Vad kommer vi att minnas av sommaren 2010? Vanvården av minkarna? Oljeutsläppet? Rättegångarna mot Röda khmererna eller något kapitel från den svenska valrörelsen? Kanske också att det blev en ljus sommar, för några av oss, och mörkare för andra.
Min egen innehöll flera höjdpunkter. Först en kort resa till Berlin med min dotter. Hon hade aldrig varit i staden tidigare. Jag var senast där 1982 med en kollega från tidningen Expressen. Vi åkte fast i Checkpoint Charlie. Jag hade ett par glansiga damtidningar i handväskan som vakterna ogillade. Eller de ogillade inte själva magasinen, tvärtom såg jag dem bläddra ivrigt i de beslagtagna tidningarna när vi till sist släpptes över gränsen. Men att jag, som de anklagade mig för, försökte smuggla dessa otillåtna magasin till öst, det renderade en iskall utskällning samt böter. När jag nu återvänder till Checkpoint Charlie har det – ja, det vet ni förstås, ni som varit där post-1989 – förvandlats till en tingeltanglig turistfälla. Min dotter och jag köper ett vykort som har en bit av muren fastklistrat på sig under ett plastlock och säger till varandra att somligt har ändå blivit bättre i världen. Hellre en mur på ett vykort än i verkligheten.
Vår släkting i Berlin, som bott där sen flera decennier före murens fall berättar att det fortfarande kan blossa upp avundsjuka från före detta östberlinare gentemot före detta västberlinare.
- Men det slutar alltid med försoning. Jag är inte ensam om att vara glad, varje dag, över att unionen kom till stånd, säger hon.
Jag vet inte vad det beror på men det är släktingar inblandade även i den andra höjdpunkten.
Vi reser från het våning och stenöken i Stockholms innerstad till kusinernas varma, värmländska vidder. Vi simmar i Vänern, kastar pil och kanotar. En av de äldre berättar om ett jaktäventyr i Kanada sedan ett stockholmskt kusinbarnbarn, som tillbringat många söndagar i Moderna Museet och lärt sig uttala Rauschenberg innan hon kunde säga mamma, undrat vad det är för ”gethuvud som hänger där i trapphallen?” Det är en Vapiti. Sen vill någon annan berätta om farmors-brors utvandring till Amerika och slutligen tar ett übermusikaliskt kusinbarn fram sin trumpet, vi sjunger Amazing Grace och sentimentaliteten kommer på festens eftersläpp. Det är då det händer. Det är då någon frågar om vi har hört att det är fjorton miljoner nu?
- Fjorton?
- Ja, miljoner, människor. Som blivit av med sina hem, i Pakistan, översvämningarna.
- Va, säger vi.
- Ja, och många döda också.
Nej, det fattar vi inte. Vi letar efter orden som ska förklara men hittar dom inte. Vi kan inte förstå översvämningskatastrofen i Pakistan. Vi tystnar, går och lägger oss. Även Värmlandshimlen stänger sina fönsterluckor.
När jag kommer hem och till redaktionen och Tomas Fläckman, som är andreredaktör här på Vi, visar mig ett foto inser jag att det är detta vi kommer att minnas av sommaren 2010. Du kan se bilden själv. Bläddra till sidan åtta.
P.S Nu kommer Vi Biografi ! Sista chansen att förbeställa
en förmånlig prenumeration på vårt nya
magasin om människor och deras livsöden fi nns
på sidan 6.
