Porträtt

Invaderad av framgång – Tove Jansson 100 år

av Pontus Dahlman

Länge strävade Tove Jansson efter att bli erkänd som ”riktig” målare, medan uppmärksamheten kring Mumintrollen -snarare fick henne att känna sig jagad. I år skulle allkonstnären som gav upphov till ett mångmiljardföretag ha fyllt hundra.

Ett litet djur med lurvig svans har stannat till vid kanten av stranden på en nästan öde ö. Det sitter stilla på sina bakben och stirrar på en människa genom fönstret i den karga
kobbens enda hus. Kvinnan inne i stugan, som just har stigit upp och svept in sig i en rock – det är sent om hösten och
klipporna är ”svarta av nattens regn” – är författare. Djuret är en ekorre, som hon ideligen försöker komma i kontakt med, tills den sprittande varelsen är så nära att hon kan räcka fram sin hand mot dess tassar, och ekorren genast …

I år skulle finlandssvenskan Tove Jansson ha fyllt hundra. Hon var ”bildhuggardottern” som var besatt av att slå igenom som ”finmålare”, men i stället nådde världsframgång med sin rundhyllta Muminfamilj. En coolt pageklippt multikonstnär, som tycks ha levt ett oavbrutet äventyrligt liv.

 

Men efter många timmars läsning om hennes liv och verk ser jag bara den där kvinnan och gnagaren framför mig, från hennes novell Ekorren, i en samling från 1971. Vad händer när någon försöker komma nära en varelse med en orubblig integritet?

På ett självporträtt i kol av Tove Jansson som fjortonåring syns en flicka i en kåpliknande dräkt. En sorts konfirmationsbild, kan man tänka. Men det är något med halsbandet hon bär: kedjan spänner så hårt kring strupen att den ser ut att kunna brista så snart hon tar sig ton. Detta är en människa som kommer att spränga konventionens bojor så fort hon kan.

Helsingforshemmet där hon växer upp är impregnerat av konst. Pappa Viktor är skulptör, använder hela familjen som modeller. Mamman Signe Hammarsten-Jansson är minst lika konstnärligt begåvad hon, men får slita för brödfödan i lågstatusgenren teckning. Lägenheten är också ateljé. Det kunde kanske ha blivit en kreativ idyll. Om det inte vore för krigen.

Tove Jansson sparkar för första gången i sin mammas mage under en tripp till Paris efter att modern slunkit in på Rue de la Gaîté, Glädjens gata, får jag veta i den färska biografin Tove Jansson. Arbeta och älska, av konsthistorikern Tuula Karjalainen.

 

Men året då hon föds är också första världskrigets inledningsår, och snart sagt hela hennes konstnärskap kommer att präglas av de många krig som Finland var indragna i. Dödsbud hör till vardagen i den mörka epok som sträcker sig över flera årtionden och tycks ha skapat en generation av män som – om de överlevde skyttegravarna – mest drog omkring som spritångande skuggor.

I hemmet har pappan sparat ett slags ”fetischer, dyrkade symboler för kriget”, som kunde komma till användning under de maratonartade ”hippor” han håller med sitt manliga gäng. Ett annat barn hade kanske skrämts, men Tove Jansson tycks ha fascinerats av röjarskivorna. Som om hon redan från början samlade på sig dramatiskt tacksamt stoff. Som festepisoden där fadern anfaller en stol, med en blixtrande bajonett.

Pappan är, berättar hennes levnadstecknare vidare, konservativ, antisemitisk, krigiskt svärmande, stundtals en familjetyrann.

Dottern växer upp till att bli en annan sort: hon umgås med kommunister, har en bästis som är judinna och ger i sina politiska satirteckningar uttryck för en stenhård pacifism. Ibland är hon så rasande- på sin far att hon rusar i väg och kräks. Ändå beundrar hon honom. Och det är den till synes psykiskt krigsskadade fadern som säger åt henne: du är konstnär. Han är hela tiden stolt över hennes talang.

 

Hon hyr sig en egen ateljé, på Fänrik Stålsgatan i Helsingfors. Under andra världskrigets flyg-anfall stannar Tove Jansson ibland kvar bland sina dukar och penslar, i stället för att fly ner i skyddsrummen. Är hon dödsföraktande suicidal, hon led ju av depressioner mellan varven? Eller är det tvärtom, trots det vansinniga i att stanna ovan jord när bomberna faller; känner hon sig bara trygg i ateljén, där hon lyckas hålla den begränsande världen borta?

När hon 1944 flyttar till ett krigstilltygat, men stort och otroligt takhögt, tornrum på Ulrikasborgsgatan, har hon funnit sitt paradis att bo och arbeta i, trots dess trasiga fönster. ”Den egna ateljén var en frihetssymbol för Tove”, skriver Karjalainen. Men tornrummet kan ju också vara en symbol för ensamhet.

Männen ur huvudstadens kulturgäng som Tove Jansson inleder förhållanden med tycks nästan lika självupptagna som fadern, om än med motsatta politiska åsikter. Så blir hon vintern 1946 på tvärs mot samhällsnormen – homosexualitet var förbjudet enligt lag i Finland till 1971 – förälskad i en kvinna: teaterproducenten Vivica Bandler. Tove Jansson känner sig inte bara befriad, utan också emotionellt berikad av deras korta men intensiva kärleksförhållande.

Av Tove Janssons karriär som målare blir det flera utställningar, hon sliter med väldiga väggmålningar, men det stora genombrottet kommer aldrig. År 1945 kommer däremot den första boken med det storögt livsnyfikna Mumintrollet i centrum. När hon också börjar teckna den i serieform, satte Muminfebern in på allvar.

 

Det har talats mycket om tröttheten inför Muminvärlden som Tove Jansson snart kände, särskilt den sista tiden av det långa kontraktet med den engelska dagstidningen Evening News, till vilken hon måste lämna ett antal serie-strippar i veckan. Ändå är det svårt att fatta i dag, att hon lade ner så mycket energi på att bli en ”riktig målare”, när hon lyckades så bra som Mumin-tecknare. I en bilderbok som Vem ska trösta Knyttet? finns en bildkonst vars kvalitet när det gäller grafiskt slående effekter, symboliskt laddade miljöer och existensborrande teman inte står gubbar som Edvard Munch efter.

En freudian skulle nog muttra att den livslånga målarsträvan var ett försök att ”göra pappa glad”. Hur som helst var den där kampen inte förgäves, skulle jag vilja hävda. Utan hennes vuxna konstnärskap och konsthistoriska influenser hade nog inte hennes bilderbokkonst om mänskliga tillkortakommanden och äventyrslängtan blivit så starka. Eller beundrarbreven så kvävande många.

 

Det finns något plågsamt tveeggat i den enorma ekonomiska framgång som Mumintrollen och dess kringprodukter skänker Tove Jansson. Visst, nu får hon verkligen råd att helrenovera sin dragiga ateljé! Men samtidigt är det som om uppmärksamheten som den ökande kommersen bidrog till, håller på att ta död på henne.

I en tv-intervju med finsk tv sitter hon i sin ateljé, i sin nu silvergråa page, med sin rökringlande cigarett. Ibland kryper hon liksom ihop under samtalet.

”Det är farligt med framgång, hemskt farligt”, säger hon till reportern. ”Detta att man hela tiden måste försöka göra bättre och bättre. Att man är iakttagen, man är iakttagen hela tiden”, säger hon och fortsätter: ”Jag tror att det mycket är på det viset att folk som beundrar någon får en känsla av äganderätt, att de har rätt att äga det beundrade föremålet.”

Hör ni att det kommer närmare nu, skriet från måsarna, på den där avlägsna ön?

I fallet Tove Jansson tycks det inte finnas någon tröskel mellan verkligheten och fiktionen, tänker jag under läsningen om hennes liv och fiktiva universum. När den finska konstnären Tuulikki Pietilä, som från sommaren 1956 blir Tove Janssons stora kärlek, syns på bild, ser man alltså genast hur exakt hon liknar Mumindalens humör-stadiga Too-ticki. På ett fotografi i biografin står de båda utklädda till cowboyer, leende vid en bar med glasen i hand. Som två sammansvetsade, redo att skjuta sig fria om så krävs.

 

Tove Jansson har tillbringat sin uppväxt med familjen ute i Östersjöns övärld. I mitten av 1960-talet börjar hon bygga ett litet primitivt trähus på Klovharun i Finska vikens yttersta skärgård.

Vid sin sida ute på ön, där det varken finns el eller avlopp, har hon visserligen ofta Tuulikki Pietilä, som sägs vara beväpnad, ”mot eventuella inkräktare”. Men det tar inte bort känslan av att Tove Jansson, precis som den författande kvinnan i den där novellen, är beredd att trotsa vädrets vrede för att vara i fred.

Nå, som man säger på finlandssvenska, detta är vad som händer i novellen när det mysburriga djuret äntligen uppenbarar sig, i stugan på den stormpinade ön som tycks vara en kopia av Tove Janssons egna tillhåll:

”Den satt fasthakad på väggen bland böckerna. Heraldiskt med utspärrade ben, den rörde sig inte. Hon … tog ett steg mot ekorren, ett steg till, den rörde sig inte, hon sträckte ut handen mot djuret, närmare, mycket långsamt och ekorren bet, blixtlikt som en skärande sax.”

 

Fram till bettet är det lätt att självbiografiskt läsa in kvinnan som Tove Jansson själv, med alla hennes trovärdigt gestaltade veder-mödor, och ekorren som en personifiering av någon av dem hon mött i sitt liv, och trott sig kunna hämta värme ifrån – som i stället rispat en reva i hennes själ.

Men så inser jag att hon minst lika mycket är djuret. En overkligt vig varelse, ledigt hoppande mellan snart sagt alla konstarter, i berättelser och bilder med hisnande många olika nivåer, utan att få svindel. Och som samtidigt, i sin omtalade personliga integritet, ibland nog skulle ha velat sätta tänderna i dem som ideligen propsade på hennes tillgänglighet.

Eller i en text som den här, som på några få sidor försöker ringa in den hon verkligen var.

 

Text: Pontus Dahlman

Pontus Dahlman är kulturskribent. Han läser sitt barndomsexemplar av Vem ska trösta knyttet? så fort han kommer hem till mamma.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar