Samhälle

Försök att inte vara så mänskliga

av Fredrik Lindström

Vi svenskar tycker oss vara ett öppet och modernt folk, ändå misslyckas vi så kapitalt med integrationen. Varför är det så? I en artikelserie försöker Fredrik Lindström reda ut frågan.

Del II: Den omänskliga faktorn

Har du någon gång reflekterat över uttrycket den mänskliga faktorn? Den som ställer till olyckor, haverier och andra hemskheter, när människor klantar sig och gör misstag. Det vill säga: är mänskliga! Vilket vi ju vet att människor är – konstigt vore det annars. Hur kan mänsklighet vara något negativt? I så fall borde ju den omänskliga faktorn vara något positivt?

För många år sedan hörde jag kvinnohistorikern Louise Waldén reflektera över det i ett föredrag, och jag kunde sedan inte släppa tanken på att något var fel här. När jag till slut började kartlägga själva uttryckets historia så upptäckte jag något intressant: det visade sig bara finnas på svenska. På engelska heter ju motsvarande ”the human error”, vilket bokstavligen betyder ’det mänskliga misstaget’. Och det är precis vad det handlar om, misstag. Samma sak i alla andra språk. På danska heter det till exempel ”menneskelig fejl” och på norska talar man om ”menneskelig svikt”.

Hur kan mänsklighet vara något negativt?

För den som nu kan uppfatta det här som betydelselöst – mänsklig som mänsklig – ska man göra tydligt: syftningen gör all skillnad i världen. Jämför gärna med varm korv-gubbe och varmkorv-gubbe – det har onekligen en viss betydelse om det är korven eller gubben som är varm. Är mänskligheten förklaringen eller problemet? På alla andra språk än svenska är problemet att människor begår misstag, på svenska är det snarare att människor är mänskliga.

Egentligen är alltihop en pinsam översättningsmiss. Begreppet ”the human factor” finns också i engelskan, men det syftar på något helt annat. Det är ett forskningsområde, där man studerar hur människor och teknik påverkar varandra, och hur tekniken bättre kan anpassas till hur vi människor verkligen fungerar.

Men det är inte bara en plump i översättningsprotokollet. Det är ett pinsamt blottläggande av vår starka tilltro till det rationella, och där vi med brallorna nerdragna avslöjar vår misstro mot oss själva. Vi är inte bara beredda att skylla på människan i sig, utan vi är direkt besvikna över att det över huvud taget måste vara människor inblandade! Kunde inte allt ha lösts med fungerande och pålitlig teknik?

Vi är nästan ensamma om att använda veckonummer.

Tror någon att det är en tillfällighet att den här missen gjorts just i svenskan? Inte jag! Vi är nämligen extremister! Det spelar ingen roll att vi själva anser oss helt normala, och förväntar oss att resten av världen ska följa oss, för verkligheten är en annan: Vi har extrema värderingar, vårt hyllande av rationalitet är i princip unikt i världen.

 

Titta på WVS-kartan här intill. Endast japanerna kan mäta sig med svenskarna när det gäller att älska förnuftet! Det går igen överallt i vår vardagskultur. Det har sagts många gånger, men förtjänar att upprepas: var man än kommer från i världen, om man flyttar till Sverige så flyttar man till de mänskliga värderingarnas utpost!

 

WVS – World Values Survey – är ett samhällsvetenskapligt forskningsprojekt som utforskar moraliska, religiösa och politiska värderingar inom olika kulturer världen över. Sverige är en solitär högt upp till höger.

 

Men hur tar sig vår extremism uttryck? Ett bra exempel är vår fixering vid siffror. Vi var pionjärer när det gäller personnummer och postnummer och är fortfarande nästan ensamma om att använda veckonummer. Vi tycker också att det är mer eller mindre självklart att man vet hur många kvadratmeter man bor på. En svensk kan till och med säga ungefär såhär: ”Det känns lite trångt här, men det är faktiskt 62 kvadrat.”. Det vill säga, om du eller jag upplever den här lägenheten som trång så har vi fel, eftersom det finns ett uppmätt intyg på att den har en förhållandevis generös yta. Det är en av de starkaste svenska traditionerna, att när förnuft står mot känsla, så går vi alltid på förnuftets sida. (Det är ju därför vi också tar av oss skorna inne, för att det är förnuftigt; känslorna avskyr att lalla omkring i strumplästen hemma hos folk, men de är inte tillfrågade!)

Men det vet väl alla människor i världen hur många kvadrat de bor på, tänker ni kanske? Absolut inte! Utanför Skandinavien är det mycket ovanligt. I engelska husprogram kan de beskriva ett bostadshus utförligt utifrån en mängd olika egenskaper: historia, byggnadstyp, fönstermodeller, bjälkvirke, dörrar, rumsdisposition, golvmaterial, öppen spiskonstruktion osv osv. Men de nämner aldrig kvadratmetern, eller något annan uppmätt yta heller för den delen (de har ju inte metersystemet!).

 

Hur får de reda på om det är stort eller smått då, tänker ni förvånade? Ja, här kommer chocken: de skickar in folk i lokalen, som själva får se sig om. De kommer förmodligen att märka om huset är trångt eller inte, tänker man, helt oavsett någon uppmätt siffra. Vår rationalitets-extremism säger något helt annat: blanda aldrig in oss människor om det finns något mätbart eller mer objektivt värde att gå på!

Och det här är viktigt. Tanken på att människan helst inte ska bli inblandad, om det inte är direkt nödvändigt. Människor är ju inte objektiva, de är inte förutsägbara, de har ju en mänsklig faktor. Vår kultur är på många sätt uppbyggd kring att hålla människan utanför så många sammanhang som möjligt. Släng mjölken eller maten om datumet ”gått ut”; det är siffran som gäller, inte min egen mänskliga kapacitet att lukta och smaka. Sverige har ett av de största matsvinnen i världen.

Den här ”inblandnings-skräcken” är avgörande i ett integrationsperspektiv, och det av dubbla skäl. Inte bara är det för de flesta en stor omställning att anpassa sig till en så extremt rationell kultur, helt enkelt för att den skiljer sig från traditionella samhällen i allmänhet. Men i sin ändamålsenlighet har ju också så många av kontaktytorna mellan människor byggts bort. Ta bara prutandet, som är ett utmärkt exempel. I Sverige började prisförhandlandet i affärer rationaliseras bort för ungefär hundra år sedan, Paul Urban Bergström med varuhuset PUB i Stockholm var först, hans kostympriser var ”prutade och klara” och förhandlades inte. Andra följde efter, sedan någon räknat ut att det var en samhällsekonomisk vinst för alla: mindre tid att käfta vid affärsdisken ledde till mer tid för arbete.

Jag har inte ansvar för annat än mig själv.

Men vad man rationaliserade bort var ett mänskligt möte, en anledning för folk att prata och känna lite på varann. Vi pratar aldrig om kostnaderna för ”blanda inte in oss människor”, vad det gör med vår inställning till spontanitet och mänskligt beteende i allmänhet. Vi uppfattar till exempel prutandet och mycket annat som något lite gammaldags som man gör utomlands, och som ett indirekt bevis på vår modernitet. Vi har kommit längre än så, tycker vi. Ja, men då också i att odla en kultur där den allmänna mänskliga interaktionen blir allt ovanligare. Där vi blir allt mer otränade i vår roll som inblandade, ansvariga. Prutandet var bara en av tusentals lektioner i möten med andra människor, det som i slutändan gör oss själva till människor.

Men ännu farligare än den uteblivna träningen är nog just den där föreställningen om att inte vara inblandad! Jag har inte ansvaret här, priset är redan bestämt, korven ska slängas efter ett visst datum, politikerna och myndigheterna bestämmer, det finns regler för allt, allt går att mäta, jag har inte ansvar för annat än mig själv så länge inget annat sagts. Alltså motsatsen till Hemingways ”klockan klämtar för dig” – i den svenska kulturen klämtar klockan aldrig för mig om jag inte blivit uttryckligen informerad om det, helst av en myndighet.

Vad den inställningen gör med oss i möten med främlingar säger nog sig självt. För många är nog tanken på att man praktiskt är inblandad i sina medmänniskor, har ett direkt ansvar för att lotsa in de som känner sig som främlingar i den svenska kulturen, lika främmande som att försöka pruta på en liter mjölk på Ica!

 

I vårt svenska förhållningssätt till det mänskliga hittar vi alltså ytterligare en paradox. Vi utmärker oss ofta i Sverige när det gäller öppenhet och mänskliga rättigheter men avslöjar samtidigt i vårt språk att just det mänskliga för oss ofta ses som oönskat och svårbemästrat. Visst, vi vill sätta människan i centrum, ett samhälle ska bygga på respekt för det mänskliga, men våra förväntningar är också skyhöga på att människor ska kunna undertrycka känslor, spontanitet och andra behov och i stället anpassa sig till det ändamålsenliga. Här är vi extrema. Här anar vi tankemönstren bakom det som många hitkommande uppfattar som kallt och avvisande hos svenskarna.

 

Är integrationsparadoxen en parallell till ingenjörernas och samhällsbyggarnas besvikelser som de känner när det visar sig att folk inte alltid kan hantera deras avancerade projekt och maskinerier, utan stundom ställer till olyckor? Måste folk somna på jobbet? Klanta sig? Missförstå? Glömma? Bli kära? Det ingick inte i våra kalkyler.

Är vi lika förvånade som samhällsingenjörerna över att även integrationen hade en mänsklig faktor? Att invandrarna är människor med egna perspektiv, tankar, behov och värderingar, som är annorlunda än våra (vilka hör och häpna inte är universella!)? För att nu inte tala om att vi har ett ansvar och tillika mycket att lära oss av andra. Hela det fina och ändamålsenliga projektet med att öppna landet och hjälpa flyktingar visade sig också innehålla något som vi i vår svenska frontlinjekultur mer och mer lärt oss räkna bort – att det är människor inblandade.

 

 

Fotnot: Detta är del 2 i en artikelserie som löper under hösten i Vi.

 

Text: Fredrik Lindström
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, november 2017

 

 

 

KOMMENTAR

VI HAR LURAT OSS SJÄLVA

Skribenten och debattören Malcom Kyeyune synar Fredrik Lindströms resonemang.

 

”Vad tycker du om Sverige?” frågade jag en gång i tiden en utbytesstudent och tillika kurskamrat i Uppsala. ”Det är mycket kallt”, fick jag höra tillbaka. Min utläggning om att staden var väldigt vacker på sommaren och att kontrasten mellan sommar- och vintermånaderna har sin egen charm möttes dock med en oförstående blick. ”Jag talar inte om vädret”, sa han till slut, som om det var den mest självklara saken någonsin. Det var det inte, inte för mig i alla fall.

Fredrik Lindström gör i sin text något vi sällan ägnar oss åt i Sverige, vilket är att ifrågasätta våra egna självklarheter. I filmen Full Metal Jacket får huvudpersonen höra att anledningen till att USA befinner sig i Vietnam är att ”i varje vietnames finns det en liten amerikan som kämpar för att komma ut”. Enbart i Sverige – den moraliska supermakten – återfinner vi en liknande världssyn.

 

Är då svensken präglad av sin tilltro till rationaliteten, så som Lindström vill mena? Svaret är ja, men det finns en knorr här. Vi har inte bara hyllat det rationella, utan vi har lurat oss själva att tro att vi ersatt det utrymme som tidigare innehållit sådant som svensk kultur och svenska sedvänjor med enbart en modern rationalitet och tilltro till regler. Andra människor må ha sina ”riktiga” kulturer kvar. Andra människor är fortfarande autentiska, med sin egen historia och särart, men vi svenskar har numera bara ”töntiga” saker som midsommar kvar, för att låna från Mona Sahlin.

Vi svenskar har lurat oss själva att tro att våra vanor inte är vanor, att våra sedvänjor inte är sedvänjor. Kultur, det är något som andra människor har, säger vi. Och därför så ser vi nästan aldrig hur vår egen kultur ofta ter sig så främmande eller kylig i andras ögon.

 

Text: Malcom Kyeyune

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar