Politiskt

Franska valet & kvalet

av Cecilia Garme

Den 7 maj väljer Frankrike ny president. Efter Brexit och Trump – blir Marine Le Pen nästa skalv i den pågående populistiska jordbävningen?

Hon vill att Frankrike ska gå ur det EU som landet var med om att grunda, lämna euron, införa handelshinder, men först och främst strypa invandringen. En agenda som var tredje fransman ställer upp på, enligt senvinterns opinionsmätningar.

Det går knappt att ta in hur många som sympatiserar med Marine Le Pen och hennes främlingsfientliga parti Front National. Hon får stöd av nästan varannan arbetare (44 %), mer än var tredje anställd (35 %)  och, märkligt nog, 35 procent av de franska bönderna trots att de skulle dö ut om det inte vore för det massiva jordbruksstödet från EU.

Till och med bland högre tjänstemän är stödet betydande (15 %).

Och inga motargument biter. Ekonomerna varnar för att Marine Le Pens politik leder till skyhöga räntor, skenande statsskuld och företagsflykt. Opinionssiffrorna påverkas inte ens av att Marine Le Pen och partiets fem andra EU-parlamentariker misstänks för att avsiktligt och organiserat ha plockat ut över 1 miljon euro – motsvarande 10 miljoner kronor – för obefintliga assistenter i Bryssel.

 

Hur kunde det bli så här? undrar den som flanerar i Paris och beundrar ingenjörskonstens triumf Eiffeltornet eller tittar in i Pantheon, där 1700-talsfilosoferna Voltaire och Rousseau vilar.

Eftersom Frankrike inte är Sverige är det fler än statsvetarna och opinionsexperterna som tillfrågas och deras svar går långt bortom terrordåden i Paris och Nice.

Den brittiske författaren Pankaj Mishra, med sin nyutkomna bok Age of Anger, intresserar fransmännen detta valår. Mishra menar att vi är tillbaka i den välbekanta konflikten mellan Voltaire och Rousseau.

Från Voltaire stammar det moderna samhället med dess fokus på sanning, fakta, vetenskap och meritokrati, det vill säga att ett jobb ska gå till den dugligaste. Hit hör också arbetsdelning, effektivitet och konkurrens. Framför allt konkurrensen som oundvikligen skapar förlorare, förklarar Pankaj Mishra i en stor intervju för det franska magasinet Le Point. Medan Rousseau stod för den sårbara människan som blir olycklig i just den sortens samhälle.

Det handlar inte bara om förlust av jobb eller skrala pensioner utan mer om den själsliga torftigheten när bygder avfolkas och ensamarbete suddar ut gamla gemenskaper. Eller när man tycker sig möta fler och fler människor som man bokstavligen har svårt att lära känna eftersom de talar ett annat språk.

 

Om förlorandet finns inbyggt i det förnuftsbaserade moderna projektet blir det svårt för både höger och vänster att leverera lösningar, är slutsatsen. Populisten Marine Le Pen, förklarar filosofen Michel Eltchaninoff, kopplar skickligt an till känslorna. Hon talar om ”avhumaniserade” samhällen.

Hon får sina rousseauanska väljare att känna att invandrarna, i kraft av sitt armod, är de medel som den ansiktslösa internationella kapitalismen använder för att hålla tillbaka de ”vanliga” fransmännens löner. Känslor är inte samma sak som förnuft, vilket skulle kunna förklara faktaresistensen hos dem som tilltalas av populistiska politiker.

Jämförelser mellan Voltaire och Rousseau är alltid förföriska. Som skandinavisk glädjedödare vill man skjuta in att populistiska partiers ledare ofta är aggressiva och auktoritära typer, även om väljarna är känsliga och vanmäktiga à la Rousseau.

En annan förklaring som handlar om psykologi, ger demograf Christophe Guilluy, intervjuad i L’Express, som hävdar att medelklassen inte längre existerar. Parisarna har kulturellt mycket mer gemensamt med turisterna från Berlin, Buenos Aires och Milano än med fransmän från landsbygden som de aldrig ens träffar på.

Det är inget konstigt, menar Guilluy, för den moderna ekonomin främjar just globala storstadskulturer. Därför blir människor på landsbygden inte bara ekonomiskt frånåkta utan också kulturellt hemlösa. Motmedlet? Att på alla sätt försöka inkludera landsbygdsbefolkningen, säger Guilluy.

Tyvärr oklart hur.

 

Mot Marine Le Pen ställs den 7 maj – sannolikt – mittfältaren Emmanuel Macron. Macron är intressant, när man betänker de nationalistiska vindarna i valet. En 39-åring som inte kallar sig socialist trots att han har suttit som ekonomiminister i en socialistisk regering. Över hans huvud svävar presidenter som de Gaulle, Pompidou och Mitterrand som företrädde den närmast kungliga presidenttyp som de Gaulle skapade genom konstitutionen från 1958.

Sådana presidenter sätter sig över höger-vänsterskalan, framstår som tjänstemän mer än politiker och skyltar med en bildning som renässansfurstar. Macron uppger att han läser ”några sidor i en essä” och lite poesi varje dag. Varje dag! Och på helgerna romaner.

Med andra ord: det finns en presidenttyp att tillgå som är nationell utan att vara nationalistisk.

För 15 år sedan, 2002, stod finalen i presidentvalet mellan Front Nationals dåvarande ledare Jean-Marie Le Pen (Marine Le Pens far) och den då sittande presidenten Jacques Chirac (höger). Utan egen kandidat i slutomgången röstade de franska vänstersympatisörerna på Chirac som vann med smått ofattbara 82 procent av rösterna. Därför räknar många med att något liknande ska inträffa i år.

Men även om Marine Le Pen slås ut den 7 maj återstår parlamentsvalet i juni då Front National kan få stora framgångar. Då kan den nyvalde presidenten bli sittande med en regering vars politik han avskyr. I synnerhet socialisterna fruktar nederlag i parlamentsvalet efter fem år med president Hollande som är så impopulär att han inte ens vill försöka bli omvald.

Hur ska det gå med Frankrike? Och kan Voltaire föra en politik som får Rousseau att känna sig sedd? Snart får vi veta.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicedat i Tidningen Vi, april/2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar