Vi 100 år

Husorgan för de unga, lovande

av Peter Fröberg Idling

Skönlitteraturen har alltid haft en framskjuten ställning i Tidningen Vi. Listan över alla författare som medverkat sedan 1920-talet är som en Vem är det? över svensk litteratur. Peter Fröberg Idling har bläddrat i läggen.

Vi står på trottoaren utanför Stadsgården 10 i Stockholm, bakom oss kluckar Saltsjöns vågor. Det är krigsåret 1943 och bredvid oss tvekar en gänglig 28-åring, med bleka ögon och blont hår. Är det vår eller vinter, skiner solen eller faller ett lätt regn? Det är inte så noga, för nu har den gänglige mannen tagit mod till sig och klivit in genom porten (en handfull steg, över golv och mjuka mattor, som även ska vända hans hittills misslyckade författarkarriär).

Hur är han klädd? Har han hatt eller keps? (Han har ju varit nere på samhällets botten, levt som luffare innan han kom in på folkhögskola. Har man då förlorat intresset för sin klädsel, eller tvärtom blivit särskild noggrann?) Oavsett vilket har han tagit av sig huvudbonaden när han nu står framför redaktör Birger Lundbergs skrivbord. Vad ser Birger Lundberg framför sig? ”En rosenkindad, linhårig ung man, lång som en flaggstång och generad som en skolflicka.” Lundberg suckar och börjar (med föga entusiasm) att läsa novellerna som den unge mannen haft med sig (prydligt renskrivna på maskin, får vi anta) alltmedan författaren nervöst väntar.

Novellen han läser (och omgående kommer att vilja anta – ”[jag] upplevde på ovanligt sätt denna glädje som understundom, knappt en gång om året, lyser upp en trist läsdag: att möta en ung diktare på väg, att känna att här träffar man en människa som fått kraften att gestalta”) har titeln Kommer hem och är snäll. Novellen ska snart bli en modern klassiker, omtryckas decennium efter decennium i otaliga antologier, och den unge mannen som heter Lars Ahlin, kommer i november detta år, då Ikea grundas och kriget förhindrar att Nobelpriset utdelas, att romandebutera med Tåbb med manifestet och efter det vara en av vårt lands mest betydande författare fram till sin död (1997, 81 år gammal).

Författaren Ivar Lo-Johansson var en flitig reporter i Vi under flera decennier. Här står han framför det sista statarlasset. Lo-Johansson kritiserade i många av sina Vi-reportage statarsystemet som avskaffades 1945, då bilden är tagen.

Författaren Ivar Lo-Johansson var en flitig reporter i Vi under flera decennier. Här står han framför det sista statarlasset. Lo-Johansson kritiserade i många av sina Vi-reportage statarsystemet som avskaffades 1945, då bilden är tagen.

Men hur kom det sig att en ung aspirerande författare, med avancerad litterär estetik, vände sig till just veckotidningen Vi med sina första noveller? För att svara på den frågan måste vi fortsätta att bläddra bakåt bland åren, tills vi befinner oss i nådens år 1924 och ombord en skärgårdsbåt på väg till (den tidigare så mondäna badorten) Furusund i Stockholms skärgård. Ombord på båten finns även en missmodig Axel Gjöres, den 34-årige redaktören för Konsumentbladet (tidskriften som tolv år senare döps om till Vi). Han har föreslagit att KF, efter engelsk modell, ska ge ut en egen veckotidning med ”högvärdigt kulturstoff” och stor upplaga, som komplement till det dittillsvarande föreningsbladet. KF:s styrelse har ställt sig positiv, men projektet har av ekonomiska skäl skjutits på obestämd framtid (torpederats, som Gjöres ser det). Innan båten lägger till vid Furusunds ångbåtsbrygga kommer hans humör emellertid väsentligt ha förbättrats. En snilleblixt slår nämligen ner i den tidigare järnvägsarbetarens (sedermera folkhushållsministerns) stora huvud: Varför inte göra om Konsumentbladet! Han har kalkylen klar på några timmar och samma höst presenteras den radikalt omgjorda tidskriften, i vilken skönlitterärt material ges stort utrymme. Ambitionen sägs vara desamma som i kooperationens butiker, det vill säga varor (och således tidning) av prima kvalitet.

Inledningsvis dristar man sig inte att kontakta de etablerade författarna, utan vänder sig i stället till de unga lovande. (Som något senare porträtteras i en serie artiklar signerade Sven Stolpe.) Och upplagan stiger snabbt till 250 000 (toppen nås 1947 med 676 000 exemplar, vilket innebär att 40 procent av Sveriges hushåll har Vi – i de delar av landet som låg längst från järnvägssamhällen och residensstäder var Vi tidvis den enda tidningen som över huvud taget fanns att läsa). Axel Gjöres efterträdare, Seved Apelqvist, skriver i sina memoarer (Treklang. Arbete, människor, händelser): ”Aldrig förr eller senare har, tror jag, en svensk tidning med så stor och i breda lager spridd upplaga spelat en så viktig roll som Konsumentbladet/Vi för nya och unika grupper av författare och konstnärer. Dessa i sin tur ökade tidningens totala värde och bidrog till att hos den stora läsekretsen väcka intresse för god litteratur och konst.”

Det var således därför Lars Ahlin samlade sig, klev in på redaktionen den där dagen 1943 och frågade efter redaktör Lundberg. En av de andra unga och lovande som gjorde samma sak några år senare var Sven Lindqvist. Nu 80 år gammal har han hunnit sätta sitt namn på ett 30-tal böcker och är en internationell storhet. Men han debuterade som tonåring i Vi.

Det var några år efter kriget. En novell, en liten kärlekshistoria, som hette Tat tvam asi. Tidningen hade väldigt gott rykte bland oss unga, dels för att de var så snabba att svara, man behövde inte gå och vänta i månader som hos andra, dels för att de över huvud taget var intresserade av att publicera vad en ung ofta helt okänd människa skrev. Det gjorde att jag kände lojalitet långt fram i tiden.

(Det var också i Vi – parallellt med att det sändes i Sveriges Radio – som Sven Lindqvist 1957 lät publicera sitt banbrytande och rasande angrepp på kommersialismen, Reklamen är livsfarlig. Hans kritik var mindre populär hos den annonsburna dagspressen och reportaget var på vippen att stäcka hans bana som fri skribent. Men det är en annan story.)

Även Per Wästberg (stol 12 i Svenska Akademien) passerade genom den där porten. Han debuterade i Vi 1948, ännu inte 15 år fyllda, med novellen Pojken med såpbubblorna (dock rubricerad som ”saga”).

Jag tror det var Astrid Lindgren, som jag kände, som föreslog mig sända till Vi. Den blev titelnovell i min debutbok.

Astrid Lindgren, ja. Vi får anledning att återkomma till henne.

Tidningens nya kulturella inriktning blev snart en förebild för andra samtida tidskrifter (Folket i Bild, fackförbundspressen och så vidare). För författarna var tidskriftspubliceringar en väg till en större läsekrets än den som köpte deras böcker. Men det var också en viktig inkomstkälla, särskilt under 20-talet då upplagorna för nya författare ännu var små och stipendierna lätträknade. Ett exempel är Vilhelm Moberg, som under pseudonymen ”Ville i Momåla”, var en av de första att publicera sig i den omgjorda tidningen. (”När jag började mitt medarbetarskap hos redaktör Gjöres, ville inga andra förlag än mitt eget ge ut mina böcker. Och jag var ju glad så länge jag icke blev refuserad på det förlag som jag själv ägde.” Den glädjen varade dock inte, eftersom det egenägda förlaget ganska omgående gick omkull under tyngden av alla de osålda romanerna.) Det kommande decenniet skrev han bara noveller, som kunde säljas till tidskrifter och hålla fogden på rätt sida tröskeln. Konsumentbladet/Vi publicerade ett femtiotal. (Ett kvartssekel senare skriver han: ”Jag minns att Konsumentbladet betalade rätt bra för dem, bättre än de flesta tidningar. Ännu viktigare för mig än honorarens storlek var dock att tidningen tog emot allt jag skickade.”)

Moberg skrev otroligt många noveller och kunde ta bra betalt. Mitt intryck är att de utgjorde basen i hans ekonomi, säger Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen och som arbetar på en biografi om Vilhelm Moberg.

Låt oss förbli i vår samtid en stund och i stället våga ett språng genom rummet. Vi befinner oss med ens i Vi:s arkiv (inhyst i en källarskrubb är dess rörighet, beroende på läggning, en arkivaries dröm eller mardröm). Vi kan bläddra lite i rekordåret 1947 års tidningar. Det som står fram är (bland annat) konflikten mellan det tidsbundna och det tidlösa, eller mer exakt, konflikten mellan litteraturens anspråk på tidlöshet och veckotidningens veckokorta perspektiv. Å ena sidan Nelly Sachs dikter som berör lika starkt i dag som då, å andra sidan ingående redogörelser från hållna distriktsstämmor. Mindre effektiva annonser (Vill man bjuda på något riktigt gott, så är ÖREBRO KEX och kaffe det bästa man kan hitta på) och Harry Martinsons eviga dikter (”Barn, ditt öde blir en lek. / Jag spår dig ingen sorg / och inga svarta hästar för din vagn”) Det är stor litteratur som möter oss bland de gulnande bladen. Ja, prima kvalitet rakt igenom. (Ett, med Birger Lundbergs ord, lyckosamt kryssande mellan ”exklusivitetens Scylla och banalitetens Charybdis”.) Eyvind Johnson skriver resedagbok från Schweiz, Gunnar Ekelöf bidrar med dikter och recenserar poesi, Lennart Hellsing rimmar, Astrid Lindgren skriver sagorna, här finns Artur Lundqvist, Maria Wine, Bengt Anderberg, Stig Sjödin, Halldor Laxness – och Simone de Beauvoir skriver om sina intryck från Vaisaluokta i Jokkmokk. Och så vidare. Ofta med ambitiöst illustrationer (exempelvis Laxness text är illustrerad av Siri Derkert).

Det är så rikt och levande att jag kommer på mig själv med att tänka att de här gamla tidningarna är bra nog att ges ut än en gång (dagens redaktion kan därmed permitteras 20-30 år eller så).

Det var även 1947 som Vi instiftade sitt litteraturpris (som utdelats årligen sedan dess). 10 000 kronor, i dagens penningvärde drygt 190 000 kronor, fördelades på fyra stipendiater, bland dem Stina Aronsson och Tage Aurell.

Världen har 1947 åter öppnat sig efter andra världskriget och tidningssidorna vittnar om en uppdämd längtan efter utländska intryck från en värld utan gränser, som Vi uttrycker det. Många författare tycks också ha längtat bort från det av krig omringade hemlandet och snart blir utlandsreportaget ett stående inslag. Under åren som kommer ska Vilgot Sjöman skriva från USA, Jan Myrdal från Indien, Ivar Lo-Johansson från Paris, Artur Lundkvist från Afrika, Sara Lidman från Vietnam och Eyvind Johnson göra stor litteratur av en banal incident hos de brittiska tullmyndigheterna.

Något resereportage blev det dock aldrig från Stig Dagermans långa båtresa 1949, från Neapel till ”Sidney” tillsammans med europeiska flyktingar som skulle börja ett nytt liv i Australien. Vi kan nu låta det bli vårvinter 1951 och följa med hans gamle gymnasiekamrat (senare Vi:s redaktionschef) Hasse Enström till författarens vinterbonade sommarstuga i Stockholms skärgård – ”på kokplattan i köket står vattnet till den disk som aldrig blev diskad, och vi talar om andra fjärdar och om hav medan radiogrammofonen dunkar fram en gammal sorgmarsch från New Orleans”. Australienresan var avsedd att bli uppföljaren till 1949 års hyllade Bröllopsbesvär. (”Det första manuskriptbladet sitter redan fullskrivet i skrivmaskinen, och i höst skall boken finnas att köpa.”) Men det blev, som bekant, inga fler böcker. I ett kuvert i arkivet ligger det prosalyriska stycket Människan som älskar (en pendang till Människan som skall dö som också skrevs för Vi.) Låt oss plocka upp det tunna lilla tunna bladet, med Dagermans egna ändringar i blyerts (samt några tryckanvisningar i blått bläck). De sista raderna lyder: ”Också människan som älskar anar att kärleken är dödens syster. Men det hindrar henne aldrig från att fången i sin bana bryta sig in i grannens cell, jublande: Jag är fri!” Utöver några dagsverser och dagboksanteckningar är detta de sista orden han skrev, innan han gasade ihjäl sig i det inbyggda garaget i Enebybergsvillan.

Vi kan också slå följe med Vi:s utsände till Roslagen en brittsommardag 1948, till det rödmålade torp dit Nils Ferlin dragit sig tillbaka med sin fru Henny (som ”bryter lätt på finländska och styr hemmet med mild och moderlig hand”). Ferlin, som ofta skrev för Vi, ska fylla 50 och har lämnat det tumultartade dålighetslivet på de sjaviga Klara-hotellen bakom sig. Skalden visar jordgubbslandet, nyponsnåret, den nya roddbåten medan Henny steker pyttipanna. Han längtar inte tillbaka till Klara (”det är mest bara gangsters och fnask kvar”) men rastlösheten har inte lämnat honom: ”Ja, här är det storfint (och efter en liten paus). Åtminstone måste jag väl säga det.”

Och vi kan gå på visit till den då 40-åriga Astrid Lindgren (”ungarnas favorit”) som inte alls motsvarar reporterns förväntningar på en vuxen Pippi Långstrump, utan ”i stället kom det en slank och graciös varelse emot mig, vackert och genomtänkt klädd i brunt och milt turkos och med en road glimt i de lugna grå ögonen”. ”Fru Lindgren” har gjort succé med de två första böckerna om Pippi, nu ska nästa blivande klassiker gå som följetång i Vi: Alla vi barn i Bullerbyn.” Men ännu ligger framgången i framför henne: ”Ingen av de andra böckerna har jag varit nervös för utom den. Den är så till den grad enkel, där händer egentligen ingenting alls”. Och så avslutar hon med ett resonemang om att ”små barn också är människor” och att en ”fri uppfostran” (då hetsigt omdebatterad) är en uppfostran till frihet, frihet under ansvar.

En särskilt fin serie författarporträtt publicerades under andra hälften av 1970-talet. Drygt 60 författare skrev om sig själva under vinjetten Mitt porträtt av mig, med ett egenhändigt tecknat självporträtt: Kerstin Ekman, Lars Forssell, Barbro Lindgren, Kerstin Thorvall och så vidare.

Det fanns ett starkt stöd från författarna, tidningen var älskad av alla som tyckte om god litteratur. På så sätt var det lätt, ja en lycka, att få arbeta där, minns Christina Rosenqvist, Vi:s kulturredaktör mellan 1979 och 1992.

Raden av författare som har debuterat i Vi är lång och ringlande, se där en Lennart Hellsing, där en Stig Trenter, en Karl Vennberg (vars debutdikt hade fått ett annat författarnamn under sig, vilket Vennberg ändå tyckte var skönt eftersom dikten förstördes av ett fult korrekturfel) och en 18-årig Kristina Lugn (en novell och en dikt i samma februarinummer 1967, dikten innehåller också särpräglade lugnska rader ”men nog vet jag hur det känns / med nageltrång i själen”. Senare samma år är hon en av vinnarna i Vi:s lyriktävling för unga.)

Låt oss än en gång med hjälp av vår prassliga tidsmaskin bläddra bakåt genom decennierna, till 1938. Vi hejdar oss vid rubriken ”Dårskapsnätter och försvunna brudgummar”, i vilken Vi:s Elly Jannes (då 31 år gammal, från fattig bruksmiljö och en gudabenådad stilist; numer oförtjänt glömd) går till frontalangrepp mot ”kloroformlektyren” (en debatt som sedan fortsätter i dagspressen). Med den avses i första hand de novellmagasin för 25 öre (knappt sju kronor i dagens penningvärde), som läses av tonåringar (backfischsjälar). Romantisk nöjesläsning, där fattiga flickor enleveras (ofta oskadliggjorda med hjälp av just kloroform) av lika förmögna som mystiska grevar och så vidare.

Enligt kritikerna riskerar de att ge det uppväxande släktet en helt felaktig bild av vad slags kärlek och lycka man ska sträva efter. (”De feta löftenas lektyr”)

Lite slappt kan man konstatera att det var en annan tid. Man kan också tala med Predikaren: Intet nytt under solen – för är inte den oroliga omsorgen för ungdomarna evig? Är det inte som här schematisk romantik så är det videovåld, tv-såpor eller internet.

Men samtidigt – det var en annan tid. En lätt auktoritär folkbildning, eller snarare folkuppfostran, var en del av det publicistiska ansvaret. Det var en tid med blott en radiokanal och i den sändes uppbyggliga föredrag och klassisk musik.

Elly Jannes artikelserie om ”kloroformlektyren” utmynnar således i slutsatsen att ”dessa tarvliga häften och deras sliskiga innehåll” hindrar ungdomen från att utveckla ”god smak och förståelse för verklig litteratur”. Den folkbildande ambitionen är genomgående i Vi. När exempelvis Erik Lindegren eller Gunnar Ekelöf recenserar lyrik, eller Artur Lundkvist introducerar TS Eliot, är det på en sådan nivå att det sannolikt skulle anses för avancerat för kultursidorna i dagens morgontidningar. (När Seved Apelqvist slutade som chefredaktör skrev den finlandssvenske diktaren Elmer Diktonius och tackade honom för att han ”inte skytt att bjuda tidningens breda publik också på exklusiva saker, väl vetande att intet är fint nog när det gäller folket”.)

Det var även denna omsorg om de enkla oförstörda formbara läsarna som fick de första chefredaktörerna att ”i vänligt samförstånd med författarna” stryka exempelvis svordomar i de noveller som publicerades. (Vilhelm Moberg, som var en av dem som censurerades konstaterade: ”Att svenska folket icke tål att se vissa ord i tryck beror förmodligen på att detta folk nyttjar dessa ord muntligen till vardags och nyttjar dem till övermått.”) Men det ska inte misstas för feghet. Exempelvis publicerades en lång novell (En blomma i knapphålet) av den norske författaren Agnar Mykle, samtidigt som hans erotiskt frispråkiga roman Sången till den röda rubinen hade tagits i beslag och såväl författare som förlag stod åtalade för att ha sårat tukt och sedlighet. (Däremot minns tidigare chefredaktör Göran Gynne, att man inte vågade anta noveller skrivna av Thomas Quick, som då ännu betraktades som Sveriges värste seriemördare.)

Även Evert Taube var tidigt en flitig och lojal medarbetare (hans publicerade visor åtföljdes ofta av noter, så Vi-läsarna själva kunde musicera). I en intervju berättar han att det också var tack vare Vi han återvände till sitt skönlitterära skrivande, sedan han fastnat i bilden av sig själv som saltstänkt trubadur. (I en fin liten text från 1950 avslöjar han inspirationskällan till Flickan från Havanna – en cigarrask av cederträ han fick som sjuåring 1897, med en bild av en vacker kvinna (”Flickan i Havanna / stänger dörrn av cederträ”).

Det finns många anekdoter om författarna i Vi. Men låt oss hålla oss till Taube, när vi nu fått fatt på honom. Han hade ett särskilt gott öga till Vi:s kamrer, Anna-Lisa Karlsson, som hjälpt honom att få ordning på den oordnade ekonomin. En dag när den store skalden svepte in på redaktionen, med en air av äventyr och det goda livet, hade han med sig en generös blombukett, som han överlämnade på sedvanligt storslaget vis till den (lätt rodnande, kan man tänka) kamrer Karlsson.

Någon dag senare kom räkningen från blomaffären. Den annars så nogräknade kamrern sägs ha låtit den passera utan kommentar.

 

Text: Peter Fröberg Idling
Foto: Gunnar Lundh

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar