Spaning

Författarna som försvann – och återkom

av Peter Fröberg Idling

En gång så lästa författarskap samlar numera damm i hyllorna. Andra återupptäcks och utses till moderna klassiker, långt efter författarens död. Varför lever vissa böcker vidare?

Det kunde vara en tisdag eller fredag, regn eller soldis, världskrig eller fred, men i åtminstone ett avseende var den 2 november sig lik år ut och år in: Från 1930 till 1974 utkom då en ny bok av Olle Hedberg. Inte bara en litterär händelse i sig, han var dessutom enastående populär – tusentals böcker såldes redan i november färdiginslagna i julklappspapper. 1957 invaldes han i Svenska Akademien.

I dag är han i det närmaste bortglömd. Den som söker information på nätet om den en gång så läste och uppskattade författaren måste först ta sig igenom en mängd uppgifter om en popsångare med samma namn.

Det är ett öde han delar med många andra författare, som i sin tid var självklara storheter. Hur många läser i dag Sigfrid Siwertz produktion på drygt 70 böcker? Hjalmar Gullbergs glans har sedan länge falnat och Artur Lundkvist tycks i dag lika lite läst som ja, säg Jan Fridegård.

Det finns nu författarskap som gör motsatt resa. Exempelvis Franz Kafkas, Jane Austens och Erik Johan Stagnelius verk lyftes upp på parnassen först sedan de själva lagts i mull. Hjalmar Söderbergs betydelse har också växt för varje decennium. Och så finns det ett litet antal som består, bland dem Selma Lagerlöf och August Strindberg.

Vad är det som avgör vilka författar-skap som blir kvar och vilka som försvinner? En person som är väl lämpad att diskutera denna eviga fråga är Per Wästberg. Han är den nu levande författare som under längst tid varit en del av den svenska litteraturens centrum, allt sedan debuten Pojke med såpbubblor i slutet av 1940-talet.

Per Wästberg tar emot i sin ljusa, spatiösa våning på Östermalm i Stockholm. Han serverar te och croissant på assietter han ärvt efter diplomatnestorn Sverker Åström, som i sin tur räddade dem ur sitt Kreugerkraschade föräldrahem. När pistolkulan i mars 1932 punkterade såväl Ivar Kreugers hjärta som den skimrande finansbubbla han blåst upp, skulle författaren in spe Sven Delblanc inom kort fylla ett år. 30 år senare debuterade Delblanc med romanen Eremitkräftan, som blev inledningen på ett omfattande och enormt hyllat författarskap.

– I den rika 30-talsgenerationen håller jag honom som den främste, tillsammans med P O Enquist, säger Per Wästberg över tekoppen.

Familjen Åströms assietter är kvar, men Delblancs författarskap i princip borta. Ingen bekransas med berömmet att hen skriver i Delblancs anda, han refereras sällan till i andra sammanhang än det här.

Per Wästberg övergår till tre av de mest tongivande debutanterna på 40-talet: Sivar Arnér, Lars Ahlin och Stig Dagerman. ”Arnér vem?” säger de som inte har läst litteraturvetenskap.

– Arnér är stendöd. Jag har tittat på honom, men det är något med språket som är så knastrigt.

Lars Ahlin återutges nu för all del med anledning av att 100 år har gått sedan hans födelse, men han står numer långt inne i Dagermans skugga. (Vilket säkert skulle ha glatt Dagerman, som var svårt stressad över generationskamratens framgång och produktivitet.)

Per Wästbergs kollega i Svenska Akademien, Peter Englund, har sagt att den författare som alltför mycket är en del av sin tid också riskerar att försvinna med den. Stig Dagerman tycks på samma sätt som Hjalmar Söderberg och exempelvis Albert Camus gestalta tidlösa livsfrågor – som måhända är särskilt angelägna i de formbara tonåren. Doktor Glas och Främlingen blir därmed ett slags litterära urscener för generation efter generation av läsare.

– De har också en kolossalt klar stil, konstaterar Per Wästberg och tillägger apropå Dagerman att ”de tidigt döda tycks ha en fördel”.

Stilen kan onekligen vara en ledtråd. Det som varit banbrytande kan i efterhand framstå som helt beroende av vad man brutit mot och därmed stå utan nödvändig självständighet.

Utrymmet på parnassen tycks också vara begränsat. Den verkar bara rymma ett givet antal författare samtidigt, resten, hur förtjänta de än är att fortsätta att läsas, knuffas av och faller ner i glömska.

Men det finns de som försöker göra något åt det. Det är numer inte ovanligt att gamla utländska klassiker kläs i nyöversatt språkdräkt. Exempelvis återutges nu i maj Evelyn Waughs romaner En förlorad värld och En handfull stoft. Tidigare i vår utkom Hans Falladas Varg bland vargar, i sommar återkommer Michal Bulgakovs debutroman Det vita gardet. Och så vidare.

Förlaget Modernista ägnar en avsevärd del av sin utgivning åt att återlansera författare de anser vara för bra för att samla damm i bibliotekens magasin. Med det oöverblickbara antal verk som har skrivits finns det givetvis ett behov av någon med dokumenterat gott omdöme som säger att ”den här kanske du inte har hört talas om, men jag lovar dig att den är värd din tid”.

Ett av de mest framgångsrika exemplen från senare år är dock inte utgiven av Modernista utan Natur & Kultur – John Williams roman Stoner. Romanen utkom i USA 1965, fick bra recensioner, men fortsatte med bokfloden och sedimenterades sedan i glömskans delta. När den häromåret återutgavs hyllades den som en modern klassiker. Nu ger Natur & Kultur ut Timmen före midnatt, av den för de flesta okända författaren Ida Simons. Romanen utgavs i Nederländerna 1959, året före författarens död. Simons var framgångsrik pianist innan hon deporterades till nazisternas koncentrationsläger. Efter kriget kunde hon inte lägre spela, utan började i stället att skriva.

– Det är en ganska ljus och fin berättelse, som påminner om Jane Austen. Den utspelar sig i Simons barndom och hon skriver fram en tid och plats som inte längre fanns. Jag hörde talas om den på bokmässan i Frankfurt för två år sedan, att den skulle vara en pärla, säger förläggaren Nina Eidem.

Efter sommaren kommer förlagets nästa ”återupptäckta” roman, Astragal av franska Albertine Sarrazin. Men hur går de till väga för att hitta det andra glömt?

– Hittills har det varit ganska enkelt. Vi talar med kollegor på de internationella bokmässorna och med skrivande människor, som ofta har ett mindre nyhetspräglat förhållande till litteratur.

Svaret på frågan varför vissa författarskap försvinner blir således otillfredsställande komplext. Det handlar om stil och ämnesval (exempelvis de religiösa frågor Olle Hedberg ofta behandlade känns mindre relevanta i dag), om förtida död, litterära konjunkturer och inte minst slumpen. Men måhända illustrerar hela frågeställningen ett slags tankefel i synen på litteraturen, som i sin tur kan härledas till att vi ännu läser Homeros och Shakespeare. Intrycket blir att det som skrivs skrivs för evigheten. Men det är ju blott en bråkdel av en bråkdel av allt som nedtecknats som förblir läst bortom författarens århundrade eller ens årtionde. Bokfloden forsar vidare. Men som redan Shakespeare konstaterade i sin artonde sonett – om bara en text finns kvar kan den också bli läst:

”Så länge män kan andas, ögon se /
ska detta leva kvar och liv dig ge.”

 

Text: Peter Fröberg Idling

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar