Kultur

Genombrottarna

av Anna Hedelius & Pontus Dahlman

Ett nytt år har just börjat. En ny generation kulturskapare väntar ivrigt på att få visa framfötterna. Vi har träffat tio heta namn som vi tippar får sitt breda genombrott under 2016.

Elias Sahlin

Elias Sahlin

MUSIK/ELIAS SAHLIN

 I högstadiet skolkade han från matten för att leta reda på skolans piano. Vid 20 släpper Elias Sahlin sitt debutalbum och har världen som scen.

– Jag har alltid haft svårt att förhålla mig till regler, men det har ju visat sig att det lönade sig.

Elias Sahlin är pojken med scenskräck som tidigt älskade scenen, uppvuxen i en miljö där konst och känslor var närvarande tack vare pappa konstnären och mamma psykologen. Så hittade han rösten och utvecklade den i Tensta Gospel Choir.

– Jag märkte att jag hade en röst, men visste inte riktigt hur jag skulle använda den. När jag sjöng med andra i Tensta övade jag upp örat och musikaliteten. Sedan all tid i replokaler, jag har sjungit mer än 10 000 timmar.

Din röst är otroligt mogen. Du är 20.

– Nyligen lyssnade jag på en inspelning jag gjorde när jag var 13, och jag lät ännu äldre då. Jag hade aldrig någon målbrottsperiod.

Din debutsingel heter Revolution och är ett slags protestsång. Vad vill du med din musik?

– Jag skriver om det som väcker starka känslor hos mig, till exempel samhället och dess struktur. Hela situationen nu, med alla flyktingar, väcker mycket i mig och det hade jag med mig när jag skrev Revolution. /AH

 

Namn: Elias Sahlin.
Gör: Soulartist, låtskrivare.
Ålder: 20 år.
Aktuell 2016: Släpper sitt debutalbum, turnerar.

 

 

 

Fredrika Linder

Fredrika Linder

KONST/FREDRIKA LINDER

När Nya Karolinska sjukhuset öppnar för de första patienterna i slutet av 2016 väntar glaskonstnären Fredrika Linders verk, den spektakulära mobilen Utan gränser, i ett av de hisnande ljusschakten.

– Våningsplanen där det hänger innehåller bland annat barnsjukvård, och jag vill att verket ska kunna bryta en orolig tanke och bli något att mötas kring. Konst kan verkligen vara en sorts medicin.

Det består av 24 skulpturer i glas och akrylplast, hängande i vajrar, och med en form öppen för tolkningar

– Ja, jag ville skapa något som kan ses under lång tid, utan att man tröttnar på det. Idén kom när jag var ute med min pudel, och tänkte ”vad är det som gör att jag aldrig ledsnar, fast jag går samma skogspromenad?”. Det skiftande ljuset och grenverken blev min ingång. Jag har också hört att de liknar spöken, och kvinnoben. Läkare kanske ser molekyler i skulpturerna, barnen ”My little pony”hästar. Diodteknik gör att de också byter färg.

Med vajrar och allt är verket nästan 40 meter högt, hur kom det på plats?

– Jag och det tekniska teamet som hjälpt mig använde en speciell sorts hiss.

Fick du inte svindel?

– Inte alls. Tricket är att inte titta neråt, bara uppåt. /PD

 

Namn: Fredrika Linder.
Gör: Glaskonstnär.
Ålder: 47 år.
Aktuell 2016: Verket Utan gränser, i första etappen av Nya Karolinska sjukhuset i Solna som öppnar i slutet av året.

 

 

 

Bahar Pars

Bahar Pars

FILM/BAHAR PARS

Tv, bioduken och Dramaten. Under året syns hon överallt, Bahar Pars, som i höstas fick det nyinrättade skådespelarpriset Medea.

– Jag har jobbat stenhårt för mitt genombrott. När det gäller film har jag varit nära målsnöret förut, men fyra gånger har rollerna gått till personer med vanliga vita kroppar i stället.

Åtta år efter Teaterhögskolan får hon möjlighet att använda olika delar av sin palett, som grannfrun Parvaneh i filmen En man som heter Ove, affärskvinnan Melize i komediserien Vårdgården och serietecknaren Bertha i Marodörer på Dramaten. Hon är glad att det är först nu hon arbetar på större arenor.

– Om jag hade hamnat på Dramaten direkt hade jag inte varit redo för den kamp som det varje dag innebär att vara rasifierad kvinna. Jag hade bara velat bli anpassad, gått till röstcoach och lärt mig rikssvenska. Nu kan jag säga ”Du, jag uttalar det här ordet så här” om någon försöker rätta mig. Jag är otroligt noga med hur jag väljer mina roller, jag har inte råd att göra vad som helst, det kan landa helt fel.

Är det därför du skriver själv?

– Ja, min kortfilmsdebut, Rinkebysvenska, var en triumf. Jag kunde ta makten själv. Nästa kortfilm heter Turkkiosken. Sedan vill jag göra långfilm. Mitt drömprojekt är, ska jag avslöja det … jo, en storfilm som bygger på Ett drömspel.  /AH

 

Namn: Bahar Pars.
Gör: Skådespelare, regissör, manusförfattare.
Ålder: 36 år.
Aktuell 2016: Vårdgården i SVT, En man som heter Ove på film. Marodörer, Ungefär lika med på Dramaten, regisserar Och någon blev inte knivhuggen av Dimen Abdulla på Uppsala stadsteater i vår.

 

 

 

Johannes Nyholm

Johannes Nyholm

FILM/JOHANNES NYHOLM

I Johannes Nyholms omtalade kortfilm Las Palmas agerade hans ettåriga dotter överförfriskad tant på chartersemester. Lagom till filmfestivalen i Cannes färdigställer Nyholm sin långfilmsdebut. Jätten handlar om autistiske Rikard som flyr in i en fantasivärld där han är en 50 meter lång jätte.

Kommer Jätten att väcka lika mycket reaktioner som Las Palmas då den kom 2011?

– Nej, Jätten är inte alls lika provocerande. Filmen handlar om en person som är fångad i sin egen kropp. Det är ett tillstånd jag själv har känt ibland, en gammal feberdröm.

Det är en jätteproduktion?

– Ja, med stort team och hundratals statister, vilket är något helt nytt för mig. Bitvis kände jag mig som en rätt flummig härledare för alla dessa. Så är det mycket specialeffekter och visuella effekter.

Mer på gång?

– Ja, nästan färdig är långfilmen Kokodi kokoda om ett par som åker på semester och får konfrontera sina inre demoner i form av ett surrealistiskt cirkussällskap som våldför sig på dem.

Det är inte rakt av feelgood du jobbar med?

– Utan tvekan kommer jag ofta in på vissa existentiella tillstånd, men på sätt och vis vill jag skapa ren och skär underhållning. Jätten innehåller mycket slapstick. /AH

 

Namn: Johannes Nyholm.
Gör: Filmare.
Ålder: 41 år.
Aktuell 2016: Premiär för Jätten, färdigställer långfilmen Kokodi kokoda.

 

 

 

Thom Lundberg

Thom Lundberg

LITTERATUR/THOM LUNDBERG

I vår romandebuterar Thom Lundberg med en historieladdad berättelse om det romska resandefolket.

– Mina föräldrar tillhör resandefolket och som pojke fick jag två identiteter. ”Var stolt över ditt ursprung, men berätta inte om det”, fick jag höra. Till sist slet det itu mig, jag hamnade i en depression. Romanarbetet blev ett sätt att bli frisk. Jag skrev mig hel.

Berättelsen handlar om en familj i ett dragigt torp i Halland, där fadern säljer kärl till yrkesfiskarna. Där finns också berättelser från andra epoker

– Det är sådant jag hört när jag växte upp, jag har även använt andra källor. Jag gjorde också en upptäckt: Arbetarförfattarna, som belyste så många utstötta grupper, skrev aldrig den här romanen. Därför har jag vävt in citat från kända proletärberättelser, och parafraserat scener.

Du har också flätat in uttryck på romani, hur kommer det sig?

– Det är för att undvika en exotiserande distans, läsaren skulle inte komma människorna lika nära annars.

Boken skildrar en stark gemenskap, men även kriminalitet och våld

– Jag har inte velat skönmåla, och det jag gestaltat är ett utanförskap där det inte finns några öppna dörrar in mot samhället. Man sa att alla skulle få följa med när rekordåren började, men den bilden är inte sann. /PD

 

Namn: Thom Lundberg.
Gör: Debutantförfattare.
Ålder: 38 år.
Aktuell 2016: Debuterar den 5 februari med romanen För vad sorg och smärta (Bonniers).

 

 

 

Malin Lagerlöf

Malin Lagerlöf

LITTERATUR/MALIN LAGERLÖF

Den 6 oktober 2011 försvann filmregissören Daniel Lind Lagerlöf utanför Tanumshede, under förberedelserna för en tvserie byggd på Camilla Läckbergs kriminalromaner. Två dagar senare gav polisen upp sökandet vid det omtalat farliga kustområdet, löpsedlarna ropade ut hans namn. I juni kommer Malin Lagerlöfs Dagbok från ditt försvinnande, om de första åren efter beskedet att hennes man inte gick att hitta.

Du kunde drabbas av ett slags kramp den första tiden efter försvinnandet, ändå tog du dig samman för att skriva?

– På ett dunkelt sätt kände jag att det jag upplevde annars skulle gå förlorat, jag ville motverka glömskan och komma ihåg också den tiden för jag förstod att den inte skulle vara för evigt. Jag jobbar som manusförfattare, och eftersom jag alltid arbetat journalistiskt med utredningar och dokument så hade jag också, fast det kanske inte låter klokt, en kall, forskande blick på mig själv. Men ibland var mina anteckningar oläsliga. Jag låg ner och skrev.

Du berättar att människor undvek dig, som vore du ”pestsmittad”, varför agerade de så, tror du?

– Inte mina närmsta vänner, men andra kunde byta sida på gatan för att inte behöva stanna och prata med den som drabbats av den värsta tragedin man kan tänka sig. Samtidigt som människor kan vara extremt intresserade av andras katastrofer, är de väldigt rädda för att komma nära och bli ledsna själva. Och de verkade nästan besvikna om jag någon dag var glad.

– Nu, fyra år efter att det hände, och jag har det bra, är nyförälskad och har roligt på jobbet, kan jag få höra: Ja, det är väl så bra det kan vara. Så lika jobbigt som det var att de undvek mig då, är att de nu vill dra ner mig till att vara ”den sörjande änkan med huckle”.

Du har också infogat listor i boken, bland annat med råd just till hur man ska bete sig mot den som drabbats av en förlust.

– Ja, det rör sig till exempel om hur fasansfullt det kan vara att få alla dessa blommor, särskilt liljor som luktar jättestarkt. Den doften ger mig fortfarande panik.

Och så är det rösten i boken, som är riktad till din man i duform. Hur kommer det sig?

– Det föll sig helt naturligt, vi gjorde ju allt ihop, och jag tänkte ”nu har jag drabbats av det mest avgörande i mitt liv, och jag kan inte prata med dig om det”.

Det blev ett sätt att fortsätta era samtal?

– Ja, det kan man säga. Men jag har aldrig haft någon tro på något liv efter detta, att han skulle kunna höra mig eller ”vaka över mig” på något sätt. Jag är mindre religiös än någonsin.

Du utgick från att han var död, så fort du fått det första telefonsamtalet om att han var försvunnen

– Jag var genast säker på att han inte skulle komma tillbaka. Det finns ingen annan förklaring än att han drunknat, det har hänt olyckor förut på den platsen. Och detta att kroppen inte har hittats, det har inte varit avgörande för mig.

Samtidigt dröjde det innan du kunde närma dig platsen vid västkusten där han försvann?

– Jag kom dit ett år och elva månader efteråt, det var en stilla sensommardag och så vackert, konstigt nog fick jag lust att bada … Jag tror att jag behövde vara tillräckligt stark själv, kunna klara av vardagen med barnen och vara fullpumpad med liv innan jag var redo för den resan. /PD

 

Namn: Malin Lagerlöf.
Gör: Manusförfattare inom film, tv och teater.
Ålder: 47 år.
Aktuell 2016: Bokdebuterar i juni med Dagbok från ditt försvinnande (Wahlström & Widstrand).

 

 

 

Mandana Moghaddam

Mandana Moghaddam

KONST/MANDANA MOGHADDAM

I år hamnar Mandana Moghaddams känslostarka konst i fokus. Den permanenta installationen Vinden bär oss med sig är nyss invigd i Umeå och nu arbetar hon på sitt verk till grupputställningen Döden – en utställning om livet i sommar. Bidraget har titeln Exodus: bagage som hamnat på land. En samling symboliska resväskor, gjutna i betong.

Man tänker på flyktingarna?

– Ja, på alla som blivit tvungna att lämna sina hem.

Hur ser din egen historia ut?

– Jag flydde från Iran efter revolutionen. Pappa var med i shahens armé och avrättades, jag och min syster fick asyl i Sverige. Verket i Umeå handlar om min första tid här.

Det består av en matta, en bäddad säng, ett skrivbord, stolar

– Ja, allt gjutet i betong. Som ett förstenat rum. När man kommer närmare hör man ljudet av telefonsamtal som jag låtit spela in.

Varför den scenografin?

– I ett sådant rum satt jag när jag hamnat i Kristineberg, norr om Lycksele. Telefonen var enda länken till omvärlden. Teheran bombades hårt, mamma var kvar och  jag ringde och ringde för att hitta henne … /PD

 

Namn: Mandana Moghaddam.
Gör: Konstnär.
Ålder: 53 år.
Aktuell 2016: En av utställarna på Döden — en utställning om livet på Djurgården i Stockholm. Fortsätter att samla in telefonsamtal till verket Vinden bär oss med sig.

 

 

 

Josefin Olevik

Josefin Olevik

LITTERATUR/JOSEFIN OLEVIK

Josefin Olevik bestämde sig för att bli mamma utan att blanda in någon pappa. I vår kommer Den befriade familjen, där hon skärskådar samhällets syn på hur ett barn ska komma till.

Du åkte till en insemineringsklinik i Köpenhamn. Hur hamnade du där?

– Efter en krokig kärleksväg där barn inte varit aktuellt, insåg jag att detta var ett bra alternativ. Först kunde jag tänka  ”får man styra över sitt liv så här?”. Men i boken kommer jag fram till att det är ett ganska logiskt val.

Och pappan?

– För mig är han anonym, när min son fyllt 18 kan han själv ta reda på vem donatorn är.

Den 1 april förväntas landstingskontrollerad insemination bli laglig för ensamstående kvinnor också i Sverige. Vad vinner man på din enföräldersmodell?

– När man har gjort ett aktivt val där man inte tillhör normen, får man energi att bryta också mot andra normer. Till exempel har vi en ”extrafamilj” i vardagen. Men samtidigt vill ju inget barn vara en avvikare. Frågas det om hans pappa på skolgården, tvingas Abbe stå för valet jag har gjort.

Vilket samhälle vill du att han ska få leva i?

– Han får gärna träffa en kvinna, skaffa två barn, köra Volvo och bo i radhus. Men jag hoppas att han ska kunna göra det valet själv utifrån sina egna drömmar i stället för en norm. /PD

 

Namn: Josefin Olevik.
Gör: Journalist och författare.
Ålder: 38 år.
Aktuell 2016: Den 12 mars kommer hennes nya bok Den befriade familjen (Weylers förlag).

 

 

 

Ylva Skog

Ylva Skog

MUSIK/YLVA SKOG

Förra året Grammisnominerad för sin pianokonsert. Året dessförinnan en trumpetkonsert till Kulturhuvudstadsåret i Umeå. År 2016 står en violinkonsert på agendan. Tonsättaren Ylva Skog har hittat hem i sitt tonspråk.

– När jag gick kompositionsutbildningen på Musikhögskolan hade melodier låg status, så jag kämpade emot mitt melodiska sinne. Men jag har lätt att göra melodier och har med tiden kommit fram till att man ska utveckla det man är bra på. Det har varit en lång resa och det har krävts mod.

Är det i melodierna du börjar när du komponerar?

– Det kan vara i en rytm också, eller i en fras, en hel trudelutt, en basgång. Ibland är det hela kompet som kommer först. Jag tycker om rytmisk precision, en svängig känsla, att man känner ett groove. När jag hittar en kompslinga, då kommer melodin automatiskt.

Hur kom det sig att du blev tonsättare?

– Som barn älskade jag att spela piano, men under tonårstiden lade jag ned det. När jag sedan jobbade som skötare på Långbro sjukhus brukade jag spela piano i rökrummet. Jag hittade musiken igen och sökte så småningom till Musikhögskolan.

Nyskriven konstmusik lever ett liv i skymundan i dag?

– Ja, men den finns där som något slags inspirationens yttre gräns. Inget händer med konsten om allt är samma, i mitten.  /AH

 

Namn: Ylva Skog.
Gör: Tonsättare, utbildningskoordinator på Elektronmusikstudion.
Ålder: 52 år.
Aktuell 2016: Med en 30 minuter lång violinkonsert skriven för violinisten Björn Kleiman. Spelas in med Helsingborgs symfoniorkester och uruppförs förhoppningsvis i London under året.

 

 

 

Py Huss-Wallin

Py Huss-Wallin

SCEN/PY HUSS-WALLIN

Teatervandringen Satans demokrati i ett rivningsfärdigt kontorshus i Sickla blev en kollektiv kärleksrörelse i höstas. Nästa år undersöker hon fenomenet Britney Spears på Turteatern. Dessemellan ska Py Huss-Wallin göra dansteater i Västerås, medverka i Enskedespelets Alice i Underlandet och fortsätta sin utforskning av könsrollsstereotyper med hjälp av duon Frasse och Mats.

Från Satan till Britney Spears. Finns det beröringspunkter?

– När jag var ledig från Satan en vecka i somras längtade jag efter något tuggummilätt och att läsa tidningsblaskor. Där någonstans dök Britney Spears upp, med sitt leende plastiga ansikte, en artist jag tog avstånd från som tonåring. Jag blev helt fixerad, läste massvis med böcker om henne och såg nyligen hennes show i Las Vegas. Det är fascinerande vilken produkt hon har blivit. Det jag ska göra blir ett slags supermegashow i avantgardistisk Turteaterntappning. Planen är att bygga en jättestor Britney Spears-docka som likt Alice i Underlandet växt sig större än själva rummet hon sitter i.

Du och Ester Uddén jobbar vidare med Frasse och Mats?

– Ja, vår grabbduo skapades 2012 och har sedan dess visat sig på Dramaten, Youtube och Turteatern. Det är kul att utforska maskulinitet och femininitet genom humor. Nyligen drog vi och grabbarna runt i Las Vegas och Los Angeles. Som blonda tjejer i Vegas fick jag och Ester enormt mycket förmåner, som att gå före i kön och stå på vip-listor. När vi klädde ut oss till Frasse och Mats fick vi se helt andra sidor av staden, prostitutionen blev så mycket tydligare när så många kvinnor försökte sälja sex till oss.

Varifrån kommer din drivkraft?

– Jag har ett stort behov av att veckla ut och in på saker och ting. Vardagen kan vara så extremt tråkig, men om man börjar titta på ett objekt och vända lite på det kan man se möjligheter och förstå att det finns flera dimensioner av det mesta. Det enda som kan driva oss framåt i den här extremt kolsvarta världen är smällkaramellerna av fantasi, kultur och knäppa ideér, att peta i de där sakerna som skaver och gnager. Fantasin är det enda som kan vara fritt i vår värld. Allt annat är inrutat i byråkrati och mörka krig. /AH

 

Namn: Py Huss-Wallin.
Gör: Skådespelare, regissör, konstnär.
Ålder: 29 år.
Aktuell 2016: Medverkar i Birgitta Egerbladhs Det skulle varit jag på Västmanlands teater, sätter upp en egen föreställning på Turteatern om Britney Spears, arbetar vidare i någon form med konstprojektet Satans demokrati.

 

 

Text: Pontus Dahlman och Anna Hedelius
Foto: Camilla Lindqvist

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 2/2016

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar