Reportage

Islamisten som tänkte om

av Emilia Söelund

Ahmed Akkari var en av imamerna som spred den danska konflikten om Muhammedkarikatyrerna till Mellanöstern. I dag har han ångrat sig och lämnat islamismen bakom sig.
Vi träffade honom i en liten by på Grönland.

Februari 2006. Dannebrogen brinner. Imamen Ahmed Akkari sitter med sin hustru i en lägenhet i Köpenhamn och följer nyhetsrapporteringen. I klipp efter klipp hålls den rödvita flaggan upp mot tv-kamerorna medan flammorna förvandlar den till aska.

Danmark är inne i den värsta utrikespolitiska krisen sedan andra världskriget. Under några veckor har ryktet om Jyllands-Postens Muhammedteckningar spridit sig som en löpeld över världen och vreden i de muslimska länderna är stor. I Mellanöstern, Pakistan och Indonesien samlas uppretade folkmassor på gatorna för att protestera och Egyptens parlament uppmanar till bojkott av danska varor. I tre länder – Syrien, Libanon och Iran – sätts de danska ambassaderna i brand.

Ahmed Akkari har ägnat månader åt att elda på konflikten. Ändå känner han ingen segerglädje. Han reser sig och tar bussen till moskén. På vägen noterar han att danskarna ser skrämda ut.

Den unga imamen har några hektiska veckor bakom sig. Som talesman för 27 muslimska organisationer har han deltagit i debatter och intervjuer för att förklara varför Jyllands-Postens teckningar upplevs som kränkande av muslimer.

Jag var överraskad över den falskhet jag mötte.

Samtidigt har Ahmed Akkari själv spelat en aktiv roll i upptrappningen av konflikten. Han var en av initiativtagarna till kampanjen mot teckningarna och han deltog också i en kontroversiell resa till Mellanöstern, där syftet var att väcka internationell kritik mot Danmark.

Under resan träffade den danska delegationen religiösa ledare, men också militanta grupper som Hizbollah och Hamas. Imamerna visade upp en mapp med dokumentation, där Muhammedteckningarna blandades med andra, grövre, bilder som aldrig hade varit tryckta i en dansk tidning.

Flera månader efter Jyllands-Postens publicering börjar gruppens arbete ge resultat, men Ahmed Akkari får ingen anledning att fira. Medan medierna fylls av rapporter om dödsfall och ambassadbränningar går det upp för honom att omgivningens dom kommer att bli hård.

Dagen efter skickar imamerna ut ett pressmeddelande, där de tar avstånd från våldet.

 

Ahmed Akkari har blivit både hyllad och hotad efter sitt avhopp.

Ahmed Akkari har blivit både hyllad och hotad efter sitt avhopp.

 

Nästan ett decennium senare lyfter en helikopter från den lilla flygplatsen i Narsarsuaq på Grönland. Piloten håller en sydvästlig kurs över det turkosblå vattnet, där små prickar på ytan avslöjar konturerna av isberg. Utanför rutan syns det inga spår av människor. Inga vägar, båtar eller hus. Bara fjäll och is så långt ögat når.

När Narsaq slutligen dyker upp påminner samhället först om en handfull färgglada legobitar på klipporna. De flesta av stadens 1 500 invånare lever av jakt och fiske, men det finns också skola, kyrka och sjukhus på orten.

Ahmed Akkari väntar utanför mataffären. Han är klädd i en svart vinterjacka med ett emblem från det grönländska fotbollsförbundet. Parkeringen är tom, så när som på en kvinna som säljer kråkbär från fjället.

– När jag kom hit första gången visste jag inte mycket om Grönland. Jag trodde att vi skulle åka runt i hundsläde, säger Ahmed Akkari.

Han ler brett och visar vägen upp mot skolan. Det är andra omgången han bor och arbetar i Narsaq. Det här läsåret undervisar han bland annat i danska som andraspråk, samhällskunskap och religion.

Vet eleverna vem du är?

– Ja, både de och föräldrarna vet. Eleverna har ipads, så de har hittat hela bildserien. Det händer att de ställer frågor, men det handlar inte så mycket om ämnet utan mer om det personliga. Om jag är känd och så …

Ahmed Akkari bjuder på te och småkakor i lärarrummet. Varje gång en kollega kommer in, presenterar han oss artigt. Han har inget emot att prata på arbetsplatsen om sin bakgrund.

– När jag kom till det här lärarrummet fick jag ett varmt mottagande. De som bor här är duktiga på att bemöta människor som de är. De bryr sig inte om vad andra har sagt eller skrivit, säger han.

Första gången han landade på helikopterplattformen i Narsaq hade det gått lite över två år sedan den internationella krisen om Muhammedteckningarna briserade. Nu var Ahmed Akkaris eget liv i kris. Många som hade stöttat honom i kampen försvann när ansvar skulle utkrävas och han kände att han stod ensam kvar med skulden.

Samtidigt var privatlivet i gungning. Äktenskapet var på upphällningen och pengarna började ta slut. Ingen ville anställa Ahmed Akkari.

En ledig tjänst på skolan i Narsaq blev en välkommen utväg, men det tog inte mer än några veckor innan ryktet om Akkaris flytt hade nått de danska medierna. Rektorn fick mejl med varningar och tvingades kalla in den nya läraren till ett samtal.

– Det slutade med att hon bestämde sig för att strunta i mejlen. När journalisterna ringde kände jag att mina kollegor försvarade mig. Så länge barnen tycker om mig och jag gör ett bra jobb, blir jag respekterad här, säger han.

När jag kom upp hit fick jag ro att läsa och tänka.

I efterhand kan Ahmed Akkari se att toleransen hos den grönländska befolkningen hjälpte honom i den helomvändning han skulle komma att genomgå. Tvivlet hade redan börjat. Resorna i Mellanöstern hade öppnat hans ögon för att även muslimska ledare kunde drivas av maktbegär. Han upplevde korruption, klassklyftor och svågerpolitik som låg långt från idealen han trodde på.

– Jag var överraskad över den falskhet jag mötte och hade börjat reflektera över det som hade hänt. När jag kom upp hit fick jag ro att läsa och tänka.

Ahmed Akkari tar med oss till skolbiblioteket som är en viktig plats för honom. Rummet har en obestämd doft av rengöringsmedel och gamla böcker.

– Det är kanske inte så stort, men böckerna är bra och man kan beställa litteratur från Danmark om man vill fördjupa sig i något, säger han.

Under mörka grönländska vinterkvällar ägnade han sig åt böcker, vars innehåll låg långt från de religiösa skrifter han hade slukat som tonåring i moskén. Gradvis började han ändra sina värderingar.

– Det var inte lätt. Man var så inne i det tankesättet.

För Ahmed Akkari började vägen in i islamismen redan som 16-åring. Han växte upp i en flyktingfamilj från Libanon. Föräldrarna var inte speciellt religiösa och fadern var mån om att familjen skulle integreras i Danmark.

En vän till familjen visade intresse för Ahmed och började samtala med honom om existentiella frågor. Efter en inledande skepsis gick Ahmed med på att följa med till moskén och där drogs han snabbt in i gemenskapen. I efterhand beskriver han hur han gradvis förlorade sitt kritiska sinne.

– Det är inte så att de säger att de ska isolera dig. De berättar hur du ska göra för att leva ett bättre liv. Till slut köper man hela konceptet, säger Ahmed Akkari.

 

Han reser sig och hämtar sin självbiografi som står fint exponerad på en av hyllorna i skolbiblioteket. Ahmed Akkari slår upp sidan 50 och börjar läsa upp ett stycke om hur eleverna och lärarna på hans gamla skola engagerade sig för att familjen skulle få stanna i Danmark.

– ”Hur tankeväckande och trist är det inte att tänka sig att jag ett år senare skulle betrakta
både Simon, Margit, Carina, Dennis, Jakob,
fru Sigersen och de kristna grupperna som räddade mig och min familj som otrogna och dömda till ett öde i helvetet”, läser han.

I dag lägger han en stor del av ansvaret på de sekteristiska miljöer han drogs in i.

Ahmed Akkari anser att han indoktrinerades in i ett tankesätt, där konflikten mellan islam och västvärlden blev en konflikt mellan gott och ont. Mot denna starka ideologiska övertygelse vägde faderns milda varningar lätt.

Danmark ligger före Sverige i debatten.

Numera är Ahmed Akkari kritisk till den beröringsskräck han tycker sig se hos resten av samhället. Han menar att rädsla och okunskap ger islamisterna fritt spelrum att kontrollera människor.

– Man borde ifrågasätta vad som sker i de där kulturföreningarna och ställa ledarna till svars, precis som man gör med andra makthavare, säger han.

Han nämner i det sammanhanget Sverige som han tycker är särskilt försiktigt:

– Danmark ligger före i debatten. Här får alla sorters åsikter komma fram och sedan kan man bemöta dem. I Sverige insisterar man på att det ska hållas en god ton i debatten, men det finns auktoritära grupper där också och de måste utmanas.

Du ger fortfarande råd om hur samhället bör agera. Är du säker på att du har rätt den här gången?

– Nej, det är jag inte, men det finns en avgörande skillnad. Som auktoritet ger man råd som bottnar i en sanning. Så här är det, för det säger Gud. I dag har jag bara mina egna åsikter att komma med. Det innebär att det finns ett utrymme för reflektion om vad som är rätt och fel.

 

” När jag kom hit första gången visste jag inte mycket om Grönland. Jag trodde att vi skulle åka runt i hundsläde”, säger Ahmed Akkari."

” När jag kom hit första gången visste jag inte mycket om Grönland. Jag trodde att vi skulle åka runt i hundsläde”, säger Ahmed Akkari.”

Ahmed Akkaris förvandling från islamist till kritiker har fått vissa att höja på ögonbrynen. Förutom självbiografin Min afsked med islamismen har den tidigare imamen också deltagit i ett tv-program, där han ber den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen om ursäkt.

Han sticker inte under stol med att han känner en skuld för det som hände.

– Det finns perioder, då jag inte riktigt förstår varför jag handlade som jag gjorde. Även om vi inte visste hur det skulle sluta, var vi ändå aktörer i det här spelet. Jag ångrar mig, men det går inte att spola tillbaka tiden. Det enda man kan göra är att försöka ställa saker till rätta.

I Danmark har reaktionerna på Ahmed Akkaris nya retorik varit blandade. Några hyllar hans mod, medan andra anklagar honom för att vända kappan efter vinden. Från de egna kretsarna har han både mottagit diskreta hejarop och våldsamma hot.

– Först var det högerextremister. Nu är det den islamiska högern. Båda grupperna verkar tyvärr ha problem med en öppen debatt och andra åsikter.

Är beslutet att flytta till Grönland en flykt?

– Ja, det kan man väl säga. Det är en flykt från en onaturlig situation.

I skolbiblioteket börjar städarna moppa golvet och Ahmed Akkari tappar koncentrationen. Han gillar inte att sitta stilla under längre stunder och bestämmer sig för att avrunda intervjun.

Vi kränger på oss våra vinterjackor och slår följe en bit på vägen. Vinden är kall, men Ahmed Akkari stannar och hälsar på alla vi möter. Han är engagerad i den lokala idrottsföreningen och har skaffat sig vänner bland kollegorna.

Även om han vill återvända till Danmark, så säger han sig trivas med lugnet och tryggheten på Grönland.

Innan vi skiljs åt frågar jag om han har sökt upp personerna han själv var med och övertygade under sitt tidigare liv som imam. Efter en liten tvekan skakar han på huvudet.

– Det har jag inte kunnat. Men jag tror att många har hört mig, när jag berättar vad som kan hända om man låter sig dras in i de här grupperna. Mitt mål är inte att omvända någon. Jag vill bara påminna om att man alltid ska ha sitt kritiska sinne med sig.

 

Text: Emilia Söelund
Foto: Malin Palm
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar