Politiskt

Hur mäter man kultur?

av Cecilia Garme

RÄTTELSE:
I denna text uppges att Myndigheten för kulturanalys är nedlagd. Detta är felaktigt. En nedläggning var föreslagen förra hösten, men regeringen Löfven ändrade sig. /Redaktionen

Vem är kulturpolitiken till för? Konstnärerna? Publiken? Konsten själv? Olika tider har formulerat olika svar.

Scenhösten, Bokmässan, filmpremiärerna … det är skördetid för kulturpolitiken – eller?

– Nej! utropar Bengt Göransson (S) som hade kulturen på sitt bord under ministeråren 1982–1989.

– Skördetid, då vore det ju en avslutning. Det finns en dröm om att politiken ska bli färdig, men så fungerar det inte, säger Bengt Göransson.

Utvärderingar är bland det jävligaste som finns för att ta reda på vad som gick fel.

Häpen tänker jag på fotoutställningen på Moderna museet i Stockholm som jag strax ska se. Museet fick 128 miljoner kronor i statligt anslag 2014. Utan kulturpolitik – färre utställningar, teateruppsättningar och konserter i Sverige.

Men frågorna jag har förberett om kulturpolitikens resultat, effekter och utfall vissnar i mitt block. Sådana frågor är födda av kamrerer och gödda av mekaniskt ansvarsutkrävande reportrar, förstår jag under vårt långa samtal, även om gentlemannen Bengt Göransson inte uttrycker sig så.

Han menar, tror jag, att bildning och ett bättre samhälle inte kan mätas i antal kulturella produkter. Kanske inte ens i besökssiffror.

– Utvärderingar är bland det jävligaste som finns för att ta reda på vad som gick fel. Man ska ta reda på vad som gick rätt om man ska utveckla samhället, säger han.

Och fortsätter:

– Om jag vore kulturminister i dag skulle jag försöka värja mig mot drömmen om den perfekta strukturen. Problemet är att politiken primärt har blivit beslutsfattande. Men politik är tankar och idéer!

Hur omtumlad jag blir av intervjun säger något om hur mycket politikens villkor har förändrats.

Desto mer sensationellt är det då att 1974 års närmaste legendariska kulturpolitik i huvudsak lever kvar, med sina sociala och existentiella mål jämte de konstnärliga.

Före 1974 gällde Gustav III:s politik. I princip. Mer om det strax.

 

Några siffror trots allt:

De offentliga utgifterna för kultur var 25 miljarder kronor 2013. Av dessa kom 11 miljarder från staten. Det motsvarade 1,4 procent av statsbudgeten. Resten kom från kommuner och landsting.

För de 25 miljarder kronorna finansieras enstaka konstnärer individuellt (exempelvis när deras verk köps in), kollektivt (tänk Operabaletten) men framför allt materiell infrastruktur (typ lokalhyran för en länsteater). Samtidigt stöds konsten (bidrag för ”nyskapande konst” till exempel) och demokratin.

Listan är förstås längre, och många insatser tjänar flera syften.

Det krävs en nästan övermänsklig politisk tygelföring när hästarna ska springa åt alla håll samtidigt. För med 1974 års ögon är hela metaforen bakvänd. Där är det konstnärerna som är kusken och samhället som är både vagnen och destinationen. Gissa om det är svårt att vara kulturminister!

1974 års kulturpolitik släpptes i en ny version av alliansregeringen 2009, med vissa tidstypiska uppdateringar. Man strök exempelvis målet ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”.

Den borgerliga regeringen försökte även inta kuskbocken, förlåt, ta tag i styrfrågan. Man inrättade den politiskt oberoende Myndigheten för kulturanalys. Den lades ner av den nya regeringen i fjol, kanske för att new public management hade kommit i vanrykte.

Men just den här nedläggningen var nog ett misstag, tänker man när man läser myndighetens intressanta rapporter.

Där sorteras mål, där diskuteras hur man mäter mjuka värden och vad politiker faktiskt är ganska dåliga på (och, tänker man, kanske borde lämna till någon annan, exempelvis konstnärerna själva).

Ett exempel är utvärderingen av Kulturbryggan och Musikbryggan, förra regeringens satsning på ”nyskapande konst” i det fria musik- och kulturlivet från och med 2011.

Eftersom det är omöjligt att med objektiva kriterier definiera ”nyskapande konst” hände det att den som sökte pengar försökte efterlikna motiveringen från andra projekt som tidigare hade fått samma anslag.

Därmed blev ”nyskapande konst” sådan konst som får stöd av Musikbryggan eller Kulturbryggan. En cirkeldefinition.

Det har blivit konst för konstnärernas skull. Inte för konsten eller publiken.

Sådana upptäckter kan tvinga politiker att tänka om.

För kritiker finns. Till exempel författaren och utredaren Lars Anders Johansson på Timbro som tycker att både högern och vänstern sviker sina gamla bildningsideal. Särskilt kritisk är han till Socialdemokraterna som skapade 1974 års kulturpolitik.

– Det har blivit konst för konstnärernas skull. Inte för Konsten eller publiken. Och det har blivit för lite fokus på kvalitet, och för mycket på mål som jämställdhet och mångfald.

– Jag tycker att staten ska vara en mecenat bland andra, och stödet ska gå till det bästa. Före 1930-talet var kulturpolitiken väldigt begränsad, men det är svårt att säga att den konst som skapades kring sekelskiftet eller på 1920-talet var dålig.

Han påpekar att kulturpolitiken mellan 1930 och 1960 handlade om att skapa större spridning för erkänt värdefull konst och litteratur. Politiken lade sig inte i vad som skapades.

Hur man ska urskilja ”det bästa” är kruxet. Någon måste göra det, men denna någon ska inte komma från politik, förvaltning eller konstnärernas intresseorganisationer. Den sortens korporativism är dålig, tycker Lars Anders Johansson.

Bättre då att göra som Gustav III som inrättade Svenska Akademien 1786 som så småningom blev en politiskt helt oberoende instans av skickliga författare. Egentligen kan man säga att den metoden för att utse ”det bästa” levde kvar ända till 1974, tycker han.

Elitkultur? Ja visst. Men politikens uppgift skulle bli enklare: villkorslös finansiering av sådant som konstnärerna pekar ut.

Så långt Lars Anders Johansson.

Hur alla ska få lika chans att uppnå ställningen som skicklig konstnär, filmare eller författare, eller chansen att få se sin verklighet skildrad i konsten, förtäljer inte historien. Kanske är det utbildningspolitikens uppgift att skapa den jämlikheten.

Bengt Göransson var faktiskt just biträdande utbildningsminister.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar