Porträtt

Flickmamman och tantdottern

av Karin Thunberg

”Vi har något riktigt bra i oss. Något som vi kan skulptera fram tillsammans”, säger Elsa Billgren om sin mamma Helene och en relation som är inne i sin tredje fas.

Den ena identifierar sig med Hollywood.

Den andra med brittisk trash-tv.

– Man tar det allra, allra vackraste. Och sen dubblar man det med tio, jublar Elsa Billgren.

– Det får absolut inte vara för fint. Mer på gränsen till det fula. Samtidigt finns en gräns för hur snyggt det fula kan vara så …, vet Helene Billgren.

Resten av hennes mening försvinner in i dotterns ordsmatter. Gränsen, ropar hon. Å, hon förstår precis vad Helene menar. Själv tror jag de talar om sin syn på konst, att vi omedelbart nådde skärningspunkten där denna späda flickmamma och hennes tantdotter i tomteröd 50-talsklänning möts, där de delar blick och inspirationskälla, men än har jag fullt sjå med att särskilja deras röster på bandspelaren. Elsa Billgren säger att hon låter som kronprinsessan Victoria. Helene Billgren avskyr att lyssna på sin röst så hon vill inte veta hur hon låter. Och måste vi verkligen sitta ner? Hon tycker bättre om att röra sig när hon pratar.

Till slut sitter vi ändå ner på hörnan till hennes skrivbord i ateljén på Konstakademien i Stockholm. Under en av alla lappar. På just denna står: ”Rosa fanns inte när jag var liten, det fanns skärt.” I dag finns rosa. Elsa Billgren – om någon – vet och gläder sig. I hennes ateljé några dörrar bort hänger en makalös rosa-röd festklänning som konstverk på en av väggarna. Snart ska mor och dotter att fotograferas i detta Elsa-land bland tyll och chiffong.

De kommer att stortrivas, båda två.

 

På väg till Konstakademin leker jag med tanken att det var jag som skulle inreda en magisk vrå till min egen mamma. Förutsatt att hon fortfarande levde, i leken är allt möjligt. Soporna, tänker jag först. Jag skulle börja med att kasta ut soppåsarna i köket. Sedan skulle jag köpa henne en röd läsfåtölj. Och ett läppstift, knallrött. Sen kunde hon sitta där och truta med röd läppstiftsmun över en tjock roman. Jag vet att hon skulle ha varit lycklig.

Mor och dotter Billgren har redan målade läppar. Annat är olikt. Elsa är den som hörs mest och bäst i min bandspelare efteråt. Helene halvviskar om sitt dåliga självförtroende. Även om det verkar ha blivit bättre med åren. Kanske kan hon inte ens kallas flickmamma längre. Klänningarna är borta.

Helene: ”Nu har jag bara pennkjolar i stretch. Jag gillar smala saker, sånt som sitter åt.”

Hennes ateljé är också ny – och ännu har hon inte riktigt kommit igång med att måla efter sommaruppehållet. Bara 23 hopknycklade papperstussar med avtorkad färg ligger under arbetsbordet. Normalt brukar där finnas en driva.

Men snart, på tidningen VI:s konstbåt i oktober, ska du i alla fall tala om din konst. Går det?

Det är klart! Andras konst är svår att tala om, min egen känner jag. Ofta talar jag med mina målningar medan jag håller på med dem. Inte så att jag säger hej till dem på morgonen, mer att jag kommenterar vissa saker.

Så mitt i arbetet skulle du kunna säga: ”Du lilla röda där, nu får du allt skärpa till dig?”

Elsa: ”Å, jag har aldrig hört någon imitera mamma så bra i hela mitt liv. Du lilla röda där, precis så kan hon säga.”

Helene: ”Men så talar jag inte om min konst. Mer om hur jag tänkt och hur resultatet sedan blev. Jag försöker hålla det enkelt. Egentligen skulle jag vilja använda fler svåra ord men jag kan dem inte. I morse läste jag ett som jag tänkte lära mig. Nu har jag glömt det.”

Värnar konstnärer, precis som många yrkesgrupper, om ett språk som bara de invigda, utvalda, utbildade, förstår? Ja, kanske, säger två x Billgren. Eller kanske inte.

Elsa: ”Jag lever i en värld på internet där det är precis tvärtom; välutbildade högavlönade människor skriver ett väldigt barnsligt och nästan inkorrekt språk. Som jag själv på min blogg. Det berättar också något. Man kan förställa sig för att förstärka det man just gör.” Helene: ”Nu kom jag på ordet jag läste: verserad. Vad det nu betyder…”

Dottern Elsas skratt är långt ifrån det ”belevad, artig” som Svenska Akademiens ordlista föreslår. Helene fnissar med. Om en stund kommer de att säga att de har roligt ihop, skrattar mycket. Men först talar de om den gemensamma kärleken till loppis. Hur Helene på väg från dagis, då när Elsa var liten, ofta cyklade förbi second hand-affärer. Tränade dottern till att se värdet i gamla ting, långt ner till uttrycket hos ett rådjur i porslin.

Och i dag har Elsa blivit din arvtagerska?

Helene: ”Någon annan sagt har sagt det, men det stämmer. Elsa är som jag – fast gånger tio. Alltså mer, på alla sätt.”

Elsa: ”Du är ganska djärv, du också. Och konstig.”

 

Vi har nått den där gränsen de nyss talade om. Den viktiga men svåra, eftersom den lätt kan överskridas till det som är osmakligt.

Helene: ”Att hålla den balansen är mitt mål som konstnär. För där finns en osäkerhet som jag gillar – och tycker om att förmedla. Man ska inte vara safe utan känna att man är ute på kanterna.”

Elsa: ”Där är du unik, mamma. De flesta människor vill vara safe hela tiden. Och rent estetiskt tycker jag du klarar balansgången. Men det kan ju bero på att jag är avtrubbad.”

Äsch, det är klart att det fanns en tid när tonåringen Elsa inte förstod sig på sina föräldrar. Tyckte deras val var obegripliga. Som när Ernst och Helene Billgren skaffade ärtgröna tapeter till sekelskiftesvåningen på Östermalm, målade stuckaturen brun.

Elsa: ”När man kommit så långt att man fått sex rum på Östermalm är det ju rätt provocerande att göra alla illgröna. Samtidigt var jag själv tjejen med täckstift på läpparna, och beige kläder, under hela min högstadieperiod. Det förstod aldrig mamma och pappa.” Elsa Billgren suger in kinderna så rougefläckarna djupnar, säger sen att en dotter nog måste bli vuxen för att kunna möta sin mamma. Inte minst som barn i en konstnärsfamilj gäller det att först skapa ett eget utrymme. Själv flyttade hon till en lägenhet på Södermalm redan som 19-åring, bort från de två som visste vad som var rätt – och snyggt. Så hittade hon sin egen väg in i drömmen, sagan, fantasin.

Elsa: ”Där har mamma och jag olika världar för hur vi ser på estetik och inspiration. Ändå kan jag förstå varför hon nålar fast finska flaggor över en kjol och hon kan förstå att jag bär en trasig klänning på Ellegalan för att den en gång, när den var hel, var så fin.”

Kan Helenes ful-sinne alltid uppskatta Elsas drömklänningar?

Helene: ”Det är klar man kan uppskatta det andra gör.”

Elsa: ”Mamma kan komma bort till min ateljé och prova 15 brudklänningar som jag tycker är vackra. Och jag kan titta på hennes tavlor utan att säga så mycket. Om vi däremot ska skriva något kan vi ha jättemycket hjälp av varandra.”

Helene: ”I textbiten är vi nya båda två. Osäkra på samma nivå.”

Elsa: ”Men vi har något riktigt bra i oss. Något som vi kan skulptera fram tillsammans.”

 

Att Elsa Billgren blev en beige högstadieelev var enda utvägen. Har man en pappa som Ernst Billgren och en mamma som Helene får man – det är hon själv som säger det – ett speciellt självförtroende. Tror att allt är möjligt. Hamnar man sedan i en skola, i en klass, där den attityden inte funkar får man bida sin tid. Bli beige några år. Men så en dag kom hon in på teaterlinjen på Södra Latins gymnasium. Bara att öppna dörren till skolans klädförråd förvandlade henne till ”Elsa med klänningarna”.

Elsa: ”Sedan dess har jag aldrig ägt ett på långbyxor. Eller varit beige.”

Trettio år tidigare gömde sig en flicka bakom klasskamraterna i Mölndal. Räckte aldrig upp handen. När läraren de haft i flera år läste upp klasslistan och kom till namnet Helene Åberg, som hon då hette, blickade han osäkert ut över klassrummet. Visste inte vem det var.

Helene: ”Samtidigt som jag var blyg och tillbakadragen visste jag att jag hade något där inne. Något som jag aldrig visade i skolan.”

Vad hon gömde? ”Något att ge världen”, vet hon i dag. Men inte var det väl givet att hon skulle bli konstnär. I hennes barndomshem fanns ingen konst och först började hon som kontorist på LM Ericsson. Eftersom hon gått ekonomisk linje på gymnasiet, den enda linje hon kom in på. Sedan – vi tar den mest kortfattade sammanfattningen –  fick hon och hennes dåvarande pojkvän för sig att bli gröna-vågare, sa upp sina jobb och flyttade ut på landet. Då ingick det att ”vara lite konstnärlig”, måla på nätterna. Till saken hörde förstås att hon haft femma i teckning, ritat och målat sedan hon var liten. Efter ett tag tröttnade hon på landet – och flyttade till Majorna i Göteborg. Drog sig fram genom tillfälliga jobb som städare och hemvårdare. Fortsatte måla och rita men nu mer strukturerat. Kom så småningom in på Hovedskous målarskola, sedan på Valands konsthögskola.

Helene: ”Den dagen jag kom in på Valand är, förutom när jag fick barnen, den lyckligaste i mitt liv. Äntligen fick jag bekräftelse på att det jag ville göra kanske skulle gå i lås.”

Elsa Billgren fick samma känsla när hon kom in på Södra Latin.

Elsa: ”Bland alla Canada Goose-jackor på Östermalm tappade jag bort vad jag ville i livet, trodde allt handlade om märken, pengar och status. På Södra Latin fanns lärare som såg en, vad man behöver.”

Hennes mamma insåg från första stund att Elsa var den som ville stå i centrum. Ett blont huvud lutar sig kärleksfullt mot ett rödhårigt, flickmammeslingor blandas med tantdottervågor.

Men hallå, var har de gömt allt det andra? Årens kriser? Elsas tonårsuppror?

Helene: ”Den enda kris vi haft är att vi är rätt olika i sättet att ta hand om saker.”

Elsa: ”Jag är en sån som tycker det viktigare att kreera än att städa. Jag vill göra tusen saker på en dag och kan glömma bort…”

Helene: ”… att lämna tillbaka sånt du lånat. Fast det var när du bodde hemma.”

Elsa: ”Mamma har rutiner. Varje dag under hela min uppväxt gympade hon med samma VHS-kassett, samma rörelser. Och vi gick alltid samma väg till skolan. Det är klart det är tryggt att ha en sån förälder. Även om jag kanske identifierar mig mer med pappa som har lite svårare för den sortens upprepningar.”

Frågan gällde kanske lite större saker än vardagsslarv.

Helene: ”Jag försöker komma på något…”

Elsa: ”Det jag kan känna är att mamma och jag under första halvan av mitt liv inte riktigt kände varandra. Vi kramades inte, gullade inte eller torkade varandras tårar på samma sätt som vi gör i dag.”

 

Gemensamt letar de förklaringar. Elsa talar om sitt behov av självständighet. Det kan också, förstås, höra ihop med skilsmässan. Att Ernst och Helene Billgren separerade efter 30 års äktenskap. Vi fördjupar oss inte i det som hände, nu handlar det om mor-dotter, han som är pappa och exman ska inte av gammal vana ta över utrymmet.

Helene: ”Men det är klart att vi tvingats deala med mer känslomässiga saker under den här perioden. Det har säkert förändrat vår relation.”

Elsa: ”Ja, och det har gjort oss gott, även om det varit smärtsamt.”

Helene: ”Vi umgås också mer i dag. Och du följer oftare med mig till landet. Men det här är inget jag analyserat. Det är samma sak med min konst. Om man funderar alltför många varv på det man gör kan man komma fram till: Nej, det här funkar ju inte, det här är för tokigt.”

Hennes dotter nickar, förstår precis. Själv avstår hon från att fundera över sin ”lilla festvärld”.

Elsa: ”Det måste ju finnas en anledning till att jag dras till spets och fluff. Mer än att jag tycker gamla klänningar ska leva vidare.”

Nu är det hennes mamma som vet. Eftersom det var hon som födde Elsa till ett 80-tal med fluff och bebisgullklänningar, angoramössor och små rosetter. Helene själv, född 1952, har andra inspirationskällor. Äntligen får hon resa sig, hämta en Ellos-katalog från 1977. Lyckligt visar hon en nästan sönderläst sida med blusar i kalla blå, turkos och bruna färger.

Helene: ”Här snackar vi om fult. Men det här tycker jag om. Alla färger som har lite smuts i sig är fina.”

Elsa: ”Mamma, du romantiserar din uppväxt.”

Helene: ”Jag tror vi har olika bilder av oss själva. Elsa ser sig som filmstjärna, jag ser mig som basist i ett band, nån som står längst bak med håret hängande över ansiktet. Jag är den typen, som står där och spelar. Dunk, dunk.”

Hennes vänsterarm viftar i det som kunde vara ett bas-solo, tatueringen får liv; inköpslistan med de sex raderna: ”2 l mjölk, smör, bröd, ägg, toapapper, fil.” Hon står upp på golvet nu, talar om sitt behov av att träna. Inte bara vänsterarmen utan hela kroppen.

Helene: ”Jag tycker om att känna mig vig, stark, pigg. Att springa uppför trappor. Och sen nerför. Jag har också det i mig att jag kan återkomma till tråkiga saker; öva, öva, öva.”

Hon säger att hon är en feg person. Fast lite mindre i dag. Efter skilsmässan har hon utsatt sig för saker som hon tidigare inte vågade. Som att dyka. Och rida.

Helene: ”Över huvud taget försöker jag att inte säga nej till så mycket. Och möter jag någon som undrar hur jag har det kan jag fråga tillbaka: ”Och hur är det med dig?” Det har jag aldrig gjort förut. Jag håller helt enkelt på att bli mer social.”

En annan, ny erfarenhet är att känna efter vad hon själv vill. Vad hon tycker om, behöver. Under alla år med familjen var hon den omsorgsfulla, omhändertagande mamman – resten hängde hon mest med på.

Helene: ”Jag är inte van att ta hand om mitt liv. Det räcker att någon frågar vad jag tycker om för mat. Jag har ingen aning.”

Elsa: ”Det var alltid du som bredde våra mackor…”

Helene: ”Ja, jag var en jättebra småbarnsmamma, åren om tonårsmamma var svårare. Jag är en ganska svajig människa, har svårt att vara bestämd.”

Hon drar ett djupt andetag, säger att det skilsmässan också lärt henne är att ta in fler människor i sitt liv.

Helene: ”Det finns många man kan älska, många man kan komma nära. Människor som man kanske annars skulle ha valt bort. Det är en skithäftig upptäckt.”

 

Elsa Billgren lyssnar tyst och nickade, summerar sedan att de två är inne i sin tredje mor-dotter-relation. Efter barndoms- och tonåren. I dag är det en lycka att få jobba ihop.

Elsa: ”Som när vi fått det ärofulla uppdraget att skapa årets Rosa band till Cancerfonden och mamma ringde och bara skrek av upphetsning: ’Nu har jag det. Vi gör fåglar som bajsar’.”

Helene: ”Jag tycker allt man har i huvudet ska ut när man researchar, bajsande fåglar kan bli fåglar eller i alla fall en vinge. Och där är jag som ett barn, måste berätta min idé direkt.”

 

Det blev inga rosa band med fågelbajs utan med deras egna tumavtryck. Gjorda hos polisen, under vederbörlig kontroll. På banden går avtrycken in i varandra, inget band är det andra likt och Elsa lyser av glädje över hur bra det blev. Hon har glömt fågelbajsidén nu, säger tvärtom att tillsammans med sin mamma vågar hon göra saker som hon annars inte skulle haft mod till.

Elsa: ”Med mamma finns hela tiden en tung botten. Jag kan vara flygig och färgglad, hon är bassisten som drar ner projekten på jorden.”

Kan de också se, och erkänna, varandra svagheter? Jo, vars. Helene erkänner att Elsa kan bli för mycket ”jag”.

Elsa: ”Och jag kan tycka att mamma glorifierar det negativa. För henne är allt smärtsamt vackert. Också ordet nej.”

Helene: ”Det skulle jag inte vilja säga.”

Elsa: ”Du kan i alla fall glömma att jag är ditt barn och inte en kompis.”

Helene: ”Jag vet, men jag kan skvätta över för mycket överallt. Är jag ledsen och går på gatan kan jag fråga någon helt okänd: Kan du trösta mig? Efteråt kan jag ångra mig, undra vad människor egentligen tror om mig.”

Elsa: ”Skit i dom.”

Blixtsnabbt har de växlat lägen, nu är det tantdottern som ge sin mamma råd.

Elsa: ”Jag gillar att bestämma, guida.”

Helene: ”Och jag är väldigt barnslig, kan känna mig väldigt liten.”

 

Det är tid, hög tid, att se på den andra Helene Billgren. Den vuxna, kapabla. Hon som i dag är en av våra mest framgångsrika konstnärer. För några år sedan lämnade hon teckningarna, collagen, de obestämbara pryttlarna, och återvände till målandet. Tränade upp sig att bli ”ett” med penseln igen. Kände att nya dörrar öppnades.

Ännu är väggarna och golven tomma i hennes ateljé, höstens arbete har inte börjat. Sedan gäller koncentration och disciplin. Varje penseldrag kräver uppmärksamhet och ett val, ska man behålla det eller inte.

Helene: ”Det handlar hela tiden om kontraster. Att se på nära håll – och på avstånd. Och så måste man måla mycket, många lager. Annars blir ytan torr och tråkig.”

Ett typisk Helene Billgren-motiv på senare år har varit en bortvänd flicka/kvinna i ett landskap; någon som står där och tittar på något.

Helene: ”Jag har alltid gillat att måla hår, olika frisyrer, spännen och sånt. Det kan man göra om man ser någon bakifrån. Och sedan, det jag sagt tusen gånger, är det svårt med ansikten. Det är väldigt sällan jag får till ett uttryck som jag är nöjd med.”

De samsas på samma arena, har till och med ateljéer i samma korridor. Men att mor och dotter skulle konkurrera har aldrig ens slagit dem.

Båda hojtar ”nix”, ”aldrig”.

Elsa: ”Jag tror vi skojar för mycket om varandras svagheter för att kunna konkurrera. Och så är vi olika. Mamma kommer på så konstiga saker men om vi blandar våra idéer uppstår något magiskt. Det är den längtan jag har nu i vuxen ålder, att få arbeta och umgås med henne för att vi tillsammans kan göra något genialt.”

Och framtiden?

Helene Billgren tänker aldrig framåt, måste leta reda på texten hon en gång skrev:

”Jag kan inte tänka mig att jag lever tills jag blir 86.

Det är det ju bara tanter som gör.”

Hennes dotter har motsatt framtidsperspektiv.

Elsa: ”Mamma kommer aldrig att bli tant, det är säkert. Jag ser fram emot att bli gammal och ha stora fester där jag dricker mängder med rödvin utan att skämmas. Eller också har jag en egen teater och sitter med en pläd om benen och läser pjäser. Å, då ska jag komma till min fulla rätt…”

Hon som aldrig lär bli tant hör inte. Hon står redan och målar kråkspark runt ögonen inför fotograferingen. Först nu ser jag att hon bläckat över en del av tatueringen på sin vänsterarm. Bara de två sista orden är riktigt tydliga: Toapapper. Fil.

 

Helene Billgren
Ålder: 61 år.
Bor: Lägenhet på Östermalm.
Familj: Barnen Andrea, Elsa – och Sigge, som fortfarande bor kvar hemma.
Bakgrund: Valands konsthögskola 1982-87. Har under de senaste 25 åren varit en av våra mest uppmärksammade konstnärer och scenografer.
Gör just nu: Arbetar med grafiska blad, och med en kommande utställning på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm.
Snart aktuell: Som en av de medverkande på Tidningen Vi:s konstbåt den 20 oktober.
Vanlig arbetsdag: ”Ingen morgonmänniska, kommer till ateljén runt 11, jobbar till 17-18. Varje dag. Efteråt kan jag gå och träna. Gör jag inte det så går jag väl hem. Eller träffar nån.”
Ser fram emot på Vi:s konstbåt: Jag ser alltid fram emot att få vara en del av något, självklar i ett sammanhang.
Klädd just denna dag: Kjolen har jag fått av min dotter Andrea. Blusen har jag köpt i Hongkong, för ingenting. Skorna är från en loppmarknad i Thailand, tjejskor i storlek 42, som jag klippte tårna av så de blev storlek 38:a. Sockorna är från Hongkong med ett mönster i mosaik, inka och konst.

 

Elsa Billgren
Ålder: 27 år.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Familj: Gift med musikern Pontus de Wolfe. Föräldrar och syskon.
Gör: Programledare för Äntligen hemma i TV4. Vintage-bloggare i tidningen Elle. Författare till boken Elsa Billgren vintage. Vintage-personal-shopper. Brudklänningsfantast. Säljer aldrig kläder – men hyr ut dem.
Klädd just denna dag: En amerikansk vintageklänning från 50-talet. Kan ha ägts av en kvinna som kanske hette Dolly och bodde i Texas. ”Den här klänningen bar hon alltid på sina Thanksgiving-fester när hon serverade släkten dekorerade kalkoner.”
Målar själv: ”Aldrig. Det blir för likt. Pappa lärde mig en gång att rita av Leonardo DiCaprio, det räckte. Att skapa ett eget uttryck när man har två konstnärsföräldrar är inte lätt.”
Vintage-kärleken: Tycker så synd om klänningar som hänger i garderober, all denna bortglömda kunskap. Det är som att gömma diamanter i en ask. Brudklänningar måste få gifta sig tills de faller i bitar. Min egen har varit med på fem bröllop efteråt, så ger man en klänning ny lycka.
Favoritaffär: ”De som ägs av bistra tanter med arga lappar kan man lita på. Där gör man de bästa, och mest prisvärda, fynden.”
Gemensamt mor-dotter-projekt: Har tillsammans designat Cancerfondens rosa band för 2013. Kampanjen börjar den 1 oktober.
Det skulle Helene Billgren aldrig ta på sig:
Elsa: Något färgkoordinerat, ton i ton så där. För mamma måste det vara lite fult, annars är det inte vackert.

 

Det skulle Elsa Billgren aldrig ta på sig:
Helene: Långbyxor, men det har hon ju sagt tusen gånger själv.

 

Den förbjudna mamma-dotter gränsen:
Helene: Inre problem pratar man inte med sin dotter om. Eller ekonomi.
Elsa: Vi skvallrar inte. Smular inte sönder vår relation med skit.
Helene: Men vi skrattar mycket.
Elsa: Jag tycker nog du talar om det mesta.
Helene: Tyvärr kan jag inte hålla emot.
Elsa: Det händer att folk tror vi är systrar. Sånt är kul.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Carl Thorborg
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar