte kände till min papps böcker. Olika generationer närmar sig en text på olika sätt.

– Det finns något allmängiltigt i min bok, min farsa var alkholist och tablettmissbrukare, men det är inte unikt för mig. Sen beskriver min bok en annan sak, att växa upp med en förälder som är invandrare.

Är det därför du blev förbannad för att kritikerna sa att du inte fick skriva det där?

– Nej, jag blev bara arg när jag blev påhoppad på tv av Daniel Sjölin. Min bok är politisk, det var ett sätt att vända ut och in på en kärnfamilj.

Och Gunnar du har gjort en annan sak, du har prata med mig i en intervju. Du har plötsligt velat berätta om din mamma. Och det är ingen rolig historia.

– Nej, jag är rasande, förtvivlad och förbannad.

Du sa en gång att det var när din dotter Tove blev tonåring och du såg på henne som du insåg hur galet det var hemma hos dig. Vilka reaktioner har du?

– Jag har fått bra reaktioner. Många har sagt: Det var på tidgen. Många har sagt att hon nötte ner sina vänner.

Nötte hon ner sina barn?

– Ja absolut.

Men ska inte historier få kosta?

– Jo, konstnärer och författare och utagerande människor anser sig ha den rätten att de får säga vad de vill, att de måste berätta. Så finns det en släkt, en familj och ens barn som får leva med det här. Jag vet inte om det ska vara så.

Skulle du ha skrivit en bok som Det mest förbjudna? Den boken var älskad av många och gav kvinnor i den åldern en enorm skjuts framåt.

– Nej, det skulle jag inte. Men om jag skulle känna ett sådant behov, vilket jag inte tror jag kommer att göra. Då skulle jag tala med Tove och säga att det här är angeläget för mig. Men jag kommer aldrig ställa Tove inför den situationen.

Men finns det inte berättelser som måste skrivas?

– Men vilka historier är det, vilka historier måste skrivas.

– När jag läste intervjun med dig, säger Nils, så kände jag mig både som dig och din mamma. Du beskriver den där gränslösa och självtripade morsan, jag hade en sådan pappa. Men så kände jag mig som Kerstin, jag har ju också skrivit en bok som folk blivit föbannade över. Och Det mest förbjudna är en jättebra bok och särskilt när hon gick till angrepp mot din morsa.

Är det inte så, att det kan vara en bra bok. När jag läste Det mest förbjudna hade jag inte en tanke på att den sårade någon.

– Men tänkte du inte på det när du läste den.

Jo, klart jag tänkte att de skulle bråka, men jag fattade att det tog så starkt.

– Allt skapande kanske är lite våld på verkligheten, säger Nils.

– Men vad innebär våldet då, frågar Gunnar. Om jag tolkar dig, ritar av dig, gör jag våld på dig då?

– Det kan ju uppfattas så, säger Nils.

Handlade inte övergreppet att Kerstin Thornvall var extremt kontrollerad , hon gjorde det vi journalister säger, hon levererade oavsett. Men när det gällde barnen, de fyra pojkarna så levererade hon inte.

– Nej, säger Gunnar, hon hade ångest och det var hemskt på många sätt, men hon missade aldrig en deadline. För mig går inte det ihop. Vi drabbades av det, hon var usel morsa, det var hon verkligen. En riktig självupptagen kvinna, jag har aldrig träffat en sådan och det var ju synd att det var morsan.

Men de här historierna som du berättade för mig – menar du att din mamma var utstuderat elak. Om du inte gillade sexskildringarna så kunde hon dra och ringa från Diplomat. Är det ångest eller elakhet.

– Förmodligen både och. Men det finns något utstuderat över det hon gjorde eftersom hon parallellt med detta gav intervjuer, skrev böcker, kåserier. Jag tycker det är imfamt.

Men du Gunnar har syskon som tycker som du men du Nils har syskon som är förbannade på dig.

– Men det är hederlig svensk tradition, då talar man inte med varandra. Vi glömmer bort varandra och sopar under mattan. Det är därför det är viktigt att skriva sådana här böcker, när man berättar de här historierna

Det är jätteskillnad, hos dig Gunnar är det fyra barn som tar väldigt illa, men du Nils är en vuxen man som får ta konsekvenserna. Du kan ta fajten med dina syskon. Men du Gunnar, din enda fajt var med din morsa.

– Hon drog eller skickade mig på stor sinnesunderöskning.

– Ja, sa Nils, det tycker jag är det mest upprörande.

Ja, jag trodde knappt det var sant. Det är frukantsvärt.

– Jag har levt med Kerstin så länge så man får det i sig. Och när hon dog och Tove började bli hyfsat vuxen, nu måste jag få slut på det här. Som jag säger till dig, stafettpinnen ska läggas ner. Vi ska inte föra det här arvet vidare. Men varför ska jag hålla käften.

Nils frågar:

– Jag känner inte till din konst, men ska du jobba vidare med mamman?

– När jag började ställa ut vid 28-29 då gjorde jag mansgestalter.

– Var det Tarzan, frågar Nils?

– Nej det var mer Kristus, plågade mansfigurer. Och då tänkte jag, nej det här går inte, och så valde jag mer abstrakta figurer.

Nu blir det frågor från publiken. Och först Anita Goldman, författare.

– Jag måste förstå. Många av oss har en olycklig barndom. Orsaken till att du sitter här är för att du inte har en olycklig barndom utan för att du har en känd mamma. Är din olyckliga barndom principiellt intressant och hur förhåller den sig till Kerstin Thorvalls konstnärsskap. Blir det mindre, eller blir det större? Varför är det intressant att du berättar det här i en intervju?

– Det är som du säger, alla har vi en olycklig barndom. Jag har en författare som har exploaterat mig i hela mitt liv i sina böcker, i sina kåserier. Av en slump träffade jag Stina. Jag hade inte tänkt berätta om det här, men av olika omständigheter så berättade jag det här.

Vad kan en konstnär göra och inte göra, frågar Anita Goldman.

– Kan ett geni behandla sin familj illa och kan en som inte är ett geni behandla sin familj illa. Och vem bedömer om man är ett geni. Det finns många föräldrar som uppträder som aschlen, men jag tycker aldrig man kan göra det. Oavsett om man kör tunnelbana eller skriver romaner.

Ja men det är ett fall för terapi.

Stina: Men handlar det inte om att vi har sådan respekt för ikoner. Jag tycker att vi bör klara av att se att människor har många dimensioner. Det finns människor som är katastrofala yrkesmänniskor som är underbara föräldrar. Jag har läst Kerstin och Slas böcker och jag tycker att deras historier är intressanta. Och jag tycker att Gunnar och Nils har all rätt att berätta sina historier.

Nils: Det finns inte en massa regler för vad man får göra eller inte göra. En sak som konstnärer och vetenskapsmän har gemensamt är bristen på moral. De vill ta reda på något nytt. Dostojekvskij var spelmissbrukare. Majakovskij tålde inte heller att förlora. Det finns hur många exempel som helst. Men min far och Kerstin Thorvall tillhörde samma generation, konstnärsrollen förändras.

Gunnar: Vi har galningar omkring oss och de ska få leva och verka men om man behandlar sin familj illa, om man hänger ut sina släktingar. Vilket offer ska man göra. Morsan hade fyra barn, då får man fan skärpa till sig.

Stina: Men är det inte en krock för de berömda författarna. Vi bygger en bild, det har vi gemensamt ansvar för. Och nu har vi fått en generation barn som vill säga nej, nej, du får inte behandla mig så här. Jag vill också beundra Kerstin och Slas men som trebarnsförälder blir jag upprörd när du blir skickad på sinnesundersökning för att du ritar konstiga teckningar.

Stina: En annan sak som jag aldrig tänkt på sa du Nils att jag har vuxit upp i en 1800-tals miljö med en patriark och med barn och mamma som gör som han ville. Och du har vuxit upp i en 70-tals familj, bohemiskt.

Gunnar: Det fanns många i den generationen som levde ut sina behov och i morsan fall sin sexualitet och sin frigörelse. Det var också en tidsepok. ”Jag ska få ut det jag vill ha ut av livet.”

En person från publiken frågar: Läsare är nog så smarta att de kan skilja på författarskapet och personen. Jag har svårt att tro att din bok Nils skulle ändra mitt sätt att läsa Slas.

– Det finns folkliga talesätt. Skomakarens barn har inga skor, det är inget nytt egentligen att det kanske inte alltid är så man tror, säger Nils.

Stina: Men när vi talade med varandra Nils så sa du att jag inte har stått i skuggan av Stig Claesson, men är det så?

– Innan jag skrev boken hade jag varit yrkesverksam i många år, men efter att jag skrev boken så blev jag Slas son, det känns lite konstigt, det är inget yrke.

Gunnar: Men det kan vara en livsuppgift att ta hand om sin förälder.

Nils: Men jag tycker inte att jag ska tolkningsrätt till min fars konstnärsskap. Så många människor som möjligt ska ha rätt att tolka ett konstnärsskap. Det ska inte sitta en familj och smyghålla.

Stina: Så alla får säga vad de vill om ett konstnärskap.

Nils: Nej, det tycker jag inte. Men bara för att jag har ärvt rättigheterna till min farsas bilder och texter så har jag inte tolkningsrätten. Jag är ju jävig.

Stina: Men du Gunnar, varför tog det så lång tid innan du satte gränser?

– Jag var nog nästan 50 innan jag förstod. Hon var inte någon att gräla med, då drog hon, tog en taxi och försvann.

Du var 30 år när din mamma hotade att ta livet av sig och du åkte med en taxi hem till henne och tog dig in och hittade henne i sängen och hon undrade varför du kom. Och på samma gång skrev hon om en idiotisk son som inte kunde säga ifrån.

– Jag tycker att det var ett gigantiskt övergrepp. Hon var en offentlig person. Men min smärta och vrede blir inte mindre. Det är den morsa jag haft. Nils och jag pratar om lite olika saker.

En fråga från publiken: Hur är det att befinna sig i tonåren och ha en mamma som är så privat och utlämnande? Försvara man sig eller tiger man?

– I mitt fall, säger Gunnar, så sa jag ingenting. Om Kerstin kom hem från London och hade på sig en jättekort läderkjol, jag var väl 12-13 år. Är jag fin, frågade hon? Ja, svarade jag. Sen har hon fortsatt skriva om sin sexualitet och sina tillkortakommanden. Det var för jävligt, man vill inte höra om det, och man vill inte läsa om det.

Fråga från publiken: Gunnar, jag var 14 när jag läste Det mest förbjudna och det jag kom ihåg var att min mormor blev väldigt upprörd, min mamma tyckte den var jättebra. Jag undrar vad din mormor hade reagerat på den där intervjun som du och Stina gjort.

– Det är en intressant fråga. Jag inbillar mig att hon skulle känna att jag ställer upp för henne hur upprörd jag blev när Kerstin skrev så där om mormor.

Hade du bra kontakt med din mormor?

– Ja, det tycker jag. Framförallt när jag var lite äldre åkte jag ofta och hälsade på. Hon blev jävligt knäckt över det här. Hon fick samtal från journalister som ville veta om det stämde. Hon kom aldrig igen. Jag har pratat med mina bröder om det, och vi är ense om det. Och för mig går det inte ihop. Varför?

När jag försöker föreställa mig honom finner jag honom i det där arbetsrummet.
Fars bibliotek. Så kallar pappa fortfarande de böcker som omgav honom därinne.
De böckerna skulle så småningom komma att utgöra stommen i biblioteket som pappa började bygga upp omkring sig. Det som till sist blev så omfattande att han var tvungen att bygga ut huset med ett extra rum för att få plats.
– Titta på den här. En originalutgåva från 1545 av Martin Luther, Mot påvedömet i Rom, en djävulens institution.
Pappa tar försiktigt fram den snart 500 år gamla boken. Bläddrar fram de mustiga illustrationerna där påven föds av en trollpacka. Den äldsta boken i hans bibliotek.
Farfars bibliotek. Pappas bibliotek.
Oersättligt, förstås.
Men.

Denna litterära skatt, som började samlas ihop till för snart 100 år sedan, ska så småningom tas över av mig och min bror.
Som så många gånger förr känner jag mina egna outtalade krav där jag står med Luthers bok i mina händer. Vem kan splittra ett sådant bibliotek? Vilken generation kan sluta vårda, sluta bygga?
Samtidigt, därhemma. Den väggfasta bokhyllan i vardagsrummet är full och på övervåningen ligger böckerna redan i travar ovanpå de många bågnande bokhyllorna.
Böcker i mängder. Böcker som konsumtionsvara.
Än har jag inte kommit till stadiet att jag rensar bland mina böcker. Men de flesta gör det redan, som om de rensade i en garderob. Eller som om de läst en tidning. Köp, läs, ge vidare … eller lägg i den särskilda containern på tippen.
Jag har svårt att tänka mig att en 41-årig kvinna om 500 år fascinerat står och tummar på någon enda av mina nyinförskaffade böcker. Eller att mina barn kommer att förstå den mystik och lystnad som orden ”fars bibliotek” alltid har inneburit för mig.
På sidan 56 kikar vi på vad som håller på att hända med inställningen till våra älskade böcker. Men först:
Ett sprakande gott nytt år tillönskar jag er!

Pernilla August: ”Känslorna är desamma, men kroppen förändras”

Värmländske Niclas Kjellström-Matseke: ”Min farfar var med och grundade ANC”
Sverige var ett av de länder som bidrog mest till kampen mot apartheid. Regeringen skänkte pengar till motståndsrörelsen ANC och många svenskar engagerade sig för att det rasistiska systemet i Sydafrika skulle avskaffas. Niclas Kjellström-Matseke, som växt upp i Karlstad, har ett speciellt förhållande till ANC. Både hans farfar och pappa var aktiva i organisationen. Pappan tvingades fly från Sydafrika, utan att i förväg kunna berätta det för sin familj. ”Pappa led hela livet av att inte ha fått ta ett ordentligt farväl, men talade aldrig om just det med mig och min bror”, säger Niclas. Läs mer om detta och mycket annat i Tidningen Vi:s temanummer om ANC, en organisation som fyller 100 år i januari.

Författaren Sara Beischer: ”Gamla tillför inte samhället något, inte heller de som jobbar med äldre”
Under tio år har Sara Beischer, som i januari debuterar med romanen Jag ska egentligen inte jobba här, av och till arbetat inom äldreomsorgen. Som många andra har hon följt vinterns Carema-debatt, om hur vidrigt vissa gamla behandlas. Men Sara Beischer är inte förvånad. I en intervju i Tidningen Vi hävdar hon att förhållandena är en produkt av det ekonomiska systemet, där ”ålderdomen inte riktigt passar in”. Dessutom menar Sara Beischer att debatten om de privata vårdbolagen skyler det faktum att många äldre far illa även inom den kommunala omsorgen.

Dessutom:

• Serietecknaren Sara Granér, som medverkar i varje nummer av Tidningen Vi: ”Jag väntar inte på inspiration – jag väntar på att bli arg.”
• Förändra världen – byt dina böcker med en främling. Vi berättar allt om den nya bokbytartrenden.
• Kampanjen för Vi-skogen blev en succé! Under tre månader har Tidningen Vi:s läsare bidragit med 1,3 miljoner kronor till biståndsprojektet runt Victoriasjön i östra Afrika.

Vi nr 1 finns ute i butik den 22 december

Hennes fördomar blev bekräftade. Själv stod jag helt … ja, maktlös.
Alternativet att försöka återvinna hennes förtroende förespeglade mig aldrig. Muren av negativa förväntningar var för kompakt.
Jag ser fenomenet lika tydligt hos mina egna barn. Hur de anpassar sig efter de förväntningar som omgivningen har på dem.
Hur de styr dem. Egentligen är det rätt så skrämmande. Som om vi alla styrs av det osynliga nätet av förväntningar och förutfattade meningar.
Och kanske är det precis det vi gör. I mycket större utsträckning än vi själva tror.
Skrämmande å ena sidan. Å andra sidan ett stort ansvar. Och en fantastisk möjlighet.

KRISTIAN LUUK: ”Den här killen hade behövt åka till Australien, bli rånad och ligga runt”

Antikrundans expert om de nya företagen som köper in guldsmycken och smälter ner: ”Det här är delvis åt helvete”
Det råder guldrusch i Sverige. Sedan finanskrisens utbrott 2008 har priset på den ädlaste av metaller mer än fördubblats. I takt med värdeökningen har guldrånen blivit allt vanligare och nystartade inköpsföretag åker landet runt för att samla in svenskarnas smycken, som sedan smälts ned och blir till guldtackor. Guldsmeden Lars-Yngve Johansson, tv-programmet Antikrundans expert, är kritisk till hanteringen: ”Många fina föremål försvinner ner i grytorna. De som jobbar i de här företagen har ingen aning om vad det är de smälter ner.”

Vi-pristagaren Ulf Lindström: ”Jag blir så glad när någon tycker om det jag skriver att jag vill ta hem dem och bjuda dem på whisky”
Författaren Ulf Lindström från Borås har tilldelats Tidningen Vi:s litteraturpris 2011. Han får priset, som är på 50 000 kronor, för sin roman En god man.
Juryns motivering lyder:
”Med mästerlig stilistisk precision, utmanande etiska frågeställningar och överraskande humor ställer Ulf Lindström den svenske samtidsmannen inför rätta i ett mörkt och skoningslöst småstadsdrama om makt och våld som utövas långt utanför kriminalgenrens gängse gränser.”
Tidningen Vi:s litteraturpris har delats ut sedan 1947. Bland tidigare pristagare märks Gunnar Ekelöf, Sara Lidman, Kristina Lugn och Jonas Hassen Khemiri.

Dessutom:

• ”De interna striderna kan förstöra partiet”. Så säger den tunge socialdemokraten Thomas Östros till Tidningen Vi:s politiska reporter Anita Kratz, med anledning av att höstens Juholtaffär blottlagt den djupa splittring som råder inom S.
• Familjekonstellationer som är uppbyggda på ett annorlunda sätt än den traditionella kärnfamiljen blir allt vanligare. Vi har träffat Anna, Lars och Johan som tillsammans har sonen Ivan. ”Det är en bra balans i att vara tre föräldrar, dessutom är det roligare att vara tre än två”, menar de.
• ”Jag flyttade till Enviken för rockabillyns skull”. 22-åriga Sofia Gudmunds är en av alla dem som älskar låtarna och kläderna som utmärker den evigt unga musik- och modestilen från 1950-talet. Följ med till Sveriges rockabillymecka – Enviken i Dalarna.

– Det känns fantastiskt. Jag blir så glad när någon tycker om det jag skriver att jag vill ta hem dem och bjuda dem på whisky, säger Ulf Lindström som får priset, och 50 000 kronor, för sin roman En god man.

Juryns motivering lyder:
”Med mästerlig stilistisk precision, utmanande etiska frågeställningar och överraskande humor ställer Ulf Lindström den svenske samtidsmannen inför rätta i ett mörkt och skoningslöst småstadsdrama om makt och våld som utövas långt utanför kriminalgenrens gängse gränser.”

Tidningen Vi:s litteraturpris har delats ut sedan 1947. Bland tidigare pristagare märks Gunnar Ekelöf, Sara Lidman, Willy Kyrklund, Stig Claesson, Kristina Lugn och JonasHassen Khemiri.

Höstens Juholtaffär blev inte bara en kris för partiledaren. Den har också blottlagt ett splittrat parti i djup depression. Ideologer står mot pragmatiker, vänster mot höger, norr mot söder, landsbygd mot stad, unga mot medelålders. Det är dags för Håkan Juholt att bestämma sig för på vilken fot han ska stå.

– Det finns en massa konflikter i det här partiet. Ska man då inte få säga det, att folk ibland hatar varandra, säger Daniel Suhonen.

Han står själv klart till vänster i partiet och innehar den prestigefulla chefredaktörs-posten på tidskriften Tiden som grundades 1908 av Hjalmar Branting, Sveriges förste socialdemokratiske statsminister.

Suhonen har blivit hårt kritiserad för sitt sätt att försvara Håkan Juholt. I en debattartikel hävdade han att drevet mot Juholt styrdes inifrån partiet. Artikeln publicerades samma dag som Håkan Juholts öde skulle avgöras av partitoppen, alltså på verkställande utskottets (VU:s) möte fredag 14 oktober. Där blev den också föremål för en livlig diskussion mellan ledamöterna.

– Ja, det var länge sedan en Tiden-redaktör blev ett ämne för VU, säger Daniel Suhonen en månad senare.

Uppsalabon Thomas Östros, som själv kallar sig för gråsosse och var en -hårsmån från att efterträda Mona Sahlin, är djupt bekymrad över den debatt som Daniel Suhonen startat. För honom är Socialdemokraterna ”en bred kyrka” där många olika åsikter ska samsas och formas till en gemensam politik. För att lyckas med det så finns det en gräns för frispråkigheten, tycker Thomas Östros:

– Daniel Suhonen tillhör en SSU–generation där debatt drevs i skyttegravställning mellan höger och vänster. De visade en sorts hänsynslöshet i interna strider. Tar de nu med sig den sortens hållning in i det stora partiet då är det mycket farligt. Det kan förstöra partiet.

Helene Hellmark Knutsson är finanslandstingsråd i opposition i Stockholms län. Hon anses vara en pragmatisk storstadspolitiker. Hon gillar inte heller Suhonens sätt att attackera parti-kamraterna:

– När diskussionen i partiet tar det där konspiratoriska uttrycket då har det gått för långt.

Hon fortsätter:

– Om vi anklagar varandra för statskuppsliknande metoder då kommer inte någon vilja rösta på oss.

Efter en smärtsam valförlust 2010 och ett dramatiskt partiledarbyte i våras var förhoppningarna på Håkan Juholt stora. Hans vänsterprofil hade kunnat lugna partiets radikaler, och den nye ekonomisk–politiske talespersonen Tommy Waidelich pragmatikerna. Men i stället har besvikelserna avlöst varandra. Juholt fick partiet att vingla i Libyeninsatsen; han ville ändra i pensionssystemet men fick nej av TCO och Saco; han ville hitta en ny modell för fastighetsskatt men fick inget gehör av Tommy Waidelich. Därefter följde heta interna -diskussioner när Juholt och Waidelich ”glömde” att ta med höjd a-kasseersättning i höstens skuggbudget.

– Vi är ett parti som fungerar som en popcornmaskin där förslagen flyger åt olika håll, säger Thomas Östros bekymrat.

Daniel Suhonen låter än mer uppgiven, från sitt håll:

– Partiet har tappat ideologisk, strategisk och kommunikativ kraft.

Ovanpå kaoset kring budgeten kom sedan Håkan Juholts ifrågasatta ersättning för dubbelt boende. Medan han nu reser runt i landet för att förklara sig för de egna gräsrötterna försöker partiet återfå sitt forna självförtroende. Höstens dramatiska händelser har i alla fall lett till att krisinsikten har fått fäste i partiet, att man fattat att Moderaterna har grepp om den politiska dagordningen. De har lyckats med det som har varit en av S:s bästa grenar, att vinna val med stöd av medelklassen.

– M har varit skickliga på att fånga den tidsanda som i dag tilltalar medel-klassen. Folk är rätt fokuserade på sin egen vällevnad, de vill renovera sina kök och då levererar man en politik som tillfredsställer dem genom rut- och rotavdrag, säger Annelie Roswall Ljunggren (S) som nyligen lämnat jobbet som budgetchef i S.

Medan M lockar tjänstemannagrupperna uppträder S som ett parti enbart för de allra fattigaste.

– Men vi har ju byggt vår politik på en väljarkoalition där medelklassen får sin välfärd utbyggd på ett sätt som också hjälper de allra fattigaste. Nu är vi inte längre ett parti för hela svenska folket och då vinner vi inga val, säger Helene Hellmark Knutsson.

Trots att hon står för en politik som Daniel Suhonen inte gillar håller han med henne.

– Där är jag pragmatiker. Vi får aldrig bli ett Vänsterparti för det är helt ointressant att ha den ”rätta” socialdemokratiska analysen om den inte leder oss till målet.

Thomas Östros är inne på samma spår. Han tycker att partikamraterna kan lära av vad som skett i många europeiska länder. En alltmer radikaliserad socialdemokrati varnar där för att rörelsen ska bli som Tony Blairs Labour och Gerhard Schröders SPD.

– Men glöm inte att Schröder och Blair vann val. Vi får i Sverige inte halka in i en renodlad radikalism i stället för att återerövra mitten.

I Tyskland diskuterar SPD numera hur deras välfärdsmodell kan reformeras så att den mer liknar den nordiska. Thomas Östros har den senaste tiden rest runt i världen och talat om den svenska modellen, bland annat i Kina och Indien. Den uppfattas, enligt Östros, som S-stämplad.

Än så länge möjligen.

Fredrik Reinfeldt och hans stats-sekre-terare Per Schlingmann, med ansvar för kommunikation, jobbar hårt på att utomlands marknadsföra ”en ny Sverigebild” redesignad av Moderaterna. Ministrar har till exempel rest flitigt till konservativa David Camerons Storbritannien och hållit föreläsningar om reformlandet Sverige.

Vad ska då Håkan Juholt göra?

– En del tror att bara vi blir bra på kommunikation så löser det sig. Bara vi pratar mer och högre löser det sig, men vi behöver ägna tid och kraft åt politiska förslag. Håkan behöver bestämma sig för ett vägval, säger Helene Hellmark Knutsson.

Daniel Suhonen är inne på en liknande linje:

– Alliansen har genomfört enorma skattesänkningar. Men vi kan inte bara höja skatterna om vi inte har konkreta löften om väldigt stora förbättringar i välfärden, säger Daniel Suhonen.

Mona Sahlins tidigare stabschef Stefan Stern är dock helt emot höjda skatter. Han påpekar att S förlorat val i både hög- och lågkonjunktur och att det är dags att fundera över orsakerna.

– Vi måste börja i sakfrågorna, göra det vi alltid varit bra på. Att visa att vi är pragmatiska och har förändringsförmåga.

Men för dagen är det den interna splittringen, och inte sakpolitiken, som oroar de socialdemokrater som intervjuats inför den här artikeln.

– Det är riktigt bekymmersamt. Men jag ser inget tydligt mönster, det är ganska förvirrat, sammanfattar Annelie Roswall Ljunggren.

Håkan Juholt har en hel del att ta itu med om han ska ha en chans att efter valet 2014 få flytta in i statsministerrummet på sjunde våningen i Rosenbad. Inte minst måste han sätta ned foten på ett tydligare sätt än hittills.

Och hon har ju rätt. Jag tänker på det när jag följer debatten kring artikelkommentarer på nätet. I åratal har människor i avsaknad av självkänsla, fyllda av bitterhet eller bara allmän surhet haft möjlighet att vräka ur sig sin svartsyn i anslutning till artiklar på nätet. Läsarmedverkan har det kallats. Redaktörer har sett inläggen som ett mått på artiklarnas angelägenhetsgrad. Kvantitet har gått före kvalitet. Så – som i ett trollslag – styrdes agendan om för ett par månader sedan. Artikelkommentarerna ifrågasattes, åtgärder sattes in, möjligheten till full anonymitet togs bort på landets större tidningar. Plötsligt var alla överens om att näthatet inte ska få fortgå. Den tidigare okritiska kvantiteten gällde inte längre.

Om man tror att goda tankar föder god energi kan man bara kommentera
utvecklingen på ett sätt: Det var på tiden. För vad händer med allt det elaka, hätska som sägs på nätet och som ingen kan freda sig ifrån? Vid ett tillfälle ställde jag själv upp i en artikel. Sammanhanget var okontroversiellt.
Men ändå.
Kommentarsfältet fylldes snabbt.
Omedvetet – hoppas jag – misstolkades mitt uppsåt, personangreppen var oförsonliga, knytnävsslaget i magen oväntat starkt. Jag orkade inte ens läsa alla inläggen, trots att jag som yrkesperson ändå intresserat analyserade det som pågick.

Att goda handlingar föder god energi är självklart, men att även tillit kan åstadkomma samma underverk kanske vi ibland glömmer bort. Meta Velander och Ingvar Kjellson i det här numrets kulturintervju är tydliga med att när – inte om – den ena blir kär i någon annan finns bara en lösning: Känn tillit. Ta det lugnt. Det går över. Med 62 års perspektiv kan de tillåta sig att ha facit. God läsning!