Porträtt

GW & feminismen

av Stina Jofs

Leif GW Persson har fyra döttrar. Han omger sig gärna med kvinnliga medarbetare, och några av hans mest avhållna chefer har varit kvinnor.  Men feminist? Njae. ”Klass kommer först.  Alltid”, säger han.

Om feminism ska vi tala, herr Persson och jag. Åtminstone är det vad jag tror när jag skickar i väg en intervjuförfrågan och blixtsnabbt får svaret: ”Ja, gärna.”

Han fortsätter i sitt mejl:

”Och din pappa låter som en man som jag gärna vill träffa med ’bössa och mössa’. Hoppas han lever och har hälsan. Enklast om du ringer på min mobbe så kan vi klara ut detaljerna. Mvh Leif.”

Nu undrar du förstås vad min gamla pappa har med saken att göra.

Ska vi kalla det kvinnlig list? Eller bara list?

Kanske kort och gott – ärlighet.

Jag tror att vissa ord fungerar som dörröppnare.

Jakt är ett sådant när det gäller Leif Gustav Willy Persson.

Samma fyra bokstäver – jakt – kastar mig direkt tillbaka till ett kök upplyst av skarpa lysrör och lukten av det söta, kvalmiga blodet, knivar som slipades, hunden som strök omkring i sitt jordiska paradis, vi som styckade, malde, kokade, stekte, vägde. Stora svarta plastsäckar med ben, 20-literskastruller med kött i blekblå skummjölk som påstods mildra den skarpa smaken av vilt, slaktbackar i vit plast med levrat, torkat blod som vi spolade ur i badkaret, bössan som gjordes i ordning inför nästa jakt.

Hemtrevligt var det.

Jag är inte det minsta ironisk.

Min intervjuförförfrågan till denne storjagande, halvårsvis storsupande, storsäljande, ja, fysiskt store man inleder jag därför med att berätta att jag har vuxit upp med bara bröder, en jagande pappa och ett matlagningsgeni till mamma. Feministiska diskussioner förekom inte i mitt barndomshem. Ändå vill jag påstå att en av de största förespråkarna för kvinnokraft fanns hos pappa, inte på ett generellt eller filosofiskt plan men konkret, personligt. När jag pluggade matte var han övertygad om att jag skulle slå grabbarna med hästlängder. Att jag skulle ha körkort direkt efter 18-årsdagen var en självklarhet, gärna egen bil, gärna jägarexamen.

Och skogen ska jag ärva. Det vill han.

Är pappa macho? Feminist? Både och eller inget alls?

En klassresenär – ett annat ord som jag tror öppnar dörrar hos den omåttligt framgångsrike Persson – är pappa i alla händelser. Det var alltså det här jag tyckte mig känna igen hos en människa jag hälsat på helt kort, en man jag läst mycket om och av.

Hur är det med sexbarnspappan Persson, han med fyra döttrar? Två ex-fruar? En fru, ”inte den ”senaste” utan ”den sista” som han säger. Kvinnliga chefer en masse? Och inte minst mannen som tidigare varit chef till många kvinnor?

Hur är det med den feministiska kämpaglöden hos en man som tillsammans med Jan Guillou och Pär Lorentzon skrivit Stora machoboken? Boken sålde slut i ett nafs, liksom alla andra Perssons böcker om vresiga, manschauvinistiska polismän som Evert Bäckström.

Dessutom blev han älskad på kuppen.

Inte minst av kvinnor.

– Man kan hur lätt som helst läsa Den stora machoboken med feministiska ögon, den klarar sig gott, säger han. Jag tror att de flesta förstod att slagen riktades mot bilden av machon, mot själva urbilden för John Wayne-typen, inte mot kvinnorna.

Sedan ler han.

– Visste du förresten att John Wayne hette Marion i förnamn?

Men nu marscherar jag för raskt i berättelsen.

Vi får backa. Börja om.

 

Det feministiska spaningsspåret ska alltså redas ut. Jag har fått ett ja. Läst på. Tagit mig till Solna, där han och hustrun Kim numera bor. Granne med hemmet ligger lämpligt nog kontoret. Vi har avstyrt fotografering eftersom jag förstått att han inte gillar att bli plåtad.

– Inte gillar, ryar Leif GW Persson i telefonen inför mötet. Det handlar fan inte om det! De håller ju på i timmar och blir inte jävla dugg bättre än de där selfiesarna man knäpper på en sekund. Jag vill inte säger jag, har inte tid med alla förbannade lampor. Ni får två timmar sedan åker ni ut!

En gråmulen höstdag står jag därför ensam i hans trappuppgång med utbrottet ringande i öronen. ”Går det här fullständigt åt helskotta så sticker jag”, tänker jag. ”Tre utskällningar tar jag. Sedan är det nog.”

Även den strategin har jag hämtat från min uppväxt.

Klockans plingande följs av ljudet från en öppnande dörr. Ingen hand sträcks fram, Leif GW Perssons blick passerar mig på någon sekund, jag har svårt att uppfatta orden när han på sitt karakteristiskt släpiga vis säger:

– Jag ber om ursäkt för den något informella klädseln, jag har haft mycket att göra på morgonen.

Framför mig har jag ryggen på en av Sveriges mest omstridda män. Ett par lätt utåtvridna fötter med en ondsint hallux valgus vid höger tå, smala, något blåröda ben, en grå frottérock knuten under den omfångsrika midjan. Leif GW Persson sätter sig vid skrivbordet, med blicken mot mejlen i datorn. Jag inser att jag knappt hunnit ta fram anteckningsblocket förrän det fullständigt gått åt skogen. ”Vi ska ju tala om feminism”, säger jag till ryggen.

– Va?! Det har jag inte skit att säga om. Jag kallar mig aldrig feminist. Dessutom råkar jag känna en del snubbar som gärna viftar med feministkortet, och det gör mig orolig.

Orolig?

– Ja, feminism är inte det ord som kommer för mig när vi ses mellan skål och vägg. Om du förstår hur jag menar.

Nä.

– Flera av de manliga feminister jag känner låter långt ifrån feministiska när vi super ihop. Jag vill inte säga vilka de är, det kan du säkert lista ut själv.

Men, nu försöker jag vara konkret, 2014 får kvinnor trots likartat arbete, inte lika lön.

– Det är åt helvete förstås. Helt åt helvete.

Han är gammeldags förklarar han.

– Jag tycker att människor, oavsett kön, ska belönas efter prestation. För mig är feminism ett uttryck för vanligt rättvisetänkande.

Det finns strukturella, osynliga skillnader i samhället. Etnicitet och religion är två exempel. Klass och kön två andra.

– Jag har drivits av ett djupt liggande revanschistiskt behov. Jag har velat trycka till lite extra när jag känt mig trängd eller motarbetad i min strävan efter ett liv som är annorlunda än min pappas. Kalla det macho, om du vill.

Du har slagits med andra hannar snarare än för kvinnor?

– Det kan man säga. Eller kanske har jag mest slagits mot mig själv.

Men om du varit kvinnlig arbetarunge i stället för Gustavs grabb?

– Klass kommer först. Alltid. Hade jag vuxit upp i medelklass och varit kvinna hade jag kanske kallat mig för feminist.

Nu berättar han anekdoten om Kvinnor kan-mässan i Göteborg, den första 1984. Butterheten är på väg bort, han har vankat runt lite i det ganska sparsamt möblerade rummet, satt sig i fåtöljen bredvid mig. Ju längre in i intervjun vi kommer, desto roligare blir han.

Leif GW Persson är en mycket blyg människa, tänker jag. Precis som jag.

– Det blev ett jävla liv! Tänk dig själv – 600 kvinnor i en sal. ”Men vad kan ni då?” undrade jag.

Jag antar att du ville provocera?

– Äh, det var ju bara en massa överklasskärringar som virkade tehuvor i form av höns.

Ordföranden för mötet frågade mig vad jag hade gjort för kvinnosaken. ”Sett till att mina exfruar blivit miljonärer”, svarade jag. ”De lider ingen materiell nöd, och inte ungarna heller.”

 

Alla som läst Perssons memoarer – och det är ofantligt många vid det här laget – vet att pappa Gustav, timmermannen och lagbasen med händer stora som parabolantenner, fick vara både mamma och pappa för Leif och hans syster.

En av nöden tvingad jämlik man?

– Jämlik vet jag inte. Han var snäll, en hygglig karl. Jag var svårt förtjust i farsan. Morsan höll på att dö hela tiden. Hävdade hon själv i alla fall. Tror att hon hade varenda dödlig sjukdom som finns, utom de tropiska. Att växa upp med det hotet skapade en ångest som jag fortfarande försöker bemästra.

Hur?

– Jag krökar för mycket. Självmedicinerar kan man säga. Halvårsvis är jag vit, halvårsvis svart. Jag tar små tabletter mot de värsta dipparna. Äter på tok för mycket, fast nu kör jag 5:2-dieten. Men det där har jag berättat förr, skrivit om. Jag ville vara ärlig i Gustavs grabb, kanske kan det hjälpa någon. Nu har jag börjat gå till en psykiatriker också. En kvinnlig. Skärpt som fan.

– Morsan var helt enkelt ingen kvinna, ja, ingen människa, att luta sig mot. Hon använde hypokondrin för att kontrollera sin omgivning.

Och om det varit din pappa som legat sjuk i inbillade sjukdomar?

– Han hade blivit betraktad som en jävla fåne förstås.

Mamman var ingen att luta sig mot.

Pappan var någon att luta sig mot.

Återigen är Leif GW Persson noga med att inte skilja på kvinna, man och människa.

När Gustav dog ville Leif hålla i begravningen med kista och rejäl sten, som en sista gest mot den människa han älskat mest.

– Du får 100 000 om året om jag får begrava pappa, sa jag till morsan. Men jag fick inte det. Hon lät hans aska strös för vinden. Sa inte var. Det förlåter jag henne aldrig.

Har ditt förhållande till din mamma skapat en ilska mot kvinnor generellt, tror du?

– Nej, inte alls. Jag hade en massa bra kvinnor omkring mig. Mormor och grannfrun var starka och goda båda två. Och så var jag ju mycket med farsan på jobbet. På så sätt slapp jag mamma. Sedan kom ju skolan, det blev en fristad.

Din pappa måste ju sett hur du hade det.

– Klart han fattade.

Varför skilde han sig inte?

– Det var inte aktuellt i den klass jag kommer ifrån.

Klass igen.

Inte kön.

 

Under sexualbrottsutredningen på 1970-talet spelade Leif GW Persson en mycket aktiv roll där han motsatte sig den mjukare inställning mot exempelvis våldtäkt som utredningen föreslog. På samma sida stod Maria-Pia Boëthius, då Expressenjournalist, som 1976 skrev boken Skylla sig själv där hon bland annat hävdade att sexuellt våld mot närstående gavs förmildrande omständigheter i politiska sammanhang. Året efter briserade den så kallade Geijeraffären. Leif GW Persson hängdes ut som läckan som avslöjat att justitieministern haft kontakt med prostituerade. Den tiden, den händelsen är emellertid så genomtröskad att vi lämnar den därhän. Att många män kommit undan straff för våldtäkt med hänvisning till kvinnans klädsel, mannens naturliga sexualitet med mera debatteras än i dag. Jag frågar honom om det finns en omvänd orättvisa, det vill säga att kvinnor döms mildare för att de just är kvinnor.

– Män döms oftare och hårdare för att det till övervägande del är män som begår grova brott. Det är ju inte mycket att snacka om. Men bedrägerier, förfalskningar … det är svårare att veta exakt.

Nu drar han exemplet med Håkan Juholts sambo som fälldes för bedrägerier när hon arbetade på ett flygbolags reklamationsavdelning.

– Det var rejäla saker, inga misstag i jobbet så att säga. Hon förfalskade fakturor för stora summor. För det fick hon villkorlig dom och dagsböter.

Och? Säger du att en man …

– Ja. Hade hon varit karl hade hon fått fängelse. Minst ett år. Men hon slank undan.

Han har haft många kvinnliga chefer, och dessutom varit chef för många kvinnor. Det vill jag tala om, men avbryts av en leende Leif GW:

– Jag var en dålig chef. Jäääävligt dålig.

För att …

– Jag hade favoriter! Det ska inte en bra chef ha, i alla fall inte visa det. Jag favoriserade alltid de smartaste.

För att …

– De var bättre förstås! Snabbare, klokare, vassare. Ofta var det kvinnor.

Nu säger han för första gången i vårt samtal något som jag kommer att höra många gånger, ett uttryck som jag tror är en av de finaste komplimanger Persson kan utdela:

– De hade ordning och reda i skallen.

Syntes det i lönestatistiken?

– Självklart!

Vilka kvinnliga chefer har han haft som han gillat? Många visar det sig.

– Anna-Greta Leijon var bra, men det var en kort tid av lycka. Sen kom Ebbe Carlsson och då kunde det bara gå åt ett håll.

Varför var hon bra …

– Ann-Marie Begler. Också mycket bra. Laila Freivalds. Lysande.

Låt mig försöka återberätta en historia från samhällets absoluta toppskikt. Dåvarande justitieminister Laila Freivalds och hennes medarbetare Leif GW Persson är på väg till en kursgård långt ut på Lidingölandet. I bilens framsäte två Säpo-vakter, vilkas uppgift är att skydda justitieministern. I baksätet bråkar Freivalds och Persson så att stickor och strån ryker. Om vad? ”Äh, inget konstigt. Man blir emotionell, skriker och gapar.” Säpo-vakterna börjar bli oroliga, ska de börja slåss? Då ryter plötsligt Leif GW Persson: ”STANNA BILEN!” Ett duggregn har börjat falla (tror han, eller möjligen har han hittat på det för att göra berättelsen bättre). Leif GW Persson kliver ur och börjar trava in mot Stockholm.

Vad hände?

– Inte en människa syntes, det var rena bonnlandet. Sedan märkte jag hur en bil stannade vid min sida, Laila hade vänt, nu vevade hon ner rutan, gav mig en trött blick och sa: ”Leif, hoppa in. Livet går vidare.”

Gjorde du det då? Hoppade in?

– Ja visst! Vi hade bråkat färdigt.

Han säger att käften ofta sprungit före förståndet.

– Jag har fått be om ursäkt många gånger, ska du veta.

Temperamentet är mindre hett i dag.

– Testosteronet har sjunkit med åren, det är jävligt praktiskt.

Men du gillar att bråka?

– Gillar? Karl-Gerhard lär ha sagt att han var beredd på ett livslångt lidande för en applåd på första parkett. Sådan är jag också.

Vilket betyder?

– Jag är inte rädd för att säga ifrån. Tycker om att vara vass i repliken, få skratten på min sida, men jag spottar hellre uppåt än nedåt, och då riskerar det att hamna på en själv. Och jag säger förlåt om jag har fel. Jag är inte elak på det viset. Pappa sa att man inte ska slå barn, kvinnor eller svaga, men bankar man till någon större är det inget fel. Tvärtom.

 

Ett rejält bråk blev det när man skulle välja programledare till Veckans brott i Sveriges Television. För övrigt en programidé från Leif GW.

– Jag märkte direkt att det var ordning på Camilla. Vi skulle testa 15 kvinnor, många hälften så gamla som jag. Jag tänkte: Tror de att jag är gubbsjuk, eller? De var ju bara puttinuttor! Camilla sopade banan med alla. Henne vill jag ha, sa jag. Cheferna såg ut som utdragssoffor i ansiktet.

Camilla Kvartoft var anställd på Sveriges Radio. Sveriges Television hade anställningsstopp. Något vikariat ville hon inte släppa sin fasta anställning för. Då ringde dåvarande chefen för SVT, Eva Hamilton, upp Persson.

– Hon förklarade i mycket pedagogiska termer hur anställningsreglerna ser ut och avslutade med att fråga hur vi ska gå vidare. ”Det har jag ju sagt, får jag inte Camilla så skiter vi i det!” Då var det plötsligt inte anställningsstopp längre.

Han kluckar gott när han berättar.

– Det är fan den bästa rekrytering SVT gjort! Ordning och reda i skallen på den människan.

– Jag kan inte arbeta med människor som är dumma i huvudet. Jag klarar det inte, klarar det bara inte. Det var samma sak med Lotta Lundgren. Hon är smart, rolig och en jävel på att laga mat. Man säger att vägen till mannens hjärta går via magen, men jag vill hävda att den går via hjärnan. För mig är det så.

Men vad är att vara intelligent?

– Man snappar, är logisk, har en bra människosyn. Sådant ser jag.

Hur snabbt?

– En del jävliga typer är ganska listiga. Ibland tar det ett tag, men oftast vet jag direkt. Ser det i ögonen. Är de onda säger jag det till dem. ”Du är en ond jävel.” Lika bra att de får veta.

Nu känner jag att jag håller på att tappa greppet. Vart tog min ursprungliga vinkel – feminism – vägen? Kvinnosaken har blivit allmänmänsklig, egenskaper som ondska hittar vi ju sannerligen hos båda könen.

Men hur ska vi få styr på detta med jämställdhet? Du säger att det är åt helvete med olika lön, men hur ska vi göra? Kvotering?

– Lagstiftningsinstrumentet är ganska trubbigt. Ska vi lagstifta om kvotering och det sitter män i styrelserna som inte vill ha kvotering kommer de bara att välja in idioter till kvinnor – sådana finns ju också. Då har männen köpt sig fria.

 

Han har fyra döttrar, alla med olika yrkesval. Någon särskilt närvarande småbarnspappa var han inte. Inte åt de fyra egna barnen, inte åt bonusbarnen.

– Nä, det kan jag verkligen inte skryta med. Men jag har valt bra mammor, och jag försöker hjälpa dem så gott det bara går. Lättare nu när de är stora och kan prata. Jag är svårt förtjust i alla mina barn. Jag räknar för övrigt Kims barn som mina.

Hur märks det?

– Jag skäller på dem i samma utsträckning som mina egna och stoppar på dem lika mycket pengar.

I flera år har Leif GW Persson suttit i Manspanelen i Expressen, till vilken läsare kan ställa frågor om relationer. En kvinna, som sa sig älska sin man men hade tröttnat på att hon fick sköta allt hushållsarbete, fick följande handfasta råd av Leif GW Persson: ”Du är grovt utnyttjad av en vanlig oduglig latmask. Sparka ut fanskapet innan du själv går under.”

Telefonen ringer just när jag ska fråga om hans hustru Kim. Han har redan utdelat den komplimang alla smarta kvinnor skulle älska: ”Kim är ytterst välsorterad i skallen.” Leif GW Persson har förvarnat om att han väntar ett mycket viktigt samtal. Jag har erbjudit mig att lämna rummet om han vill tala ifred. ”Nej, för fan! Stanna du. Jag håller på med ett gammalt mordfall. Trodde att jag hade lösningen, men förmodligen är det inte så.”

Kalla fall. Olösta. Nu ska han ägna sitt nya, lite friare liv åt att hitta mördare och banditer. De smartaste och bästa kriminalarna samlar han kring sig, pengar saknas inte.

– Vet du vad en amerikansk kollega sa till mig? ”You know Leeef, what’s better than sex? Knocking on suspects door.” En och en halv miljon brott anmäls varje år. 90 procent skrivs av. Det är en väldig massa elände som stoppas i pärmar och skickas ner i källaren. Jag vill försöka ändra på det.

Tiden börjar rinna ut. Jag har inte blivit utkörd som jag befarade. Tvärtom. Vänligt har han låtit mig förstå att jag inte behöver stressa. Ett sista namn står på min frågelista. Zlatan. Det står även ”cykelcitatet” och jag menar händelsen då Svenska Fotbollförbundet belönade landslagsspelaren Anders Svensson med en bil medan den kvinnliga motsvarigheten Therese Sjögran fick lämna fotbollsgalan tomhänt. Då erbjöd Zlatan henne en cykel med hans autograf på. Jag har fått för mig att Zlatan och Leif GW känner varandra, tänker att vår störste fotbollsspelares namn kanske också är en av de dörröppnare jag inledde texten med. Och så vill jag förstås veta hur han ställer sig till den zlatanska cykelkommentaren.

– Äh! Har du sett tröjan!?

Jag hinner inte svara förrän han pinnar ut i hallen, öppnar en garderob och tar fram en stor landslagströja. Nu har jag den framför ögonen.

– Läs vad han har skrivit!

Till GW från Zlatan. Bara jag och du kunde räkna ut att det skulle bli mål därifrån.

– Det var hans sanslösa mål mot Ungern i VM-kvalet. Jag är svårt förtjust i Zlatan. Kan man hantera sina fötter som han har man ordning i skallen.

 

Kära läsare, du som orkat hit. Om feminism blev inte så mycket sagt. Felet är mitt. Viktiga följdfrågor uteblev. Något tydligare hoppas jag att bilden av Leif GW Persson blivit: Rätt ska vara rätt, oavsett kön, menar han. Han är svårt förtjust i alla med ordning och reda i skallen. Det gäller både män och kvinnor. Ja, människor helt enkelt.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Thron Ullberg

 

LEIF GW PERSSON

FÖDD: Stockholm. Växte upp på Gärdet och i arbetarstadsdelen Sibirien.BOR: Solna, samt hyr en gård med jaktmark av hertiginnan d’Otrante på Elghammars slott utanför Gnesta.

FAMILJ: Hustru Kim, ekonom, barnen Patrick, bibliotekarie, Malin, advokat och författare, Hedda, arbetar inom filmindustrin, Julia, doktor i internationell politik i Oxford, samt Kims barn Klara, studerar till förskollärare och August, litterär agent.

SENASTE BOK: Den sanna historien om Pinocchios näsa, 2013, Bonniers.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar