Musikkrönika/Backstage

Gammal musik i nya kläder

av Johan Norberg

Musikbranschen har hamnat i otakt. Tekniken rusar framåt, medan själva musiken står ganska stilla. Eller så är det bara jag som blivit gammal.

1973 regisserade George Lucas filmen Sista natten med gänget, som beskriver en kväll i en amerikansk småstad 1962. Den blev väl mottagen av recensenterna och biopubliken älskade tillbakablickarna på kläder, frisyrer och bilar. Musiken i filmen, med låtar av Chuck Berry, Buddy Holly och Bill Haley, artister som fallit i glömska, blev återupptäckt och skapade en våg av 1950-talsnostalgi.

Föreställ dig motsvarande tidslängd i dag. En varm Colin Nutley-komedi (med Helena Bergström) om hur det kunde se ut i Linköping 2006. Det blir inte riktigt samma effekt.

 

I dag måste man gå minst 25 år bakåt i tiden för att hitta någon avgörande skillnad, alltså tiden innan Iphone, Facebook och Lasse Winnerbäck. Epokerna har blivit längre.

På 1960-talet förändrades både mode och musik i ett raskt tempo. Ett band som Beatles betade av alla möjliga musikstilar, frisyrer och kläder under de sju år som gick mellan första och sista skivan. Något som fortfarande är en ständigt irriterande sten i skon på alla musiker som känner sig lite kreativa. I jazzmusiken gick det också undan och genrerna dixie, swing och bebop avlöste varann så snabbt att den tonåring som lärde sig spela som Charlie Parker var helt ute tio år senare. Det mest dramatiska som hänt de senaste femtio åren är att Miles Davis tog med ett elpiano i sin orkester 1968, men sedan har det varit en lång epok både inom pop och jazz där nyare stilar mest är återanvändning av gammal musik, fast med nya kläder.

 

Det är inte dåligt alls. Att förändra musiken har absolut inget egenvärde, det räcker om den väcker någon slags känsla. Barocken pågick i nästan 200 år och det gick bra, det med. Men borde inte utvecklingens cykler påverkas av den moderna tekniken? Med en dator kan en kompositör i dag skapa vad som helst, från symfonier till hårdrocksballader, och direkt höra resultatet. Alla instrument i världen finns på ett knapptrycks avstånd. Då borde det dyka upp nya genrer en gång i halvåret, kan man ju tycka, men det gör det inte.

”Hiphop då, gubbjävel?” Ja, kanske, men den blev stor redan på 1980-talet. Och sedan dess? Inget dramatiskt nytt under solen. Populärmusiken är ett träd som förgrenar sig i allt mindre kvistar. Eller så är det bara jag som blivit gammal.

Det kan vara så också.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, december 2017

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar