Stina-Wirsen-1280
Porträtt

Hjärtat som brast

av Stina Jofs

”Aggressiviteten i attackerna skrämde livet ur mig … ”
I 20 år hade hon ritat, tecknat och skrivit. Priserna hade regnat över  henne. Berömmet haglat. Men så, hösten 2012, kom bråket om  figuren Lilla Hjärtat – och allt rasade.
Stina Wirsén berättar exklusivt för Vi om sitt livs käftsmäll.

Det är september 2012, Liten Skär och alla små Brokiga ska ha världspremiär på barnfilmfestivalen Lucas. Tecknaren Stina Wirsén, som regidebuterar, och Linda Hambäck, producent och medförfattare, skiner som lysande solar på en klarblå himmel. Nästan två års hårt men lustfyllt arbete är över.

– Vi tyckte att vi hade gjort en feministisk, antirasistisk pangrulle. Nu ville vi ha priser, beröm!

Ser du dem framför dig?

Som solar – stolta, glada, förväntansfulla.

Hittills, grönt ljus från alla: Film i Väst, Svenska Filminstitutet, filmhandläggare, distributörer, medverkande, finansiärer, recensenter. Och barnen – testpubliken – som jublande mött Liten Skär och hennes kompisar två veckor tidigare på Malmö filmdagar.

Men natten i Frankfurt blir vaken.

Ingen sömn.

Bara rädsla.

Stina Wirsén har just kräkts. Hon ligger i hotellrummets säng, känner hur hon faller.

Inom ett par månader ska tonen hårdna, hon beskyllas för att vara naiv. Historielös. Korkad. Rasistisk.

Hon ska för första gången i sitt liv lägga ifrån sig pennorna och blocken. Inte våga gå till ateljén, inte åka tunnelbana. För ett kort tag kommer hon att bli tyst.

Inget av det här vet hon än.

Nu vill hon bara hem.

Ställa saker tillrätta.

Hon tror fortfarande att det går.

– Svansen av dåligt pålästa journalister, anonyma hatare på nätet … aggressiviteten i attackerna skrämde livet ur mig. Men det som gör mest ont, säger Stina Wirsén nästan ett år efter vaknatten i Frankfurt, är att en grupp på fyra, fem röststarka personer väldigt snabbt förvandlade Lilla Hjärtat till ett monster. Bilden av henne som en pickaninny naglades fast, blev en sanning. Inte ens jag som älskade hennes styrka, ilska, glädje, ja, vanlighet, kunde längre känna kärlek.

Drevets dramaturgi är speciell. Svårbeskriven. Har man varit utsatt vet man. Står man utanför är det lättare att tänka: ”Förklara, behåll lugnet, ta inte skit.”

Men mitt i …

Uppäten är det ord Stina Wirsén använder.

Uppäten.

Och sedan utspottad.

 

Fast nu går jag händelserna i förväg, förlåt. Jag lovar att förklara vad som hände i Frankfurt, men först måste du följa med till Stina Wirséns ateljé; en Söderadress med  utsikt, vita rum, stora fönster mot kullerstensgatan, en enorm svartvitrandig soffa, på hyllorna dockor från Kuba, Burkina Faso, Japan. Bokomslag, teckningar, kaffekoppar, monstermuffins prydligt delade i bitar, äpplen, vit choklad i en skål. Här har Stina Wirsén mycket framgångsrikt blivit barnens vän, deras föräldrars förtrogna. Barnboksvärlden – läsare, recensenter, förlag, bokhandlare, priskommittéer – har nästan undantagslöst älskat de cirka femtio böcker hon illustrerat eller skrivit. Hennes så kallade brokiga samling, de hundratals figurerna, har funnits i snart tio år. För ungefär tre år sedan blev Lilla Hjärtat en av dem.

Det är förstås om henne det här handlar: en kolsvart boll, labbliknande armar och ben, två ögon, pepparkaksstora ibland, sneda ibland, uppstående flätor med hjärtan och en mun som ibland är ett streck, ibland en rund, tjock vit ring.

Men vem var Lilla Hjärtat, hon som kom, sågs och besegrades?

”En spottloska mot alla svarta personer, deras arv av förtryck, slaveri!”

Så sa de som såg en rasistisk bild i henne. Hela kolonialismens vidriga ansikte såg de i Lilla Hjärtat, och menade att den som ritar en sådan mun, sådana flätor är historielös.

Naiv i bästa fall. I sämsta, rasistisk.

”Hon är ju jag, hon är vi!”

Så sa personer som såg sig själva eller sina barn i henne, som hittade ett starkt jag i en kolsvart kropp. En mångfald av känslor, av egenskaper. Som äntligen kände sig sedda.

Och några barn som fick frågan, vad sa de?

”En pingvin!”

”En mullvad!”

Alla verkade sitta inne med sanningen, visserligen var sin sanning. Inte ens forskarna, som ganska snabbt marscherade in på detta barnboksvärldens största slagfält sedan Pippifejden på fyrtiotalet, lyckades samla sina erfarenheter och forskningsresultat i något vi kunde kalla objektivitet.

Samtidigt.

En konstnär i fritt fall.

– Jag undrar hur hon hade blivit bemött, säger Stina Wirsén, om jag struntat i den runda munnen. Det hade ju varit jävligt skönt! Om jag gjort henne mindre svart, skippat flätorna. Hade de sett hennes styrka då, hennes personlighet? Hur nedtonad hade hon behövt vara för att bli accepterad?

Frågan är omöjlig att besvara.

I dag finns ingen plats för den.

Var det inte ganska korkat att rita Lilla Hjärtat, oavsett intentioner?

– Självklart förstod jag att det var känsligt att stilisera, särskilt en svart figur, men jag trodde att tiden var inne för Lilla Hjärtat, att det fanns plats för andra bildtraditioner.

Andra?

– Bilder av mörkhyade barn i barnböcker är sällan riktigt svarta, kanske just av ängslighet. Jag ville fylla en stiliserad docka – en kolsvart figur – med nytt innehåll. Eller nytt förresten – stora delar av Afrika, Karibien, Sydamerika är fulla av stiliseringar som är drastiska och humoristiska utan att vara rasistiska. Jag trodde att jag hade så tydliga avsikter att jag skulle lyckas. Något slags förtroendekapital. Det var kanske fåfängt.

 

Orden smattrar. Liknelsen kan kännas lite nött, jag vet, men de smattrar faktiskt. När ilskan lagt sig en aning ska vi nog få ordning på samtalet, tänker jag och låter henne mullra. ”Blev världen bättre”, säger Stina Wirsén, ”för att Lilla Hjärtat plockades bort? Blev Sverige ett öppnare land?” Hon tittar på mig, men frågan är en kulspruta riktad mot dem som attackerat henne hårdast.

Nu listar hon konsekvenser av ett drev:

– En person använde sina egna och andras barn, de fick stå med plakat utanför biografen Zita på premiärkvällen, med texten ”I’m not a pickaninny, I’m a person”. Bilderna rullade sedan på en hemsida.

Och så recensionen på SVT:s webbplats, den som avslutades så här: ”Var alla som förblindade av de strålande utsikterna att tjäna en hacka? Uppslukade av sina egna goda avsikter, roliga idéer och uppfinningsrika uppslag? Skulle aldrig falla mig in att betygsätta den här filmen. Lika lite som jag skulle bada där de flyter upp döda flyktingar på stranden.”

– Det var vidrigt.

Stina Wirsén säger att hon fick en känsla av att vissa sökte konflikten.

Att folk satt och väntade på … ?

– Ja.

… ett blackface? Menar du det?

– Ja.

Bråket kring Lilla Hjärtat är ett av flera uppmärksammade om ras, invandring på senare tid. Före och efter filmen exploderade Tintin-gate, konstnären Makode Linde bakade sin skrikande tårta, människor krävde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths avgång, filmen Play ruskade om, Jonas Hassen Khemiri skrev sitt brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimović kontrade. Polisen genomförde sina Revaaktioner, stödet för SD hann både öka och minska.

Är det inte bra att vi diskuterar det här?

– Självklart, men med Lilla Hjärtat spårade det ju ur fullständigt.

I början var hon bara rädd. Det tog ett bra tag innan hon ilsknade till, krävde att de som ville ha svar skulle se filmen i stället för att bara hämta information från kommentatorsfälten, ”bajsrännan” som hon säger, på nätet.

– Jag förstår inte varför min inkomst blev intressant, varför det var viktigt att veta vilka som varit på min mans födelsedagsfest, vilka ”vita medelålders män” från DN som försvarat mig, vilka kommersiella uppdrag jag tog.

Sedan säger hon det jag har läst många gånger. Som ett mantra kommer … ”om någon enda människa tagit illa vid sig av Lilla Hjärtat ber jag om ursäkt. Kalla mig färgblind eller naiv, men jag underskattade styrkan i den anglosaxiska bildtraditionen. Jag överskattade vår förmåga att se andra beskrivningar av mörkhyade”.

Men människor blev ju inte bara lite förbannade, de blev djupt kränkta. Kan du inte se det?

– Jo, det var det sista jag ville! Det gjorde mig djupt olycklig. Men jag ser inte bara det. När jag tog bort Lilla Hjärtat tillfredsställde jag en grupp röststarka personer, men i samma stund hörde många fler av sig. Hundratals. Många av dem med egna erfarenheter av rasism. ”Först skapar du ett universum av brokiga”, sa de, ”du målar en kolsvart, sedan tar du bort henne! Hur ska vi som älskar henne tolka det? Vad håller du på med?!”

– Vad var budskapet till dem? Att de var lika korkade som jag? Att de inte var tillräckligt välutbildade eller smarta för att ha vett att känna sig kränkta?

 

Låt oss äntligen återvända till Frankfurt. Vi har två stolta filmskapare – solarna om du minns? Liten Skär och alla små Brokiga har två veckor tidigare förhandsvisats på Malmö filmdagar. Jublande barn i publiken, strålande omdömen i pressen. Dagen före Frankfurtresan har även en presskonferens hållits i Wirséns ateljé, speakerrösten Stellan Skarsgård har lockat fler journalister än brukligt till en tecknad barnfilm. Affischen finns på plats. Filmens svenska distributör, Folkets Bio, har lagt upp information på sin hemsida. Snart är det dags för svensk premiär. Men först världspremiär!

Då ringer Linda Hambäcks mobil. Sedan Stinas. En pressansvarig från Folkets Bio, stressad, skärrad, söker dem i Frankfurt:

”Leta upp en dator. Ni måste läsa vad de skriver på vår Facebook-sida.”

En så kallad tråd har startat, röster som starkt ifrågasätter Lilla Hjärtat. Blackface, golliwog, minstrel, pickaninny – nya ord för många – börjar poppa upp. En kvart senare svarar Stina Wirsén och Linda Hambäck via Folkets Bio. Tre timmar senare ännu en gång.

Tonen höjs.

Fler hakar på.

Trupperna formerar sig.

Journalisterna vaknar.

Jakten är i gång.

Det blir en lektion i drevets dynamik.

– Liten Skär och hennes brokiga kompisar hade funnits i tio år, Lilla Hjärtat i tre. De hade vandrat genom Bonniers, Svenska Filminstitutet, landets bibliotek, recensenter, censurbedömare, filmhandläggare, filmproducenter. Ingen hade reagerat!

Men kan inte just det vara ett bevis för att rasism är strukturell, dvs. att den är så vanlig att man helt enkelt inte reagerar?

– Man kan också se det som att man genom att ta bort Lilla Hjärtat stängde en dörr.

Stina Wirsén och Linda Hambäck avbryter vistelsen i Frankfurt.

En Golgatavandring i underkastelsens konst startar.

De byter ut filmaffischen där Lilla Hjärtat har en vit rund mun, mot en med rak mun.

Stina Wirsén stoppar utgivningen av böckerna.

Stina Wirsén berättar att hon inte längre ska rita Lilla Hjärtat.

– Det var ju helt kaotiskt hösten 2012. Jag tröstade ungarna med att säga att bara jag ber om ursäkt så lugnar det ner sig … Bara vi tar bort
affischen så … Bara vi … I stället blev det tvärtom. Ju mer jag backade, desto mer aggressiv blev tonen.

Men varför slog du inte tillbaka? Hårt och skoningslöst? Om du nu var så övertygad om att Lilla Hjärtat inte var rasistisk? Fanns det inte en feghet i det där?

– I efterhand kan man se det så, men det går helt emot min natur att slå tillbaka om någon enda känt sig sårad. Missförstå mig inte nu. Jag har haft lyckan att få fina recensioner, blivit läst och förstådd på ett sätt som stämt med mina intentioner, men självklart har jag mött kritik. Det ingår i yrket. Men det här gick bortom det. Svarade jag inte direkt när journalisterna ville så ”tog jag inte debatten”. Drog jag tillbaka böckerna var det ett bevis på att jag erkände att jag var rasist. Berättade jag att jag hade afrosvenska vänner som älskade Lilla Hjärtat, skrek man – namnge, namnge!

Det här med vännerna är uppenbarligen en kritisk punkt.

– Jag skulle aldrig försätta mina vänner i en situation där de blir ”skyldiga” att försvara mig enbart för att de är ”svarta”. Hör du hur sjukt det låter? Det var precis den här typen av rasifiering jag ville motarbeta. När jag vägrade namnge var det ett bevis på att jag hade hittat på dem. Som om jag ljög. Men vilka av mina vänner ska definieras som tillräckligt ”svarta” för att få försvara mig? De från Kenya, Gambia eller från Askersund? Ska vi gå efter någon sorts pigmentskala? Vart leder det?

Stina Wirsén berättar om de många brev hon skrivit. Rasande försvar för sig själv. För sina vänner, för dem som trott på henne. För dem som inte ville bli representerade av dessa självutnämnda. Breven ligger kvar i datorn, i skissblock.

 

Hon har alltid tecknat, säger hon. Alltid.När dagiset var slut gick hon hem, tog block och penna, ”ritade min dag, min glädje, min rädsla, jag har alltid funnit kraft där”. När familjen skulle flytta, hittade man huvudfotingar under stolar, bord och soffor.

Överallt fanns spår av Stina.

– Jag låg väl upp och ned under möblerna och ritade. Jag minns inte just det här, var nog ett par år bara. Så fort jag fick en krita i handen målade jag. Böcker, särskilt Barbro Lindgrens, kom att betyda mycket. Jag och min syster älskade när mamma läste högt för oss. Mamma skrattade så mycket åt tjyven Gustav, den excentriske Loranga och hans milda lilla son, att vi inte hörde vad hon sa. Men vi kunde ju berättelsen utantill så det gjorde inte så mycket.

När förstod du att du var duktig?

– Vet inte. Jag fick beröm, bra feedback, sådant är viktigt, men till sist handlar det nog om ett behov. Och jag älskar att som tecknare eller illustratör få gömma mig bakom en figur. Offentlighet skrämmer mig.

Kanske är det ett av skälen till att Lilla Hjärtat-bråket tog så hårt? Hon blev rent fysiskt rädd, säger hon. Bilden hon sedan beskriver, hon som skyr detta med att synas, är fasansfull:

– Det kändes som om jag ställdes, eller föstes fram, med en megafon i handen på ett torg fullt med människor som krävde att jag skulle skrika: ”Jag är rasist!”

Som 19-åring kom Stina Wirsén in på Konstfack. En underbar tid säger hon, men en utbildning helt med tyngdpunkt på svensk och anglosaxisk bildtradition.

– Självklart är jag, som alla andra, präglad av min tid och plats, men jag har alltid hungrigt sugit in andra bildtraditioner. Den japanska, kinesiska, sydafrikanska, kubanska … Jag samlar bilder, mönster, synintryck, som en ekorre samlar nötter. Jag kände naturligtvis till begreppet blackface, men underskattade kraften i det. Ambitionen med Lilla Hjärtat var ju att punktera, men det där har jag sagt så många gånger … det hjälper liksom inte.

Mantrat igen.

Ord som hon tröttnat på själv.

Åren 1995–2000 var Stina Wirsén chef för illustrationsavdelningen på Dagens Nyheter. Snabbt marscherat. Fin titel. Makt. Hög lön. Utmärkelser.

– DN var mitt universitet. Jag var ung, vågade säga nej till mer etablerade konstnärer, vågade kräva att illustration skulle ha en framträdande plats inom journalistiken, lyfte fram unga duktiga tecknare som Jockum Nordström, Dennis Eriksson, Helena Davidsson Neppelberg. Jag blev en maktfaktor, inte oladdat i tecknarkretsar.

Sedan kom en ny tid, nya chefer, klimatet för tecknad bild blev sämre. Stina Wirsén var bara 40, hade haft fantastiskt fina år och kände att hon var lite för ung för att sitta kvar och säga ”det var bättre förr”.

– Dessutom hade jag ju börjat med barnböcker och andra projekt. Under långa perioder jobbade jag deltid för att hinna med det andra.

Barnboksvärlden, säger hon, kan vara märkligt hård. Bakom den milda ytan finns något – exakt vad kan hon inte riktigt förklara så att jag förstår – obehagligt instängt. Något aggressivt. Morden i Midsomer dyker upp i mitt huvud, du vet tv-serien om det engelska grevskapet där de mest bestialiska brott begås bland rosodlartävlingar, körsång och pastoral gemyt.

– Det finns ibland en fastlåst bild av vad som är gott och ont. Vad som är fin barnlitteratur och inte. Det hindrar oss från att våga tänka nytt. Jag tycker att den inställningen präglat vissa av mina barnbokskollegors agerande i det här bråket, men det finns också fantastiska människor, otroligt sköna typer i vår lilla barnboksdamm, de allra flesta faktiskt.

 

Nu kliver Linda Hambäck, filmens producent och medförfattare, in i ateljén. Det är mitt andra besök hos Stina och Linda har kommit för att hämta ett paket, men blir sittande vid köksbordet. I början av debatten, säger Linda, valde de alltid att kommentera gemensamt.

– Men drevet ville åt Stina. Jag kände mig utestängd.

Utestängd?

– Jag är medförfattare, i högsta grad delaktig. Stinas telefon ringde hela tiden. Min var tyst.

Är det så konstigt? Stina är personen bakom penseln. Det är trots allt en bild man reagerat över, inte ord.

– Jo, jag vet, men jag är producent. Ska någon kritisera filmen eller affischen är jag ytterst ansvarig. Jag tror att tystnaden till viss del handlade om hur jag ser ut. Kanske blev det problematiskt.

Hur hon ser ut? Nu måste jag beskriva henne för att du ska förstå: korpsvart hår, sneda ögon.

– Jag är adopterad från Korea. Ingen i drevet, ytterst få i alla fall, frågade hur jag såg på en figur som Lilla Hjärtat utifrån mitt perspektiv.

Är inte det att vara lite paranoid?

– Kanske. Men det känns som om vi har gått varvet runt, ett sjukt varv, där pigmenthalten styr. Igen.

Stina sitter tyst, låter Linda prata. Kring Lilla Hjärtat utkristalliserades två fraktioner, som båda sa sig slåss för det goda.

Gick det prestige i bråket?

– Absolut, säger Linda Hambäck. Alla vill vi vara antirasister, inta tätpositionen i tävlingen där godast vinner. Det gällde att snabbt välja sida; en del såg ju inte ens filmen utan gjorde sin bedömning utifrån en affisch. Efter pedofil är rasist det vidrigaste man kan vara i dag.

– Jag tror att de som drev på hårdast verkligen tyckte att Lilla Hjärtat var en rasistisk bild, fortsätter Stina. Det kan jag inte ta ifrån dem, men jag hade önskat att de hade haft modet att försöka se mina intentioner. Vi är inte vårt utseende, vår pigmenthalt, vår ålder, vårt kön. Det har ju för fan varit min mission i 20 år!

Kanske är det lätt för dig att säga så, Stina? Du har av naturliga skäl inte upplevt just det förtrycket, eller levt i arvet av ett sådant förtryck.

– I deppiga stunder tänkte jag att en ”vit” kulturtant från medelklassen inte får rita svarta figurer. Några av mina närmaste personer lever med rasismen, känner den varje dag. Det var en av anledningarna till att jag ritade Hjärtat från början, min ilska över det jag såg och kände. Jag har ju målat nallar som haft sex med varandra, en kanin som har två mammor. Nu ville jag skapa en rejält svart figur, en som röt, sa ifrån, tog sin plats, krävde huvudrollen. Men nä, milt och fint och lagom brunt skulle det vara. Rättvist på ett egentligen mycket orättvist sätt.

– Jag tror inte att det här bara handlar om rättvisa.

Nu är det Linda Hambäck som talar:

– Jag är rädd för att det är en kamp om utrymme, om en plats i en trång och elitistisk kulturvärld. I dessa tider då nästan alla är frilansare är man sitt eget varumärke. Det gäller att höras och synas.

Ego mer än rättvisa?

– Ja.

Karriär mer än kamp?

– Ibland kändes det så.

Stina Wirsén – Linda Hambäck har lämnat ateljén– slår fast att bråket om Lilla Hjärtat bara skapade förlorare.

– Vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Röster höjs om att invandring ska stoppas. Vi som vill motverka rasismen har ett hästjobb framför oss. Men vi bråkar om en vit mun på en svart kula!

Hur Stina Wirsén än gjorde, säger hon, fanns bara två alternativ. Antingen var hon en idiot eller en rasist.

Välj. Svälj.

– För mig handlar konst om identifikation, inte representation. Alla dessa tvångströjor, vad man får rita, skriva, tänka, gör mig livrädd. Jag var Lilla Hjärtat när jag målade henne. Trots min bleka hy.

 

En framgångsrik tecknare i bitter strid, en mamma till tre barn i åldrarna 11-20 i en av Sveriges hårdaste barnboksfejder.

– Ungarna var rädda. Höll sig hemma från skolan. De var arga, både på mig och rasande på dem som demoniserat mig. Journalister ringde när som helst på dygnet, ringde barnen, vi hade dem i trapphuset, utanför min ateljé. Jag fick höra av mina barn att jag hade släpat in en fem meter lång bajskorv i vår hall. Att den låg där, att vi varje dag måste passera den för Lilla Hjärtats skull. Det är klart att jag har varit otroligt ledsen över att jag har ställt till det. Och samtidigt förbannad, förstår du? Över att några tog sig rätten att göra sig till talespersoner för alla mörkhyade personer. De gjorde mig till rasist, till representant för det onda Sverige.

Men de sa ”vi har inte sagt att Stina Wirsén är rasist, vi har sagt att hennes bild är rasistisk”. Det är väl en jävla skillnad?

– Är det? Några bestämmer vems bild som ska få finnas. Vilka som är goda, vilka som är onda, vilka som har rätt att vara kränkta. Jag trodde att värmen i Lilla Hjärtat, kärleken till henne, var så uppenbar att ingen skulle kunna uppfatta henne annat än som stark. Hon skulle bli vår nästa lucia, tänkte jag. Vår nästa statsminister!

 

I januari 2013 avslog justitiekanslern (JK) en anmälan om hets mot folkgrupp från privatperson. JK sa att Lilla Hjärtat är ”en del av ett konstnärligt skapande med motsatta utgångspunkter”. Sedan en tid är arbetslusten tillbaka. Kraften åter glödande. Det enda Stina Wirsén kan göra, menar hon, är att fortsätta att arbeta för mångfald på det sätt hon tror på.

– Blackfacetraditionen skapar en ängslighet bland oss bildmakare. I förlängningen finns en risk att ängsligheten leder till en lucka, en frånvaro av svarta personer i barnböcker. Det vore hemskt. Jag tycker att Lilla Hjärtat har gjort nytta. Människor har sagt så otroligt dumma saker, vidrigt ovärdiga, men jag har också mött kloka åsikter om Lilla Hjärtat, om Sverige, om hur rasismen förgiftar, förstör för oss alla.

Du försökte, säger du, med Lilla Hjärtat?

– Jag ville bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem! Jag trodde att jag gjorde rätt. Och jag gör den här intervjun, inte för att någon ska tycka synd om mig utan för att säga att vi måste höja blicken. Fokusera. Nästa år är det val. Vi måste stå upp för mångfald, bekämpa rasism, tillsammans. Nu är vi farligt ute, polarisering och kategorisering leder till ökad främlingsfientlighet. Vit. Svart. Icke-vit. Begreppen tränger sig in i språket igen. Ingen är sin yta. Det vill jag säga.

Och Lilla Hjärtat, hur blir det med henne?

– Hon finns inte längre, inte i sin ursprungsform, men hennes ande lever vidare bland alla oss brokiga. Leta efter solen i min nästa bok.

”Leta efter solen”, säger Stina Wirsén.

Och nu ler hon.

 

 

Text: Stina Jofs
Foto: Carl Thorborg

 

FAKTA/STINA WIRSÉN
ÅLDER: 45 år.
ARBETE: Gick ut Konstfack 1992, därefter verksam som illustratör, författare och manusförfattare, både som anställd och frilans.
BÖCKER I URVAL: Cirka 12 titlar om Rut & Knut (tillsammans med författaren Carin Wirsén), 16 Vem- böcker, 15 böcker om Liten Skär och hennes brokiga kompisar.
UTSTÄLLNINGAR I URVAL: Nationalmuseum, Konstnärshuset i Stockholm, Svenska Ambassaden i Washington och Tokyo, Avesta Art, Bror Hjorths hus.
INSPIRATION: ”Resor, gärna utanför Europa. Nya platser öppnar upp huvudet. I Paris har vi det etnografiska museet Musée du quai Branly, ett av de bästa museer jag vet. Loppisar, ett bra sätt att möta nya former, färger. Vardag, ibland kommer de bästa idéerna när man har total brist på yttre stimulans.”
PÅGÅENDE LÄSNING: Jakten på svenskheten av Qaisar Mahmood, Aase Bergs  Forsla fett, Gary Larsson-serier, Selma Lagerlöfs En saga om en saga och andra sagor – vilken författare!”

Du kanske också gillar