Porträtt

Jakten på det inre fula

av Karin Thunberg

Alicia Vikander och Lisa Langseth är polare och arbetskamrater. Alicia agerar, Lisa regisserar. Snart kommer deras tredje gemensamma film Euphoria, om frihetsorgier och assisterat självmord.

Vi kommer snart sitta på ett femstjärnigt hotellrum i Zürich och speedprata om ansvar och frihet – och vilka drömmar vi skulle vilja förverkliga om vi bara hade en vecka kvar att leva. Några av livets största frågor, kort och gott. De som Lisa Langseths och Alicia Vikanders purfärska film Euphoria rör sig runt.

Bland annat.

Men låt oss börja med ett vardagsrum på Ringvägen i Stockholm. För det var där de lärde känna varandra – och insåg hur bra de jobbade ihop. Året var 2009 och efter en evighet, så kände Lisa Langseth det själv, hade hon hittat tjejen som kunde axla huvudrollen i Till det som är vackert. Den utvalda måste bara testas. Låt vara att hon spelat med i SVTsåpan Andra avenyn men hon saknade skådespelarutbildning, var balettdansös – och hade spruckit de fem gånger hon sökt till scenskolan. Nu sålde hon pelargoner i en blomsteraffär på Södermalm.

Så föddes en stjärna, om vi ska ta det lite högtidligt. För Alicia Vikander spelade skiten ur en efter en av de skådespelargiganter som testades för den manliga huvudrollen. Själv blev hon inte ens trött, bara bättre och bättre.

Därmed var det klart. Det blev hon som – tillsammans med Samuel Fröler, han som blev kvar bland männen – fick axla huvudrollen i Lisa Langseths långfilmsdebut. Mottagandet följdes av rena prisregnet: Lisa fick en Guldbagge för bästa manus och Alicia en för bästa kvinnliga huvudroll.

I dag kan deras gemensamma mödor liknas vid en trestegsraket. Till det som är vackert följdes av Hotell – och nu kommer Euphoria, filmen som sålts till de flesta europeiska länder, därtill Japan.

Ingen i Sverige fattar riktigt hur stor Alicia har blivit.

Under åren som gått har de inte bara blivit närmare vänner. Alicia Vikander har gjort internationell superkarriär, flyttat till London och startat det bolag som är med och producerar Euphoria. Lisa Langseth har vuxit som regissör men också rent familjemässigt. I dag har hon fem barn, två egna döttrar plus de tre bonusbarn som följde med i boet när hon gifte sig.

Att hon skriver roller direkt för Alicia Vikander är förstås inte sant. Detta är viktigt, poängterar hon:

– Vi har aldrig bestämt i förväg att Alicia ska vara med i mina filmer. Kreativiteten måste få vara fri. Sedan pågår livet och man går dit man går. Först efter att ett manus är klart har jag insett att hon skulle kunna passa, igen.

Alicia Vikander har passat i flera sammanhang. 2016 fick hon en Oscar för sin roll i The Danish Girl som första svenska kvinna sedan Ingrid Bergman norpade statyetten för sin insats i Mordet på Orientexpressen 1975.

– Jag tror ingen i Sverige riktigt fattar hur stor internationell stjärna Alicia blivit, säger Lisa Langseth dagarna före vår avfärd till Zürich och Europapremiären av Euphoria. Som enda svensk tidning ska vi få en intervju. Med båda. På plats. Problemet är att ingen vet riktigt var eller vid vilken tidpunkt. In i det sista är det en thriller och snart har jag tappat räkningen på hur många bolag och agenter som är inblandade. Enligt Lisa Langseth är det Alicias storhet som gör att de själva inte styr över sina tider.

För säkerhets skull åker vi till Zürich dagen före ifall det skulle sluta med frukostmöte. Det gör det inte. Efter att ha hårdbevakat mobilen ett dygn kommer det förlösande smsplinget:

”Vi har en tid! Vi har en plats! Kl 16.30 på Widder Hotel, Rennweg 7 CH-8001 Zürich.”

Fotografen Johan Bergmark och jag kan börja andas i normal takt igen.

Naturligtvis är vi på plats långt före utsatt tid, trampar runt i receptionen som otåliga hästar bland randiga designmöbler och blankputsat glas. Villkoren är icke förhandlingsbara. 30 minuter sharp, längre tid får vi inte.

 

Alicia började med att dansa balett. Lisa försökte bli skådespelerska, men insåg snart att hon inte kunde underkasta sig en regissör: ”Jag måste bestämma själv.”

 

Men vänta, nu kommer en späd tjej in genom dörren, hon har mörka solglasögon och ett litet följe i hasorna. Oj vad hon är lik … men är det inte … Jo, Alicia Vikander är på plats och inne på hotellet finns redan Lisa Langseth. Snabbt bjuds vi in till sviten som mest liknar representationsdelen av en lyxvilla. Lisa sätter sig i ena hörnet av soffan som står mitt på golvet, Alicia i det andra. Jag trycker ner mig emellan dem, fumlar fram bandspelaren – det känns som att starta ett tidtagarur. Men också som att värmas i en fästmanssoffa mellan paret som glitterögt försöker sätta ord på sin relation.

Tidspressen får mina frågor att stocka sig. Fegt inleder jag med undran vad ingen utländsk tidning frågat dem vid dagens tidigare intervjuer.

Nä, så lätt gick det inte.

– Det är ditt jobb att ställa frågor. Överraska oss! uppmanar Alicia från höger.

Så det är bara att dra ett djupt andetag och börja med det jag verkligen tänkt på, efter Lisa Langseths sammanfattning. Detta att vi i Sverige inte förstår hur stor Alicia Vikander blivit utomlands. Men hon själv? Förstår hon det?

Nej, säger hon först. Nja, säger hon sedan – för alldeles nyss skrev hon ju autografer på löpande band till killarna utanför hotellet som fick en lyckochock när de insåg vem som steg ur taxin.

Men annars, mest, jobbar hon. Befinner sig i den bubbla som filmarbete innebär.

– Och det är relativt likt, oavsett vilken berättelse som ska gestaltas eller var i världen den spelas in. Det är ju samma bubbla, där man jobbar och mest pratar med regissören och sina motspelare. Om 40 eller 400 personer är inblandade spelar liksom ingen roll.

Och när hon kliver ur denna trygga tillvaro. Ja, då kan hon känna det ”extremt ovant” med all uppmärksamhet. Som när hon nyligen ”gjorde press” i Hongkong och hennes lillasyster kom och hälsade på. Hon som är två år yngre och står henne nära.

– Vi har ju vuxit upp i Sandared utanför Borås liksom, och nu var det folk som kom fram till mig på gatan. I Hongkong. Det kändes väldigt konstigt.

Jag vill lyfta fram det vi vanligtvis skäms över.

När Lisa och Alicia började jobba ihop; båda får det att låta så enkelt. De förstod varandra, hade lätt för att prata. Trots åldersskillnaden fanns mycket de delade. Som att ingen av dem har formell filmutbildning. Alicia hade dansat balett, Lisa hade gått dramatikerlinjen på Dramatiska institutet – och erkänner att hon älskar folk som är självlärda.

– På teatern hade jag tidigare jobbat mycket med Noomi Rapace, som inte heller gått scenskolan. Inte så att jag har ett bildningsförakt, det har jag verkligen inte. Men om man inte har någon skola bakom sig – då måste man lita på sig själv. Utveckla sin egen teknik. Det gör en sårbar också, men om man lyckas blir man stark av det.

Förstod Lisa Langseth redan från start att Alicia Vikander skulle göra den superkarriär hon gjort? Hon skakar på huvudet, säger att så fungerar hon inte. Om hon mitt i ett arbete skulle tänka på konsekvenserna, och sin films framgångspotential, skulle hon få panik.

– Under arbetets gång kan jag bara tänka på berättelsen jag vill skildra. Och på karaktärerna. Men efter att Till det som är vackert var klar insåg jag att Alicia hade några grundläggande kvaliteter som innebar att hon kunde gå hur långt som helst.

Vilka kvaliteter då?

– Förutom att hon var begåvad var hon ung, vilket är viktigt i filmens cyniska värld. Dessutom är hon vacker. Och kan jobba hur mycket som helst, klarar pressen, att hålla ihop sig mentalt. Det finns många exempel på unga, vackra och begåvade skådespelerskor som stigit rakt ut i offentligheten – och sedan bara pajat åt helvete.

Alicia Vikander var 19 år när allt började. Hon får det att låta som rätt gammalt. Men det hon räknar in är att hon flyttade hemifrån som 15-åring.

– Jag hade sett vissa saker, varit med om vissa saker, som man nog inte upplever om man bor kvar hemma. Det tror jag var tur.

”Tur”. Någonstans har jag läst att hon inte tror på turen. Mer att hon tycker att hon har jobbat sig fram till sina möjligheter. Nu lutar hon sig tillbaka där i soffhörnet, tillstår att hon haft extrem tur. Också.

– Men för att ha tur måste vi utsätta oss för att få tur. Förstår du? Det är som att se ett tåg närma sig och snabbt bestämma om man ska ta ett steg tillbaka, vänta på nästa, eller hoppa på och se var man hamnar. Detta gäller för alla i livet, oavsett vad vi gör. Vi har olika val. Men har man väl pressat sig på det där tåget har man ju chansen att utforska något nytt.

Från motsatt soffhörna kommer ett instämmande mummel. Lisa Langseth kan också se att filmarbete handlar om utforskande.

– Skrattet är inte den största grejen mellan Alicia och mig. Mer allvaret. Alicia delar min lust att gå in i karaktärer som har ett motbjudande inre. Kvinnoroller på film blir ofta så sympatiska, vilket jag tycker är urtråkigt. Och sorgligt. Jag vill göra intressanta, komplicerade porträtt. Kvinnor som är starka men också känsliga, detta som Alicia är så bra på att gestalta.

Alicia Vikander är inne på samma spår. Säger att med Lisa som regissör får hon laborera med ”intressanta frågor”.

– Hon pressade mig till – och nu menar jag emotionellt – att vara ful. Missförstå mig inte, det är inte ett fysiskt uttryck jag talar om, över huvud taget. Mer de sidor som vi oftast håller tillbaka …

Lisa: … de inre fula.

Alicia: Du säger också ful! Vad intressant. Jag har inte använt det ordet tidigare.

Lisa: Huvudkaraktärerna i mina filmer är ju inga hjältar. I stället försöker jag lyfta fram det vi vanligtvis skäms över, det vi tycker är pinsamt. Eller det som är vår största skräck. Att göra konst av de känslorna innebär att man erövrar dem – och kan dela dem med andra.

 

Det var i en annan soffa – oj, vad denna möbel visar sig ha betydelse för sammanhanget – som Lisa Langseth första gången drabbades av det som är konst. Hon var 12 år och såg Stig Larssons VD som tv-teater. Pjäsen om chefen, spelad av Ernst-Hugo Järegård, som kommer hem till ett ungt anställt par och lever ut sin makt, förnedrar dem. Plötsligt blev allt så uppenbart för flickan i soffan. Det gick att göra fiktion av svåra saker. Det fanns en dörr ut ur mörkret.

– Runt mig fanns många som hade det tufft, på olika sätt. Som barn kan man se och förstå det, rent intuitivt. Även om man inte har ord för det som händer. I pjäsen fanns orden. Det kändes som ett vittnesmål. Som om någon sa till mig ” Det är inte du som är konstig, så här kan världen vara.”

30 år har gått och Lisa Langseth har kvar övertygelsen att konsten är det rum där vi kan dela våra erfarenheter av att vara människa.

– Och det bästa, det tycker jag är så fint, är att vi kan vara väldigt personliga samtidigt som vi kan vara fullständigt anonyma.

Lisas rollkaraktärer ligger ganska långt ifrån mig.

Alicia Vikander minns alla otåliga tonår när hon undrade hur livet skulle bli, vad hon skulle syssla med.

– Jag ville snabbspola fram svaret. I Lisa såg jag någon som vid 30 hade gjort så mycket mer än någon annan jag kände. Hon skrev sina egna manus, hade börjat göra filmer. Det var extremt inspirerande.

Hur lik är du kvinnorna som du spelat i Lisas filmer?

– Hennes rollkaraktärer är väldigt långt ifrån mig. Men de rör vid ämnen som jag försöker komma underfund med. Sånt jag också tänker på.

Lisa Langseths summering av deras olikheter är kortfattad:

– Alicia är gladare, tar lättare på saker än jag. Ibland kan jag bli så trött på mitt eget allvar. En av mina bästa vänner sa en gång till mig: ”Lisa, du måste titta mer på TV3.”. Hon menade på skrattprogrammen där.

Mellan dem i en hotellsoffa känns det som att sitta mitt på en tennisplan. Replikerna kommer farande från två håll. De delar snabbheten, förmågan att få saker att hända.

Alicia: Det är ju det jag uppskattar hos Lisa. Att hon är en sån jävla doer och goer.

Lisa: Det finns en lust också, en lust i arbetet att röra sig framåt och den rörelsen tar en också framåt som människa. Alla jobbar inte så. Men att kunna fokusera på själva arbetet, det är där passionen ligger. Även om jag inte är intresserad av att göra samma karriär som Alicia så är det inspirerande att ha sådana människor omkring sig.

Men händer det aldrig, jag måste ändå fråga, att Lisa Langseth är avundsjuk på Alicias raketkarriär? Att hon själv är kvar i Stockholm och inte nått Hollywood. Det var ju ändå hon som ”upptäckte” Alicia Vikander.

Hon tystnar, ger sig tid att svara ärligt. Säger sedan nej. Nej, hon skulle inte vilja byta. Efter varje film har hon mött agenter som försökt locka henne till USA.

– Men jag vill inte jobba där. Det är en sådan otrolig skillnad att göra film i Hollywood och i Stockholm. Hemma kan jag skriva mina egna manus, ha kvar det totala ansvaret.

Att hon enbart vill filma sina egna, inte andras, historier, är kanske inte hela sanningen.

– Jag tror inte jag skulle kunna gestalta någon annans berättelse. För att fungera långa perioder i Hollywood skulle jag också behöva vara en annan person, mer av en glad skit.

I aktuella Euphoria spelar Alicia Vikander inte bara en av de kvinnliga huvudrollerna. Hon är också medproducent genom sitt nystartade filmbolag Vikarious Productions.

– Att göra filmen på engelska ger möjlighet att nå en större publik. Det är ju därför man berättar historier.

Lisa Langseth vet redan, efter de första visningarna, att publiken riskerar att delas i två läger. På ena sidan de som älskar historien, på andra sidan de som inte förstår någonting. Eller tycker direkt illa om filmen.

Ämnet är kontroversiellt, kan uppfattas som rent provocerande: Till en klinik där man utför assisterade självmord kommer de två systrarna Ines (Alicia Vikander) och Emelie (Eva Green). De har inte setts på länge, Ines stack tidigt till New York, Emelie blev den som stannade kvar och tog hand om deras sjuka, sköra mamma. Nu har Emelie bestämt att avsluta sitt liv efter att hon fått en obotlig sjukdom, vilket hennes syster är helt ovetande om när hon kommer till det vackra huset i Tyskland.

– Ines är till synes tuff och stark och har gjort karriär, om än halvt misslyckad, som konstnär i New York. Men hon är jätterädd för bråddjupen inom sig. Rädd för att braka ihop totalt, säger Lisa Langseth som valt att göra en ”antingen-eller-person” av sin Ines.

– Människor som är lite mer i mitten har något att falla tillbaka på. Mitt eget mål i livet är att bli en lite mer ”mitten-person”. Jag tycker jag kommit en bit på väg, det är otroligt skönt.

 

Alicia skulle inte bli sur om Lisa valde någon annan till en kommande film. ”Men det är klart att jag blev glad när hon frågade om jag ville vara med i Euphoria.”

 

I Sverige är assisterade självmord inte tillåtna och ämnet diskuteras inte särskilt livligt. Ute i Europa finns, enligt Lisa Langseth, en annan trend. Människor blir allt mer liberala inför tanken att få bestämma också över sin död.

– Den diskussionen tror jag kommer till Sverige.

Vad är hennes egen åsikt, borde det tillåtas?

Hon säger att hon inledningsvis var klart emot tanken. Sedan gjorde hon research, mötte människor som bestämt sig för att avsluta sina liv på grund av obotliga sjukdomar. Det fysiska lidande de gick igenom hade hon aldrig tidigare ens närmat sig.

– Mina åsikter tog slut. Nu har jag gjort en film som inte tar ställning. För mig är konsten en gåva där jag kan dela svåra saker utan att behöva tycka si eller så. Det tycks så mycket i vår tid! Om jag velat väcka opinion hade jag kunnat skriva en debattartikel.

– Jag har alltid tänkt på döden, sedan jag var liten. Kanske för att det fanns flera människor runt mig som mådde psykiskt dåligt. Min bästa vän tog livet av sig, hon blev bara 20 år.

Samtidigt, detta måste vi få med, är Euphoria inte en film om döden. Mer om livet.

– Grundtemat är en diskussion om frihet kontra ansvar. Ett relationsdrama.

 

Klockan tickar på övertid men jag måste hinna ställa frågan som deras film väcker. För på den där – påhittade – kliniken i Euphoria är allt inte bara svart. Allvar flätas med vansinne och eufori. Som så ofta i Lisa Langseths filmer eftersom hon älskar att blanda, och överskrida, olika genrer. Nu erbjuds de som är på väg att avsluta sina liv några dagars frihetsorgier, där deras sista önskningar blir uppfyllda.

Vad skulle Alicia Vikander och Lisa Langseth själva ha valt att göra?

Jag är rädd att frågan ska falla som en sten över soffbordet med sin champagneflaska och små läckerheter under välputsade silverlock men svaren verkar redan framgrunnade. Detta talade de mycket om under inspelningen.

Lisa vet att hon skulle tillbringa sina sista dagar med barnen. Det skulle vara viktigast.

Alicia skulle också vilja vara nära dem hon tycker om. Inte göra så mycket. Bara vara. Och äta något riktigt gott.

Och vad är det? Vad äter en Oscarsvinnare när hon ska unna sig det bästa?

– Pizza, säger Alicia Vikander.

En stor, god pizza skulle hon välja som sista måltid.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Johan Bergmark

 

Publicerat i Tidningen Vi, november 2017

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar