Porträtt

Fröst är bäst

av Johan Norberg

Martin Fröst anses allmänt vara den främsta klarinettsolisten i världen. Kanske den bäste någonsin. Ständigt på språng. Så när han blev sjuk drog familjen en suck av lättnad …

En dag – och det kom inte som någon överraskning, han hade ju jobbat för att det skulle bli så – befinner sig klarinettisten Martin Fröst plötsligt på en enorm våg av framgång. Det är gästspel i de stora konserthusen runt om i världen. New York Times skriver att han är bäst, ja kanske en av de mest enastående klassiska musikerna någonsin. Samtidigt växer en scenångest som håller på att bryta sönder honom, och han tvingas ta en dag i taget. ”Bara den här konserten i Tokyo, Los Angeles, London, sedan … ”. Det är mer panik än musik, och han hamnar i en djup depression.

Plötsligt, hösten 2015, kommer nästa motgång. Svår yrsel med hörselproblem. Han ligger på golvet och spyr och hör allt en kvarts ton fel. Martin har drabbats av Ménières sjukdom* och tvingas ställa in konserter. Ett hårt slag på alla plan.

Hans fru Karin kallar det ”en skänk från ovan”.

Jag vann ett förstapris som inte utdelats på 21 år.

Krig och musik har ofta levt i symbios, även i den före detta garnisonsstaden Sollefteå, vars kulturliv länge var sammanflätat med den svenska försvarsmakten. Arméns regionmusikkår försåg Västernorrlands inland med goda instrumentpedagoger och i dag, när regementet är borta, har det fått sidoeffekter långt utanför det förväntade. Ingen kan veta var en blivande världsstjärna tar sina första toner.

I Sollefteå växte Martin upp med föräldrar som var hängivna amatörstråkmusiker. Bach, Brahms och Mozart fanns ständigt närvarande, och så småningom började alla bröderna Fröst på Musikhögskolan i Stockholm. Johan som pianist, Göran som altviolinist och Martin, som 1986 blev antagen endast 16 år gammal, signalerade tidigt att det var klarinettsolist han tänkte bli.

I slutet av utbildningen kom han att skriva om reglerna för hur en examenskonsert ser ut.

”Jag gick till rektorn och sa att jag ville använda ljusanläggning och bjöd in tv och radio.”

Det som tidigare varit ett torrt prasslande med noter i aulan, för vänner och släktingar, blev en föreställning ingen i sin vildaste fantasi tidigare hade kunnat förknippa med klassisk klarinettmusik. Vild fantasi och förmågan att integrera den i en traditionsbunden konstform skulle också bli det som höjde honom ytterligare, men bara i kombination med bländande teknik och ton, det som i slutändan ger honom mandat att experimentera. När Martin dansar, tar på sig mask och framför sina monologer kan ingen avfärda det som effektsökeri.

Martin och jag är goda vänner och ses ofta för att prova tankegångar på varandra. Till slut bestämde vi oss att spela in samtalen hemma i min musikstudio, som egentligen är några mikrofonstativ uppställda i en barnkammare belamrad med prylar, och därför erbjuder perfekt dämpad akustik. En dag beslutar jag att kalla samtalet ”intervju”.

Först måste jag stämma av en sak som saknas när man läser om dig. Du gör alltså din examenskonsert på musikhögskolan och i nästa stund står du plötsligt på världens mest prestigefulla klassiska konsertscener. Hur gick det till?

– Det hände ju inte över en natt, men när jag var 26 år vann jag en tävling i Genève, ett förstapris som inte utdelats på 21 år, och samma år Nippon Music Award och det blev starten på en internationell karriär. Jag hade också stor hjälp av kollegor som tog med mig på turnéer, som till exempel den norske pianisten Leif Ove Andsnes.

Och på den vägen är det?

– På den vägen är det.

 

Martin Fröst spelar helst på klarinetter av det franska märket Buffet Crampon, som varit i branschen sedan 1825.

 

Vi backar till november 2015, när han över en lunch i närheten av Mariatorget på Södermalm i Stockholm – där han bor – berättade om sitt nya projekt Genesis med symfoniorkester, Adolf Fredriks flickkör och två klarinettstudenter. Naturligtvis var allt mycket genomtänkt med skrivna mellansnack, koreografi och ljussättning. Martin beskrev det med stor entusiasm och pendlade mellan sina två vanligaste uttryck: 1. nyfiket ömsint och 2. febrigt besatt, då han andas genom tänderna och spärrar upp ögonen, något som aldrig skulle passera som konstnärsparodi i en privatteaterpjäs. För överdrivet.

Just den dagen var han plågad av yrsel och höjde upprepade gånger handen mot vänster öra i en märklig gest, som om han hejade lite lojt på någon i bakgrunden.

En månad senare såg jag föreställningen i Konserthuset i Stockholm och det krävs superlativer på New York Times-nivå för att beskriva upplevelsen. Det var bättre än nästan allt jag varit med om i musikväg. Hans närvaro var elektrisk, men plötsligt, när han presenterade sista numret, började handen röra sig mot vänster öra, knappt märkbart, och det var förmodligen bara jag och hans hustru Karin som noterade det och insåg dramatiken. Men det gick bra, han slutförde konserten och 1 770 personer ställde sig upp och applåderade med öppna, lyckliga ansikten.

Om den klassiska musiken har någon framtid så vilar det uppdraget hos sådana som Martin som med sin förmåga att prata och berätta kan få folk att lyssna på vad som helst.

– I mina specialprojekt kan jag tycka att det talade ordet har sin plats, men det ska inte pratas bara för pratandets skull. Som när en konferencier säger ”Lyssna efter den rinnande bäcken” i någon symfonipresentation, redan där får jag ont i knäna. Min uppgift är ju helt annorlunda än en presentatörs. Jag pratar om tankar jag haft, inte något om musikens innehåll.

När jag senast såg Martin på Konserthuset inledde han med att citera Charlie Chaplin: ”Den dagen jag  börjar tala från scen så dör magin”, och sedan broderade han vidare i en tankegång kring människans rädsla för förändring. Vid ordet ”magin” slocknade allt ljus i salongen under några sekunder, och den typen av enkla men oerhört effektiva medel är typiska för Martin som alltid samarbetar nära med ljud- och ljustekniker vid sina egna, större konserter.

Sjukdomen var kanske det bästa som hade kunnat hända.

Jag ringer för att kolla några fakta och då är han på en repetition med Svenska Kammarorkestern i Örebro. Från hösten 2019 kommer Martin Fröst vara deras nye chefsdirigent, något som knappast hänt utan sjukdomen. Paradoxalt nog har den frigjort massor av nya idéer där han ser möjligheter att utforska alla olika delar av sitt musikerliv. Ta det lite lugnare i stället för att bara rusa vidare och ”slå alla världsrekord.”

Dagen efter repetitionen i Örebro ringer han och undrar hur det går: ”Det får inte bli någon sjukdomsintervju.”.

Jo, men vi måste ju ändå skriva om det. Det är spännande eftersom det skapat en begränsning, och jag vet att det fascinerar dig.

– Det låter helt vansinnigt, men det var kanske det bästa som hade kunnat hända, och det säger ju min fru också. 300 resdagar per år hade inte fungerat i långa loppet. Selektiv har jag alltid varit, men jag fokuserar snabbare nu på vad som är viktigt, bortom den klassiska musikvärldens hierarkier och prestige. Jag jobbar mindre, men tycker att jag spelar bättre och gör mer intressanta projekt. Det bästa är att jag blivit en mer närvarande pappa och deltar i vardagen hemma på ett helt annat sätt. Jag började dra ner på turnerandet redan innan det här med yrseln och det var i början lite svårt att förstå för min engelske agent, solister i min position prioriterar sällan familjen.

Vad var det som hände?

– Hösten 2015 var jag på turné med dirigenten Riccardo Chailly och Gewandhausorchester Leipzig. Chailly var jättenöjd och alla var glada, samtidigt som jag var skräckslagen. Det var förfärligt att ligga och skrika i kudden av panik innan man skulle in på scenen, efter tjugo års turnerande! Jag spelade med de bästa orkestrarna och hade kommit så högt det går att komma som klassisk klarinettist samtidigt som jag blev mer och mer rädd, men jag fortsatte spela. Det året kände jag ”Nu lägger jag av, kastar in handduken.”. Jag ville bara kliva in i ett vitt rum och försvinna. Min fru sa: ”Det här går ju inte, du kommer inte att överleva”, och så blev jag sjuk, som att kroppen hittade på ett sätt att dunka mig till marken. Då kan man ju tänka att det är något psykosomatiskt över det hela, kanske är det så också, men det är definitivt en reell sjukdom man måste leva med och ta på allvar.

Märkligt nog vill jag mer nu, än som 25-åring.

Han hade länge upplevt stressen över att prestera. När Martin spelar till exempel Mozarts klarinettkonsert har alla i publiken hört den många gånger tidigare, ibland med just honom, i samma konserthus. Kanske är femtio av dem klarinettister som har spelat den själva. Man kan säga att det finns förväntningar. Allt under 2,42 är en besvikelse, om ni förstår Patrik Sjöberg-liknelsen.

En gång sa du att din ambition var att öva för att bli bättre och bättre tills du fyller sextio, tänker du så fortfarande?

– Ja det gör jag, men frågan är vad jag vill bli bättre på. Det har förändrats. Märkligt nog vill jag mer nu än som 25-åring. Då skulle jag ut med min musik, erövra kontinenter, bevisa mig själv, men det är ju helt borta nu. I dag är övandet också ackompanjerat av begränsningen. Jag älskade att spela långsamt som ung, och övade på att forma, färga, frasera och artikulera, för att sedan ta upp tempot. Man fick ett förstoringsglas på musiken. Det har jag återkommit till och ibland överför jag det till och med på orkestrar när vi repeterar. Musikerna får en chans att hinna känna stråkens tryck och fart och lyssna in var tonerna börjar och slutar.

Hur ser en vanlig dag ut för en soloklarinettist på gästspel med symfoniorkestrar i Tokyo, Los Angeles eller Melbourne?

– Det är inte nyttigt för mig att vara ensam, så för att hålla ångesten borta arbetar jag konstant och har ett schema jag håller mig till. Under den tid som blir över vid sidan av själva framträdandet och repetitionerna övar jag, lär mig partitur, tränar på gym, mediterar och gör intervjuer. Kanske gör jag någon ”master class” eller spelar kammarmusik med musiker ur orkestern. Om familjen är med däremot ser det helt annorlunda ut, då säger jag nej till allt utom konserterna och så hittar vi på saker tillsammans.

 

Martin Fröst tar ofta hjälp av framstående koreografer när han gör sina föreställningar.

 

Martin och jag jobbar i olika genrer, men har spelat tillsammans en gång. Att repetera med en klassisk solist på den höga nivån är en upplevelse. Som jazzmusiker räknar man till fyra, börjar lite löst och traskar vidare i musiken. Martin räknar inte in, han samlar sig till ett utbrott, likt en första serve i en Wimbledon-final, och på en sekund är allt igång. Han laddar varje ton, varje paus med ett maximum av energi. Innan jag själv fått upp ångan är stycket slut sedan länge.

Berätta för mig, som är jazzmusiker, hur stor frihet du känner när varje ton du spelar är förutbestämd.

– Jag upplever den ändå som väldigt stark, kanske just för att den är så begränsad i tid. Några sekunder när man känner att, oj nu hände det något magiskt. Jazz – som jag ju inte kan någonting om, men om jag får gissa – har ju rent konkret, med sitt stora inslag av improvisation, en betydligt större frihet och därför står inte lika mycket på spel. I klassisk musik är du så ödmjuk inför den sekunden du får till, eftersom ramarna är så snäva.

Du använder gärna dans i dina egna produktioner.

– Ja det är ju inte dans utan snarare rörelse, och det har ofta funnits med i mina mer nyskapande projekt ända sedan kompositören Anders Hillborg skrev Peacock Tales för mig 1998, där rörelse är en del av stycket. Just nu får jag hjälp av dansaren och koreografen Virpi Pahkinen till uruppförandet av Jesper Nordins klarinettkonsert där jag med rörelsens hjälp spelar på en virtuell orkester. En sensor tar upp hur mina händer rör sig och det omvandlas till toner genom ett dataprogram. Det blir en slags koreografi som samtidigt skapar musik.

När Martin nämner sina ”egna projekt” handlar det inte om att han står och spelar en längre  klarinettkonsert, utan snarare en samling kortare stycken, till exempel konserten Genesis som han själv säger ”börjar vid musikens rötter och undersöker hur vi genom dessa kan öppna en ny musikalisk dörr till framtiden”. Musik som spänner över 900 år, från Hildegard av Bingen till Anders Hillborg. Klezmer och svensk folkmusik. Vissa stycken övergår sömlöst i varandra och det är hisnande när man som lyssnare plötsligt inser att man inte märkte var det ena slutade och nästa började. Blandningen av modern konstmusik, wienklassicism eller vad som helst lyfter de enstaka verken till något större tillsammans, eftersom Martin har en enastående förmåga att göra all musik till sin. Det låter som om allt är specialskrivet för just honom, och just den kvällen. Konserterna är slutsålda långt i förväg och det retar livet ur mig att den stela klassiska musikvärldens programläggning gör att det bara ges två konserter av ett så genomarbetat program. Av publikintresset att döma kunde det gå en hel vår som vilken teater- eller krogshow som helst.

Bäst? Det är ju ingenting man någonsin går och tänker på.

Martin Fröst är förmodligen den enda svenska musiker någonsin som av samtliga betydande kritiker i världen bedömts vara bäst på sitt instrument. Många andra har utnämnts till ”en av de största genom tiderna” men här snackar vi störst. Recensionerna staplar superlativer om hans fantastiska ton och oöverträffade teknik. Klarinetten är ju ett unikt instrument med sitt stora omfång både dynamiskt och i antal toner, men han tänjer ut det bortom vad man tidigare hört. Bara att se och höra honom börja från total tystnad och så i ett utdraget crescendo svälla fram en ton, är både en hisnande musikalisk upplevelse och ett fantastiskt ”trick” som av en trollkarl. Men det är hans innerliga tolkningar som däckar kritikerna, där är han mer än virtuos. En konstnär.

Man får gå till sporten för att hitta en motsvarande svensk ”världsmästare”, tänk Borg och Stenmark. Jag ringer upp en sista gång innan jag skickar in texten.

Hur känns det att uppnå det, att vara ”bäst”?

– Det är ju ingenting man någonsin går och tänker på.

Det fattar ju jag också, men jag var bara tvungen att fråga. Det är ju så märkligt.

– Ja, det är märkligt.

Nästa dag åker han till USA för att vara solist med Los Angeles Philharmonic i fem konserter. Det är bara i jämförelse med sig själv man kan säga att Martin nu ”tar det lite lugnt”.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, mars 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar