Ur arkivet

”Jag hämtar
mitt gevär …”

av Stina Jofs

Den framgångsrike deckarförfattaren Börge Hellström har avlidit i cancer. Sommaren 2007 medverkade Börge i Vi:s serie ”Vändpunkten” och berättade om de dramatiska händelser som gjorde att han slutade dricka alkohol. Vi återpublicerar här Börges historia.

 

Du ville verkligen dö den där natten?

– Ja, så var det.

Det har jag aldrig någonsin velat. Kan du försöka förklara?

– Jag kunde ju inget längre! Inte sköta min dotter, mitt jobb, mitt hus eller min hund. Jag klarade inte av att vara Börge.

Men varför bad du inte om hjälp?

– Jag skämdes. För att jag drack. För att jag tyckte att jag blev elak och konstig med sprit i kroppen. Så fort jag var nykter ångrade jag mig och försökte förklara bort allt. Jag ljög mig fri – hela tiden. Jag var 36 år och tänkte att om jag öppnade mig för någon, om jag visade riktiga Börge, så skulle den människan spy av äckel. Jag trodde att jag höll på att bli galen.

Morgonen därpå vaknade du med geväret alldeles bakom ditt huvud, fortfarande satt två kulor i loppet.

– Ja. Någon hade lagt sin skyddande hand över mig. Jag fick en sista chans.

 

”Det är 70-tal och jag skolkar mig igenom nian. Till slut lyfter någon blicken och säger: ’Nä, nu är det dags att ta itu med Börge!’ Ett möte bestäms. På den tiden finns ju resurser – skolpsykiatrikern kopplas in, rektorn är på plats, skolsystern och mamma. Och så jag förstås. En kvart för sent släntrar en man in med skitiga jeans och trasig lusekofta. Han tittar på mig och säger: ’Börge, gillar du inte skolan?’ ’Nä’, svarar jag. Så skriver han ut en karta Tofranil, ett lugnande medel, och ger mig ledigt i två veckor. Jag älskar förstås den killen! Han gör så att jag slipper. Han ger mig rätt att ställa mig ännu mer vid sidan av skolan, klasskamraterna, lärarna, ja – hela livet.

Jag har just fyllt 16.

Jag har redan ljugit om mina första fyllor och andra droger.

Den skolpsykiatrikern visar mig vägen rätt ner i helvetet.

Jag ska inte rabbla allt som händer sedan men under de år som följer borde jag ha dött 50 gånger. Minst. Vägen ner består av smärta och förvirring. Glädje också, det ska jag inte förneka. Allt det där är tråkigt att läsa om, och tråkigt att berätta. Jag minns inte alla detaljer. Vill heller inte minnas, men jag kan säga att du inte skulle ha känt igen mig om du hade mött mig när det var som värst.

Du skulle ha sprungit långt och fort för att slippa mig.

Jag var ganska tyst som barn. Ingen var någonsin rädd för mig. Min barndom var kanske inte direkt lycklig, men bra. Jag har en syster, en mamma som var hemmafru och en farsa som jobbade mycket. Mina föräldrar slog mig inte, de var inte elaka alls. Låter det som en dåres uppväxt?

Så händer något. Första gången är jag fem år. Andra gången sju. Den tredje och sista gången ska jag fylla nio. Jag har inte ord för det som sker, bär det som en hemlighet. Jag blir ännu tystare. Räddare. Ännu snällare.

 

Alla som druckit alkohol känner nog igen känslan: pirret i benen, värmen, det milda som lägger sig runt allt och alla. Mina starkaste minnen, de klaraste och lyckligaste, är första gången jag är berusad, första gången jag röker brass, första gången jag knarkar. När en kompis sätter jungfrun – den första sprutan – på en pissoar vid Fyristorg i Uppsala, kan jag beskriva varje gatsten, varje människa jag möter. Jag minns att jag tänker när jag – hög som ett hus – ser alla rusa förbi: ’Era dumma jävlar, ni vet inte vad ni missar!’

De som inte dricker eller använder droger har så lätt att fördöma kraften i det där. De varnar ungdomar, säger att allt är helvete och misär. Döden hotar de med. Men ungar är ju inte dumma. De ser föräldrar och andra vuxna dricka. Dör de? Lider de när de skrattar och dansar? Kompisarna som testar knark på fester. Är det enbart sorg och smärta?

Helvetet finns kanske, men inte där. Inte då. Inte jag.

Den där första lyckokänslan söker man sedan som en hungrig letar efter mat. En alkoholist lägger ihop alla de lyckliga minnena, gör dem större och vårdar dem väl. Allt hemskt som sker däremot, alla relationer som spricker, alla bråk, förlorade jobb eller rattfyllor, betraktar han som enstaka olycksfall, händelser som kan förklaras. Men andra ser ju, de lägger ihop konsekvenserna och sakta förändras bilden av en person med en massa goda sidor till att enbart bli ’han som dricker för mycket’. Sedan ’han som dricker’. Jag säger han men i dag kan alkoholisten lika gärna vara en kvinna.

Plötsligt är man alkis i allas ögon.

Utom i sina egna.

 

Och folk säger: ’Du har ju barn!… om du verkligen älskar oss skulle du inte dricka mer.’ Det där är bara skitsnack. Jag älskade min dotter lika mycket som vilken pappa som helst. Det är inte moral eller godhet som fattas hos den som dricker. Det är kemi i skallen. Gränser som suddas ut, det otillåtna som plötsligt blir rimligt, okej, ja – det enda rätta! Det är ju den där kontrollförlusten som skrämmer den som umgås med en alkoholist – och just den som skrämmer alkoholisten något oerhört. En alkis dricker för att han är sjuk. Inte för att han är ond. Han fortsätter tills han själv inser att han behöver hjälp. Eller tills han dör.

’En riktig karl ska väl klara att inte dricka!’ Så tänker man, och misslyckas varenda gång. Skammen växer. Och skammen, vet du Stina – den kan man supa länge på.

 

Allt mer sällan blir jag glad av att dricka, allt oftare dricker jag. Jag börjar som ung och bara fortsätter. Onsdag, fredag, lördag, ibland en hel vecka. Dricker inga stora mängder men konstant. Ibland håller jag mig nykter någon månad, ett halvår. Jag kokar eget brännvin, försörjer halva Värmdö med hembränt. ’Åh, nu kommer Börge med dunken!’ kunde man höra. Jag kan räkna upp tusen skäl till att jag dricker under de där åren. Rimliga skäl, tycker jag då: Någon är dum. Något ska firas. Jag behöver slappna av. Det är ju fredag! Fotbolls- VM. Mitt ex är en idiot. Mitt barn har problem.

Alltså, så här: Jag vet att jag dricker oftare än andra, vet att jag blir fullare än andra. Jag vaknar ofta upp och inser att jag har ställt till det. Skrämt någon till vanvett. Slagit någon sönder och samman. Jag byter jobb. Flyttar. Hakar inte fast i någon eller något. Från alla sammanhang där jag kan misslyckas flyr jag. Jag talar aldrig om vad jag känner.

 

Nu måste jag våga det svåraste. Jag måste berätta.

 

Däremot tycker jag ofta och mycket, har åsikter om människor, men så fort någon kommer för nära blir jag tyst. Och ännu mera ensam. Den där ensamhetsbubblan, ogenomtränglig och kletig, tror jag att många kan känna igen sig i. Särskilt människor med alkoholproblem. Objektivt sett var jag ju inte ensam hela tiden, jag spelade i dansband inför 2 000 pers, stod på scen med bandet i ryggen, tränade judo, var aktiv i SSU, ingick i olika sammanhang – ändå kände jag mig ensam. Då fanns inte på kartan, att jag skulle ringa upp någon och säga: ’Hej, det är Börge. Jag mår inte bra.’

 

Jag tror inte att det är någon snö vintern 1994. Jag är 36 år, hyr en stuga på Värmdö. Är skild sedan något år. Mitt ex har vårdnaden, men min dotter bor hos mig då och då. Jag älskar henne! Stugan är röd, 50-60 kvadrat, ett stort rum med ett kök innanför, och innanför köket finns ytterligare ett litet rum.

Jag är på en krog ute på Ingarö, har väl dragit i mig ett par öl. Minns inte. Jag behöver inte dricka så mycket för att bli full, och bara någon öl för att drabbas av minnesförlust. Vi är väl sex sju stycken, mest kvinnor, sådana som jag ofta dricker med. Jag brukar se till att jag har någon tjej att sova över hos. Jag berättar förstås aldrig att ensamheten och fyllan gör mig livrädd för att leva. Och lika rädd för att jag ska ta livet av mig. Nej, jag gör mig stark. Och stum.

Någon gång mitt i natten vaknar jag hemma i stora rummet i stugan. Hur jag kom dit? Ingen aning. Jag är ensam. Det är mörkt. Jag har supit i några dagar, har ont i lederna, mår illa, det snurrar i huvudet. Jag raglar upp, letar efter mer sprit, hittar ingen. Står där, tänker: Vem är jag? Vem fan är jag? Jag super och slår. Skadar och skrämmer. Så fort jag öppnar munnen ljuger jag, ljuger mig till en annan människa. Du vet, jag hade varit i Amerika, jag hade fina jobben, jag kände den och den, bl a bl a bl a …och alla mina vakna timmar går ut på att hålla reda på vem jag ljugit för. Jag gör saker jag tycker är fel, mot min egen vilja. Det är som om något i jaget är ruttet, förstår du?

Jag vill ju inte dricka. Ändå dricker jag.

Jag vill inte svika min dotter. Ändå gör jag det.

Jag vill ju berätta. Ändå sitter jag stum.

Jag vill kunna leva. Ändå tänker jag den där natten:

Nu ska jag dö. Nu vill jag verkligen dö.

Jag hämtar mitt gevär, en österrikisk Voere: kaliber 308 Winchester, sätter i två kulor. Går för att hämta slutstycket som jag gömt i en städskrubb. Jag har inget vapenskåp då, men är noga med att alltid gömma slutstycket. Jag har skött mig några år och fått vapenlicens, jagar älg och fågel ibland. Jag är väldigt noga med att ta ut slutstycket. Vill inte riskera att jag i fyllan ska visa bössan för vänner, och att någon ska skada sig.

Nu går jag till skåpet. Är fullständigt klar över att det kommer att bli de sista stegen i livet. Jag öppnar dörren, böjer mig ner för att plocka upp slutstycket som jag virat in i en duk. Det är borta. Slutstycket är borta.

Jag raglar in i rummet, river runt bland alla saker, är desperat och förbannad: ’Här ska jag skjuta mig och så hittar jag inte det där förbannade jävla skitslutstycket!’

När jag vaknar i soffan nästa morgon, bakfull och jävlig, står bössan lutad mot väggen bakom mitt huvud, kulorna sitter kvar i loppet.

Min första tanke är glasklar: Slutstycket ligger i kökssoffan. Jag flyttade det eftersom jag avslöjat det förra gömstället för några kompisar.

Men nu är det över. Någon har lagt sin skyddande hand över mig. Jag ska leva.

I dag kan jag hantera sorg och motgångar utan att dricka.

Nästa gång jag blir full kanske jag lyckas att ta livet av mig. Tanken gör mig livrädd. Jag ringer till sociala i Gustavsberg, vill säga att jag håller på att bli galen men det vågar jag inte. I stället berättar jag – för jag vet att de hugger på sådant – att jag kanske behöver hjälp med att hantera mitt drickande.

Min innersta tanke är: Att jag skulle vara alkoholist – no way! Snarare galen.

Efter samtalet med soc går det fort. En vecka senare sitter jag i ett intagningssamtal på Lindormsnäs utanför Bro. Intagningssköterskan Kåre säger: ’Det du gör, gör du för att du är sjuk. Det ska du glömma nu. Ditt ansvar är att hålla din sjukdom i schack.’

Jag minns att jag ligger i en säng. Rummet delar jag med en kille som är mycket mer alkoholiserad än jag (så klart, i början ska man alltid gradera – och alltid är alla sämre ute än man själv).

 

Plötsligt känner jag en enorm tacksamhet. Nu kommer det att hända något! För första gången i mitt liv känns det som om jag är på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Jag kommer att våga. Tårarna bara kommer. Jag vill klara mig. För första gången vill jag faktiskt leva! Jag dunkar ansiktet ner i kudden, är livrädd för att grannen ska märka att jag gråter.

I fem veckor, två gånger om dagen, sitter jag i en ring med andra män och kvinnor. Jag säger: ’Jag heter Börge. Jag är alkoholist.’

Äntligen är jag på väg. Nu ska jag vidare. Nu måste jag våga det svåraste av allt, jag måste berätta.

Börge Hellström, sju år, vid hemmet på Vulcanusgatan i Stockholm.

Börge Hellström, sju år, vid hemmet på Vulcanusgatan i Stockholm.

I 31 år hade jag burit min hemlighet. Hemska minnen, som följt mig dag som natt. Spriten har fått mig både att glömma, men också gjort bilderna av de två männen starkare. Jag har aldrig berättat för någon. Inte för mamma. Inte pappa. Ingen flickvän. Ingen vän. Bara jag visste om det här. Och männen som förgrep sig på mig förstås. På behandlingshemmet vågar jag ställa frågorna: Vad var det för fel på mig? Vad gjorde jag som fick männen att tro att det var okej att göra mig illa? Vad i mig, i mitt beteende, lockade dem? Hur kunde jag som femåring, sjuåring, nioåring låta det ske? Varför bad jag inte om hjälp?

Jag kände en enorm skuld i det som skedde. Hemligheten levde med mig, i mig. Ständigt slogs jag mot dessa demoner. Aldrig nykter, men jävlar vad jag slogs när jag mötte en främmande man som jag trodde stötte på mig. Jag har slagit många som jag trott var homosexuella, men jag tror aldrig att jag slagit någon homosexuell.

 

När jag pratar inser jag att historien med bössan är mycket större för mig än jag kanske vill erkänna. Jag har skojat om den, tigit, talat raljerande om den. Men det är då det händer. Då får jag fatt i mitt liv. I dag vet jag att jag inte kan dricka alls. Insikten är en befrielse! Bara att slippa ångesten, bakfyllorna, depressionerna som följer av för mycket alkohol. Att slippa ljuga är underbart. Men att inse att det man älskar mest – ruset – tar livet av en är som att mista en kroppsdel eller en nära anhörig. Djup sorg är det enda ord jag kan tänka på. I början blir man ensam, ett tag jävligt ensam. Man förlorar vänner. Man mister sitt sammanhang och sin invanda identitet. Men det finns ingen annan väg om man vill leva. Självklart var det värt att göra resan! Jag har min dotter som jag älskar över allt annat, hon bor hos mig numera. Jag har ett gott liv. Varje morgon formulerar jag några ord för mig själv. Jag knäpper mina händer: ’Gud, ta min vilja och mitt liv. Led mig i mitt tillfrisknande och lär mig att leva.’ De orden har hållit mig nykter i 13 och ett halvt år nu.

I livet ingår svårigheter, för mig och för andra. I dag kan jag hantera sorg och motgångar utan att dricka. Men visst finns mörka stunder, timmar av tvivel, dagar då den där genomskinliga men ogenomträngliga ensamhetsbubblan sluter sig kring mig. Stunder då någon inom mig – och det här blir jävligt känsligt – säger: ’Du Börge, vore det inte gott med en liten stänkare? En liten va? Så mår du bättre? Bara en. Du behöver det.’

Tag min vilja.

Led mig.

Lär mig att leva.

Jag tänker: Hjälp mig bara i dag – bara denna enda dag – så ska jag nog klara alla andra dagar också.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Sandra Qvist

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 7/2017

 

 

 

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar