Reportage

Förgätmigej

av Christian Daun

Döden kommer vi inte undan. Men minnet av oss kan leva vidare i många hundra år – om vi sköter våra kort rätt.

Kyrkogården i Norra Rörum, en by i det lantliga hjärtat av Skåne, tronar på en gräsklädd kulle. Vinden tillåts härja fritt bland de stumma gravstenarna. Suset i besökarens öron förstärker den kontemplativa stämning som råder. Hit går man för att helga de dödas minne, i alla fall för att tänka på dem en liten stund. Det var i detta ärende min pappa besökte kyrkogården i våras; han ville heja på sin farfarsfar Måns Daun som vilat på kullen sedan 1930.

Intill gravstenen fann pappa ett grönt plakat nedkilat i gruset. Skylten meddelade att gravplatsen skulle återgå till kyrkoförvaltningen. Ja, om inte någon ”förnyade prenumerationen”, så att säga. En inbetalning på 4 000 kronor skulle trygga stenens plats i ytterligare fem år.

Då ingick underhåll.

Pappa drabbades av samvetskval. Det sista fysiska spåret av en människa var på väg att utplånas, insåg han. Med gravstenen skulle Måns möjlighet att finnas till i en annan människas tankevärld försvinna. Jojo, hans namn finns ju i kyrkoböckerna, men dem snubblar man ju inte över direkt.

Fyra lakan, annars träder Måns Daun in i glömskans avgrundsmörker för gott. Snacka om ultimatum.

Gamle Måns Daun skulle faktiskt kunnat ha undvikt denna existentiella rävsax genom egna ansträngningar. Han hade förslagsvis kunnat uppfinna krutet, initiera freden i Versailles eller skriva en tankeväckande roman. När en människa presterar något som andra människor bedömer vara extra anmärkningsvärt så odödligförklaras vederbörande. Okej, odödlig blir personen förstås inte, i alla fall inte i strikt fysisk mening, men hen kommer att vara ihågkommen längre än andra. Ingen kommer att hota med att plocka bort deras gravstenar, så mycket vågar jag påstå.

Nu är det inte alla som nöjer sig med ett symboliskt odödligförklarande. Woody Allen sa en gång: ”Jag vill inte bli odödlig för mitt livsverk, jag vill bli det genom att inte dö.” Han är inte den förste att resonera så. När Cryonics-institutets 92-årige grundare Robert Ettinger avled 2011 blev han omedelbart nedfrusen. Kroppen lades i flytande kväve med en temperatur av minus 196 grader, det innebar att den fysiska nedbrytning som annars inträffar efter döden aldrig hann sätta i gång. Ettingers förhoppning var, och är, att någon välvillig människa ska tina upp honom i framtiden, när evigt liv uppfunnits.

Nedfrysning är ett alternativ för extremt dödsovilliga individer, det bör påpekas. Men om det bara är ett fåtal som aktivt eftersträvar evigt liv, så är vi desto fler som kämpar för att förebygga det minnets utplånande som nu väntar Måns Daun.

Filosofen Jeremy Bentham (1748–1832) var en av dem. Efter att han hade dött fylldes de egna kläderna ut av hans skelett. Halm användes som stoppning, för att inte figuren skulle se för spinkig ut. Längst upp tronar Benthams mumifierade huvud, intakt med eget hår och allt. Den ”naturtrogna” figuren förvaras på filosofens gamla arbetsplats University College i London och rullas fortfarande ut vid högtidliga tillfällen. Som i somras, då den gamle tänkaren bevistade ett av universitetets möten, där hans status var: ”Bentham. Present, but not voting.”

Numera har även de som kremerats chansen att lämna ett bestående avtryck. I Sverige är det förbjudet att göra vad man vill med sin aska, men i USA och England kan man få sitt stoft nedhällt i en plastmix som sedan blir en frisbee. På så vis kan de efterlevande leka med dig också efter din död.

Det mest intressanta sker emellertid på internet. När en person dör förvandlas hens Facebook-sida till en minnesplats. Väggen förblir öppen så att anhöriga och vänner kan skriva åminnelser och kondoleanser. Den som inte nöjer sig med att passivt ta emot omtanken kan nyttja Facebook-appen If i die. Denna ger användarna möjlighet att skriva statusuppdateringar och spela in ljud- och filmklipp som sedan pytsas ut efter deras död.

Det israeliska företaget Willok, som ligger bakom appen, har förstått vad det handlar om. När If I die lanserades förra året lockade man användare med den något morbida tävlingen If I die first. I en reklamvideo sa speakerrösten: ”Vi drömmer alla om att lämna ett avtryck … men det här är med största sannolikhet det närmsta berömmelse du någonsin kommer.”

Den användare som avlider först kommer, enligt företaget, att få sitt inskickade videomeddelande spelat i nyhetssändningar, på bloggar och webbsidor. Målet är att 200 miljoner människor ska se klippet. Som speakerrösten säger: ”Odödlighet väntar alldeles runt hörnet, precis som döden.” I skrivande stund har 139 723 meddelanden lämnats på sajten.

Webbtjänster som Lifenaut och Virtual Eternity går ännu längre. Med hjälp av dessa kan man programmera och dressera en virtuell identitet som umgås med ens efterlevande efter att man dött. Man må vara avliden, men man behöver ju inte logga ut för det.

Maria Liljas Stålhandske är teolog och har några teorier kring vårt ökande behov av att bli ihågkomna.

– När min farfar dog, då sa min farmor, som en fullständig självklarhet: ”Jag kommer ju att träffa honom igen i paradiset.”

Hon fortsätter:

– Förr levde många med en övertygelse om att livet fortsatte någon annanstans. Det tror vi inte längre, därför behövs strategier för att leva vidare, för att dröja kvar. En av dessa strategier är att dokumentera sig själv och sina anhöriga, och att lägga ut materialet på nätet.

Liljas Stålhandske berättar att hon har mängder av bilder och filmer på sin dotter, men nästan inga på sig själv.

– När jag var liten vågade man knappt ta ett kort, för det kostade för mycket. Vår tids besatthet inför att bli ihågkomna bottnar i en rädsla för att försvinna, men blir också till i samspel med teknikutvecklingen.

För att lära sig mer om vår föränderliga minneskultur kommer Maria Liljas Stålhandske snart att inleda en studie om begravningsplatsens betydelse.

– Förr såg gravstenar och begravningar likadana ut. I dag är det mer individualiserat, framför allt begravningen där ceremonin är en personlig berättelse om den som gått bort. Man väljer sånger och dikter, ger prästen ingående information om den döde. Begravningen blir ännu ett led i identitetsskapandet.

– Inom sorgebearbetning talar man om faser; skeden som förr förväntades mynna ut i att den sörjande gick vidare, släppte taget om den döde. Så är det inte längre. Numera talar man om continuing bonds. Det är inte ovanligt att man pratar med den döde, man fortsätter att ha en relation, vidmakthåller den dödes
identitet. Och det är inte längre skambelagt. Det anses inte, som det gjorde förr, patologiskt att ha en sådan relation.

Chansen att vara närvarande i andras liv långt efter vår egen död har vi internet att tacka för. Genom att vräka ut våra fotografier och betraktelser i cyberrymden talar vi om för världen att vi finns. När vi dött blir våra digitala lämningar i stället bevis på att vi fanns. Men hur länge kommer dessa spår finnas kvar?

1999 insåg Nasa att de hade en massa inspelad rymddata som de inte längre kunde komma åt. Magnetbanden från Vikingsonderna, som landade på Mars 1976, hade blivit oläsliga. Ett panikslaget Nasa lyckades återskapa en tredjedel av materialet – men bara tack vare den dokumentation som fanns sparad på gammalt hederligt papper. Sedan dess har världens historiker och arkivarier oroat sig för digital informations dåliga arkivbeständighet. Den snabba utvecklingstakten innebär att digital hårdvara föråldras snabbt, ett blogginlägg försvinner alltså snabbare än en bok.

Det är ingen slump att det finns en svensk myndighet med det fantastiska namnet Centrum för långsiktigt bevarande av digital information. Mari Runardotter arbetar där och har också doktorerat inom digitalt bevarande.

– Förr hade vi information på papper, säger hon. Vi lade dessa papper i lådor och ställde det på hyllor i rum som hade rätt temperatur och fuktighet. Det digitala måste vi ha sådan koll på och hela tiden uppdatera, annars är det borta. Jag tror att vi löser det här så småningom, men än är vi inte där.

När ni väl löser det här … Kommer det att innebära att alla som satt avtryck på internet blir odödliga?

– Nja. Någon ska ju hitta en också, tänk hur mycket information det finns redan. Till slut är de som kände oss borta, vem ska leta efter oss då?

Okej, då tar vi knäckfrågan direkt: hur maximerar man sina chanser att bli ihågkommen om, säg, tvåtusen år?

– Aristoteles och Sokrates har ju inte haft några problem med den saken. En vanlig liten enkel människa däremot … det råder en otrolig konkurrens om att bli sedd i dagens samhälle, den kommer att fortsätta även efter döden. Vill man göra sig påmind om några hundra år bör man väl egentligen hugga in det man vill ha sagt i sten.

Intressant. Tills vidare trumfar alltså runstenen datafilen.

En vacker lördag i augusti samlas ett sällskap om 40 personer på Norra Rörums bygdegård, alldeles intill kyrkogården där Måns Daun vilar. Den döde är, utan att veta om det, dagens huvudperson. Ingrid Thulin, en kvinna i 70-årsåldern, har släktforskat och kommit fram till att gamle Måns utgör knutpunkten för en rad släkter.

Många har färdats långt för att hedra hans minne, några ända från Seattle i USA:s nordvästra hörn. Intill Måns sten ligger ett fång blommor, där står också en amerikansk miniatyrflagga.

Vi trampar omkring på bygdegårdens knarriga trägolv med händerna knutna bakom ryggarna, blickarna fästa på de gamla svartvita fotografierna på väggen. Vi hälsar och försöker utse ett för ”släkten” gemensamt anletsdrag. Men titta,
är inte våra näsor lite lika? Eller vänta, det är nog snarare blicken! Eller inte.

Från våra platser kring det pappersdukklädda långbordet lyssnar vi sedan till Ingrids föredrag om Måns Daun. Till en början är jag inte särskilt intresserad. Men efter ett tag blir det fängslande på riktigt. Ingrid har renskrivit Måns levnadsteckning, ett drygt tiosidigt dokument som han skrev vid 86 års ålder, kort före sin död. Vi får reda på att han som sexåring kunde katekesen utantill. Måns berättar också inlevelsefullt om när hans första fru Bengta blev sjuk; hur hon bad honom gå ut på potatisfältet och hämta in sönerna Nils och Anders, så att hon fick ”taga avsked”. Ett helt liv fladdrar in i våra medvetanden. Ingrid avslutar med att visa ett nytaget fotografi. Det föreställer en ännu intakt jordkällare som Måns byggde åt Bengta.

– Man blir helt rörd när man kommer så nära, säger Ingrid och lägger handen över bröstet.

På levnadsteckningens sista sida skriver Måns Daun: ”Om nu någon av de mina vill renskriva detta och hava som att minnas av deras gamle fader, annars får det som andra papper komma åt glömskan.”

Hans papper föll aldrig i glömska.
Denna lördag sitter vi där, 40 personer, och låter en sedan 83 år död man uppta vår känslovärld. Så mycket uppmärksamhet kan han inte ha fått sedan sin begravning. Därmed har Måns Daun
lyckats med det som allt fler kämpar så hårt för: att bli ihågkommen, att dröja kvar i den här världen i form av ett minne.

Frågan är bara vilken glädje han har av det.

 

Text: Christian Daun
Bild:  Sanna Mander

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar