Politiskt

Gud i Washington

av Cecilia Garme

Efter den första svarta presidenten gör – troligen – den första kvinnliga diton entré i Vita huset. Den första ateisten lär vi få vänta på.

”God bless the United States of America” är slutknorren i varje State of the Union, det tal om tillståndet i nationen som amerikanska presidenter håller en gång om året.

Om Gud missar uppmaningen kan hen i stället kasta en blick på dollarsedeln, som sedan 1956 pryds av mottot ”In God We Trust”. Detta trots att USA officiellt är en sekulär stat.

För oss svenskar kan amerikanernas ihärdiga religiositet te sig mystisk. De förknippas ju med nybyggaranda, selfmade men och slagord som ”Tro på dig själv!”. De borde knappt behöva någon Gud.

Nu väcks vår förundran igen. Hillary Clinton, metodist, har en egen bönegrupp. Donald Trump, presbyterian , räknar med att de evangeliska kristna * ska stödja honom, inte minst för att hans running mate Mike Pence tillhör dem. Hillarys vicepresidentkandidat Tim Kaine är för sin del jesuit och har varit missionär i Honduras.

Uppenbarligen betyder det något för väljarna.

– Ja, det gör det. En amerikansk presidentkandidat måste markera en egen tro, säger Olle Wästberg, USA-kännare och tidigare svensk generalkonsul i New York.

– I de flesta undersökningar säger hälften av de amerikanska väljarna att de inte kan tänka sig att rösta på en ateistisk eller agnostisk presidentkandidat, säger Åke Sander, professor i Göteborg i religionsbeteendevetenskap.

Just det. Men varför?

Vi ska återkomma till det. Först något om trenden. Studier pekar på att religiositeten ökar i USA. Den inflytelserike sociologen Rodney Stark kom förra året med boken Triumph of Faith om just detta. Han fick mothugg eftersom åtminstone 20 procent av amerikanerna trots allt inte identifierar sig med någon specifik trosuppfattning.

– Men Stark pekar på att nedgången bara handlar om kyrklig aktivitet. En stor del av dem som saknar religion tror ändå på änglar och helvetet, säger Åke Sander.

Det vill säga: andligheten ökar även om kyrkligheten går ner. Gudstjänst byts mot allmän gudstro – en tredjedel av de amerikanska väljarna identifierar sig själva som konservativt religiösa. Andra kanske tillfredsställer sina andliga behov med medition och tarotkort.

Hänger ni med?

 

Man påminner sig den förra presidenthustrun Nancy Reagan som lät en astrolog tajma president Ronald Reagans tal. ”Astrolog styr Vita huset”, skrev New York Times då.

Men det finns mer hårdkokta förklaringar till religiositeten.

– USA har en svagare välfärdsstat än Sverige och ett livligt civilt samhälle, säger Olle Wästberg.

Kyrkorna utövar barnverksamhet, driver sjukhus och åldringsvård – man tjänar helt enkelt på att tillhöra en församling. Dessutom står församlingen för gemenskap och ett värdefullt kontaktnät.

– Det ger social acceptans. Om du försöker sälja begagnade bilar och inte tillhör en kyrka, ja då får du problem i USA, säger Åke Sander.

Nu räcker kanske inte de hårdkokta förklaringarna hela vägen. Särskilt inte för dem som likt denna reporter på plats i USA har bevittnat den oemotståndliga showen vid afroamerikanska gudstjänster.

Men Åke Sander skrattar och berättar att hypotesen också kan formuleras på församlingsnivå.

Han jämför med Sverige. Statskyrkans långa monopol – fram till år 2000 – kan sägas ha skapat ”lata präster” utan incitament att dra publik.

– I USA får församlingarna pengar från sina medlemmar och konkurrensen är hård. Det finns över 2 000 protestantiska inriktningar och de som har ökat mest är mormoner, pingstkyrkliga, Jehovas vittnen och sjundedagsadventister. De lyfter alla fram karismatiska församlingsledare, särskilt pingstkyrkorna, säger Åke Sander.

Politikerna måste samtidigt hantera religionen med omdöme. Barack Obama tvingades ta avstånd från sin kontroversielle församlingspastor Jeremiah Wright.

 

Men gränserna kan utmanas från det andra hållet också. De evangeliska kristna utgör en stor och arg del av valmanskåren. De röstar oftast republikanskt, men inte på vad som helst.

– Det som utmärker årets val är att kandidaternas personlighet står så tydligt i blickfånget. Många känner sig obekväma med båda kandidaterna, inte minst de evangeliska kristna när det gäller Trump. De betraktar honom som en ’player’ (spelare) mer än ’prayer’ (bedjare).Samtidigt ser de inte den i trosfrågor liberala Hillary som något alternativ, säger Kjell O Lejon, professor i Linköping i religionsvetenskap.

Så i slutändan hänger mycket på om denna djupt frustrerade grupp går och röstar. Valdeltagandet är en rörlig och viktig faktor i amerikanska val. Obama lyckades mobilisera tio miljoner nya väljare, påminner Olle Wästberg.

Hur politiskt farlig det är att vara ateist avslöjades när Bernie Sanders envist hängde kvar som Hillary Clintons utmanare. Ett mejl läckte påpassligt, i vilket Demokraternas ekonomichef undrade: ”Tror han (Sanders) på Gud? Han har surfat på att han har ett judiskt arv, men jag har läst att han är ateist. Det kan betyda många procent. Mina baptister skulle säga att det är en stor skillnad mellan en jude och en ateist.”

– Jag är inte ateist, svarade en ilsken Sanders, fast han mest tror på människors gemenskap och samhörighet.

Och för att en gång för alla sätta stopp för ryktet tillade han:

– Jag skulle inte vara här i kväll, och jag skulle inte ställa upp i USA:s presidentval, om jag inte hade väldigt starka religiösa och andliga känslor.

Tydligare kan det inte sägas. Det kommer att dröja länge innan en ateist bemannar Ovala rummet.

 

 

*) Evangelisk (eng. evangelical) syftar i amerikansk kontext oftast på en väckelsekristen med konservativ teologi.

 

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 12/2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar