Ledare

Från hjärtat: Tack!

av Sofia Wadensjö Karén

 

Jag ser ut över er i publiken. Tackar för i år, för en ovanligt lyckad litteraturbåt. Vet att jag låter lite svävande när jag säger ”På återseende”, att jag annars brukar avsluta med ett tvärsäkert ”Vi ses nästa år”.

Klumpen i halsen, vemodet. Tacksamheten över allt jag har fått uppleva, sorgen över att lämna något jag så på djupet älskar.

Men ändå. Vetskapen om att det som nu sker är rätt.

 

Det är nu sju år sedan som jag gav mig ut på min första litteraturbåt. Då hade jag bara jobbat på Vi i fyra ( ! ) dagar. Nog hade mina kollegor försökt förklara vad det var jag skulle ge mig ut på, men jag hade ändå inte förstått till fullo. Inte förrän vi var ute till havs.

Det som gjorde starkast intryck var utan tvekan mötet med er läsare. Jo, självklart utgick jag ifrån att ni var ett trevligt gäng, men kanske inte så till den milda grad …

Ni har inte bara burit mig. Ni bär Vi.

En bättre introduktion till Vi-sfären än mötet med flera hundra av er – er oefterhärmliga värme, självklara nyfikenhet och gränslösa välvilja – finns inte.

Så efter de dygnen tillsammans kan jag ärligen säga att i tunga stunder (jo, sådana finns även på drömjobb) har jag tänkt på er, fått kraft av er, påmint mig om för vilka den här tidningen finns.

Det har alltid hjälpt.

Ni har inte bara burit mig. Ni bär Vi.

Det är ni som är Vi.

 

Men nu har jag alltså åkt min sista litteraturbåt.

Det är rätt. För mig, för det jag lämnar och förhoppningsvis för det jag är på väg till.

Vart sjunde år verkar det vara dags för mig att gå vidare, så ser mina cykler ut. Under några år ger jag allt, gör mitt allra yttersta, för att därefter lämna över till någon som kommer in med en annan sorts energi, med andra prioriteringar. Det är det enda rätta och det allra bästa, hur sorgligt och vemodigt det än må vara.

Mitt i detta vemod kan jag dock inte nog
understryka hur tacksam jag är över att min tid på Vi både började och slutade tillsammans med er läsare, ute på Ålands hav.

Finare kan det inte bli.

För en del av mitt hjärta kommer – för alltid – att -finnas kvar här.

Hos Vi.

Hos er.

Tack för sju enastående år!

 

PS. Framöver hittar ni mig på Utbildningsradion. Oerhört meningsfullt och inspirerande! Vem som tar över Vi är i skrivande stund inte klart, men att det blir toppen är jag säker på.

 

 

 

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi, april 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar