Musikkrönika/Backstage

”Hälsa att jag dog för jazzen”

av Johan Norberg

Det jag minns mest är den täta dimman och uniformerna av grå vadmal. Unga, ängsliga soldater som fällde ut ett litet skrivbord från bröstkorgen för att stämpla pass och biljetter. ”Die Reisepässe” och ”Fahrkarten, bitte!” skrek de uppfordrande medan schäferhundar sprang runt och nosade på taket och under tågvagnarna.

Klockan var 03:30 en oktobermorgon 1979 och vår klassresa från Birkagårdens folkhögskola passerade Östtyskland på väg till Prag. Allt bagage skulle redovisas och frågorna ställdes i varje kupé: ”Haben sie Heroin, Pornographie, Pistolen oder andere verbotene Gegenstände?” ”Nej”, svarade vi sannskyldigt, men precis när den nitiske gränsvakten skulle gå fick han syn på plastpåsen under sätet. ”Bitte”, sa han och viftade med k-pisten mot golvet.

Nu är det kört, tänkte vi. Nu blir det Sibirien. En av oss hade tagit med tio lp-skivor med modern jazz till någon i Tjeckoslovakien. Hon visste att det inte var tillåtet, men tog en chans, så som man gör när man är ung. Påsen med den förbjudna musiken inspekterades av ett högre befäl och det skrevs ett kvitto. Ordning och reda. Godset beslagtogs och skulle återfås på tillbakavägen.

Med gråten i halsen vädjade jag: der Zug…

En vecka senare åkte vi hem. Samma gränsstation, gryningsdimma och vadmals-uniformer. Flickan med skivorna visade upp kvittot och nu var stämningen om möjligt ännu kärvare. Med stor misstänksamhet granskades papperet av en östtysk vakt som av någon anledning inte ville låta just henne hämta sin påse. Under några sekunder lät han blicken vandra över oss sex musikstudenter som satt på helspänn och så pekade han på mig, jag skulle följa med ut i dimman. ”Hälsa att jag dog för jazzen”, sa jag halvt på skämt när jag lämnade tåget.

Vi befann oss mitt ute i skogen med några baracker grupperade kring en järnvägsräls. Jag fördes till ett kontorsrum som Roy Andersson kunde ha inrett, och där, i ett låst plåtskåp, fanns lp-skivorna. Ett mottagningsbevis skulle undertecknas och nu följde fem nagelbitarminuter när han letade i olika rum efter rätt stämpel. Tåget pustade i bakgrunden och jag var på allvar livrädd för att bli kvarlämnad, så med gråten i halsen vädjade jag ”der Zug”, men vadmalsuniformen var obeveklig. Till slut fick jag skriva min namnteckning och samtidigt som någon skrek ”Schnell, bitte!” sprang jag med påsen i famnen över gårdsplanen och kastade mig in i närmaste vagn samma sekund som tåget började rulla.

Tio år senare föll muren.

Imperier som förbjuder modern jazz är dömda att gå under.

 

Text: Johan Norberg

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 2/2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar