Porträtt

”Jag har samlat till den här boken i 35 år”

av Nina Solomin

Kritiskt ifrågasättande var hon redan som skolflicka och striden mot kärnkraft har varit en av de viktigaste. Nu blåser Åsa Moberg liv i en fråga som slocknat – men borde vara akut?

Det ska enligt alla beräkningar och försäkringar inte kunna hända. Ändå har tre praktkatastrofer inträffat de senaste 35 åren. Efter olyckorna i amerikanska Harrisburg (1979) och sovjetiska Tjernobyl (1986) drabbades Japan för två år sedan, då kärnkraftverket Fukushima hade en serie haverier till följd av en tsunami. 100 000 människor inom en radie av två mil evakuerades från sina hem. En miljon människor bor kvar i närliggande områden med hög strålning. De har inte någon annanstans att ta vägen.
– De geografiska gränserna för radioaktivt nedfall efter ett haveri är aldrig knivskarpa, säger Åsa Moberg, där hon sitter framför mig med en kopp te.

– Vinden blåser åt ett visst håll, så att mer avlägsna platser än den omedelbara katastrofzonen påverkas. I Japan finns det så kallade hot spots (ungefär: ’farliga ställen’) lite varstans. Det är inte hemligt, men myndigheterna vill helst inte prata om det. De kan ju inte evakuera hur mycket folk som helst. Och alla vill inte lämna sina hem.

När haverierna ägde rum i nordöstra Japan hade Åsa Moberg redan arbetat två år med boken som nu ligger på bordet framför oss: Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Det svåra med den har varit att sortera och organisera all information. Hon är noga med att (på ett för författare mindre vanligt vis) framhålla sin förlagsredaktör, Lena Albihn, som ”hjälpt något oerhört”.

– Jag hade sedan tidigare några hyllmetrar med gammal litteratur och det flyter in ny information hela tiden. När man börjar läsa i det äldre materialet är det lätt att häpna. Så mycket av kärnkraftens brister och risker var tydliga redan för flera decennier sedan. Har förespråkarna ljugit redan från början?

Hennes slutsats i boken är att kärnkraften är ett synnerligen korkat sätt att utvinna energi, eftersom det är både dyrare och farligare än alternativen. Kärnkraften hade aldrig utvecklats i något land utan statliga subventioner. Den har svårt att bära sig ekonomiskt redan innan
något haveri skett. Skulle sedan det värsta hända är kostnaderna i det närmaste omätbara – dessutom är avfallet en olöst, olönsam historia.

Om kärnkraften verkligen är så ofördelaktig som Åsa Moberg säger – hur kommer det sig att vi har den över huvud taget?

– Enda orsaken jag kan se är att den alltid varit sammankopplad med militära intressen. På 1950-talet, när kampanjen för att bygga atomkraft i Sverige drogs i gång på allvar, fanns det fortfarande mycket pengar hos försvaret.

Hon tvekar inte att kalla kärnkraftsförespråkarna för en ”herrklubb”.

– Det finns mängder av opinionsundersökningar som visar att män är mer positiva till kärnkraft än kvinnor. När jag knackade dörr i norra Uppland inför omröstningen 1980 var det faktiskt slående att det förhöll sig på det viset. Kvinnorna viskade att de var på min sida, men att de inte ville ta emot några broschyrer, för att inte riskera hemfriden.

I boken beskriver hon hur prestigeprojektet kärnkraft i Sverige på 1950- och 1960-talen drevs fram av män med personliga band mellan sig, och hur försvaret, industrin, det politiska etablissemanget och pressen faktiskt samverkade. Dessa lojaliteter fick hon förresten själv känna på så sent som 1979, då hon inför omröstningen året därpå valde att opinionsbilda för nej-sidan i sina kolumner i Aftonbladet.

– Chefredaktören Gösta Sandberg, som kom direkt från LO, var rasande, men förklarade att han inte tänkte sparka mig förrän efter omröstningen, för att inte skapa en ”nej-martyr”. Mycket riktigt förlorade jag sedan min kolumn och erbjöds nattjobb som redigerare, vilket ledde till att jag i stället tog tjänstledigt, säger Åsa Moberg och ler milt (och kanske en smula martyrlikt).

Hon och sambon Tor-Ivan valde dessutom att flytta efter nej-linjens nederlag i omröstningen. Den älskade gård där de bott under hela 1970–talet låg alldeles för nära kärnkraftverket Forsmark. Det var framför allt Tor-Ivan som drev på. Han hade ägnat sin vapenfria värnplikt åt att fotografera atomskyddsrum, och var därför mer insatt än de flesta i hur svårt det är att skydda sig mot strålning.

– Han satt med karta och passare och mätte upp möjliga platser för oss att bo på. Dåförtiden talade man om en radie på 17 mil från haveriet för att vara säker. Stockholm låg för nära. Det blev inte så många ställen kvar i södra Sverige om man mätte upp det avståndet från varje kärnkraftverk. Jag var väldigt fäst vid det där uppländska huset, men Tor-Ivan sa att vi måste sälja innan något hände. Medan det fortfarande gick. Visste du förresten att effekten på huspriserna vid ett haveri också analyserades i rapporter vid slutet av 1970-talet?

Åsa Moberg ser lugn och fridsam ut. Hon läppjar på sin andra kopp te och blickar ut över restaurangen. Med tanke på att vi pratar om något som engagerat henne i nästan hela livet är samtalet nästan överraskande fritt från affekt – och detsamma gäller förresten tonen i boken. För min del har ordet ”huspris” genast fått tankarna att vandra nervöst. Bostadsmarknaden är varje stockholmares akilleshäl. År 2006 skedde till exempel något som klassades som en ”allvarlig incident” i Forsmark. Vad hade hänt om det utvecklats till ett haveri och vinden blåst söderut? Huvudstadens redan ansträngda bostadsbubbla skulle inte bara spricka, utan snarare explodera. Inga ekonomiska styrmedel kan rädda värdet i fastigheter på förgiftad mark, även om de ligger i landets mest jobbtäta region. Samhällsekonomiskt vore det ödesdigert. Och hälsoriskerna då, för alla i närområdet … ja, det är en dörr jag inte ens kan glänta på mentalt. För då kanske jag, i likhet med Åsa och Tor-Ivan, måste bre ut kartan på köksbordet och börja mäta …

Faktum är att platsen där de tidigare bodde verkligen drabbades av radioaktivt nedfall – men inte från Forsmark, utan från Tjernobyl. Då levde de redan sedan några år i västra Dalarna, vid gränsen mot Norge. På en ö i en sjö.

– Nedfall hamnade överallt runt omkring oss, men konstigt nog var det uppehåll några mil i alla riktningar just kring vår fastighet.

Efter omröstningen var kärnkraftsfrågan stendöd, men Åsa Moberg fortsatte oförtrutet att följa utvecklingen inom fältet.

– Det kändes som om jag var den enda. Efter 1980 kräktes alla svenskar på ämnet. Jag skrev om saken någon gång om året på Aftonbladets kultursida. Och då och då i finlandssvensk press. Där fick man skriva hur långt man ville, till ett symboliskt arvode. De här åren hade jag inte så lätt att få jobb. Jag kände mig svartlistad, stämplad som bråkstake.

Åsa Moberg har haft ett livaktigt politiskt engagemang genom åren. På 1970-talet var hon medlem i tre socialdemokratiska föreningar i trakten och två i Stockholm. Att ta strid för sådant hon tror på har aldrig skrämt.

– Jag har nog alltid varit debattglad, men väldigt blyg i sociala sammanhang. I skolan hade jag en lärare som sa: ”Åsa Moberg kan ta ner handen. Hon är alltid så oppositionell.” Kanske brås jag på min mamma. Hon dog i leukemi veckan efter Tjernobylkatastrofen, men var nog ganska modig. Ville hyra ut ett rum i vårt radhus till en svart man på 1950-talet – grannarna varnade henne för att han skulle missfärga badkaret!

Vantrivseln i radhuskvarteren på Lidingö utanför Stockholm är något hon gärna återkommer till. Känslan av att inte passa in, trots att pappan var advokat (något som på 1970-talet för övrigt hölls emot henne i vänsterkretsar).

Under 1980- och 1990-talen hade Åsa Moberg annat fokus än kärnkraften. Men hon fortsatte att hålla sig ajour med ämnet. Tills hon en bit in på 2000-talet insåg att det var dags att skriva den där boken som hon samlat sig till så länge. Nu eller aldrig.

Hoppas hon på att väcka den slumrande kärnkraftsdebatten? Få Sverige att avveckla nu? Göra detta till en brännande fråga i valrörelsen? Nja. Åsa Moberg har inga orealistiska förväntningar. I Tyskland vände visserligen förbundskansler Angela Merkel på en femöring efter olyckan i Fukushima; stängde hälften av landets reaktorer och satte slutdatum 2022 för alla kärnkraftverk. Och i Japan är allt stängt av säkerhetsskäl efter tsunamin, oklart när de kan starta igen. Den japanska folkopinionen har varit väldigt negativ till kärnkraft efter mars 2011. Men i Sverige …

– Det måste nog tyvärr till ett haveri i Europa för att man skulle besluta om stängning av kärnkraftverken, säger hon. Och i valet lär frågan knappast bli avgörande. Ingen av politikerna har intresse av det. I bästa fall kommer boken att leda till en diskussion som gör att Sverige inte bygger fler kärnkraftverk.

Vilket i och för sig Åsa Moberg ändå inte tror att vi kommer att göra. Eftersom det är ett alldeles för dyrt och farligt sätt att värma vatten.

 

Text: Nina Solomin
Foto: Felix Odell

 

Nina Solomin är kulturredaktör på Tidningen Vi. Hon var 13 år då Tjernobylhaveriet inträffade, och tänker fortfarande på cesium när hon ska äta vilt eller svamp.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar