Porträtt

Glasklar

av Pontus Dahlman

Den världskända formgivaren Ingegerd Råman har sorg. Hennes älskade glasbruk Orrefors ska läggas ned. 130 anställda är varslade och Ingegerd Råman skräder inte orden om nuvarande ägaren: “Jag tror inte att han förstod vad han köpte.”

Morgon på Skeppsholmen. Formgivaren Ingegerd Råmans ateljé i hemstaden Stockholm är svindlande sober. Snövita väggar. Mörkgrått golv. Hon själv i svart med håret i svans. På arbetsbordet ett block där hon dragit upp konturerna till en karaff. Två stora träpenslar med naturfärgade borst.
–  Dem har jag för att sopa bort suddet när jag skissar.
Vidare ett mätverktyg jag inte sett sedan slöjden i skolan.
–  Morfars skjutmått, som jag bär med mig överallt.

Nu vrider hon åt dess stålkäftar kring kupan på ett handblåst vinglas, som hon håller på att prova fram.
–  Radien är 8,85 cm, det är okej. Men avslutningen här är jag inte nöjd med, säger hon och pekar på stället där glasets ben, går ner i foten.
–  Det ska vara en mjukare rundning där, så att kurvan från kupan liksom fortsätter. Nu är det alldeles för rakt. Benet blir en stolpe. Det stör mig.
Kort paus i den ljusa ateljén, där en hel vägg av fönsterglas vetter ut mot kajens båtar och vatten.
–  En gång, när jag diskuterade just en sådan här detalj med killarna i glashyttan, så sa de: det är bara du som ser det där. Det räcker att jag ser, svarade jag.
–  Allt handlar ju om de där små -sakerna som folk kanske inte upptäcker, men ändå kan känna.

Hon är världskänd för minimalismen i glasobjekten och keramiken hon formger. Med åren har hon nått en tätposition i sin bransch. Fått professorstitel. Och på senare tid också anlitats för att utsmycka stora byggprojekt.
Men Ingegerd Råman har också en sorg, säger hon. Och det är en rätt stor sorg. En sorg som inte handlar om någon enstaka människa, utan om många människor. Inget världsligt ting, men en stor, klingande bräcklig sak.

Höstens besked om att det sista av glastillverkningen i det Orrefors där hon verkat som formgivare sedan 1999 ska läggas ner, larmet om hela den stora glaskoncernens väldiga ekonomiska förluster, talet om ökad utlandsproduktion  alla anställda som berörs när ett stort varsel lagts till de tidigare redan omfattande uppsägningarna … Ska hela glasriket gå i kras?

Hon har aldrig tvekat att stå upp för sina formideal i Smålands ugnsupphettade glasverkstäder. Och nu skräder hon inte orden över vad som gått snett. Men först ett kliv i tiden.

Det är tidigt 1960-tal när Ingegerd Råman tar de första stegen i sitt yrkesliv, via en kurs i vävnad, på Capellagården på Öland.
–  Textil var liksom det material som vi flickor kom mest i kontakt med på den tiden, så det var mycket en slump att det blev mitt val.

Skolan på den där långsträckta ön har startats av Carl Malmsten. En av den svenska formgivningens giganter. Men hon låter sig inte imponeras.
–  Jag tyckte inte om hans auktoritära sätt. Snart upptäckte jag också att det där med textiltrådar inte riktigt var jag, så jag stack därifrån.
Hon tar en kort paus. Fortsätter:
–  Hur det nu var så fanns där något på skolan som jag ville åt, så jag fick komma tillbaka och hamnade i krukmakeriet, och det var helt fantastiskt … Jämfört med tyget är leran så taktil och tredimensionell, att forma den är ett sorts grovarbete och det trivdes jag med.

Ett halvår senare kommer hon in på Konstfacks keramiklinje. Men utan studiemedel och med motstånd hemifrån blir vardagen inte så lätt.
–  Pappa var ingenjör och mina föräldrar såg ingen försörjningsmöjlighet i några ”fria yrken”. Jag hade flyttat hemifrån tidigt, och nu sa de bara: väljer du det här, då får du klara dig själv.
–  De trodde väl att jag skulle ge upp när jag inte fick någon hjälp med pengar och var tvungen att ta en massa olika jobb, men det blev ju egentligen tvärtom.

Det klingar till – som när någon slår skeden i ett glas – från Ingegerd Råmans smarta mobil. Ett sms från hennes barnbarn som spelar innebandy på hög nivå och nu meddelar resultatet: ”Det blev oavgjort.” Ingegerd Råman gillar avbrottet i vårt samtal, blir inte det minsta irriterad. Nej, hon verkar bara lycklig över att få vara farmor, att kunna finnas till hands.

Varifrån kommer den där paradoxalt varma coolheten, och liksom chosefria auktoriteten som hon utstrålar? Vi fortsätter att prata om hennes drivkraft, kämparandan hon fick skaffa sig, redan innan hon flyttade hemifrån.
–  I och med att jag var ordblind hade jag egentligen fått kämpa hela min skoltid, jag fick nästan slåss med en del lärare för att kunna ta min realexamen, för de var inte intresserade av att rätta svaren i mina skrivningar när det var felstavat, rödpenna överallt. För oss som led av dyslexi då, var det bara straff och tillrättavisningar som gällde … Det var ingen snäll miljö, så jag hade lärt mig att vara rätt så tuff redan från början.
–  Men det här med att få klara sig själv ekonomiskt … Vi var många i samma situation och vi fick lära oss att klara oss tillsammans. Man lär sig att koka soppa på en spik, och det har jag ofta haft användning för.

Kommer din minimalistiska stil rent av från den där ”torftigheten”?

–  Kanske hade det sin betydelse … Det här var på det radikala 1960-talet, och då var ju devisen att allt man skapade skulle vara användbart, och nödvändigt. Att man inte skulle behöva omge sig med serviser med hundra olika delar.

Ett slags antimaterialism?

–  Ja, och det är självklart att den tiden formade mig. Jag är rätt glad att jag inte har omgett mig med så många saker. Det fanns något sunt i inställningen vi hade då.

Efter att ha kommit halvvägs på Konstfack drar hon med sommarjobbspengar på fickan till Italien ett år, för att studera keramisk kemi – ”läran om olika glasyrer och annat”.
–  När jag kom tillbaka därifrån hade jag ingen lust att fortsätta min utbildning. Saken var den att jag hade börjat läsa, skönlitteratur och klassiker, något hade hänt under mitt år utomlands, jag var inte rädd för det skrivna ordet längre.

Du ville läsa i kapp, på något vis?

–  Ja, jag ville bara läsa böcker, så min man som jag just träffat körde mig varje dag till Konstfack, och stod kvar för att se till att jag verkligen gick in på skolan.
–  När jag tog min examen, hade jag dessutom fått två års glasundervisning och löfte om anställning på Johansfors glasbruk.

Nu är vi alltså där. I det där riket långt ner i Småland, i trakten där jag själv råkar vara född. Med mörkgröna granskogar som då och då lättas upp av samhällen- som inte sällan har, eller har haft, ett bruk som tillverkar glas.
–  Första gången jag kom in i en hytta stod jag bara och gapade av hänförelse, säger Ingegerd Råman.

Varför då, var det hettan från ugnarna?

–  Nej, för att själva rörelsen i arbetet var så tydlig, man hade inga maskiner, öppnade glasformarna för hand, bar in glasen till kylningen. Alla rörelser från första man, vidare till sista, mästaren, var som en koreograferad balett.

Balett?

–  Javisst, det är ju ett arbetslag man jobbar i, när man gör glas, ett teamwork. Vi måste arbeta ihop oss, och jag måste kunna initiera blåsarna i mitt sätt att se.

Efter formgivarjobbet på Johansfors bruk, och en lång paus från glaset för att jobba som krukmakare i Stockholm och Skåne, ringer det i telefonen: dags för Ingegerd Råmans nästa avgörande vägval.
–  Jag hade blivit kompis med arbetslaget på Johansfors, några av dem hade förresten en bondgård, där jag brukade hjälpa till.

För att mjölka kor?

–  Nej, mocka skit. Hursomhelst så brukade vi prata om att starta något helt eget, en egen hytta i liten skala, och nu var det dags.

På Skrufs glasbruk i den lilla orten Skruv, ritade Ingegerd Råman dricksglas av olika slag, burkar och annat, allt i klart ofärgat glas och med en allmogeenkel form. Allt på tvärs mot branschens yviga 1980-talsestetik, fylld av ”färger och pjäser för 150 000 styck”.
–  Jag ville ta tillvara ett kulturarv som ingen annan brydde sig om, det enkla självklara bruksglaset, det handdrivna.

Vad är det?

–  Det betyder att man gör färdigt hela glaset medan massan är varm, utan efterbearbetningar, och det gör glaset mycket starkare. Det är ett dyrt glas, men ett tåligt glas, som håller mycket längre.

Men det finns också andra trix för att hindra glaset från att brista. Hon hämtar fram två av sina supertunna konjakskupor, och smäller utan att blinka ihop dem, så att det sjunger till.
–  Ser du, de tar emot smällen där rundningen är som störst, i ”buken”, glasets form skyddar den sköra kanten.

Men också det mest hållfasta glas har sin bristningsgräns.
Vi sitter trettiotvå trygga mil från härden i glasrikessmältan. Ingegerd Råman sitter helt stilla och talar lugnt, men samtidigt är det som om hon reser sig upp och kastar en av sina graverade vaser i väggen, för att ledningen för det krisande bolaget ska lyssna på vad hon har att säga.

När Ingegerd Råman lämnat Skruf och ringer Orrefors i slutet av 1990-talet, tar de genast emot henne med öppna armar som formgivare.
–  De sa bara: när vill du börja?
Det handlar alltså om bruket med det mest kreddiga glasnamnet någonsin i Sverige. Tillhörande en ort med samma namn, men till sist mest ett varumärke i ett bolag – Orrefors Kosta Boda (OKB) – där 130 anställda hösten 2012 har varslats om uppsägning.

Arbetsstyrkan i själva Orrefors decimerades hårt redan 2008 och nu får de sista på orten gå, samtidigt läggs tillverkningen i Åfors ner. Enda hoppet är att någon ska köpa de båda bruken och därmed rädda arbetstillfällen, men hittills har ingen aktör trätt in. Hela den lokala koncernägda glastillverkningen i trakten tycks vara i fara. Den eftertraktade turismen kommer sannolikt också att ta stryk, när ”två av glasrikets riktiga stöttepelare” rycks bort, som turistchefen i Kalmar uttryckte det (TV4, 4/10).

I sin bok Orrefors. Ett svenskt glasbruk från 1984, skriver Ann Herlitz-Gezelius att glasbruket som grundades 1898, ”gjorde det svenska glaset världsberömt under mycket blygsamma förhållanden”. Hon förklarar hur något sådant var möjligt:
”Där var den förutseende ägaren som vågade satsa på konstnärer … vilka gavs fria händer … Den kloke och entusiastiske bruksledaren, de sällsynt skickliga glasblåsarna och gravörerna.”
I Orrefors historia finns Simon Gate och Edward Hald, från epoken då brukets nådde världsrykte med sin gigantiska Parispokal, där bara gravyrarbetet krävde ”450 arbetstimmar”. Där finns funkisformgivaren Sven Palmqvist, som uppfann den så kallade centrifugeringstekniken, där glasväggarna slungas släta under den roterande tillverkningsprocessen.
En metod som Ingegerd Råman drömde om att få arbeta med när hon började på Orrefors.
–  Jag har lyckats göra ovala och inte bara cirkelformade fat i tekniken, berättar hon.
Vidare berättar Herlitz-Gezelius om brukets framgångar: ”under 40-talet blev den vanligaste presenten vid en uppvaktning en Orreforsvas”.

När storkoncernen New wave, med huvudägaren och grundaren Torsten Jansson i spetsen köpte Orrefors Kosta Boda, med hela dess glastillverkning på de olika bruken 2005, var läget ett annat.
–  När New wave tog över hade bolaget varit till salu länge och det var ett företag som inte var ekonomiskt solitt, utan konkursfärdigt och Torsten Jansson köpte det ganska ”billigt”. Min förhoppning var att han skulle omge sig med rätt folk. Min besvikelse är att han egentligen aldrig satsat på det han köpte, alltså huvudnäringen, glasbruken.
–  Det här är förstås min personliga åsikt, men om man köper Orrefors Kosta Boda, då tar man också på sig ett ansvar för att själva produktionen ska fungera. Han hade aldrig tidigare varit ägare till någon fabrik. Jag tror inte att han riktigt förstod vad han köpte. Hans satsningar har aldrig varit långsiktiga när det gäller bruken.

Men ”Kosta-Jesus”, som multimiljonären Torsten Jansson kallats efter sina satsningar i den småländska orten, mannen som med draghjälp från kommunen byggt ett spektakulärt glashotell, och om jularna fått de småländska träden att tindra med 2,3 miljoner ljuspunkter …
–  Han har byggt saker runt omkring, för att få folk till trakten, outletbutiker, och också startat Kosta linneväveri och Orrefors järnverk, som ganska snart lades ner med förlust. För mig har det varit helt galet, när det inte funnits någon långsiktig plan för OKB, i varje fall har vi som jobbar där inte upplevt någon sådan.

Ingegerd Råman säger att hon har förståelse för att ”det finns saker som Torsten Jansson inte kunnat rå över”. Som att marknaden i USA, där bolaget hade hälften av sin marknad, ”försvann över en natt”, i och med den stora finanskrisen.
–  Men desto större anledning att ha en skärpa och en långsiktig plan! Och vad kommer nu att bli kvar av glasproduktionen? Några små ställen att blåsa glas på, för turisterna att se.
–  Han äger förstås varumärkena nu. Men om det har varit så cyniskt under de här sju åren att det är varumärkena som han har velat åt, för att sedan göra glaset utanför Sverige, det vet inte jag. Men i dag känns det ju nästan så.

Hon talar helt lugnt men skarpt, om företaget hon fortfarande formger åt. Säger att hon är ”otroligt besviken” på pratet om hur mycket Torsten Jansson ändå satsat, och förlorat, när det gäller Orrefors Kosta Boda.
–  Vi som jobbar förväntas vara tacksamma för det, men jag kan då inte känna någon tacksamhet! För det vet ju alla att man kan räkna pengar på olika sätt. Att köpa en förlustaffär kan ju vara rena vinsten för någon som har många företag: man kan lägga pengar där för att dra av från andra verksamheter.
–  Jag tror inte att de här siffrorna alltid är med sanningen överensstämmande. Alltså den ekonomiska sanningen kan ses på många olika sätt.

Du menar att glastillverkningen egentligen gått med vinst?

–  Jag tror att det går dåligt, men att det skulle gått mindre dåligt om man hade förhållit sig till företaget på ett annat sätt.

Ingegerd Råman fortsätter, och nu höjer hon rösten, kanske för att det handlar om människorna i själva ”glasbaletten”.
–  Det kan jag säga, att någon personalpolitik, som har varit värdig den kvalitet som man jobbar med på produktionsplanet, det har det inte funnits.

Den har varit ovärdig?

–  Det tycker jag faktiskt, det finns hundratals exempel på det.
–  Torsten Jansson är trevlig och lättillgänglig som person. Men när det börjar gå dåligt, då finns han inte där.

Detta är alltså Ingegerd Råmans sorg. Utlandstillverkningen, som nu ska ökas och som många menar hotar urholka glasrikebjässens namn, är hon inte emot i sak. Till exempel kan det ”passa för stora serier till restauranger och annat”.
Samtidigt lurar där fällor, menar hon.
–  Man måste hela tiden kontrollera kvaliteten. De stora beställarna som Ikea och andra har folk nere på tillverkningsenheterna för att kontrollera resultatet, men Orrefors har inga resurser till det.
–  Jag har fått indikationer på att man släpper igenom saker som inte håller måttet, för att de måste ut på marknaden.

Vad betyder det, för ett prestigemärke som Orrefors?

–  Vad är ditt eget svar på den frågan? Formgivarna har placerats längst ner i företaget. Jag tror att alla delar min oro, men det är ingen som vågar säga något.

Och den närmaste framtiden?

–  Bolagets vd har sagt att det kommer att bli ”tolv jäkligt blodiga månader” innan det vänder. Men jag kan inte se hur det ska kunna bli något blodbad, för det finns inget blod kvar i det här företaget, säger Ingegerd Råman.

Utanför ateljén har solen stigit. Hon serverar kaffe i sina egenritade kolsvarta – minimalistiskt öronlösa – koppar på mattsvarta fat.

Ingegerd Råman tror på småskalighet, som en av de möjliga överlevnadsstrategierna för den svenska glastillverkningen.
Hon berättar också att hon nyss varit i Indien, för ett vattenprojekt. Med sig hem fick hon en packe handgjorda pappersark i olika färger.

Nu visar hon upp dem för mig och fotografen. Svart, vitt, grått, och så, som en chock i den grafiskt strama lokalen: ett stort blad, i rödaste rött. Hon skrattar och jag inser plötsligt vem som äger det där friska blodet som behövs för att rädda glasriket från att gå i bitar.

 

Text: Pontus Dahlman
Foto: Louise Billgert

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar