Scen

Från det ena till det andra

av Peter Fröberg Idling

Nu i oktober är det 20 år sedan Kristina från Duvemåla hade premiär. Drygt en miljon människor har sett föreställningen sedan dess.
Men hur i allsin dar bär man sig åt för att förvandla 2 000 älskade romansidor till en musikal?
Vi har snackat adaption med Duvemålas textförfattare Björn Ulvaeus.

Det första ordet är ”detta”.

Det sista ”Andersson”.

Däremellan finns närmare 2 000 romansidor och vad som har kommit att kallas Sveriges nationalepos – Vilhelm Mobergs berättelse om Karl Oskar och Kristina, som 1850 blir de första att utvandra från Ljuders socken i Småland till Amerikas förenta stater.

Romansviten spänner över drygt 40 år och hyser ett stort och myllrande persongalleri. Den inre såväl som yttre dramatiken är stor. Allt gestaltat med Mobergs säreget kraftfulla språk.

Den som vill ge sig på att högläsa hela härligheten får avsätta lite mer än 42 timmar, exklusive pauser.

Utvandrarna är kanske den mest olämpliga förlaga man kan ha.

– Det är kanske den mest olämpliga förlaga man kan ha till en musikal, konstaterar Björn Ulvaeus där han sitter i Cirkus eftermiddagstomma restaurang, med en varmkorv från kiosken utanför.

Scenen bakom de stängda dörrarna är riggad för premiären av nyuppsättningen av den 20-årsjubilerande Kristina från Duvemåla. Och att det trots allt gick att omvandla denna smått oöverblickbara textmassa till en musikal om två akter kan intygas av den dryga miljon åskådare som har sett föreställningen sedan urpremiären på Malmö musikteater i oktober 1995.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade börjat tänka musikaltankar redan under de sista Abba-åren. De var lockade av att göra något större och sammanhållet. Den sista turnéns konserter inleddes också med en 25 minuter kort mini-musikal, kallad The Girl with the Golden Hair  (där bland annat Thank You for the Music ingick).

Efter Abba skrev de och Tim Rice musikalen Chess, som blev en stor framgång. Men det arbetet klargjorde en sak:

– Vi lärde oss den hårda vägen att det inte är musiken och texterna som är det viktiga. Det är storyn. Om man tittar på de allra flesta stora musikaler har de en riktigt bra story.

 

Överfarten till Amerika. Bild ur föreställningen.

Överfarten till Amerika. Bild ur föreställningen.

 

Det var således i den änden de började när de hade bestämt sig för att skriva ytterligare en musikal. Inledningsvis sökte de i världslitteraturen, på jakt efter en berättelse som motsvarade genrens krav på dramatik och stora känslor. Boris Pasternaks Doktor Zjivago låg länge bra till, men sedan beslöt de att leta bland nordiska författare som Selma Lagerlöf och Knut Hamsun.

– Till slut landade vi i Utvandrarna. Vi var båda så lockade av musiken som fanns mellan raderna. Moberg har, såvitt jag vet, aldrig skrivit lyrik, men han skrev stycken i Utvandrarna som är liksom förtätade och upphöjda. På gränsen till poesi. Benny var väldigt inne i folkmusiken då och här fanns ju de musikaliska rötterna.

Lockande, men som sagt olämplig. Inte minst omfånget var ett hinder de var tvungna att överkomma. Tillsammans försökte de reducera berättelsen till något mer hanterligt. De enades om scener de inte kunde vara utan och nålade upp dem på väggen.

Snart var hela väggen täckt.

Man kan tänka sig att Jan Troell stod inför ett liknande dilemma när han skulle filmatisera Utvandrareposet i början av 70-talet. Särskilt den första av hans bägge filmer är innehållsmässigt svårt överlastad. Björn Ulvaeus och Benny Andersson insåg att de behövde hjälp av en dramaturg. Uppdraget gick först till Carl Johan Seth, men de var inte nöjda med hans manusförslag. (Seth hävdade senare att det var hans manus som trots detta låg till grund för musikalen. Tvisten hamnade i domstol, men slutade med förlikning.)

Efter tre frustrerande år gick uppdraget vidare till regissören Lars Rudolfsson och dramaturgen Jan Mark.

– Vi spelade vad vi hade för Lars och han blev stormförtjust. Han kunde fylla i vad som fattades och sedan gick det jättebra att skriva.

Lars Rudolfsson var tydlig med att musikalen måste vara ett eget verk, som stod för sig själv. Inför uppsättningen i Helsingfors 2012 förklarade han: ”Ur ett så stort verk som Mobergs Utvandrarepos är det omöjligt att få med allt. En lång föreställning måste det bli, det visste vi, annars tappar man väldigheten. Men det går inte att få med allt. Det gäller att föreställningen får publiken att tänka på det den faktiskt får, inte på allt vi valt att lämna därhän”. (Musikalens första ord är för övrigt ”Sedan”, det sista ”bevar”. Troells filmer däremot har samma begynnelse- och slutord som böckerna.)

Jag förstår inte hur jag stod pall för trycket.

Att fokus i musikalen skulle flyttas från Karl Oskar till Kristina var de överens om. Kristina är en mer ambivalent person än sin make, som följer sin Nilsanäsa* och förblir stursk och rättrådig genom hela Mobergs romansvit. Kristina däremot lämnar motvilligt sin hemort, hon längtar sedan tillbaka och kommer även att tvivla på sin så grundmurade gudstro.

– Vi såg direkt att Kristina var vår huvudperson, men vi såg en starkare och mer spännande kvinna än vad jag tycker att Jan Troell gjorde i sina filmer. Men det var inget snack, det var hennes berättelse vi ville berätta. Man får inte heller glömma att vi hade skrivit låtar för kvinnor under lång tid.

(Apropå namnet Kristina. Ett trettiotal Moberg-böcker inlämnades för några år sedan av ett dödsbo till SVT:s Antikrundan. De var dedicerade av Moberg själv, till en Kristina. I exemplaret av Utvandrarna står: ”min älskade, som lånat sitt namn åt den kvinnliga huvudpersonen i denna bok”. Bland böckerna fanns även programbladet från urpremiären av Kristina från Duvemåla. Ulvaeus är bekant med historien: ”Jag hade jättegärna träffat henne, men hon ville inte träda fram. Tänk att hon satt där och såg detta. Det är något magiskt med den storyn.”)

Men tillbaka till 1993. Benny Andersson och Björn Ulvaeus hade nu delat upp arbetet, så att Benny tog tonerna och Björn orden. Vilka scener som passade att musiksätta var sedan ett gemensamt intuitivt arbete.

– Om man håller på med musikal får man inte vara rädd för stora uttryck. Jag och Benny gillar att gå på den gränsen, där man nästan halkar över i pekoral. Det är så kul när man själv blir gripen av scenen man ser i sitt huvud, och sedan får sitta i en publik och se att de reagerar likadant.

Så långt komna ställdes Björn Ulvaeus inför nästa olämplighet. Han, som inlett sin textskrivarbana i popbandet Hootenanny Singers, skulle nu sätta nya ord på Sveriges nationalepos.

– Jag var skraj! Och väldigt beredd på att bli sågad jäms med fotknölarna. ”Vem tror han att han är?!” – så tänkte jag att mottagandet skulle bli.

Han gick noggrant till väga. Böckerna lästes gång efter gång, han katalogiserade varje tillfälle Kristina uttryckte exempelvis kärlek eller tvivel, för att sedan kunna få en tydligare bild av hennes känslor.

– Jag hade massor av Moberg i mig när jag började skriva texterna. Det gjorde det hela mycket mycket lättare, att komma in i hans språk och förvandla det till sångtexter. Emulera honom, men i en annan form.

Karl Oskars och Kristinas hembygd var han väl bekant med från uppväxten i Västervik, men han gjorde flera resor i landskapet för att ta in känslan av de hopplöst steniga åkerlapparna och hagarna. (I öppningssången Duvemåla hage nämns en lång rad plats- och ortnamn som Karl Oskar passerar när han ska fria till Kristina. ”Grejen är att jag har placerat in dem hur fan som helst, den som försöker följa den vägen kommer att bli väldigt överraskad”, skrockar Ulvaeus. ”Men den friheten tyckte jag att jag fick ta mig.”)

Även om de med Lars Rudolfssons hjälp hade lyckats ordna scenerna i ett fungerande manus återstod mycket att göra på lite tid. När repetitionerna drog i gång, tre månader före premiären, återstod nästan hälften av texterna att skriva.

– Ett av nyckelnumren heter Du måste finnas. Tre veckor före premiären fanns inte det! Vi visste bara att det skulle in en jättetung grej som var avgörande för hela musikalen. Men så plötsligt kom det, text och musik, bara så där!

Stressnivån måste ha varit exceptionell. Inte nog med att ni satte ert renommé på spel när ni, två popkillar, tog er an ett älskat nationalepos, dessutom skrev ni mot en deadline som var själva premiären!

– Ja, när jag tänker på det i dag förstår jag inte hur jag stod pall för trycket. Men det gick ju. Vi surfade på en kreativ våg.

Björn Ulvaeus hade skrivit låttexter på engelska i ett par decennier när han tog sig an Kristina från Duvemåla. Men att byta språk visade sig inte vara något problem. Tvärtom beskriver han det som en befrielse.

– Jag var inte längre bunden till något schlager-språk, utan kunde uttrycka mig som jag ville. Jag trivs med båda språken, men det är klart att om man har engelskan till 97 procent så har man svenskan till 105. Känslan för de riktigt subtila nyanserna har man nog bara i sitt modersmål.

Skillnaden mellan språken blev senare mycket konkret, när Björn Ulvaeus tillsammans med Herbert Kretzmer (som bland annat skrivit den engelska texten till Les Misérables) skulle översätta Kristina från Duvemåla till engelska. Kretzmer avfärdade först arbetet som omöjligt, eftersom Ulvaeus text innehåller så många tvåstaviga slutrim. I engelskan är det vanligast med enstaviga rim.

– Det gick till slut. Men det var bökigt.

Vi:s Peter Fröberg Ilding i samspråk med Björn Ulvaeus.

Vi:s Peter Fröberg Ilding i samspråk med Björn Ulvaeus.

När nu Herbert Kretzmer ramlat in i den här artikeln kan en annan musikallegendar lika gärna göra entré: Stephen Sondheim, mannen bakom världssuccéer som West Side Story och Sweeney Todd. I sin bok Finishing the Hat ser han en tydlig skillnad mellan lyrics (låttexter) och poetry (poesi). (I svenskan har kopplingen mellan musik och lyrik gått förlorad – lyrik ackompanjerades traditionellt på lyra.) Enligt Sondheim utmärker sig poesi genom att ha en inneboende musikalisk kvalitet. Det är därför ofta svårt att tonsätta dikter. Poetry behöver med andra ord inte musik, men det gör lyrics.

– Ja, han är ju mästaren, så han har naturligtvis rätt. Det är så tydligt att något fattas när man läser en låttext. När musiken tillkommer blir det liksom ”wow!”. Poesi kan man läsa om och om igen, tänka och fundera på. En låttext är något som händer direkt. Om musikalpubliken inte förstår är den ju meningslös.

Just tydligheten är också Sondheims ledstjärna. För att maximera den uppställer han i sin bok tre regler som en författare av låttexter har att följa. För det första bestämmer innehållet formen. För det andra (med ett uttryck lånat från funktionalistpionjären Ludwig Mies van der Rohe): Mindre är mer. Och för det tredje (lånat från Gustave Flaubert): Gud finns i detaljerna (det vill säga att perfektion ska eftersträvas i varje liten del). Vad säger Björn Ulvaeus om dessa rättesnören?

– I musikalsammanhang går innehåll före form. I popsammanhang inte nödvändigtvis – i en popsång ska ju texten klinga rätt. Det försöker man i och för sig få till i musikaler också, men i slutändan är innehållet viktigast där.

– Sondheims texter i Sweeney Todd är verkligen ”less is more”, fortsätter Björn Ulvaeus och efter ett ögonblicks eftertanke citerar han ur musikalen om barberaren som skär halsen av sina kunder:

– ”But first, sir, I think… a shave / The closest I ever gave”. Kan man komma upp på sådana höjder håller jag verkligen med honom!

– Och jag håller också fullständigt med om att man ska vara oerhört noggrann. Det är förunderligt när man vänder och vrider på en text, hur det då kan hända saker med den.

Björn Ulvaeus delar även Sondheims uppfattning om rim. Ett äkta rim går alltid före ett halvrim.

– När man sjunger känner man det, ett äkta rim ger en mycket bättre helhetskänsla. Det är något konstigt med det. Det är ju inte för rimmets egen skull, men på något sätt låter det bättre.

Han har alltid sjungit texterna medan han skrivit dem och understryker att en låttextförfattare måste vara musikalisk. Om musikalitet saknas hörs det på texten, som då lätt blir tungfotad.

Men det finns även annat som begränsar låttextförfattarens svängrum. Exempelvis tenderar alla vokaler att dra mot ”a” när de ska sjungas i de högsta registren. Och om ett ”i” sammanfaller med sluttonen blir det bara ett tunt kvidande.

 

Men åter till Kristina från Duvemåla. Trots upphovsmännens lågt ställda förväntningar har den kommit att bli ett slags nationalmusikal. Singeln Guldet blev till sand låg på Svensktoppen i 110 veckor, vilket då var rekord.

Vilhelm Mobergs egen stund på jorden ändade en augustidag 1973, men man kan ändå undra vad han hade tyckt om musikalen. Moberg blev med tiden mycket noga med hur hans böcker överfördes till andra konstformer. Troells filmer var han visserligen nöjd med, men han blandade sig i rollbesättningen. (Exempelvis avskydde han förslaget att Monica Zetterlund skulle spela Ulrika, en åsikt han reviderade när han såg resultatet.)

Jag tror att det finns en musikal till i oss.

Kulturjournalisten Jens Liljestrand har disputerat på en avhandling om Mobergs Utvandrar-serie. Han tror inte att Moberg skulle ha haft något emot att Kristina gjordes till huvudperson. Men han tillägger att Moberg inte skulle ha accepterat att så mycket av det politiska budskapet har fått stå tillbaka för
kärlekshistorien mellan henne och Karl Oskar.

– Det är egentligen omöjligt att säga något om vad Moberg skulle ha tyckt. Man kan notera att han som ung var tidig med nya sceniska uttryck, bland annat var han en av de första som skrev radiodramatik. Det var som äldre han blev estetiskt konservativ och skeptisk till konstformer han var ovan vid – i likhet med de flesta äldre personer jag har mött. 1995 hade han, om han hade levat, varit 97 och sannolikt varit motståndare till precis allting, säger Jens Liljestrand.

Björn Ulvaeus har ätit sin korv, kaffet är urdrucket. Fotografen vill ta sina bilder. Det gick nio år mellan premiärerna på Chess och Kristina från Duvemåla. Nu har det gått 20. Blir det något mer?

– Jag känner ibland att jag väldigt gärna skulle vilja sätta tänderna i något som jag känner samma lust till som Utvandrarna. Det är bara det att det är ett sådant jättejobb. Men jag säger inte att det inte finns en musikal till i oss. Jag tror att det gör det.

Och tillägger med ett snett leende i skägget:

– Men då ska vi inte ha någon deadline.

 

Text: Peter Fröberg Idling
Foto: Martin Stenmark

 

AKTIV HUMANIST
Namn: Björn Kristian Ulvaeus.
Ålder: 70 år.
Gör: Musiker och låtskrivare.
Bor: Djursholm.
Familj: Hustrun Lena och fyra barn, två av dem tillsammans med första hustrun och Abba-kollegan Agnetha Fältskog.
Karriär: Slog igenom med gruppen Hootenanny Singers i början av 1960-talet. Därefter tio sanslöst
framgångsrika år med Abba. Efter Abba har Björn och parhästen Benny Andersson skrivit musikalerna Chess och Kristina från Duvemåla.
Övrigt: Ulvaeus är sedan 2005 aktiv medlem i Förbundet Humanisterna.
Aktuell: 20-års-jubilerande Kristina från Duvemåla spelas just nu på Cirkus i Stockholm.
 
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »