Reportage

Ingen skitsak

av Christian Daun

2,5 miljarder människor saknar tillgång till egen toalett, och varje år dör miljontals fattiga – enbart av den anledningen. Det är många som hoppas att världens ledare äntligen ska börja “snacka skit” på allvar.

Arkitekten och KTH-professorn Anders Wilhelmson har alltid varit mer intresserad av problem än goda förebilder. Under 00-talets första hälft gjorde han och en grupp studenter långväga resor för att lära sig hur fattiga bodde. I maj 2005 i Bombays slumområden mötte gruppen pavement dwellers, kvinnor som med sina barn tvingats bygga bo mitt på trottoaren. En av kvinnorna förklarade vänligt men bestämt att varken hon eller någon annan i hennes situation behövde hjälp av några arkitekter.

– Bygga våra hus kan vi göra själva, sa hon. El, det fixar vi genom att tjuvkoppla och 800 meter härifrån finns en vattenpost med sporadiskt vatten, det går det att köpa dricksvatten. Det enda vi inte klarar av att sköta är vår personliga hygien.

Så berättade kvinnan om trångboddheten, om toaletter som svämmade över, om avföring som inte hade någonstans att ta vägen. När Anders Wilhelmson stapplade ut från mötet var det med hans egna ord: “som /i bibeln/ när Paulus blir bländad och omvänd.”

När han kom tillbaka till Sverige läste han på ordentligt. Han fick lära sig att drygt 2,5 miljarder människor saknar egen toalett, och att en stor del av dem tvingas uträtta sina behov bakom närmsta buske. Vad som ofta händer då är att regnvattnet forslar bort avföringen som kan innehålla bakterier, virus och parasiter. Ofta förorenas dricksvattnet, något som ger upphov till kolera och diarré, den senare en relativt oskyldig åkomma om man bor i Sverige. För en människa i extrem fattigdom kan det däremot vara samma sak som en dödsdom. Wilhelmson stötte på ”en massa hårresande uppgifter”. Som den här: Enligt FN upptas hälften av sjukhussängarna i fattiga länder av personer som blivit sjuka av dålig sanitet och varje år dör två miljoner människor av förorenat vatten, 1,4 miljoner av de döda är barn.

När Anders Wilhelmsson läst färdigt lovade han sig själv att göra någonting åt problemet.

– Hur kan jag formulera en samtida toalett? Vad ska den bestå av? I de banorna började jag fundera. Det handlade om att rethink sanitet helt och hållet.

I september åkte Wilhelmson och hans sambo Camilla Wirseen till Paris för att fira den senares 40-årsdag under romantiska former. Klockan tjugo över ett första natten väckte Anders Wilhelmson sin sambo. ” Jag har löst det!” viskade han upphetsat. Den sista av de minimikrav som produkten måste infria var på plats. Toaletten skulle vara personlig, mobil, självrenande och fick inte lämna något negativt avtryck på miljön. Dessutom skulle den skapa värde av avföringen. Den sista punkten var att engångstoaletten, efter att ha uppfyllt samtliga krav, skulle försvinna av sig själv. “Som Clint Eastwood. När hjälten rensat upp i stan så rider han därifrån och försvinner.” Och så det viktigaste, vara tillgänglig för alla, alltså väldigt billig.

Anders Wilhelmson spenderade återstoden av den förment romantiska helgen med att prata avföring.

– Det var inte jätteuppskattat, men jag kunde inte låta bli. Allt föll på plats den natten, det var verkligen Eureka!

Hemma igen drog arbetet igång på allvar. Anders ringde Svenska Lantbruksuniversitetet i Uppsala där två forskare studerade hygieniseringmetoder som skulle kunna leda honom vidare. När han, på plats på SLU, beskrev sina idéer så sa de:

– Engångstoalett som påse… en sådan har vi ju redan här i vårt skåp.

Så fick Anders Wilhelmson klämma och känna på en stomipåse som användes för att förvara de avföringprov laboratoriet experimenterat färdigt med.

Efter det gick det fort. Tillsammans med forskarna Björn Vinnerås och Annika Nordin valdes urea, ett ämne som bildar ammoniak när det kommer i kontakt med bajs. Ammoniaken höjer fekaliernas pH-värde och har därmed ihjäl alla microorganismer. Prototyp-toaletten fylldes med sex gram ureapulver. Wilhelmsons konstaterade uppspelt att de potentiellt hälsovådliga patogenerna försvann inom ett par veckor. Det var nu ett ofarligt organiskt gödsel.

I mars 2007 sökte Wilhelmson patent för produkten, som skulle heta Peepoo. Tre år senare, när jordbävningskatastrofen drabbade Haiti, hamnade sanitetsproblemet i fokus. Det fanns inte plats att gräva ned avföringen i de överfulla tältlägrena och svårartade epidemiutbrott befarades. FN:s dåvarande chef för vatten, sanitet och hygien Clarissa Brocklehurst frågade Peepoople (vilket företaget döpts till) hur många toaletter de kunde leverera. Tyvärr måste Camilla Wirseen, företagets ansvariga som var på plats för att utvärdera engångstoaletten tillsammans med biståndsorganisationen Oxfam, svara att produktionen inte var igång ännu.

Först 2011 kunde Peepoo lanseras på allvar. Det skedde i slumområdet Kibera utanför Nairobi där trångboddheten och bristen på avlopps- och reningssystem är ett akut problem. Folk uträttade vanligtvis sina behov i en tidning eller en plastpåse. Idag används Peepoos regelbundet av 10 000 människor i området. Produkten säljs av lokala kvinnor men finns också att köpa på kiosker. Den använda toaletter lämnas in mot en pant på 1 schilling (motsvarande 10 öre) på speciella centraler och används sedan som gödsel. Camilla Wirseen:

– Föräldrarna upplever att deras barn är friskare idag, och att omgivningen blivit renare. Förhoppningsvis kan odlingen av grödor och träd påverkas positivt också. Eftersom gödslet är organiskt släpper det igenom näringen långsammare än konstgödsel.

På fabriken i Nairobi tillverkar företaget 3000 till 6000 engångstoaletter dagligen, men för bara några veckor sedan massproducerades den första pallen på företagets fabrik i Tyskland. Inom den närmsta framtiden kommer produktionstakten att öka väsentligt. 500 000 toaletter om dagen hoppas man kunna skeppa iväg.

Om världen ska få bukt med toalettbristen och sanitetsproblemet krävs det dock att fler hugger i. Sakens natur, att det handlar om något så skämmigt som kiss och bajs, har gjort att sökarljuset inte riktats mot frågan. Det påstår i alla fall FN-chefen Ban Ki-moon. När FN inledde en storsatsning på vatten, avlopp och hygien i juni 2012 sade han: ”Sanitet är ett känsligt ämne – och därför inte populärt. Kanske är det därför som sanitetskrisen inte har bemötts på det sätt som krävs.”

Camilla Wirseen på Peepoople håller med, men har ytterligare en teori.

– Att det här först och främst är en kvinnofråga har gjort att saken lågprioriterats.

Förra året försökte organisationen Wateraid göra Sverige uppmärksamt på ett lika gigantiskt som negligerat jämställdhetsproblem – toalettbristen. I en debattartikel i Uppsala Nya Tidning betonades att sanitet är en mänsklig rättighet som kränks dagligen – och att det är kvinnorna som drabbas i särklass hårdast. Att inte ha tillgång till en toalett nära sitt hem innebär att vissa avstår från att äta, något som i förlängningen leder till undernäring, urinvägsinfektion och matsmältningsbesvär. Förutom de omedelbara hälsokonsekvenserna innebär det också försämrade utbildnings- och inkomstmöjligheter. När det inte finns toaletter på skolan så beslutar sig många flickor för att sluta den dag de får mens.

I Sverige känns det långsökt att toalettbrist skulle ha något med förtryck och livsfara att göra. Inte undra på det. Vi har varit förskonade från sanitetsproblem sedan vattenklosetterna ersatte avträdena (läs: skithusen) i början av 1900-talet. Det händer dock att toalettbristen antar i-landsproblemskaraktär. 2012 tvingades arrangörerna av Glastonbury-festivalen i England att ställa in den emotsedda musikfesten. Anledningen? Det fanns inte tillräckligt med bajamajor. London-OS hade trissat upp efterfrågan så till den grad att det inte blev ekonomiskt försvarbart att hyra bajamajor. I Australien tvingades delstaten New South Wales transportminister John Watson be resenärer om ursäkt sedan pendeltågens brist på dugliga toaletter – och myndigheternas oförmåga att hantera problemet – inneburit att folk blivit tvungna att hoppa av tåget för att uträtta sina behov i naturen.

Sverige då? Jo, toalettbrist kan vålla allvarliga problem även på hemmaplan. På Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge till exempel. Förra året rapporterades att sju salar på hjärtintensivvårdsavdelningen helt saknade toalett. Ett allvarligt problem då patienterna som befolkar de salarna samtliga bär på multiresistenta bakterier.

Kanske kan sådana händelser bidra till ett uppvaknande inför den mer akuta problematiken. Det verkar i alla fall som att västvärlden börjar få upp ögonen för sanitetsproblemet. 2008 utnämnde FN året till World Sanitation Year och enligt Camilla Wirseen på Peepoople kommer toalettbristen att vara en av fredsorganisationens stora frågor framöver.

Inför 2013 anslog den svenska regeringen 400 miljoner kronor i bistånd, pengar som är öronmärkta för att bekämpa toalettbristen. Då det i grund och botten handlar om just kosing (att dra påkostade avloppssystem på informella besättningar som slumområden toppar få politikers agendor) står hoppet till fiffiga lösningar.

I augusti ifjol arrangerade Bill Gates mässan Reinvent the toilet i Seattle. Där premierades toaletter som, likt Peepoo, inte är beroende av vatten. Ett team från Californa Institute of technology kammade hem första pris för en toalett som omvandlar bajs till vätgas och el. Gates, som redan plöjt ned miljarder kronor i sanitetsrelaterad forskning, tror att hälften av de som idag saknar toalett kommer att ha tillgång till en sådan inom 30 år.

Camilla Wirseen på Peepoople hoppas att det går ännu fortare.

– Det har inte ansetts fint att prata om sanitet tidigare men det känns som att det är på väg att vända. Fler människor bryr sig. Hur fort det går att rätta till det här återstår att se.

Förra året tilldelades engångstoaletten Peepoo Änglamarkspriset och i år nominerades grundaren Anders Wilhelmson till intelligensföreningen Mensas pris, för att på ett intelligent sätt ha främjat mänskligheten. Anders Wilhelmson förklarar att företaget hoppas kunna göra nytta nästa gång en katastrof som den på Haiti inträffar.

– Varje år drabbas 250 miljoner människor av katastrofer som tvingar dom att lämna sina hem. En sådan omplacering tar i genomsnitt tre månader. Det är där jag hoppas att vår lilla Peepoo kan göra skillnad på riktigt.

 

 

Text: Christian Daun
Foto: Ina Agency
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar