Politiskt

Hela Sverige ska leva – men varför?

av Cecilia Garme

Vi synar den svenska landsbygdens osannolika resa från brittiska skrivbord till franska visioner och känner vittringen av rom från vild öring i torkat grisblod.

I en tegelborg i Stockholm sitter statsrådet Sven-Erik Bucht (s) och förbereder de 14 (!) pågående EU-förhandlingar han deltar i. Han är regeringens flitigaste resenär till Bryssel. Det kan tyckas konstigt, när hans pastorat är svensk landsbygd. Men det är bara en av paradoxerna i spelet mellan stad och land som har pågått i nära 100 år.

Urbaniseringen i Sverige är snabbast i Europa. Landsbygdsminister Bucht hoppas att den ska bromsas upp, men betonar att det kräver utbyggd infrastruktur, bredband, fler arbetsmarknadsanpassade utbildningar på regionala högskolor och en rad andra dyra saker som han lobbar för hos regeringskollegerna.

– Vi måste landsbygdssäkra våra beslut! säger han.

Lite som man gör med jämställdheten.

Pressekreteraren bjuder på kaffe och Sven-Erik Bucht citerar Tage Erlander, Gustav Möller, Göran Persson, landshövdinglegenden Ragnar Lassinanti och faktiskt också Olof Palme till stöd för sin politik. Han nämner inte Ingvar Kamprad, men det kunde han ha gjort. Det var honom som Sven-Erik Bucht, då kommunalråd, lyckades förmå att bygga ett Ikea i Haparanda vilket ledde till en tillväxtboom för den lilla staden. Sven-Erik Bucht blev Årets svensk på kuppen.

– Livsmedelsstrategi! säger han nu.

Det ska vi återkomma till. Först något om avfolkning. För det är det som landsbygdspolitik ska förhindra. Eller skulle.

Enligt ekonomiprofessor Jan-Evert Nilsson, som ägnat hela sitt forskarliv åt saken, skedde ett sorts paradigmskifte i början av 90-talet, kraftigt förstärkt av EU-medlemskapet. Man släppte avfolkningsmålet, även om ingen politiker skulle erkänna det ens i dag.

– Kanske är målet med regionalpolitiken nu i stället långsiktigt hållbar tillväxt för nationen. Det är en annan sak. Och det har aldrig funnits så mycket pengar tillgängliga som nu med EU, säger han.

I en utredning 2013 skrev Jan-Evert Nilsson att Sverige kanske behöver se sanningen i vitögat och skaffa sig en avfolkningsstrategi.

För trots alla påfolkningsåtgärder som har vidtagits genom åren, från regionalt nedsatta arbetsgivaravgifter, över lokaliseringsstöd till företag som flyttat till landet, utlokaliserade myndigheter, regionala högskolor och så vidare, har den stora urbaniseringstrenden aldrig brutits.

Man förstår den besvärade tystnad som uppstod på departementet när Jan-Evert Nilsson drog sin rapport. Vilken politiker skulle säga ”det är helt okej om landsbygden gå och dör, tillväxten sker ju ändå i städerna, det är där som ungdomarna verkar trivas”?

Landsbygdspolitiken har alltid stått på två ben. Det ena handlar om att medborgare ska ha lika rätt till god samhällsservice oavsett var de än bor. ”Hela Sverige ska överleva” kan vi kalla detta. En rättvisepolitik, vars främsta instrument är det kommunala utjämningssystemet.

Bara två personer i landet sägs till fullo förstå det krångliga regelverket. En av dem är Bengt Germundsson (kd) från Markaryd som ledde arbetet med den senaste uppdateringen.

– Det går nog inte att komma så mycket närmare en riktig utjämning, förutsatt att systemet revideras regelbundet. Man kompenserar för skillnader i skattekraft och demografi. Än i dag odlas det myter om att skattebetalare i Stockholm finansierar simhallen i Arvidsjaur, men så har det verkligen aldrig varit, säger han.

Ben nummer två är det vi kallar regionalpolitik. Den föddes i Storbritannien på 30-talet för att flytta industrier från växande storstadsregioner till avfolkningsbygder. Sverige övertog konceptet och kallade det ”lokaliseringspolitik”.

1972 bytte man namn till ”regionalpolitik”, den blev samtidigt ”mer fransk och visionsbaserad” enligt Jan-Evert Nilsson. Den blev så småningom också mer diffus när politikerna slog ner alla tangenter samtidigt för att – ja, vad?

Kanske för att jämna vägen för den typ av mirakel som inte går att planera, som när en vild entreprenör startar ishotell (Jukkasjärvi) och en kock serverar ormbunke, tallbarrskaka och rom av vildöring i ett varmt skal av torkat grisblod och hamnar i Guide Michelin (Fäviken i Jämtland)?

Eller, som Sven-Erik Bucht framhåller, för att få fram nya produkter i traditionella glesbygdsnäringar som skogsbruket. Eller livsmedelssektorn – därav regeringens satsning på en livsmedelsstrategi i kölvattnet av trenden för hälsa, närodlat och gourmet.

– Jag tror att det går att få tusentals nya jobb om vi får i gång det, säger landsbygdsministern optimistiskt.

Vi får väl se. Av 55 000 anställda i svensk livsmedelsindustri jobbar bara 2 713 personer i de fyra nordligaste länen. Hälften – 27 578 personer – jobbar i de tre storstadslänen*. Men politikers jobb är att vara optimister och säga att flaskan är halvfull, även när forskare kallar den halvtom och urbaniseringen rullar vidare.

En annan stark ambition hos landsbygdsministern är att ge regionerna själva mer inflytande över regionalpolitiken. Det har varit för mycket ”Stockholm” tidigare, tycker han.

Möjligen slår han in en öppen dörr, eftersom de glesbefolkade regionerna redan samarbetar skickligt med EU-kommissionen och ibland tycker att regeringen mest är i vägen. Norrlands inland må vara statt i oundviklig avfolkning – men tack vare EU kan näringslivet uppgraderas och stora småstäder som Umeå och Luleå kan växa. Och de allt färre som bor kvar i byar i Lappland eller Smålands inland kan ha allt mer avancerade jobb.

Terese Bengard, ny verksamhetschef för riksorganisationen Hela Sverige ska leva, har för sin del en krass syn på avfolkningsfrågan.

– Jag tror inte att glesbygdsborna tycker att man absolut behöver mer folk. Att det blir en jakt på människor beror på skatteutjämningssystemet, säger hon.

Och garanterar samtidigt att även den frågan hålls vid liv.

 

*) Siffrorna är från 2013. Källa: Livsmedelsindustrierna.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar