Reportage

Islam på Barrikaden

av Moa Kärnstrand

En moské där män och kvinnor ber tillsammans, där kvinnor är imamer och där homosexuella får en särskild inbjudan? Ja, det finns. Parallellt med radikalisering och terrordåd växer en frisinnad islam fram. Vi har besökt Tysklands första liberala moské.

Seyran Ateş namn betyder eld. Själv är hon lugn och sval. Hennes vänliga ögon under den kortklippta, grå frisyren tittar upp från mobiltelefonen som ligger på bordet framför henne. Det är svårt att föreställa sig att Seyran Ateş är en av de muslimska kvinnor i världen som just nu står allra längst fram på barrikaderna för en förnyelse av den världsreligion som de senaste decennierna mest förknippats med terrorism och extremism.

Men det gör hon.

Som grundare av Ibn Rushd Goethe-moskén i Berlin och förgrundsgestalt i moskéns församling har hon medvetet valt en kontroversiell position. För det mesta är det hon som leder fredagsbönen i församlingen, som dess imam.

Seyran Ateş kamp för en liberal islam rotar sig djupt i hennes egna upplevelser. Droppen var när hon missade en för henne viktig del av sin pappas begravning för att kvinnorna inte fick ta samma väg ut ur moskén som männen.

– Då slog det mig på nytt hur fel separationen av män och kvinnor är och att det måste ske en förändring, säger Seyran Ateş.

Tidigare, innan de här begravningarna, brukade hon inte gå i moskén trots att hon var troende. Hon stod inte ut med att män och kvinnor inte fick be tillsammans och att kvinnorna förpassades längst bak i salen eller till ett helt annat rum. Där någonstans föddes hos henne idén till Ibn Rushd Goethe-moskén – en moské för Europas frihetsälskande muslimer av alla inriktningar, kön och sexuella läggningar. En moské där män och kvinnor ber sida vid sida. Seyran Ateş avfärdar hela den argumentation som hon menar ligger bakom den könsuppdelade bönen: att gemensam knäböjning skulle verka distraherande på det motsatta könet och förstöra koncentrationen, främst för männen.

– Kritikerna säger att det är sättet som vi ber på, att det sexualiserar situationen. Men då säger jag till dem att en moské är inget disko, man kommer inte hit för att hitta en sexpartner.

 

Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning är muslimer. Det gör religionen till världens näst största efter kristendomen. Larmrapporter om radikalisering till trots är den fundamentalistiska, bokstavstrogna skaran mycket liten. Liten är även den liberala strömningen, som Ibn Rushd Goethe-moskén tillhör. Den stora majoriteten av världens muslimer befinner sig i en mittfåra mellan radikal islam och den nytänkande sorten. Det är förstås också en generationsfråga, i en värld som snabbt urbaniseras. I den yngre, uppkopplade generationen muslimer ser forskarna att de frisinnade idéerna börjar att sippra ner allt mer.

Islam har två huvudsakliga grenar: Sunni, i länder som Indonesien, Pakistan och Saudiarabien och Shia, som praktiseras i till exempel Iran och Irak. Båda har Koranen som helig skrift, men har olika uppfattningar om hur texterna i den ska tolkas. Sunni är den största grenen och från den stammar IS. Shiamuslimerna utgör bara drygt en tiondel av världens muslimer, men har också kopplingar till extrema grupper, som libanesiska Hizbollah. De båda grenarna hamnar ofta i luven på varandra, konflikten i Syrien är ett exempel på det.

Av Europas befolkning är ungefär fem procent muslimer, enligt en studie som det amerikanska forskningscentret Pew publicerade i slutet av förra året. I Sverige är siffran över personer med rötter i muslimska länder, om man får tro studien, omkring 800 000 personer. Tyskland har en större muslimsk befolkning, men ännu sticker Seyran Ateş och hennes församling ut som liberala nytänkare.

 

Liberala idéer. I stadsdelen Moabit ligger Tysklands första liberala moské.

 

Ibn Rushd Goethe blev Tysklands första liberala moské, när den slog upp dörrarna i juni förra året. Församlingen hade erbjudits flera olika lokaler, men valde denna i en kyrka i Berlinområdet Moabit, berättar Seyran Ateş, vid bordet i moskéns församlingsrum. Här fanns ju redan gud – så varför inte? Framför henne ligger två flygbiljetter. I eftermiddag bär det av igen. Det är många som vill höra om hennes och församlingens arbete.

Pressuppbådet vid den första fredagsbönen i Ibn Rushd Goethe-moskén översteg långt antalet församlingsmedlemmar. Världens ögon riktades mot Berlin. Och protesterna lät inte vänta på sig. Hur vågade någon starta en moské som öppet välkomnar HBTQ-personer, där det är frivilligt att bära slöja, där män och kvinnor ber tillsammans och kvinnor kan vara imamer? Mailen kom i tusental varje dag och de var fulla av avsky, berättar Seyran Ateş.

– Tre dagar efter att vi öppnat var jag på väg hem ensam, utan polisbeskydd. Då blev jag attackerad av tre män. De kallade moskén pervers och sa att jag skulle dö, säger hon.

Redan efter första veckan hade moskén fördömts av turkiska religiösa myndigheter. Ett statligt egyptiskt institut hade uttalat en fatwa, ett slags rättsligt uttalande, över den och kallat verksamheten för en attack mot islam. Seyran Ateş hotades till livet även över mail och sociala medier. Något som knappats kom som en överraskning, säger hon.

– Jag vet hur stark den konservativa islamen  är i världen. Och jag hade ju jobbat med den här idén sedan åtta år tillbaka.

Människorättsaktivist blev hon långt tidigare. På nittiotalet utbildade hon sig till jurist och tog sig an fall där muslimska kvinnor utsatts för brott av sina män. Hon kom själv till Tyskland från Istanbul som barn och hennes öppna kritik bland annat mot det nya hemlandets muslimska immigranter, som hon menade var på tok för konservativa, drev nu hennes motståndare till vansinne. Vid ett tillfälle utsattes hon och en av hennes klienter för beskjutning av klientens make.

Det brann runt Seyran Ateş, milt uttryckt.

I samband med att hon 2009 skulle ge ut en bok med den kontroversiella titeln ”Islam behöver en sexuell revolution”, baserad på intervjuer med unga muslimer, tvingades hon att gå under jord. Och visst är hon en provokatör. Men det handlar inte om att provocera för att göra poänger, menar hon, utan om att försöka förändra samhället till det bättre genom alla medel möjliga och hon vägrar skrämmas av de som ropar glåpord efter henne.

– Rädsla är inte rätt lösning. Rädsla får aldrig bli en orsak att inte göra det man anser rätt. Däremot tror jag att det finns de som är rädda för oss.

 

Tiden är inne för fredagsbön. Den här gången är det inte Seyran Ateş som ska leda sin församling utan hennes kollega, Susie, som inte vill att Vi skriver ut hennes efternamn. Hon vill kunna utöva sin tro utan risk för att bli hotad. Hon svingar smidigt upp ena benet över handfatets kant, i badrummet längst ner i kyrkobyggnaden. Runt oss luktar det fuktigt källarvalv och det är iskallt på golvets kakelplattor. Men Susie rör inte en min när hon pumpar tvål över foten och noggrant tvättar sig mellan tårna. Det hon nu står inför – att vara imam, böneledare – är en uppgift som roterar mellan församlingens medlemmar. Men en viktig sådan. Därför är Susie väldigt samlad.

Utanför dörren slingrar sig en stentrappa i en tillsynes oändlig spiral uppåt. Ljuset silar in genom små fönster högt ovanför. När hon torkat sig noggrant med pappershanddukar tassar Susie på bara fötter uppför trappstegen, som är slitna av kyrkobesökare som i århundraden gått samma väg. Förmodligen har de inte tvättat fötterna i källaren först. Vi följer efter henne.

På en trappavsats visar ett ark rivet ur ett kollegieblock vägen: Moschee – moské. Susie täcker sitt hår i en svart sjal och kliver in i själva moskén, ett stort, ljust rum. Med de nakna fotsulorna mot heltäckningsmattan kallar hon den lilla skaran på nio besökare till sina mattor: Allahu Akbar – Gud är större. Hon reciterar det fyra gånger med klar, sjungande röst och vänder sig i riktning mot Mecka. Bakom hennes rygg tar var och en sin plats, män och kvinnor om varandra.

Imamen Susie knäböjer och vilar pannan mot mattan. Männen och kvinnorna i Ibn Rushd Goethe-moskén följer efter henne ner mot golvet i små, till synes harmlösa, rörelser – men utförda såhär har de kraft att starta en storm. En av de centrala punkterna i konservativa muslimers fördömande av liberal islam handlar nämligen just om vem som leder vem i bön. För dem är det uteslutet att kvinnor kan göra det Susie nu gör, inför en könsblandade grupp. Det förklarar Mohammad Fazlhashemi, Sveriges första professor i islamisk teologi, vid Uppsala universitet. Han har ägnat sitt yrkesliv åt att studera muslimskt nytänkande.

För tretton år sedan gjorde den amerikanska islamologiprofessorn och feministen Amina Wadud i New York samma sak som Susie nu gör. Wadud är en kvinna som, liksom församlingen i Berlin, vill att modern islam ska ifrågasätta de gamla traditionerna. Resultatet av hennes bön blev ett ramaskri bland bokstavstrogna.

En lång rad forskare och experter har dock kommit fram till att Koranen inte förbjuder att kvinnor leder könsblandade grupper i bön. Tvärtom, säger Mohammad Fazlhashemi, går det att finna stöd i islams texter för att kvinnor faktiskt kan vara imamer och att män och kvinnor kan be tillsammans. På samma sätt säger forskare att det inte finns stöd i Koranen för att fördöma, till exempel, homosexualitet.

 

I vår moderna tid går det en djup klyfta mellan bokstavstrogna muslimer och de mer liberala. Hur ska en trogen muslim leva? De olika gruppernas svar på den frågan grundar sig i hur man anser att islams texter ska tolkas, alltså Koranen och det som kallas Haditherna, profeten Mohammeds uttalanden och nedtecknade vittnesmål om hur han levde.

– Frågan är om texterna tolkas i ett slags vakuum, som många av de bokstavstrogna grupperna säger, eller ska tolkningen ske i samverkan med hur samhället utvecklas, säger teologiprofessor Mohammad Fazlhashemi.

Liberal islam förespråkar det senare. Ibn Rushd Goethe-moskén bjuder därför aktivt in HBTQ-personer.

Bakom ett skrivbord i moskéns församlingslokal sitter Christian Awhan Hermann och knattrar på ett tangentbord. Han är gay och moskéns samordnare för HBTQ-frågor. Liksom flera av de andra församlingsmedlemmarna har han konverterat till islam och beskriver moskén som det vardagsrum han alltid letat efter men aldrig hittat. Förrän nu. I höstas började han studera den utbildning i kontemporär islam som församlingen har startat. Snart blir han moskéns första gay-imam.

– Det finns en homosexuell imam i Frankrike, en i Sydafrika och en i Australien, som just kom ut. Så jag blir inte den första, men en av de första, konstaterar han.

I dag är det svårt för personer som är homosexuella att hitta moskéer som accepterar det. Samtidigt gav en amerikansk professor i islamisk teologi nyligen ut en bok som driver tesen att det är Gud som gett en person dess sexuella läggning och om man ifrågasätter läggningen, ifrågasätter man även gud.

– Men när man går till skrifterna så kan man se att äktenskap som institution har förbehållits för heterosexuella, säger Mohammad Fazlhashemi.

Det har inte hindrat Ibn-Rushd Goethe-moskén att viga samkönade par. Under det knappa året som gått sedan starten har de vigt flera.

Det är inte bara i den gamla kyrkan i Berlin som liberal islam slagit rot. I Paris finns en gaymoské. I Sydafrika en moské lik den i Berlin. Danmark fick Mariam-moskén som startades av den kontroversiella feministen Sherin Khankan. Hennes fredagsbön är endast för kvinnor. Kvinnomoskéer har existerat genom historien och gör än i dag i flera länder. Det är inte lika kontroversiellt som idén om att män och kvinnor ska be tillsammans, men det har ändå stormat rejält kring Mariam-moskén. Bland annat för att den erbjuder muslimska skilsmässor.

 

 

Imam Seyran Ates.

 

Liberal islam må vara i minoritet i den muslimska världen, men den har vind i ryggen nu, menar professor Muhammad Fazlhashemi. Han kallar den en motreaktion mot våldsbejakande inriktningar och senare års händelser, i form av terrordåd och blodiga strider i IS namn. Men en mer liberal tolkning av islams texter är egentligen inte någonting nytt för vår tid. Redan på 700-talet efter Kristus, när islams filosofi och teologi skapades, fanns två parallella utvecklingar. Den bokstavstrogna och den mer förnuftsorienterade. Det var faktiskt den senare som var dominerande under lång tid.

– Så när de här moderna reformtänkarna, som Seyran Ateş, utmanar de konservativa kan de faktiskt säga: Gå tillbaka till Islams historia. Där hittar ni själva bakgrunden. Det här är inte en influens som kommer från väst, säger Mohammad Fazlhashemi.

 

Och Sverige då?

Här har tiden inte varit mogen för en moské lik den i Berlin, tror Sarah Delshad, som grundat Muslimska feminister och ofta debatterar frågor som rör muslimska kvinnor och muslimsk identitet i Sverige. Hon säger att en ökad jämställdhet i moskéerna inte bara skulle ha positiv effekt på församlingen själv, det skulle också kunna förändra bilden av islam utåt, som en auktoritär och bakåtsträvande religion.

När Kista folkhögskola hösten 2016 startade Sveriges första imam-utbildning, var flera av de sökande kvinnor. Men få påbörjade och ännu färre avslutade utbildningen. Iman Baroudi, som trots protester kallar sig för kvinnlig imam i sitt jobb i en moské i Angered i Göteborg, varnade för att det inte kommer att finnas så många muslimska församlingar som vill ta emot dessa kvinnor. Själv leder hon bara bön för kvinnogrupper.

Sarah Delshad drar paralleller till en liknande process.

– Det här får mig att tänka på när man skulle godkänna kvinnor som präster i den kristna kyrkan. Då fanns det ett starkt motstånd från samhället och det känns som att historien upprepar sig. Jag tror att varje ny väg, oavsett om det handlar om aborträtt eller kvinnliga imamer, för med sig ett motstånd. Det är så historien förändras, säger hon.

Man måste också se moskén i Berlin i ljuset av den satsning som tyska staten gjort på islamisk teologi, påpekar professor Mohammad Fazlhashemi. Stora summor pengar har skjutits till för att skapa en modern, vetenskaplig universitetsteologi som skiljer sig ifrån den mer bokstavstrogna. Bara på det lilla universitetet i Tübingen finns sju professorer – medan det i Sverige finns en och i många andra europeiska länder ingen alls.

– Det är en medveten strategi från den tyska staten för att motverka radikalisering och att främmande staters egna former av tolkningstradition får för stort inflytande, säger Mohammad Fazlhashemi.

 

Tillbaka till Seyran Ateş i Ibn Rushd Goethe-moskén. Hon lever sedan 2006 under ständigt polisbeskydd. Tillsammans med henne i moskéns församlingsrum finns hela tiden civilklädda poliser. Hon rör i sin tekopp och skämtar om att hennes jobb är att koka kaffe åt dem. Men skrattet tystnar vid tanken på varför vakterna måste fika med henne varje dag. Att sticka ut hakan är riskfyllt, även i ett öppet samhälle som Tyskland. Hoten mot henne fortsätter med oförändrad kraft.

– Så fort jag skriver något nytt i sociala medier eller ger en intervju reagerar folk med aggression, för de ser att jag inte ger upp. Är hon fortfarande här? De hoppades att vi skulle stänga efter två månader, säger hon.

När tillförsikten sviker kan hon, som sagt, söka i historien. Filosofen Ibn Rushd, han som lånat sitt namn åt moskén, blev också jagad för sin moderna tolkning av islam. Det var på 1100-talet efter Kristus och Ibn Rushd tyckte att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män. För det tvingades han i landsflykt.

Men den historiska förankringen tar knappast udden av den rädsla som många av församlingens medlemmar känner. Den har gjort att människor som velat komma dit inte alltid vågat dyka upp på fredagsbönen. För mycket står på spel. I höstas beslutade församlingen att ta en paus från media. Det kunde komma tre, fyra förfrågningar dagligen, från så skilda platser som Taipei och Los Angeles. Alla var helt slut. Visst var det viktigt att berättelsen om den här moskén spreds. Men det började ske på bekostnad av just det som väcker världens intresse för den: de människor som besöker moskén för att i all vardaglighet utöva sin tro.

I dag växer församlingen, säger Seyran Ateş. Det handlar inte bara om att människor kommer hit, förklarar hon, utan också om det stöd som moskén får utifrån. Från människor i Tyskland och andra länder i form av kärlek, uppmuntrande mail och ekonomiska bidrag, som gör verksamheten möjlig. Även Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, har öppet stöttat Ibn-Rushd Goethe-moskéns arbete. Nu ligger fokus på nästa steg: Att alla europeiska storstäder ska ha en liberal moské. I London är arbetet redan påbörjat. Allting är möjligt. Titta bara vad som händer i Iran, säger Seyran Ateş, kvinnorna slänger slöjorna. Se på Indien, de har fått en kvinnlig imam, samma sak i Australien.

– Man kan se det nu. Över hela världen. Något händer, en förändring. Människor vill ha någonting nytt, de är trötta på bakåtsträvande islam.

 

Text: Moa Kärnstrand
Foto: Sara Mac Key

 

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2018

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar