Politiskt

Käftsmäll från en annan tid

av Cecilia Garme

Förr i världen var det en lyx att få behålla sina tänder. Få hade råd med lagningar. Nästan alla gamla jag mötte som sjukvårdsbiträde i min ungdom hade utdragna tänder och lösgommar”, säger KD-politikern Chatrine Pålsson Ahlgren.

1991 kom hon in i riksdagen. Hon hävdade envist att tänderna tillhör kroppen och att det var en fråga om värdighet och etik att alla skulle få god tandvård. Det fick inte vara en klassfråga.

Frågan drevs av andra partier också, inte minst till vänster. Men 2006 blev tandvården den enskilt dyraste satsningen i Alliansregeringens första budget: – 3,1 miljarder. För första gången infördes ett högkostnadsskydd för vuxnas tandvård. Belopp över 3 000 kronor subventioneras med 50 procent och om räkningen överstiger 50 000 kronor ersätts 85 procent av staten.

– Men jag tycker fortfarande att tandvård ska ingå i den vanliga sjukförsäkringen, säger Chatrine Pålsson Ahlgren som nu har lämnat riksdagen. 2006 års beräkningar på finansdepartementet visade att full politisk införlivning av tänderna i kroppen skulle ha kostat 25–30 miljarder, vilket man inte tyckte sig ha råd med.

Kritiker av reformen, som Vänster-partiets Karin Rågsjö, konstaterar att ”3 000 kronor är 3 000 kronor för mycket för den som har liten ekonomi”.

– Och reformen har inte blivit känd, säger hon.

Det har också Riksrevisionen påtalat.

Trots det – den nya tandpolitiken blev en framgång. En utvärdering har visat att den fick precis den effekt politikerna ville. Pensionärerna kunde ta sig råd att gå till tandläkaren oftare och besöken hos tandhygienist har ökat med 31 procent sedan reformen trädde i kraft 2008.

Samtidigt har den allmänna tandhälsan förbättrats. Svenska folket har i dag tillsammans 204 miljoner tänder varav 126 miljoner är helt intakta. Den succésiffran ser man sällan på löpsedlarna.

 

Så det är och fröjd nu?

Nej. Långt ifrån.

”Tandvården upplever ett vårdbehov hos asylsökande som inte har funnits i Sverige på flera decennier, såsom omfattande kariesangrepp, tandlossning och skadade tänder”, skrev Socialstyrelsen i en lägesrapport i mars.

1950-talet gapar emot oss igen. Unga tandläkare tittar ner i munnar med tandsjukdomar som de bara kan i teorin, i en omfattning som de aldrig mötte på utbildningen.

– De blir handfallna, för de har bara sett friska patienter. Det är lite olyckligt att tandvården just nu genomgår en generationsväxling. De äldre tandläkarna, som hade erfarenhet av att behandla sådant här förr i världen, de finns inte kvar, säger Tomas Josefsson, divisionschef för Folktandvården i Norrbotten.

– I dag kan det handla om att under narkos dra ut tänderna på tre- eller fyraåriga barn med svåra infektioner.

Under årets första fyra månader kostade Norrbottens tandvård för asylsökande 6 miljoner kronor och spräckte Folktandvårdens budget.

– I vårt landsting får vi ersättning per patient, och det täcker inte på långa vägar våra kostnader, konstaterar Tomas Josefsson.

Systemen ser olika ut i landet.

– I Västra Götaland får vi dubbelt så mycket ersättning per barn för de asylsökande som för de svenska barnen. Det kostar 12 miljoner och finansieras via statsbidraget, säger
Anders Ljungné, tandvårdschef i Västra Götaland.

Samtidigt tonar han ner dramatiken.

– Betänk att det finns 300 000 barn i Västra Götaland. Om det då kommer 8 000 barn till så är det inte jättemånga, vi klarar det, säger han.

– Nyanländas tandvård, visst, det handlar om miljonbelopp, men man måste ha lite perspektiv.

Det kamerala är förstås viktigt och måste redas ut, men ekonomerna i stat och landsting sitter ändå långt från tänderna. För dem som drar upp munskyddet och säger ”gapa!” är det något helt annat. De hamnar i en tidsmaskin.

I en utredning från i höstas beskrivs hur den goda svenska tandhälsan är ett resultat av utbildning. Fluortanterna!

De första medborgarna som träffade fluortanter är i dag 60–65 år. När 40-talisterna födde barn talade barnavårdscentralerna om för dem hur barnens tänder skulle skötas och då, på 60-talet, introducerades också begreppet lördagsgodis. Ett mycket envist upplysningsarbete ledde till att de flesta i Sverige i dag borstar tänderna två gånger om dagen.

Nu krävs en repris.

– Vi vill väldigt gärna göra utbildningsinsatser. Vi skulle vilja ha fluortanter som pratar farsi, säger Tomas Josefsson i Norrbotten.

Om det bara finns pengar.

För de nyanlända barnen är prognosen god, de omfattas av samma rättigheter som svenska barn.

– Den enda skillnaden är att vi inte kan sätta i gång exempelvis tandreglering, sådant som inte kan fullföljas om barnet inte får asyl utan lämnar landet, säger Anders Ljungné.

Men för dagens nyanlända vuxna patienter kommer klassfrågan finnas kvar. Asylsökande får bara tandvård som ”inte kan vänta”, mot en avgift på 50 kronor. När de har folkbokförts och hamnat i den vanliga tandvårdsförsäkringen måste de, precis som alla andra, betala 3 000 kronor innan de kan få statligt bidrag för att få ordning på tänderna. Och är behoven stora så kommer det att synas. I munnen.

– Alla asylsökande har självklart inte karies som befolkningen hade här på 50-talet. Syriska flyktingar från städerna har haft en modern tandvård ungefär som svenskarna. De kan efterfråga sådant som tandblekning, säger Tomas Josefsson.

Sådant levererar även Folktandvården, och man kan få glittriga tandsmycken installerade till en fastklistringskostnad av 500–1 000 kronor. Ungefär som man på 50-talet satte in guldplomber om man hade råd.

Gapet som vi har ägnat ett halvsekel åt att sluta, har öppnats igen. För de tandpolitiska debattörerna har spelplanen förändrats. Argumenten för att politiskt införliva tänderna i kroppen har på sätt och vis stärkts. Men notan skulle sannolikt bli långt högre än de 25–30 miljarder kronor som beräknades 2006.

 

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Vi nr 7/2016

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar