Porträtt

Håkan Hellström & hjärtats sånger

av Marie Branner

Han är killen som bara ser romantiska komedier. Som alltid vill att det ska finnas ett hopp, en öppning.” Jag älskar när det är för mycket, när allt ska med”, säger Håkan Hellström om sin musik, om kärleken – och om livet.
Vi möter en 39-årig tvåbarnspappa som inte vill leva utan tron på lyckliga slut och som nu släpper sitt sjunde album  Det kommer aldrig vara över för mig.

En låt är en tre minuters flykt.

Inte från livet. Utan till.

– Jag vägrar bli ledd till en mörk grotta och lämnas där. Jag vill ha ett kryphål ut. Vill att det ska sluta lyckligt. Att kärleksparet får varandra på slutet.

Vi sitter i ett hörn i Fiskekyrkan. I Rosenlund, horkvarteren, som Göteborgs stadsplanerare febrilt försöker omvandla till något snyggare. Håkan Hellström bor ett par hundra meter bort och har som ingen annan beskrivit det där göteborgska, grusiga glappet. Sett kärleken i arbetarstadens smuts.

Det tar ett par vändor innan servitrisen ser vem hon serverar. Hon ber om en autograf och rodnar. Håkan Hellström tuggar på en strömming, berömmer maten, tackar och nästan bockar inför den unga tjejen.

Detta att allt ska sluta lyckligt, så är det ju inte alltid i verkliga livet?

– Just därför! Jag vill inte bli påmind om hur det kan vara. Om man under en film eller en tre minuter lång låt kan fly från livets jävlighet är det fint.

Håkan Hellström vill inte leva utan tron på att det bästa finns kvar. Ändå är tiden hans värsta fiende. Inte att själv bli gammal. Tvärtom – han kan se sig själv som en nöjd gubbe som spelar på kvarterspuben eller pizzerian. Pojkdrömmen är sedan länge uppfylld. Med råge.

– Men tidens gång, det temat mal sönder mig. Att allt tar slut. Att människor kommer att lämna mig. Jag skjuter bort de tankarna. Jag tror faktiskt att det är bra att förtränga problem. Inte en skitig blöja – den måste bytas – men existentiella tankar. Jag slår undan dem, försöker att inte ens bearbeta. Visst, du kanske får tillbaka dem som en käftsmäll längre fram, men då har du ju mått bättre under tiden.

Ur högtalaren en kommersiell radiokanals skärande jingel. Vi ber att få musiken avstängd. 
Han sitter tyst, med för varm rumpa på bänken längst in som har inbyggda värmeslingor, och andas ut i det plötsliga dånet av tystnad.

– Varför finns sådana kanaler? Ingen vill ju ha skiten. Ingen behöver den. Ingen!

Två och ett halvt år har gått sedan förra skivan. I sommar väntar en lång turné. Och i juli kommer dessutom spelfilmen Känn ingen sorg som bygger på hans musik. Trycket är enormt. Alla vill just nu ha en skärva av Håkan. Han tycks inte känna av det. Förträngning? Det handlar snarare om frånvaro av prestationsångest. Håkan Hellström gör. Han bär hjärtat i handen och sätter hjärnan på sparlåga när han skriver.

– Jag lägger inte band på mig. Har inga invändningar mot mina egna idéer, hoppar över prestationsångesten.

Det innebär inte frånvaro av tvivel. Men i princip aldrig när en låt föds eller spelas in. Tvivlet kommer efteråt. Särskilt med debuten för 13 år sedan. Hans enda krav var att få spela in låtarna snabbt. Men sedan kom ångesten: vad hade han egentligen gjort?

– Kunde jag dragit tillbaka skivan då så hade jag gjort det.

Skrapar man sig nedåt i tillkomsten av det kommande albumet landar vi i ett svartvitt foto. Det föreställer två barn, i gränslandet till tonåringar, som kysser varandra. Fotot har han haft hängande hemma i tio år och det blir nu omslag till det kommande albumet.
Barnen lämnade inte Håkan Hellström i fred. Han funderade ut mentala tankebubblor och egenskaper till dem. Stammar pojken? Skulle han kunna skjuta någon för hennes skull? Är det inte valborg snart – ses de i Azaleadalen i Slottsskogen? Han kallar skivan för ”nio olika kameravinklar på fotot”.

– Är det något jag kan så är det att hitta på kärleks-låtar, säger Håkan Hellström och vi hamnar i en diskussion om det självbiografiska avtalet, att människor läser in saker som inte finns där.

Som låtskrivare kan han ösa ur samma trasiga grundton gång på gång. Femåringens övergivenhet, tonåringens melodramer, den vuxnes avgrundsdjupa kärlekslängtan.
Jag har fått höra delar av albumet i förväg. Det låter svartare och tyngre. Sjömanskostymen hänger sedan länge på Sjöfartsmuseet. Jag förvarnar Håkan Hellström om att han kommer att få frågor om 40-årskris och separation efter skivsläppet. Han ler.

– Det finns en idé om att pop och rock är självbiografiskt. Det finns en självgodhet i det som är avtändande, det är så osexigt med sådana anspråk. Jag reagerade starkt i början, sa att jag ljög, men allt jag har skrivit är ju sant! Alltså sant – fast det behöver ju inte ha hänt. Åh gud, vilka lyxproblem jag har. Kan man inte bara få vara som trubaduren Allan i dalen i Robin Hood? Dyka upp och dra en låt?

 

Den röda pinnstolen i replokalen håller på att välta.

– Jag tänker Neil Young, att slingan är som en buffel. Fan, vad bra det låter, Mattias!

Fönstren i källaren på Konstepidemin är övertäckta av batiktyg, en skyltdocka med rosa peruk står i ena hörnet och resten av golvytan är fylld av instrument. Gitarristen Mattias Hellberg, som ska ersätta Daniel Gilbert under sommarturnén, och Håkan Hellström drar snabbt igenom en spellista av de gamla låtarna. Det är inte meningen att Håkan Hellström ska ta i nu. Men han ylar och skrattar. Leker. Kängorna stampar i nålfiltsmattan, prickig av intorkade tuggummin.

– Jag har ju inte hört mina låtar så här, jag tänder till. Mitt huvud spinner, vill skruvas av. Som en kork. Jag tvingas upp på tårna. Jag älskar det.

Håkan Hellström skriver aldrig för en tänkt publik. Alla får tycka vad de vill, älska eller avsky, ingen kan ha fel. Ändå är dåliga recensioner jobbiga, han väntar på att nedplockad. Är det nu det är dags? Han ser road ut när han spekulerar i vad kvällstidningarna ska hänga honom för. Han kan medielogiken: det finns inget effektivare än att kasta ner någon från en piedestal man själv varit med och byggt.

Ingen annan har kallats frälsare så många gånger eller fått manliga recensenter att svettas ut tårdrypande hyllningstexter. Ingen annan älskas heller av mormödrar i päls, Allsång på Skansen-publik och indietjejer. Ingen annan har lyckats hålla balansen, vara folkkär och kreddig på samma gång.
Han säger att det inte spelar någon roll om allt snart är över. Pojken som mimade till Kiss framför spegeln, som byggde sitt första trumset av mammas kastruller, som dagdrömde på bussen till skolan om att fylla Scandinavium har fått långt mer än han någonsin bett om.

Vad gör du med längtan när drömmen slagit in?

– Jag klamrar mig fast. De stora morötterna finns inte kvar, jag är helt uträknad i egen förväntan. Jag längtar efter andra saker, efter våren, sommaren. Och på hösten efter att få åka snowracer i pulkabacken.

En kort paus. Håkan Hellström har slutat röka men tar några smygbloss på Mattias Hellbergs cigg. 
Säger att musiken alltid finns där och det är det enda sättet han kan leva. Inuti musiken – ”alltid nära till en piruett”. Det är musiken han kan lita på hur livet än går. Han tänker aldrig anpassa sig efter vad han tror att andra vill ha, för vem är han då? Självförtroendet är i grunden gott och han lider inte av känslan att när som helst bli avslöjad som en bluff.

– Jag har aldrig känt så. Men du sätter fingret på något, eftersom konst och musik är bluff. Manipulation. Det är en underbar paradox att jag kan gömma mig bakom gitarren och samtidigt vara mer uppriktig än någonsin. Jag går aldrig runt och är så ärlig i vardagen. Musik är ren sanning och samtidigt bara ett korttrick, rent trolleri.

För Håkan Hellström kommer melodierna först. Texten blir ett sätt att spegla melodin. Han kan gå runt hemma och idiotmumla ”vad handlar melodin om, vad handlar melodin om”, och hittar han en fras är låten fångad. Resten kallar han ”att pynta granen”. 
Processen är skenbart kaotisk. En fras, en slinga, en textrad kan dyka upp på spårvagnen, ett hotell, när han städar på föräldrakooperativet. Han nickar mot sin smarttelefon och säger att det mesta finns i den numera. Förr på lappar, på kuvert och kvitton.

– Det händer att jag hittar texter i fickorna. Kan bli överrumplad: det här är ju bra. Annat slumpas bort i tvätten.

 

Den väldigt artige mannen syns på håll. Långa, smala ben med lite för långa kliv längs Linnégatan, grå luva och mobilen i handen, med ögonen på minutvisaren. Håkan Hellström står sedan i min hall med den omedelbara ursäkten att han är sen. Exakt en minut. 
Han har suttit på ett kafé i kvarteret i en timme för att inte dyka upp för tidigt. Han är ständigt för tidigt ute. Vi bor fem minuter från varandra. Tanken på att ringa mig och fråga om vi kan tidigarelägga intervjun har inte slagit honom. 
Det är som att han saknar en tröskel, precis som med avsaknaden av prestationsångest.

Hjärtat på vid gavel. Detta trots att han i dag är en annan, mer försiktig man än den 26-åring som somnade som trummis i Broder Daniel och en morgon vaknade upp som tokhyllad soloartist i ett sunkigt studentrum i Gårda. Då pratade han rakt ut med journalister. Hittade på. Bara för att det gick, begeistrad över vilket utrymme han fick. 
Därför går inte bilden ihop för den som läser gamla intervjuer. Han motsäger sig själv och är en citatmaskin för kvällspressen, ibland bitter på gamla vänner och dem som inte trodde på honom. Andra gånger ödmjuk som en tappad, hemlängtande vante. Han ångrar en del, som att han namngav människor. Ett barnsligt sätt att ge igen, att säga vad-vad-det-jag-sa, som han i dag ser som onödigt och dumt.

Ofta är de tidiga intervjuerna rena kontaktannonser: han är pojken ingen vill ha. Bottenskrapet. Killen som längtar och trånar, som talar om kvinnor som mystiska, ouppnåeliga änglar.
Där har dörren stängts. Varje gång vi snuddar vid privatlivet, sambon, barnen, skolan eller dagis säger han ”du skriver väl inte det här?”. Att familjen drabbas av vad som står i tidningarna blev en stark insikt. Han har lätt för att svepas med, orden ramlar ur munnen. 
Han är lätt att prata med och tycka om, och det är som att han gång på gång måste påminna sig om att jag är en journalist – trots att han mött hundratals.

– Jag kan vända ut och in på mig själv. Men det är helt annorlunda nu, när det gäller fler än mig.

 

Går det att bli arg på Håkan Hellström? Jag pratar med några personer i den inre cirkeln runt honom. Får inget ur dem. Bara att han vet vad han gör. Bestämmer själv – men lyssnar på ett fåtal. Kallades Ålen under sin tid i bandet Broder Daniel för sin förmåga att ta sig ur konflikter.
 Säger själv att han visst grälar, men att tricket är att gräla på rimmad vers – för vem kan fortsätta skrika då?

Det forna trånandet efter ouppnåeliga kvinnor kan han le åt i dag. Visst var det så. Och ändå en fasad. Han längtade redan då efter något annat, efter fastare ramar – långt från bilden av en  steppande, skön sjöman i ett hav av flickor på Göteborgs klubbar.

– Det var jag, men ett annat jag. Jag var trött på singellivet redan vid 21.

Han vill inte romantisera tonåren. Livet blev drägligt efter 20 – innan dess sprang han. Som en hund genom Göteborgs gator. Det var filmen Stockholmsnatt i luften, kampsport på gatorna. Ingenstans att ta vägen. Han var aldrig den som kaxade, backade alltid ur konflikter.

– Det kändes som att fly, fly varje fredags- och lördagsnatt. Man sprang frysande med en smak av spya i munnen. Det finns inget vackert med ett gäng osaliga andar som driver runt på stan med finnar på näsan.

Sedan kom friheten. Att komma in på klubbar, spela i band. Flytta hemifrån, alla påbörjade kurser på universitetet. Och så Känn ingen sorg för mig Göteborg – låten som förändrade allt. Som han knappt begrep hur han kunde skriva, nästan som en Carola-låt med vindmaskin. Folk stal hans post, snodde hans namnskylt på studenthemmet, han var 2000-talets slamrigt ärliga musikhopp efter ett 1990-tal av ironi och torr vaksamhet. När han kom hem en dag stod en främmande pojke i studentrummet. Kanske tolv år. Håkan frågade vad han gjorde där.

– Dörren var öppen, så jag gick in. Jag hittade dig, sa pojken.

Håkan minns att han gav grabben något. Hur pojken gick därifrån. Glömmer aldrig hur det var att själv befinna sig i det där gränslandet, att leta upp en idol eller en bekräftande vuxen och bara glo. Hur han själv gick hem till en pensionerad träslöjds-lärare och byggde fågelholkar i hans  källare. Hur man i en viss ålder saknar en viss spärr. Att det är livsfarligt och samtidigt befriande. Och att man måste komma ihåg den känslan.

– Jag tyckte om den där pojken. Jag undrar vem han blev?

 

Vi står och tittar på stan från min balkongdörr. De tomma bänkarna framför Hagabion där fyllona värmer sig tidiga sommarmorgnar. Långgatorna som långa tankstreck längre ner.

– Här ville jag alltid bo. Har du inte råd att åka till San Francisco, gå uppför Nordhemsgatan. Jag hoppas gatan är med i filmen, jag har åkt runt med regissören och visat platser som har varit viktiga för mig, för min musik. Det här är en av dem. Fan, den måste vara med!

En annan betydelsefull plats ligger långt bort från det Göteborg som Håkan Hellström gjort till sitt poetiska landskap. År 2002 bad TV4 honom göra ett inslag om samba från Rio de Janeiro till deras reseprogram.

Deras guide på plats hette Natalie Davet. Hon, tvåspråkig med svensk mamma och brasiliansk pappa, hade ingen aning om vem Håkan Hellström var, eftersom hon inte bott i Sverige de senaste åren.

Något hände – även om Håkan Hellström ”inte trodde att han hade en chans”. Natalie kom sedan på besök i Göteborg, sov på soffan och när helgen var över och hon tog tåget till Stockholm gick han hemåt genom Allén och grät med en vetskap att det här var för viktigt för att åla sig ur. Sedan dess är det de två.
Han brukar säga till barnen att han hämtade deras mamma ur djungeln. Att hon hade indianfjädrar i håret.

– Eller att jag fångade henne med ett nät. Att hon satt i ett träd när jag hittade henne.

Det är såklart hittepå, men det låter sant när han säger det.

 

Livet går i små cirklar mellan skivsläpp och turnéer. Hämta på dagis, handla, ”hålla på och greja med gitarren”. Han vägrar att kalla det för ett jobb. Det närmaste han kan definiera som arbete är ansvaret för barnen. Han vill inte att sönerna ska tro att livet är enkelt, att de ska tänka ”jag ska bli som farsan, sitta hemma med  gitarren” och strunta i skolan.

– Det blir som falsk marknadsföring. Så får de livet som en spann kallt vatten över sig. Jag vet hur lyckligt lottad jag är och försöker förklara för dem att det oftast inte funkar så här.

Vuxen blev han när barnen kom. Ingen stor förändring utan mer en inställning. Turnélivet ändras eftersom han – och de flesta andra i bandet – numera vill hem. Någon romantiserad frihetslängtan bort från fasta ramar, från familjeliv, finns inte. Tvärtom.

– Jag skulle vara som en papegoja som släpps ut ur sin bur. Herregud! Jag skulle sitta förvirrad i trappen och gråta.

Han dricker sin andra kopp te. Torkar smulor från en chokladboll från köksbordet. Ska till Stockholm för skivan och undrar om det kommer att dyka upp folk på signeringarna när den släpps? Sist ringlade sig köerna i dubbla varv runt kvarteret uppe på Stigbergstorget.
I mitten av mars släpps titelspåret till albumet och fansens kommentarer på nätet och recensionerna är som en kärlekstsunami. Många räknar ner dagarna tills när hela skivan finns ute. För Håkan Hellström spelar reaktionen stor roll – och samtidigt ingen alls.

– Jag vill göra så gott jag kan. Och vet jag att jag har gjort det, att jag är nöjd – då är allt bra.

Det finns en fråga han aldrig har svarat på. Om varför han och storebrorsan fick börja på Samskolan – en privatskola med rikebarnsrykte, men med en kvot för annorlunda eller behövande elever.
Det var där han utsattes för dikter och fattade att om han skrev med sitt eget språk, så kunde världen hållas ihop.
En uppsats i svenska blev en byggsten till den han är i dag: han gick hem och skrev för första gången om sig själv, en 17-årings skoldag, ett kärleksbrev till en tjej. Med en hudlöshet han fortfarande får rysningar av. Uppsatsen heter Jag och Frank Sinatra och publicerades senare i Samskolans jubileumsbok.

– Jag älskar när det är för mycket, när allt ska med. Elden och kraften, att man är osårbar fast det är galet och fult och man riskerar allt.

Men frågan svarar han inte på. Kan inte öppna den dörren, bara att han aldrig skulle varit densamme om skolbytet inte ägt rum. Att han har lärarna och vännerna från den tiden att tacka för allt.
Jag läser högt ur en intervju i Göteborgs-Posten från år 2000, skriven precis vid genombrottet: ”Det känns som om journalisterna har förknippat mig med någon annan, och av misstag skrivit om mig, och att ni vilken sekund som helst kommer att inse att ni intervjuat fel person, och därefter lynchar mig. Jag är rädd för er.”
Håkan Hellströms ögon är plötsligt vidöppna. Han får knappt luft.

– Precis så tänker jag fortfarande, skillnaden är att nu vet jag att jag kan finnas inuti den där yttre personen som alla tror att jag är. Om jag stannar därinne så klarar jag mig. Där var jag helt avklädd, där blottlägger jag min konstighet. The real me – vem är det? Jag vet inte.

 

OM HÅKAN:
Namn: Håkan Georg Hellström.
Ålder: 39 år.
Bor: I en fyrarummare i Haga, Göteborg, en lägenhet i Stockholm och ett sommarställe på Västkusten.
Familj: Sambon Natalie Davet, barnkulturvetare, två söner födda 2005 och 2008.
Aktuell: Albumet Det kommer aldrig va över för mig släpps den 17 april. Sommarturné med start i Hässleholm. Filmen Känn ingen sorg (som bygger på hans musik) i regi av Björn Stein och Måns Mårlind och manus av Cilla Jackert, har biopremiär senare i år. Håkan har en ”ytterst liten biroll”.

 

HÅKAN HELLSTRÖM OM:
Bohuslän: ”Vi hade ingen sommarstuga, utan en båt som vi stack ut med till öarna och campade. Det är barndom. Rofyllt och nostalgiskt. Och så Evert Taube såklart. Jag kommer aldrig över Taube.”
Sentimentalitet: ”Jag är extremt sentimental. Tycker om sentimentala låtar. Sentiment betyder ju ’känsla’. Att man känner något.”
Fotboll: ”Spelade vänsterback i Gais tills jag var tvungen att lägga av, över en natt, eftersom jag knappt hade några betyg. Fotboll var allt, jag var en sådan som önskade sig koner i julklapp. Jag spelar fotboll varje måndag, veckans heliga kväll. Jag kan ligga vaken i timmar efteråt, tänker på att jag missade en rusning, på dribblingar jag borde gjort.”
Pensionärsrevolution: ”Varför kräver vi att allt nytt ska komma från de unga, de som inget kan och vet? Jag skulle älska en värld där gamla stod för det nya. Men i vår ungdomsfixerade värld väntar vi oss att de ska vara förbrukade. Trist. Var är de 80-åriga tanterna? Kom igen!”
Dikttoppen: ”Min bror och jag fick en ung lärare i svenska. Han sporrade oss – och för mig var han helt avgörande. Han heter Peter Fredriksson och införde Dikttoppen i klassen. Vi fick lämna in dikter anonymt och så blandade han dem med klassiska dikter, läste upp och vi röstade. I dag är han skolchef i Södertälje.”
Droger: ”Jag är varken expert på droger eller missbrukare – de blir alltid opålitliga, egoistiska odjur. Jag har sett det hos varenda en som gått in i det. Man blir dum i huvudet. För mig är inte narkotika det farligaste, det är alkohol. Så jävla mycket dumma saker jag gjort på alkohol. Där är jag mer skraj, tänker på hur det ska bli för barnen när de växer upp, att jag måste snacka tydligt och ärligt med dem.”
Mamma Christina Hellströms skivdebut: ”Hon hade hållit på med vaggvisor länge, sjöng för mina barn. Till slut blev texterna obegripliga för dem, för avancerade. Så jag sa ’spela in dem’. Jag betalade och tryckte upp skivorna, fast det är det ingen som vet. Jag tycker att det är så fint. Om jag gör låtar som hon vid 74 års ålder – då är jag lycklig.”

 

Text: Marie Branner
Foto: Camilla Lindqvist

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar