Politiskt

Ikonernas återkomst

av Niklas Ekdal

En bild säger mer än tusen tweets. När vi trodde att demokratins succé skulle sprida friheten inträffar motsatsen.

Den magiska natten när Berlinmuren föll råkade jag befinna mig i Washington. Vid Brandenburger Tor var det århundradets party men vid Lincoln Memorial härskade skuggor och tystnad. Världsledarna oroade sig för vad som skulle hända nu, när en stabil om än jävlig ordning ersattes av frihetens kaos.

Den som fångade tillfället i flykten var Västtysklands Helmut Kohl, tack vare att han hela sitt liv varit inställd på återföreningen. Det osannolika inträffade att Moskva drog tillbaka hundratusentals soldater från DDR och gav upp Stalins erövringar, som kostat tjugo miljoner sovjetmedborgare livet.

Efter 1989 levde vi länge i tron att det var klappat och klart. Demokrati, marknadsekonomi, mänskliga rättigheter skulle sprida sig från väst till öst lika självklart som jorden rör sig runt sin axel.

Big mistake.

Senaste åren har den politiska inspirationen strömmat i andra riktningen. Washington styrs av en elak clown och London kapar banden till den europeiska gemenskapen. Auktoritära modeller från Warszawa, Budapest, Ankara, Peking, Moskva tycks både effektivare och populärare än västvärldens bespottade eliter. Ryssarna har initiativet i Syrien, gör som de vill i Ukraina, lyckas till och med påverka ett amerikanskt presidentval. Putin skrattar hela vägen till björnjakten.

 Politik slår som bekant pengar, men teknik slår politik.

Geopolitiskt är det en chockerande scenförändring. Ryssland är ju en ekonomisk dvärg, i termer av makt föga mer än ett tredje världen-land med kärnvapen och olja. Kina har desto mer muskler, och rattar med ännu större självförtroende sitt teknokratiska toppstyre och blockeringen av de sociala medier som får allt fast att flyta i väst.

Vad är det som händer?

Politik slår som bekant pengar, men teknik slår politik. Det är robotisering snarare än frihandel som skapat den arga, före detta arbetarklass som röstar Trump. Det är medieteknologins kreativa förstörelse som vispar om det öppna samhället medan despoterna vet hur man behåller kontroll.

Alltsammans börjar likna den arabiska våren, fast tvärtom. Den västliga hösten.

För att förstå vad som pågår behöver vi långa perspektiv. Möjligen är det så att politik, ekonomi och teknik övertrumfas av en ännu mäktigare kraft:

Kultur.

Glöm för ett ögonblick Silicon Valley, Hollywood, Wall Street, House of Cards och bombardemanget från CNN som får vår världsbild att kretsa kring Vita huset. Fundera i stället på var den ryska kulturen kommer ifrån, och varför den plötsligt har blivit så funktionell.

För tusen år sedan övertog Ryssland högkulturen från Bysans, minus det antika arvet. Resultatet blev en ortodox, suggestiv, apokalyptisk atmosfär där bilden var viktigare än ordet. Det visuella och mystiska speglades i ikoner, till exempel Andrej Rubljovs berömda treenighetsikon som ansågs så fulländad att den i sig själv bevisade Guds existens.

Den som vill fördjupa sig i detta kan läsa Rysslandsexperten professor Per-Arne Bodins böcker. Han har också skrivit om den viktigaste bilden i det stora landets historia, Ilja Repins porträtt av Ivan den förskräcklige. Den mordiske tsaren från 1500-talet sitter blodig, med vansinnigt uppspärrade ögon, och håller sin egenhändigt mördade son i famnen. Under fyrtio års skräckvälde, som dock resulterade i ett stärkt och enat Ryssland, hann Ivan också med att ta livet av kyrkans överhuvud, metropoliten Filipp.

 

Parallellerna till massmördaren Josef Stalin ger sig själva. Under kommunismen stod bilder och suggestion i centrum, som vid 1930-talets Moskvarättegångar. De brutala utrensningarna var politisk teater, på ytan med rättsskipningens dramaturgi men till innehållet utan juridikens förutsägbarhet eller mening.

Även i Putins universum är sanningen irrelevant. Det enda som räknas är intressen och image. Putin fiskar och jagar med bar överkropp i Sibirien. Putin spelar ishockey. Putin slår tre ryska dubbelörnar i en smäll med Moskvas nya staty av storfurst Vladimir, som kristnade Kievriket år 988. Samma monument markerar mot Ukrainas självständighet och knyter ihop den historiska tråden mellan Rysslands starka Vladimir-gestalter: Storfursten, Lenin, Putin.

Bilden slår ordet. När vi trodde att demokratins succé och två miljarder Facebook-användare skulle sprida friheten inträffar motsatsen.

Donald Trump är ökänd för att hämta all information från Fox News och aldrig läsa något längre än en halv sida. Han är inte ensam. Mobilerna har kapat vår koncentrationsförmåga. Youtube är den nya Bibeln.

Innan folk kunde läsa var bilder allt. Nu är vi nästan där igen. Det handlar inte främst om personligheter som Trump eller Putin, det handlar om kulturer som gått varvet runt och åter landat i ortodox, visuell mystik.

Väljarna vill bli underhållna, inte tenterade.

Politiker som försöker kampanja med fakta, typ Hillary Clinton, är förlorade. Väljarna vill bli underhållna, inte tenterade. Även anständiga kandidater kan förstås spela detta spel. Mästaren för dagen heter Emmanuel Macron.

Hans snabba färd till Élyséepalatset vore obegriplig utan mannens bildsinne. Macron med handen på hjärtat sjungande nationalsången, Macron som går rakt in bland globaliseringens förlorare på en fabrik, Macron som läxar upp Putin för rysk propaganda, kramar blodet ur Putins grova näve …

Det finns en logik i att ”Gamla Europa” – som Frankrike och Sverige – står emot de negativa politiska effekterna av en visuell kultur bättre än USA. Vi har mindre ekonomiska klyftor och polarisering. Fattiga västeuropéer lever bättre än fattiga amerikaner. Vi har färre vapen här, mindre av plutokrati och fake news. Det sistnämnda fenomenet har varit så ovanligt på denna sida av Atlanten att det inte ens finns något uttryck för det på franska, tyska eller svenska.

Därmed inte sagt att vi är immuna, vare sig mot bildkulturens frätande verkan på upplysningen eller mot auktoritär populism. Bästa motståndet är antagligen att läsa – så tack till dig som hängde med ända hit!

 

Text: Niklas Ekdal
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Tidningen Vi, september 2017.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar