Porträtt

Jag är en idol – så enkelt är det

av Petter Karlsson

När de andra på BB ömt höll sina nyfödda barn, fick hans mamma en adoptions-handling och en bröstpump. Mats Melin var uträknad redan som nyfödd. I dag är han hjälte för hundratusenden.

För säkerhets skull har han byxfickan full av färdigskrivna autografer.
Man kan ju aldrig veta när fansen dyker upp.

– Jag menar, jag har ju kanske inte alls tid att skriva mitt namn just då. Jag har ju en massa annat att göra än att hålla på … så där. Vem skulle till exempel sköta om gräsmattan på sjukhuset om inte jag fanns? Eller laga fläskkotletter? En gång ringde Expressen och ville göra en intervju precis när jag stod och stekte pannkakor. Men, hallå, det gick ju bara inte!

Nej, det är inte lätt att vara stjärna. Mats Melin vet. Som ”Ica-Jerry” har han tagit Sverige med storm. Gör just nu succé som sjungande hund i Glada Hudik-teaterns Trollkarlen från Oz. Har egen hyllningsplatta på trottoaren i Hudiksvall, precis som idolerna i Hollywood. Hejdas på gatan av ungdomar med mobilkamera. Får pris på reklamgalor. Ja, det finns till och med en kapad Facebooksida som falskeligen drivs i hans namn och har över en halv miljon följare.

Det finns livsöden som börjar i dödsskuggans dal, men slutar i strålkastarljus och paljettregn. Mats Göran Melin föddes på Sundsvalls BB den 10 maj 1969 och när de andra barnen rullades in i sina genomskinliga plastvagnar, rosiga och hungriga, fick mamma Monica vänta förgäves i sin säng. Efter en stund dök det upp en sköterska med en bröstpump.

– Jag kommer aldrig att glömma att jag fick en mjölkmaskin i stället för mitt barn. I sex dagar låg jag och väntade på att få se min lille Mats. Ingen förklarade riktigt vad som hade hänt. Det ställdes en massa frågor om jag hade varit sjuk under graviditeten. Det var som om jag skulle ha fött något som inte fick vara där. Som om vi båda var pestsmittade.

Efter en vecka flyttades Mats till barnsjukhuset i Sundsvall. Placerades allra längst bort från den där glasrutan, där föräldrarna trängdes för att få en glimt av sina barn.

– Det var Mats och en harmynt grabb. Det var tydligt att man skämdes för dem. En sköterska räckte över ett papper till mig: ”Ja, nu är det bara att skriva på om ni inte vill behålla barnet.” Att jag vägrade är det bästa jag har gjort i livet, hör du det Mats? Du är ju min älskling, inte sant?

Och så kramen – den där som det finns alldeles för få av i världen, om man ska tro titeln på sonens senaste film. Mats Melin är en fena på att kramas. Det vet både mamma och kompisarna. Nu kommer den, stor och varm, strax intill köksbordet, och det går inte att ta miste på de starka banden mellan mamman och sonen. Han som egentligen inte borde ha funnits. Och absolut aldrig skulle ha klivit ut på en scen, om läkarna fått som de velat.

– Min man Tage och jag hade mängder av frågor. Men läkaren bara lämnade över ett litet häfte och sa: ”Här finns alla svaren, läs det här.” Där stod det att det inget fanns att göra. Personer med Mats handikapp skulle aldrig kunna klara sig själva som vuxna. Allra minst skaffa sig ett jobb. Möjligen skulle han kunna hjälpa till att kratta trädgården.

”Vet du hur man utplånar Sveriges statsskuld på en sekund?” brukar den svårt funktionsnedsatte OS-simmaren och KD-politikern David Lega säga. ”Smäller av en bomb på handikappmässan i Göteborg!” Ett makabert skämt, förstås. Men Lega själv vet ju att det delvis är sant. Den som räknar ett lands framgångar enbart i ekonomiska termer har ingen plats för svaga. Hitler resonerade så, som bekant.

Mänskligt sett, däremot …

Det räcker att inneslutas i den där kramen – eller bara få den där busiga blicken över kanelbullefatet – för att inse att det finns ett annat sätt att mäta, en annan värdeskala. Glada Hudik-teatern, där Mats Melin fått sin skådespelarträning, har på några få år vänt upp och ned på alla begrepp. Samma människor som för femtio år sedan skulle ha tassat runt i gråa rockar och raggsockor på ett mentalsjukhus, står i dag i strålkastarljuset på en scen eller skriver autografer i ett gathörn i New York. Resan till Broadway med musikalen Elvis är redan legendarisk. Speciellt när Elvistolkaren Toralf Nilsson, till vardags en enkel vedhuggare från Hudiksvall, ropade så det hördes över hela passkontrollen:
”Var det terrorist jag skulle säga att jag var?”

Och Glada Hudik-teaterns ledare Pär Johansson nervöst skrek tillbaka:
”Nej, turist , för helvete. Turist!”

– Det var en häftig stad, säger Mats Melin och sträcker sig efter en bulle. Jag kände igen en massa gator och hus från olika tv-serier. Jag ser ju mycket på sådant. Arnold Schwarzenegger är min idol, skriv det. Och Claes Malmberg. När vi skulle flyga till USA sa de till mig att ta av mig jackan och lägga på ett band. ”Ska jag ta av mig alla kläderna?” sa jag. Då skrattade dom. Jag är ju komisk, jag.
Gillar att ha lite roligt. Det är därför jag är en så bra skådespelare.

Hur bra?

– Väldigt bra. Det säger alla på gatan. Kronprinsessan också. Jag har träffat henne flera gånger. Hon gillar Glada Hudiks musikaler. Och mamma får också beröm: ”Är du Ica-Jerrys mamma? Vad häftigt!” Hon får också skriva autografer.

Är du aldrig nervös?

– Jag var allt lite blyg i början. Första gången jag kom in på scenen skulle jag slänga mig i en soffa och ropa: ”Tjena, mittbena!” Då pirrade det i hela kroppen. Men det där blyga gick snabbt över. Jag hade ju övat in mina första repliker när jag stod i duschen. Fast efter premiären var jag jättetrött. La mig på soffan och somnade på två sekunder.

Men inte i dag?

– Nej, nej, numera är jag bergsäker. Kommer in på scenen och bara … Wow! Jag är en idol, så enkelt är det.

Som många utvecklingsstörda är Mats Melin bäst på att leva i nuet. Det förflutna känns mer diffust, rent av skrämmande. Inte de första åren, inte innan han började skolan, då var det prima liv. Men sedan …

– Det roligaste var när jag fick en lillebror. Sven är tre år yngre. Vi har aldrig bråkat. Jo, kanske en gång när vi lekte skattjakt och jag glömde var jag hade gömt skatten. Det var en flaska av guld, fast bara på låtsas. Inte ens när han tog mitt godis blev jag arg. Han var ju så liten.

Favorithysset var att springa och gömma sig när familjen var inne i stan och handlade.

– En gång lade jag mig på en ledig hylla i en affär. Oj, oj, oj, vad de letade … Det roligaste var när de ropade upp våra namn i högtalarna Sedan satt vi där på disken och skrattade, Sven och jag.

Brorsan Sven Melin skulle omsider bli nyhetschef på TV4. I dag minns han en bror som alltid var full av bus och värme.

– Jag tror faktiskt aldrig jag sett Mats arg. En bättre och snällare storebror kan man inte tänka sig.

På ovanvåningen stod en utklädningslåda, med bland annat mammas färggranna 1960-tals-kläder. I dem spökade de ut sig, lånade pappas super 8-kamera och gjorde egna filmer.

– Sven brukade vara cowboy och jag indian, minns Mats. Eller så var han Stålmannen och jag en elak skurk. Film är min grej, det! Det bästa jag vet är engelska komedier. John Cleese är kul, det är han verkligen. Nästan lika bra som Claes Malmberg. Och så gillar jag Stig-Helmer på dvd. Speciellt scenen där han bär omkring en hund i en nätkasse och benen sticker ut!

Familjen Melins liv finns i dag bevarat på gulnade bilder i ett vältummat album. På ett foto sitter Mats som bebis och ler i prickig pyjamas. På ett annat gräver han i sanden iförd badrock, tillsammans med Sven.

– Du frös aldrig, hur kallt det än var i vattnet, säger mamma Monica. Vi andra vågade knappt doppa tårna, men du flöt omkring där i evigheter. Minns du det, Mats?

– Ja, jag ville bara komma upp när vi skulle äta korv med bröd. Det har alltid varit min favorit. Ja, och så makaroner, förstås. Mat, det är gott, det!

Bakom kameran stod pappa Tage, en trygg lärare som vägrade se sin sons funktionsnedsättning som en funktionsnedsättning. Sammanhållningen inom den lilla familjen var stark. Men än en gång visade folkhemmet sina sprickor.

– Upp till första klass hade allting gått bra för Mats, säger mamma Monica. Han hade massor av kompisar. De brydde sig inte om han var utvecklingsstörd eller inte. Tillsammans cyklade de runt på vägarna, byggde kojor och handlade i kiosken. För oss var det självklart att Mats skulle gå i en den vanliga skolan med sina vänner. I stället tvingades vi skicka i väg honom till en särskola. Det påstods att det inte skulle vara bra för honom att gå i en klass där han var sämst. Men hur kunde de veta att han skulle vara sämst? Ingen frågade ju någonsin efter vad Mats var bra på.

Tidigare hade Mats aldrig ens reflekterat över att han skulle vara annorlunda. Han var ju Mats Göran Melin, helt enkelt. En glad pajsare som älskade att simma, klä ut sig och äta korv. Vad är väl en extra kromosom? En bagatell.

Men omvärldens ögon förändrades. När Mats lärde sig läsa som sjuåring, jublade hans föräldrar. Bara för att av lärarna få veta att det bara var ”mekaniskt”. Att Mats ”aldrig skulle förstå vad han läste”.

De följande tio åren blev något av en mardröm. Blott 47 år gammal dog pappa Tage plötsligt i hjärnblödning. Mats vägrade gå till graven. Mamma Monica insåg sent omsider att det var för att inte göra henne ännu mera ledsen. Samma tystnad gällde vad som försiggick i skolan. Mats vill än i dag ogärna prata om mobbningen på skolgården. Om hur han kallades ”mongoloidjävel”, fick stryk bakom knuten och ofta kom hem gråtande.

Även lillebror Sven – som aldrig hade sett sin snälla storebror som annat än just en snäll storebror –kände instinktivt att samhället gick efter en annan måttstock. De första åren hade de varit Harmångers buspojkar; två jämlikar som sköt påsksmällare och grävde ner pappas saker i trädgården. Nu började Sven skämmas för Mats:

– När vi kom upp i tonåren började jag märka att stora som små stirrade på oss för att någonting var annorlunda. Och ingen i den åldern vill väl känna sig annorlunda, så jag började gå tio meter före min familj när vi var ute.

På gymnasiet i Bollnäs hade Mats nästan gett upp. Han försökte begå självmord – men räddades i sista stund av en kompis.

– Då var det inte roligt att leva. Men sedan fick jag jobb som vaktmästare på sjukhuset i Hudiksvall. Fick en keps, en borste och en sopsäck. Då kan du tro att jag jublade. En dag träffade jag en av min gamla lärare. Han blev jätteförvånad: ”Men jobbar du här, Mats?” sa han. Och jag vet hur man klipper gräs och skottar snö, minsann. ”Hur skulle vi klara oss utan dig? ” säger alla. ”Det är tur att du finns, Mats, annars skulle ingenting bli gjort.”

Det är det där blixtrande, hälsosamma lappkastet igen. Be Mats Melin att tala om sina dalgångar i livet, och han använder dem bara som en trampolin för att komma tillbaka in i glädjen igen. ”Var det jobbigt i skolan?” ”Ja, men nu mår jag bra.” ”Blev du mobbad?” ”Ja, men nu är det jättemånga som säger att jag är bra. Vill du veta vad jag heter i nya pjäsen, för resten? Toto! Det är en kompis som har en hund som heter nästan likadant – Otto!”

Glada Hudik-teatern uppstod 1996 sedan den nyanställde assistenten Pär Johansson följt med kommunens utvecklingsstörda på skoknytarkurs. ”På hemväg bad jag bussen stanna vid vägkanten. Sedan gick jag runt och frågade alla hur länge de gått på kursen. Någon svarade fem år. Ändå hade ingen lärt sig knyta skorna. Jag tänkte: Vore det inte bättre att låta dem göra något de tycker är kul? Sedan bad jag chauffören svänga förbi en skohandel och köpte kardborr-band åt hela gänget.”

Pär Johansson hade länge närt en hemlig dröm att bli skådespelare. Nu förde han över den på gänget. Men både kolleger och föräldrar slog bakut: ”Vill du att folk ska skratta ännu mer åt de här stackarna?”

Till första föreställningen Tomtar på rymmen såldes sammanlagt sju biljetter. Resten fick man skänka bort. Efteråt stod föräldrar med tårar i ögonen: ”Det där var mitt barn som stod på scenen! Inte visste jag att han kunde sådant.”

I dag är Glada Hudik-teatern en framgångssaga och en pedagogisk modell som har gett eko över hela världen. För Mats Melin är den meningen med livet. Sedan debuten 2006, som en av hårdingarna i svart kostym och solbrillor i Elvisgänget, har han gått från klarhet till klarhet. När Ica ville testa ett nytt reklamgrepp, var han det självskrivna valet. Fast när provfilmningen väl skulle ske, dök han inte upp. Först efter många telefonsamtal fann man honom – i tvättstugan.

– Jag hade ju tvättid den dagen. Inte hade jag tid att filma då!

Den återfunnes första replik som Ica-Jerry var: ”Vad glor ni på? Har ni aldrig sett en praktikant förut?” Och sanningen var ju att det hade ingen. En utvecklingsstörd i en reklamfilm?! Det var något oerhört. Följande veckor skrevs både hätska insändare och lyriska beundrarbrev.

– Ja, sedan var man liksom kändis, haha. På bokmässan blev jag helt inträngd i ett hörn av tjejer. Alla ville ha min autograf. Kön var jättelång. Fast jag har ju Anna-Karin, jag. Hon är ändå den bästa tjejen. Vi har alltid varit ihop. I alla fall länge. Jag vill gärna hälsa till henne i den här intervjun, får jag det?

För inte nog med att Mats Melin numera har egen lägenhet, jobb, lön, bankomatkort och trumset. (”Jag trummar helst till Born in the USA med Bruce Springsteen.”)

Han har flickvän också.

– Åh, hon är så go, min Anna-Karin. Vi blev ihop redan i skolan. Jag gick och sneglade på henne länge. Sedan tog jag mod till mig och gick fram. ”Jag älskar dig”, sa jag. Det gjorde hon också, sa hon. Då fick hon en puss och en kram. Sedan förlovade vi oss i Grekland. Min bror skulle ändå gifta sig. Då smäller jag också till, tänkte jag. Vet du vad det viktigaste är när man är ihop? Att kunna prata med varandra! Det kan jag och Anna-Karin. Ibland går vi ut och dansar med varandra också. Eller har en skön kväll framför tv:n.

Fast bröllop vete sjutton, säger Mats. Anna-Karin bor ju ändå bara ett kvarter bort. Det är så smidigt att kila över.

Och så vill han kunna vara i fred och spela trummor eller dataspel. Eller ha sin röda Lamborghini i fred på väggen, precis bredvid Elvis och kronprinsessan. Nej, egen lägenhet är nog ändå bäst. Speciellt om man inte är mycket för städning.

– Åh, jag haaaaatar att städa, skriv det! Gå där med dammsugaren och … nä, det är inget för mig.

Och hur ska förresten en stjärna ha tid med sådant? Han måste ju slipa repliker i duschen. Skriva ännu fler autografer på lösa lappar att ha i fickan. Eller äta storstilade middagar.

– Gratinerad fläskfilé med ost och svampsås är min absoluta favorit.

Pär Johansson berättar att Mats försvann spårlöst när Glada Hudik-teatern skulle uppträda i Göteborg. I sista stund lyckades man spåra honom till en restaurang på andra sidan stan.

”Men herregud, sitter du här? Du ska ju ut på scenen strax!”

”Det är lugnt, jag ska bara äta färdigt min kycklingmacka först.”

För varför stressa när man kan ta det lugnt? Eller som kollegan Toralf Nilsson brukar säga: ”Tiden har bråttom, men det har inte vi.”

– Toralf har sagt många bra grejer, säger Mats. ”Varför ska man vara taskig för, när man kan vara snäll?” till exempel.

Och kanske är det just snällheten som kännetecknar Glada Hudik-teaterns medlemmar. Alla är måna om att alla ska trivas. Och Mats Melin är generös när det gäller sin egen berömmelse.

– Min kompis Bosse Östlin har sagt att han också skulle vilja vara Ica-Jerry. Det går bra, sa jag. Fast han måste tänka på att det är väldigt mycket jobb. Man blir hemskt trött ibland.

Den holländske prästen Henri Nouwen brukade resa jorden runt med en utvecklingsstörd kompis. Han menade att ”det skapas som ett fält av godhet runt min vän”. Detsamma gäller med Mats Melin. Det är omöjligt att stå emot hans charm och värme. Garden är låg, skrattet högt. Det finns inget av smicker, baktanke eller förställdhet i hans manér. Alla känslor är äkta vara.

– Ska jag avslöja en sak? Jag handlar faktiskt inte så mycket på Ica, utan på Hemköp. Det ligger mycket närmare. Och sedan kan du gärna skriva att jag hatar när folk ringer klockan elva på kvällen. Eller tar kort på mig när jag försöker sova på tåget.

Fast be om en autograf går däremot bra. Han har ju fickan full.

 

Text: Petter Karlsson
Foto: Alexander Mahmoud

 

Petter Karlsson är journalist och författare och har följt Glada Hudik-teatern i många år. 2009 kom hans bok Shaken! [not störd]: historien om Glada Hudik-teatern.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar